Blogginlägg

Förvandlade samkväm till rockkonsert

Foto: Thomas Wahlström (tack!)Rayland Baxter.

Foto: Magnus Sundell (tack!)Richard Smitt



RAYLAND BAXTER
RICHARD SMITT
Rosengrens Skafferi, Örebro 29 juni 2016
Konsertlängd: 20:10-20:40 (30 min, RS) och 21:03-22:28 (85 min, RB)
Min plats: Sittande ca 7 m från scenen

Efter en misslyckad sportkarriär gick Rayland Baxter i sin fars fotspår som musiker och artist. Pappa Bucky Baxter spelade bland annat steelguitar i Bob Dylans band på 90-talet och det kanske förklarar att Rayland som singer/songwriter också har ambitioner som gitarrist. Det var något som stundtals förvandlade onsdagskvällens förmodade samkväm till rena rockkonserten.
   När jag i veckan analyserade Rayland Baxters hela diskografi kunde jag lätt jämföra den mer avskalade artisten, senaste ep:n "Soho", med mer arrangerade versioner pÃ¥ senaste albumet "Imaginary man" eftersom fyra av fem lÃ¥tar var gemensamma. Jag fastnade för den första varianten lÃ¥tar och blev, överraskad av mig själv, pÃ¥ förhand lite besviken när jag fick informationen att Rayland skulle uppträda med ett band bakom sig.
   Nu fick vi pÃ¥ det välfyllda Rosengrens Skafferi bÃ¥da delarna av kakan men vid nÃ¥gra av kvällens överdimensionerade gitarrsolon satt jag och var mer orolig för min frus öron än att riktigt älska ett band, gitarr/trummor/keyboards (med baspedaler), som tog ut svängarna rejält genom att öka volymen och visa upp sina virtuosa färdigheter pÃ¥ sina instrument.
   Men det var en mängd lÃ¥tar frÃ¥n Raylands hela än sÃ¥ länge ganska begränsade produktion som gav konserten mening. Började sÃ¥ fint med "Mr Rodriguez" fast basen pÃ¥ keyboarden durrade i hela lokalen. Fortsatte med "Marjoria", "Mother mother", "Olivia", "Young man", jag kan ha missat nÃ¥gon lÃ¥t, innan medmusikanterna efter en dryg halvtimme lämnade scenen och lät Rayland underhÃ¥lla pÃ¥ egen hand med nÃ¥gra av konsertens höjdpunkter men ocksÃ¥ med konversation och ödmjukhet.
   Det var minst lika mycket rockmusik i den lÃ¥gmälda avdelningen. "Oh my captain", "The mtn song", publikens önskemÃ¥l "Yellow eyes" och "Willy's song" blev mina favoriter för kvällen innan bandet var tillbaka för nÃ¥gra längre elektrifierade utbrott. I "Dreamin'", Neil Youngs "Vampire blues" och den än sÃ¥ länge outgivna "22 letters" visste energin inga gränser och slutade med att Raylands gitarr helt enkelt gick sönder!
   Det var pÃ¥ mÃ¥nga sätt överraskningarnas kväll pÃ¥ Rosengrens. Och det började redan med svensken Richard Smitt ensam pÃ¥ scen. Jag upptäckte honom i trion We Met Tomorrow pÃ¥ Rolling Rootsy Revue-konserten i Uppsala för nästan exakt tvÃ¥ Ã¥r sedan. Richard, som dÃ¥ gick under sitt riktiga namn Rickard Lindgren, var bandets sÃ¥ngare och imponerade bÃ¥de som artist och verbalt mellan lÃ¥tarna. Nu som soloartist kan han givetvis inte kalla sig för Rickard Lindgren dÃ¥ han lätt skulle förväxlas med skÃ¥ningen Richard Lindgren som han av en händelse dessutom rÃ¥kar vara skivbolagskollega med.
   Via mitt minne frÃ¥n konserten för tvÃ¥ Ã¥r sedan och flera aktuella YouTube-uppvisningar där det ofta fanns bluesiga undertoner vände Richard inledningsvis uppochned pÃ¥ de förutsättningarna. Började med en kort instrumental uppvisning pÃ¥ akustisk gitarr av klassiskt snitt och fortsatte, lika överraskande, med Cornelis Vreeswijks "Visa i vinden". Där satt jag ganska förvÃ¥nad och hade inte en aning var konserten med denne kraftfulle sÃ¥ngaren skulle ta vägen. Men det blev ytterligare sex lÃ¥tar av vilka fem var hans egna, plus Tom Waits "If I have to go", som förmodligen finns med pÃ¥ hans nya Rayland Baxter-producerade skiva som Richard inte kunde lova när den skulle komma ut.
   Richard gjorde ett kraftfullt men ändÃ¥ ödmjukt intryck. Tog fram elgitarren efter fyra lÃ¥tar och repertoaren övertygade redan i det här lilla formatet. Richard Smitt-namnet skvallrar om internationella ambitioner och han är nog musikaliskt pÃ¥ väg Ã¥t det hÃ¥llet. Han har, som man lite vÃ¥rdslöst brukar säga, framtiden för sig.

Richard Smitts låtar:
Visa i vinden
Home is good enough
Her love
Paper man
If I have to go
Caroline
Black weather

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.