Blogginlägg

#32/70: "Dire Straits"

Postad: 2010-09-06 07:58
Kategori: 70-talets bästa

DIRE STRAITS: Dire Straits (Vertigo, 1978)

Minnet kan ofta förvanskas och vi kan i alla tider få för oss att Dire Straits slog igenom ”över en natt” med hitsingeln ”Sultans of swing”. Från ingenting till världsberömda, från helt okända till listtoppare, på mycket kort tid. Så var naturligtvis inte fallet när jag tittar närmare på Dire Straits första stapplande steg som grupp. Hårt arbete, turnerande och mycket jobb under flera år ledde till slut fram till singelsläppet i maj 1978 och sedan månaden därefter debutalbumet som idag spelar huvudroll på den här sidan.
   Trots att singeln släpptes först var det albumet som listnoterades först. Dock först på anspråklösa placeringar men via uppmärksamhet i Europa skulle både ”Sultans of swing” och albumet erhålla ny aktualitet och därmed börja klättra på listorna igen i hemlandet. Sedan skulle ju USA-succén våren 1979, med både album och singel, göra Dire Straits till ett av de hetaste banden 1979. Men nu har vi gått händelserna i förväg något.
   Redan sommaren 1977 tog Dire Straits form när Mark Knopfler samlade sin bror kompgitarristen David, basisten John Illsley och trummisen Pick Withers i ett och samma band. På den första konserten tillsammans gick de under namnet Café Racers (Marks tidigare band) men en kompis till Pick gav sedan kvartetten namnet Dire Straits till andra konserten när de spelade förband till Squeeze.
   Mark, född i Glasgow, var för övrigt en gammal pubrockmusiker och innan Café Racers var han under en kort tid medlem i Brewers Droop. En grupp som mellan 1971 och 1973 förde en ganska anonym tillvaro men fick ändå göra skivinspelningar. Albumet som spelades in 1973, ”The Booze Brothers”, hade delvis Dave Edmunds som producent men skivan kom aldrig ut då utan släpptes först 1989 när både Knopfler och Edmunds var mer kända.
   Nåväl, sommaren 1977 var Dire Straits fortfarande en grupp på demostadiet. I juli 1977 spelade de in en demoversion av ”Sultans of swing” och gick sedan upp till Charlie Gillett vars radioshow Honky Tonk var en underbar plattform för nya band och artister. Söndagen den 31 juli spelade Gillett låten och så gott som alla talangscouter på skivbolagen i England spetsade öronen och stod sedan i kö för att skriva kontrakt med bandet.
   Med endast demoinspelningen bakom sig fick Dire Straits den stora äran att agera förband på Talking Heads Englandsturné. I februari 1978 gick bandet in i studion med producenten Muff Winwood, bror till Stevie och under 70-talet en välrenommerad producent på skivor med Patto, Mott The Hoople, Sutherland Brothers & Quiver, Kevin Ayers och Sparks.
   I Basing Street Studios spelades nio Mark Knopfler låtar in, inklusive en ny mer studioanpassad ”Sultans of swing”. När Dire Straits officiella debutsingel släpps i maj är det märkligt nog den ursprungliga demoversionen och inte den nyinspelade som Winwood producerade. Det kanske förklarar den först lite ljumma uppmärksamheten och den mindre kommersiella framgången för gruppen. Det skulle ju smälla till längre fram när singeln återutgavs i den nyinspelade varianten och när singeln våren 1979 började klättra i USA.
   Vad jag minns hade jag nog inte hört Dire Straits-singeln ”Sultans of swing” när albumet släpptes på hösten 1978 i Sverige. Med stor förvåning, en nästan chockskadad upplevelse mötte mig när jag spelade albumet första gången. Inledningen på min recension säger väl allt:

”Aaaaah, vilken nykomling och överraskning. Oundvikligt men också ibland omotiverat är jag skeptisk inför nya engelska grupper. Det finns så många exempel på grupper som tagit sig fram på annat än musikaliska kvalitéer att jag ibland tappat förtroendet för engelsk rockmusik av modell 78.
   Men här, mina damer och herrar, har vi Dire Straits, ett gäng mogna engelsmän som upptäckt världen utanför det egna garaget. Deras musik har många förbindelser med USA och speciellt sydstaterna där lugnet och melankolin smittar av sig på musiken”.

   Jag var vid ögonblicket lite uppgiven på alla punkgrupper som spelade hellre än bra och egentligen uppmärksammades mer ju trasigare och mer amatörmässigt de lät. Då kom Dire Straits som en frisk fläkt och lät som en blandning av J J Cale, Eric Clapton och Bob Dylan. Det var hösten 1978 sannerligen överraskande.
   Albumet hade ingen titel utan hette bara ”Dire Straits”. Omslaget var nästan lika intetsägande och anonymt, en suddig målning av Chuck Loyola men den fina Dire Straits-logotypen på omslagets baksida med den röda Fender-gitarren är desto tydligare och snygg.
   För att ytterligare bygga på skivans icke-kommersiella profil inleddes skivan mycket hemligt och händelsefattigt. Det tog 23 sekunder innan Mark Knopflers gitarr klingade till och det var först efter 56 sekunder som låten ”Down to the waterline” startade på riktigt. Men då svängde det å andra sidan häftigt med ett härligt tajt rocksound med några korta gitarrsolon som sedan kom att forma en hel karriär i minst ett 30-tal år framöver. Flera solon men inga onödiga utsvävningar och inte en gitarrton för mycket. Den lugna eftertänksamma tonen genomsyrade även nästa låt, ”Water of love”, som dekorerades snyggt med en akustisk slide.
   ”Setting me up” andades rockabilly. Det var inte så konstigt att Albert Lee spelade in låten 1979 ty gitarrsoundet påminner mycket om Lees sätt att spela gitarr. På ”Six blade knife” var gruppen åter tillbaka till den luftiga och tillbakalutade lunken. ”Southbound again” avslutade sidan ett med ett lite snabbare tempo innan vi vände på skivan och fick närmast en musikalisk chock med den otroligt effektiva låten ”Sultans of swing”, en klassiker i ordets rätta mening.
   Den lätt reggaeparfymerade ”In the gallery” sträcker ut sig i över sex minuter och hade kanske mått bra att kortas några minuter men så dags var jag ändå däckad vid premiärlyssningen. Den huvudsakligen akustiska ”Wild west end”, med piano som ingen vill stå för på omslaget, är en lugn promenad i Londons innerstad. Även avslutande ”Lions” var en lugn och bekväm låt i halvtempo som idag låter alltför anonym för att ingå på en av 70-talets starkaste album och underbar debutskiva.
   ”For Charlie Gillett” står det på skivomslaget. Dire Straits hade mycket att tacka just Gillett, radioman och musikjournalist. Men Gillett själv, som dog i våras, kunde nog aldrig ana att gruppen skulle bli en av 80-tals stora guldkalvar i skivbranschen.
   Efter den här sagolika debuten blev Dire Straits aldrig lika jordnära, lika enkla, lika genuina eller lika anspråkslösa igen. Skivan därpå var väl snarast en kopia av debuten men Jimmy Iovine-producerade ”Making movies” gillade jag starkt men skivorna därefter, ”Love over gold”, ”Brothers in arms” och ”On every street”, var makalösa försäljningssuccéer men jag saknade ständigt debutens okomplicerade framtoning.

YouTube: "Sultans of swing" och sedan en fransk 23 minuter lång konsertinspelning från oktober 1978 med både "Eastbound train", "Water of love", intervju, "Lions"och "Sultans of swing"





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2010 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.