Blogginlägg

”Live at the High Cross”

THE MO WITHAM BAND
Live at the High Cross
(Wild Bird Records)

Tänk att en kväll på puben kan sluta så lyckligt och musikaliskt resultera i något så positivt. Det började som ett enkelt lördagsgig i slutet på februari i år för några goda vänner där en, teknikern Barry Vernon, dessutom råkade fylla år. Två av killarna på scen, Mo Witham och Mickey Jupp, har haft ett mångårigt och nyligen uppgraderat förhållande i gruppen Legend. Men den här kvällen handlade det mer om klassisk pubrock, bluesdoftande rock och en mängd covers.
   På pappret är ”Live at the High Cross” en kanske inte så kreativt upphetsande skiva, coverlåtarna står som spön i backen, men däremot har den anspråkslösa inramningen slutat i många bokstavligen fina insatser. Skivan tar inte musikutvecklingen en tum framåt men som ren underhållning är den lysande.
   Inte minst visar Mickey Jupp upp en otrolig röst, ett tungt inspirerat pianospel och är fortfarande en stor dignitet vid mikrofonen. Och då är han ändå inte huvudartist utan bara en del av kompet i Mo Withams grupp. Helt oväntat formar sig den här skivan till en riktig Mickey Jupp-skiva fast han i efterhand inte ens ville figurera eller uppträda i eget namn på omslaget. Det finns nämligen konstiga historier kring den här inspelningen, som skedde 27 februari på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness uppe i Cumbria i norra England, att Mickey inte ens ville veta om den.
   Mo Witham, eller hans explosiva gitarr, står också givetvis i centrum på den här konserten medan kompet Brent Forbes, bas, och Carl Hutchinson, trummor, ”bara” är ett vuxet stabilt komp.
   Det är inget kanonljud på skivan (rykten säger att det eventuellt kommer en ommixad variant) men stämningen i lokalen och på scenen är uppenbart god. Och skivan inleds så tryggt och fantastiskt med ”St James Infirmary”, den gamla amerikanska folklåten som också finns med på Jupps BBC-skiva (2004). Ett tungt härligt piano och Mickey sjunger kanske bättre än någonsin. Blues av Fats Domino-stuk som är både avslappnad, det skrattas stundtals på scen, och blixtrande skicklig med Mo Withams mycket fina gitarrspel som extra krydda.
   Den gamla Legend-låten ”Hole in my pocket” är traditionell blues, Mickey leker på pianot och stämningen är allt än påtvingad. En kul kväll på puben helt enkelt och det skrattas högt efter låten.
   Willie Dixons ” My babe” rullar på med Jupps piano, röst och hör jag inte också en orgel. Jag är ingen utpräglad bluesfantast och har för länge sedan växt ifrån häftiga gitarrsolon men det här är något annat och mycket bättre.
   En Chuck Berry-låt, ”Bye bye Johnny”, hörde givetvis hemma bland ingredienserna den här februarikvällen. Mickey missar inte, som jag hör det, en enda stavelse i den ”Johnny B Goode”-besläktade klassikern. Bandet körar fint men arrangemanget är mer ordinär rock med betoning på gitarrerna.
   Mer Chuck i ”Maybellene” och mer framträdande gitarrer. Mickey, på gitarr, hetsar fram texten i en rasande fart. Högt tempo och långt från trött gammal gubbrock.
   Det är mer gitarrer även på ”Switchboard Susan”. Rockigare än på Mickeys original på skiva utan att närma sig Nick Lowes mästerliga version. Jordnära pubrock av absolut bästa märke och Mickey skrattar gott efter låten.
   På ”Money” är Mickey inte överraskande tillbaka bakom pianot men versionen är ordinär fast bandet körar fint i den gamla klassikern.
   I den 6:10 långa “Blues trilogy” väver bandet ihop tre gamla klassiker, Little Walter Jacobs “Blues with a feeling”, Chuck Berrys “Wee wee hours” och T-Bone Walkers “Stormy Monday” lite hur som helst. Det blir till en långsam och vemodig pianoblues, uppenbart improviserad, spontan och anspråkslös, som toppas med ett blixtrande gitarrsolo och Mickeys nya textrader ”I ain't had no good lovin since Southend United last won away".
   Sedan rockar bandet hårt i Larry Williams ”Bony Maronie”. Skivans bästa och rockigaste låt. I Elvis Presleys gamla ”One night (with you)” är Mickey åter på hemmaplan i Fats Domino-traditionen eller i det här fallet Smiley Lewis. Jag tror Mickey på vissa ställen försöker likna Elvis Presley i sitt sätt att sjunga. Elvis fick aldrig chansen men jag tror inte att han vid 65 års ålder, Mickey skulle fylla 66 veckan efter den här konserten, sjunga med samma pondus och dignitet i den åldern.
   ”Rockin’ Robin” minns vi i Sverige tyvärr mest som en låt Streaplers hade en hit med på 1965. Jönsig, poppig och smärtsamt snäll då. Och även det här bandet gör låten lite lättsamt. Kanske är det en låt av lätt humoristiskt ursprung för Mickey framför texten lätt skrattande vid några tillfällen. Gitarr- och pianoduell på slutet.
   Efter den låten avslutar Mickey Jupp med ett ”Good night you’ve been great”. Tack själv Mo, Mickey och bandet. I den bästa av världar hade skivan kunnat innehålla fler Mickey Jupp-original och den helt nya låten som framfördes den här kvällen. Men genom en oavsiktlig radering och ingen backup gick halva konserten på High Cross Inn förlorad men det sparade materialet, skivans elva låtar, visar ändå upp tillräcklig tyngd och härlig musikalitet. Skivan går att beställa här.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...