Blogginlägg

Förvandlade samkväm till rockkonsert

Postad: 2016-06-30 10:14
Kategori: Live-recensioner

Foto: Thomas Wahlström (tack!)Rayland Baxter.

Foto: Magnus Sundell (tack!)Richard Smitt



RAYLAND BAXTER
RICHARD SMITT
Rosengrens Skafferi, Örebro 29 juni 2016
Konsertlängd: 20:10-20:40 (30 min, RS) och 21:03-22:28 (85 min, RB)
Min plats: Sittande ca 7 m från scenen


Efter en misslyckad sportkarriär gick Rayland Baxter i sin fars fotspår som musiker och artist. Pappa Bucky Baxter spelade bland annat steelguitar i Bob Dylans band på 90-talet och det kanske förklarar att Rayland som singer/songwriter också har ambitioner som gitarrist. Det var något som stundtals förvandlade onsdagskvällens förmodade samkväm till rena rockkonserten.
   När jag i veckan analyserade Rayland Baxters hela diskografi kunde jag lätt jämföra den mer avskalade artisten, senaste ep:n "Soho", med mer arrangerade versioner på senaste albumet "Imaginary man" eftersom fyra av fem låtar var gemensamma. Jag fastnade för den första varianten låtar och blev, överraskad av mig själv, på förhand lite besviken när jag fick informationen att Rayland skulle uppträda med ett band bakom sig.
   Nu fick vi på det välfyllda Rosengrens Skafferi båda delarna av kakan men vid några av kvällens överdimensionerade gitarrsolon satt jag och var mer orolig för min frus öron än att riktigt älska ett band, gitarr/trummor/keyboards (med baspedaler), som tog ut svängarna rejält genom att öka volymen och visa upp sina virtuosa färdigheter på sina instrument.
   Men det var en mängd låtar från Raylands hela än så länge ganska begränsade produktion som gav konserten mening. Började så fint med "Mr Rodriguez" fast basen på keyboarden durrade i hela lokalen. Fortsatte med "Marjoria", "Mother mother", "Olivia", "Young man", jag kan ha missat någon låt, innan medmusikanterna efter en dryg halvtimme lämnade scenen och lät Rayland underhålla på egen hand med några av konsertens höjdpunkter men också med konversation och ödmjukhet.
   Det var minst lika mycket rockmusik i den lågmälda avdelningen. "Oh my captain", "The mtn song", publikens önskemål "Yellow eyes" och "Willy's song" blev mina favoriter för kvällen innan bandet var tillbaka för några längre elektrifierade utbrott. I "Dreamin'", Neil Youngs "Vampire blues" och den än så länge outgivna "22 letters" visste energin inga gränser och slutade med att Raylands gitarr helt enkelt gick sönder!
   Det var på många sätt överraskningarnas kväll på Rosengrens. Och det började redan med svensken Richard Smitt ensam på scen. Jag upptäckte honom i trion We Met Tomorrow på Rolling Rootsy Revue-konserten i Uppsala för nästan exakt två år sedan. Richard, som då gick under sitt riktiga namn Rickard Lindgren, var bandets sångare och imponerade både som artist och verbalt mellan låtarna. Nu som soloartist kan han givetvis inte kalla sig för Rickard Lindgren då han lätt skulle förväxlas med skåningen Richard Lindgren som han av en händelse dessutom råkar vara skivbolagskollega med.
   Via mitt minne från konserten för två år sedan och flera aktuella YouTube-uppvisningar där det ofta fanns bluesiga undertoner vände Richard inledningsvis uppochned på de förutsättningarna. Började med en kort instrumental uppvisning på akustisk gitarr av klassiskt snitt och fortsatte, lika överraskande, med Cornelis Vreeswijks "Visa i vinden". Där satt jag ganska förvånad och hade inte en aning var konserten med denne kraftfulle sångaren skulle ta vägen. Men det blev ytterligare sex låtar av vilka fem var hans egna, plus Tom Waits "If I have to go", som förmodligen finns med på hans nya Rayland Baxter-producerade skiva som Richard inte kunde lova när den skulle komma ut.
   Richard gjorde ett kraftfullt men ändå ödmjukt intryck. Tog fram elgitarren efter fyra låtar och repertoaren övertygade redan i det här lilla formatet. Richard Smitt-namnet skvallrar om internationella ambitioner och han är nog musikaliskt på väg åt det hållet. Han har, som man lite vårdslöst brukar säga, framtiden för sig.

Richard Smitts låtar:
Visa i vinden
Home is good enough
Her love
Paper man
If I have to go
Caroline
Black weather

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2016 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.