Blogginlägg

#31/70: "Hollywood"

PUGH: Hollywood (Metronome, 1972)

När Pugh Rogefeldts tredje skiva, ”Hollywood”, släpptes i februari 1972 utnämnde jag albumet till Pughs bästa. Recensionen som publicerades 8 februari i Nerikes Allehanda hade också rubriken ”Pughs bästa”. I det långa perspektivet, herregud det är ju över 38 år sedan, känns det kanske löjligt att redan efter bara tre skivor utse karriärens bästa. Men i det då mycket korta perspektivet (som i och för sig kändes långt just då) var det en mycket naturlig åsikt.
   ”Hollywood” visade på en ny spännande utveckling i en karriär som redan hade satt oförglömliga spår i svensk musikhistoria. Efter revolutionen ”Ja dä ä dä” (1969) när en svensk popartist sjöng på svenska för första gången och uppföljaren ”Pughish” där Pugh delvis sjöng på ett nytt påhittat språk kom ”Hollywood” som en frisk fläkt med både lysande rockmusik, intelligenta texter, oförglömliga låtar, musikalisk idérikedom, underbar inspelningsteknik och ett spännande gäng musiker.
   Jag är glad att jag än idag kan gradera ”Hollywood” som Pugh Rogefeldts bästa album. Med ett stort antal fler skivor bakom sig under många decennier står sig veckans aktuella skiva i en särklass.
   Pughs två första var ju musikaliskt minimalistiska med enbart två musiker i kompet, Jojje Wadenius på bas och gitarr och Janne Karlsson (som ännu inte stavade sitt efternamn med C) på trummor, och till ”Hollywood-inspelningen, som genomfördes i Metronomes studio mellan maj och november 1971, samlades en brokig, intressant och spännande samling musiker från både Sverige, Norge och USA.
   Skivan har inget homogent sound eller genomgående tema och det finns ingen röd tråd hos människorna som varit med och skapat ”Hollywood” tillsammans med Pugh. Här finns den framstående amerikanske jazztrummisen Stu Martin, som spelat med Quincy Jones, Herbie Hancock och Gary Burton, den norske pianisten Johnny Mowinckel, som tidigare spelat med Atlantic Ocean tillsammans med Björn J:son Lindh och en annan ”Hollywood”-musiker, trummisen Janne Bandel.
   Även bland gitarristerna var det en märklig mix. Amerikanen John Uribe hade spelat med så pass skiftande namn som Barbra Streisand, B B King och Harry Nilsson innan han tillfälligt hamnade i Sverige. Kebnekaise-medlemmen Kenny Håkansson och Natures Lasse Wellander (som även stod för ”glädjespridning” enligt texthäftet) skulle ju senare bli några av Sveriges mest kända gitarrister. Lägg där till jazzbasisten Palle Danielsson, gamle popidolen och basisten Göran Lagerberg (som även han skulle hamna i Kebnekaise), trummisen Ola Brunkert och Marion Noel på tvärflöjt och skivan har en uppställning som fram till 1971 saknade motsvarighet i Sverige.
   Plus de båda sångarna Kisa Magnusson, kallad ”Sveriges Janis Joplin”, och vissångaren Bernt Staf som också hjälpt till med några texter på skivan.

Märkligt nog fick inte ”Hollywood” plats i förra årets bok ”Tusen svenska klassiker”. Där fick den stå tillbaka för fyra andra Pugh-album från samma tidsepok men i boken om skivbolaget Metronome skriver Håkan Lahger:
   ”Skivan är full av upptåg och experiment, den blickar både bakåt och framåt. Om han var unik och sensationell 1969 var han allt detta även på ’Hollywood’, skillnaden var att 1971 lyckades han fokusera på ett helt album. ’Hollywood’ knyter ihop leklynnet och lättsinnet med den formfulländade och mer tungt svängande elektriska rockmusik som skulle komma på skivorna därefter.”
   ”Hollywood” är en gedigen helhet i all sin spretiga skepnad. Från omslaget, som lite vågat inte nämner Pugh vid namn, och det handskrivna texthäftet med låtarna i helt fel ordning via poesiläsning och Brecht-tolkningar till alldeles lysande rockmusik.
   Inledningen på skivan är verkligen fantastisk. ”Jag är en liten pojk”, där Bernt Staf bidragit med text till en vers, munspelslåten och numera klassikern ”Jag har en guldgruva” och ”Till gröna ängar” med sitt visslande intro, en fin elgitarr av John Uribe och blott två korta verser med text.
   Traditionell men svängig bluesrock i ”Visan om Bo” med gitarrduell mellan Håkansson och Uribe innan nästa höjdpunkt kommer: ”Nationalsång”, en episk Pugh-låt som på något sätt förvarnar om de bästa låtarna som skulle komma på ”Ett steg till” några år senare. På skivan finns också några mer anspråkslösa trubadurlåtar, ”Jag är himmel” och ”Sanningen”, i akustiska arrangemang.
   Titellåten är en personlig tolkning av Bertholt Brecht med endast mungiga som instrument och en recitation av Anders Alebys översättning. Pugh tolkade Brecht redan på sitt debutalbum, ”Surabaya Johnny” som Aleby också hade översatt och den har sedan blivit en svensk popklassiker. Inte minst tack vare Imperiets version från 1985.
   Den andra Brecht-texten på ”Hollywood” är översatt av Per-Erik Wahlund. Den sjungs unisont av Pugh och Kisa Magnusson, en tung rocklåt fast den huvudsakligen är akustisk.
   På ”Hollywood” fortsätter Pugh utvecklingen med sitt lekfulla språk, blandar stundtals engelska med svenska och skapar effektivt en personlig klang när han hoppar mellan de båda språken i både ”Home, home” och ”Jag har en guldgruva”. Pugh tangerar även den naiva touchen på skivan, exempelvis i ”En stilla havsvals” som han har skrivit tillsammans med Bernt Staf som även sjunger unisont med Pugh i den tydligt Staf-influerade låten.
   Efter ”Hollywood”-releasen började Pugh turnera med Nature som kompband. Vilket också ledde till att Pugh producerade Natures första album och tillsammans gav de ut två unika singlar under 1972, ”En gång tog jag tåget bort” och ”Slavsång”.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.