Blogginlägg från 2010-09-24

Don Partridge (1941-2010)

Engelsmannen Don Partridge gav gatumusikanten ett ansikte på 60-talet. Trots sitt lågprofilerade yrke så blev han globalt känd 1968. På våren gick det fram en tämligen nyttig våg av revival för gammal rock’n’roll fast nyskriven och nyinspelad. Paul McCartneys hamrande på pianot i ”Lady Madonna” och The Moves ”Fire brigade” var något somsatt sig i mitt minne från den tiden. Inte heller Don Partridge kan jag glömma fast hans rykte och berömmelse var kortvarigt och hans musik har aldrig fått någon revival vad jag kan minnas.
   Genombrottet i mars 1968 var stort med ”Rosie” (7:a på Tio i Topp) och uppföljaren några månader senare, ”Blue eyes”, blev ännu större (1:a på samma lista). Akustisk gitarr, kazoo och stora bastrumman på ryggen var plötsligt ett begrepp.
   Men Don Partridges tid i strålkastarljuset var kort och intensivt. Jag läser att han hade ytterligare två hits på Tio i Topp 1969, ”Colour my world” och ”Going to Mexico”, men de låtarna har jag faktiskt förträngt.
   Don Partridge dog av en hjärtattack i tisdags 21 september.

/ Håkan

Tributes: Graham Nash

"Be yourself" (Grass Roots, 2010)
Graham Nashs fram till nu okända dotter Nile Nash är tillsammans med kompisen Britt Govea initiativtagare till den här tributskivan tillägnad Niles far. Undertiteln är ”A tribute to Graham Nash’s Songs for beginners” och i sann solidaritetsordning, något som legat gamle Nash nära hjärtat under hela karriären, skänks delar av inkomsterna för den här skivan till fredsaktivisten Wavy Gravys cirkusskola Camp Winnarainbow i Kalifornien.

Den här skivan, som har fått titeln ”Be yourself” efter en låt på Graham Nashs solodebut från 1971, är inte bara en hyllning till Nash i allmänhet utan vill också ge uppmärksamhet till ett helt album låt-för-låt. Det har inte varit så vanligt i min tribute-serie men det har förekommit vid två tillfällen tidigare på skivor som hyllat Bruce Springsteen och Ian Dury.
   Nash-debuten kom alltså 1971 när hans grupp Crosby, Stills & Nash hade tagit tillfällig paus. En medveten och nästan politisk skiva med en lättviktig musikalisk profil. Här är det en annan generation som tolkar hans låtar men det är övervägande försiktiga versioner på den nya skivan som släpptes tidigare i år.
   Artisturvalet är också huvudsakligen hämtat från indiepop- och alternativa folkrock-kretsar och är i allmänhetens (och även mina) ögon okända för den stora massan. Två av skivans mer etablerade artister, Brendan Benson och Bonnie ”Prince” Billy, gör därför inte överraskande de bästa insatserna här.
   Powerpopartisten Benson inleder sin ”Better days” avskalat med piano och ett regnväder i bakgrunden innan intensiteten ökar och låten avslutas med sång a la John Lennon och ett sound som påminner mycket om andrasidan på ”Abbey Road”.
   Bonnie ”Prince” överraskar nog ännu mer med sin spanska översättning av den vemodiga ”Simple man”. Dessutom är arrangemanget helt nytt i sin rytmiska tolkning med fiol och udda stränginstrument som för tankarna åt Los Lobos håll.
   Fleet Foxes-sångaren Robin Pecknold gör ett bra solonummer av titellåten. Med personlig röst, stor singer/songwriter-pop och en häftig kör på slutet.
   Nile Nash, som inte alls tillhör artistbranschen till vardags, har en fin personlig röst. Naket avskalad bredvid steelgitarr och piano i ”Wounded bird”. Folksångerskan Mariee Siouxs röst tillhör också en av skivans ljuvligaste detaljer när hon med en ljus stämma till mellotronkomp gör det bästa av ”Sleep song”.
   Tolkningarna på den här skivan är som sagt övervägande lågmälda och det blir mer överraskande än bra när psychrockarna Sleepy Sun höjer volymen och elektriciteten på ”Chicago”, en av de bättre låtarna på originalet.

Innehåll:
1. Military Madness - Port O'Brien, Papercuts 3:37
2. Better Days - Brendan Benson 4:06   
3. Wounded Bird - Nile Nash 3:49
4. Used to Be King - Vetiver 4:35   
5. Be Yourself - Robin Pecknold 3:06   
6. Simple Man - Bonnie "Prince" Billy 3:37
7. Man in the Mirror - The Moore Brothers 3:03
8. There's Only One - Alela Diane 3:25
9. Sleep Song - Mariee Sioux (feat. Greg Weeks) 3:43
10. Chicago - Sleepy Sun 3:50
11. We Can Change the World (Reprise) - Nile Nash 2:13

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.