Blogginlägg

“Band of joy”

Postad: 2010-09-19 10:06
Kategori: Skiv-recensioner

ROBERT PLANT: Band of joy (Universal)

Titeln på Robert Plants nya skiva är identisk med namnet på hans första grupp i slutet på 60-talet i Birmingham. Men skivan ”Band of joy” har inget gemensamt med den gamla tiden utan är snarare en formidabel uppföljare till den mycket fina duettplattan Plant gjorde tillsammans med Alison Krauss för tre år sedan.
   2007 var det mästerproducenten T-Bone Burnett som visade vägen med sin ödmjuka men fantastiskt fina ljudbild. Den här gången är det gitarristen Buddy Miller som har näst intill lyckats lika bra med sin balansgång mellan sött och salt, mellan lågmäld skönhet och ett rivigt gitarrsound. Det är stundtals magi när sammet gifter sig med taggtråd på den här skivan.
   Jag är så nöjd och så tillfredsställd och så imponerad utan att ens ha nämnt en enda låt. För låtsammansättningen är också den mycket smakfull och spännande med många överraskningar och unika urval.
   Få, väldigt få, original. I alla fall egna. En låt har Buddy Miller och Robert Plant skrivit tillsammans, ”Central two o nine” är en akustisk pärla. Resten är en blandning av tämligen udda covers, några traditionella låtar, en mindre känd Townes Van Zandt-låt och material från låtskrivare jag har aldrig har hört talas om innan. Det är klart att det glittrar om varje låt.
   Bland alla fina spår är det nog de två fynd av låtar från den amerikanska slowcoregruppen Low som imponerar och överraskar mest. ”Silver rider” och ”Monkey”, båda hämtade från 2005, står för allt det bästa på skivan. Både suggestiv skönhet och engagerande arrangemang.
   ”Monkey” är nog skivans bästa ögonblick. Framför den åskmolnsmullrande elgitarren, ett konstant glidande och distat sound, viskar Plant så smärtsamt vackert unisont med Patty Griffins väna stämma att det nästan liknar höjdpunkten i mitt musiklyssnande liv.
   Men det finns som sagt fler rejäla höjdpunkter när Plant och Miller pendlar mellan folkmusikdallrande akustiska gitarrer, ren och skör popmusik och ett tungt nästan Tom Waits-inspirerat bluesgroove.
   Att de valt så pass okända spår från Los Lobos och Richard Thompson, ”Angel dance” (1990) respektive ”House of cards” (1978), känns bara som en ren bonus. Sedan är det så naturligt att Plant omger sig med två förnämliga sångerskor, dels för att påminna om förra skivan, där Alison Krauss var motpolen, och dels för att i någon mån upprepa det Richard & Linda Thompson betydde på 70-talet.
   Kanske måste jag också nämna Townes Van Zandts ”Harm’s swift way”. En underbart enkel och poppig låt i ett spännande arrangemang. På en låt som jag aldrig har hört tidigare.
   ”Band of joy” är en stark kandidat till årsbästalistans högre regioner. I dag är det val i Sverige. Jag väljer Robert Plant.

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2010 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.