Blogginlägg

Helt underbar Dr Feelgood-dokumentär

Postad: 2010-09-04 09:26
Kategori: Dvd-recensioner



DR FEELGOOD
Oil City Confidential
(Cadiz)


Sent omsider har jag sett en underbar dokumentär om och med Dr Feelgood, ”Oil City Confidential”. Regisserad, ihopplockad och till vissa delar dramatiserad av Julien Temple, den numera legendariske regissören som står bakom berömda dokumentärer som ”The filth and the fury”( Sex Pistols) och ”The future is unwritten” (Joe Strummer). Nu handlar det om Dr Feelgood och det är ett imponerande och genomgående mycket intressant lapptäcke som Temple har fogat samman.
   Det är ett strongt arbete att berätta Feelgoods historia så här många år efteråt. Den viktigaste delen av den odödliga gruppens historia utspelade sig mellan 1971 och 1982 och den totala dokumentationen har säkert i inledningsskedet varit både kortfattat och bristfälligt. Men Temple har dammsugit allt arkivmaterial och med hjälp av unika stillbilder, nyhetsarkiv, tidningsklipp och inte minst nyproducerade intervjuer skapat en helhet som trots klipp-och-klistra-känslan är så tilldragande att mitt eget Feelgood-intresse ökade flera hundra procent under tiden jag tittade.
   För att dramatisera historien ytterligare har Temple tagit hjälp av en gammal svartvit film från 1947, ”Brighton rock”, som ökat på tempot i berättandet och gjort filmen mer intensiv. Nu räcker det egentligen med Feelgoods hårda r&b-influerade rockmusik för att hålla intresset vid liv under hela filmens 1 timme och 47 minuter.
   Gruppens en gång store gitarrprofil Wilko Johnson ledsagar oss genom historien med sin tandlösa accent till engelska. Vi får veta att han hade påverkats av både Hank B Marvin, Keith Richards och Mick Green när han bestämde sig för att spela gitarr. Gamla intervjuer med sångaren Lee Brilleaux (han tog sitt eleganta efternamn från ett tvättmedelspaket!) och nya med ursprungsmedlemmarna Sparko och The Big Figure vidgar den informativa bilden ytterligare.
   Sedan är det många i gruppens närhet, Brilleauxs mamma Joan Collinson, managern Chris Fenwick, Alison Moyet, Will Birch (som spelade trummor i bandet 1972) och Jake Riviera, som också har mycket att tillägga i ämnet.
   Jag har länge längtat till Southend och Canvey Island utanför London. En miljö som sett så många artister och grupper, Mickey Jupp, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Eddie & the Hot Rods och Procol Harum för att nu bara nämna en bråkdel, växa upp och bli framgångsrika. Efter att ha sett de här osentimentala bilderna från en ganska sliten engelsk förort nära de gigantiska oljecisternerna och en badort som bara existerade på vykort är jag nog inte lika intresserad.
   En av de mest oförglömliga ögonblicken i filmen är när en ung Wilko Johnson, då han fortfarande hette John Wilkinson, i extremt långt hår ställer politiker mot väggen i en tv-debatt om oljebranschens expansion i området.
   Men det är naturligtvis musiken som gör hela filmen. Intensiteten i r&b-kryddade rock. Dr Feelgood var punk innan punken och borde i alla tider anses vara det mest perfekta pubrockbandet av alla. De var heta tidigt på 70-talet och hamnade på omslaget till NME innan de ens hade skivkontrakt.
   Gruppen fick ett tillfälligt uppsving med den Dave Edmunds-producerade ”See you later alligator” i mitten på 80-talet, inget som dock uppmärksammas i filmen, men finalen på filmen är också den bokstavliga finalen på bandet: När gentlemannen Lee Brilleaux i december 1992 får beskedet om sin dödliga sjukdom och slutligen avlider i april 1994. Låten ”Roadrunner” spelades på hans begravning och då kan man väl tycka att Dr Feelgood också dog fast gruppen i praktiken existerar än idag.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2010 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.