Blogginlägg

“Band of joy”

ROBERT PLANT: Band of joy (Universal)

Titeln på Robert Plants nya skiva är identisk med namnet på hans första grupp i slutet på 60-talet i Birmingham. Men skivan ”Band of joy” har inget gemensamt med den gamla tiden utan är snarare en formidabel uppföljare till den mycket fina duettplattan Plant gjorde tillsammans med Alison Krauss för tre år sedan.
   2007 var det mästerproducenten T Bone Burnett som visade vägen med sin ödmjuka men fantastiskt fina ljudbild. Den här gången är det gitarristen Buddy Miller som har näst intill lyckats lika bra med sin balansgång mellan sött och salt, mellan lågmäld skönhet och ett rivigt gitarrsound. Det är stundtals magi när sammet gifter sig med taggtråd på den här skivan.
   Jag är så nöjd och så tillfredsställd och så imponerad utan att ens ha nämnt en enda låt. För låtsammansättningen är också den mycket smakfull och spännande med många överraskningar och unika urval.
   Få, väldigt få, original. I alla fall egna. En låt har Buddy Miller och Robert Plant skrivit tillsammans, ”Central two o nine” är en akustisk pärla. Resten är en blandning av tämligen udda covers, några traditionella låtar, en mindre känd Townes Van Zandt-låt och material från låtskrivare jag har aldrig har hört talas om innan. Det är klart att det glittrar om varje låt.
   Bland alla fina spår är det nog de två fynd av låtar från den amerikanska slowcoregruppen Low som imponerar och överraskar mest. ”Silver rider” och ”Monkey”, båda hämtade från 2005, står för allt det bästa på skivan. Både suggestiv skönhet och engagerande arrangemang.
   ”Monkey” är nog skivans bästa ögonblick. Framför den åskmolnsmullrande elgitarren, ett konstant glidande och distat sound, viskar Plant så smärtsamt vackert unisont med Patty Griffins väna stämma att det nästan liknar höjdpunkten i mitt musiklyssnande liv.
   Men det finns som sagt fler rejäla höjdpunkter när Plant och Miller pendlar mellan folkmusikdallrande akustiska gitarrer, ren och skör popmusik och ett tungt nästan Tom Waits-inspirerat bluesgroove.
   Att de valt så pass okända spår från Los Lobos och Richard Thompson, ”Angel dance” (1990) respektive ”House of cards” (1978), känns bara som en ren bonus. Sedan är det så naturligt att Plant omger sig med två förnämliga sångerskor, dels för att påminna om förra skivan, där Alison Krauss var motpolen, och dels för att i någon mån upprepa det Richard & Linda Thompson betydde på 70-talet.
   Kanske måste jag också nämna Townes Van Zandts ”Harm’s swift way”. En underbart enkel och poppig låt i ett spännande arrangemang. På en låt som jag aldrig har hört tidigare.
   ”Band of joy” är en stark kandidat till årsbästalistans högre regioner. I dag är det val i Sverige. Jag väljer Robert Plant.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.