Blogginlägg från juli, 2016

George Harrison sjunger "Get Back"

Postad: 2016-07-29 15:26
Kategori: Blogg

Under inspelningen av Doris Troys Apple-album, som producerades av George Harrison, dyker Beatles-låten "Get Back" upp. Här tar George chansen att tolka låten som till slut hamnade på en singel-b-sida med Troy.



/ Håkan

Tack för allt, Kjell

Postad: 2016-07-27 07:50
Kategori: Blogg

NÄR RADIOPROFILEN KJELL ALINGE DOG var det en väldig speciell röst och personlighet som tystnade. Han var aktiv in i det sista men mina autentiska minnen av rösten ligger många decennier tillbaka. Men först vill jag rekommendera Svt:s K-Special: "Hemma hos Kjell Alinge" där ett porträtt tecknas av Sveriges mest egensinnige radioprofil som gjordes inför hans 70-årsdag.



Radioprogramserien "Eldorado" blev legendarisk och jag minns många timmar framför radion på söndagar och tisdagar. Den specialinspelade låten "Stjärnornas musik" med Eva Dahlgren gör minnet ännu tydligare.



Sedan kan jag i minnets längst bort placerade rum gå tillbaka till en klassisk sketch, "En dag ringde Indira Gandhi...", från programserien Hemma hos... där Kjell och Janne Forsell inte riktigt visste var gränsen för galenskap och flamsig humor gick. Mycket av innehållet gavs ju också ut på skiva och när jag lyssnar idag märker jag att jag nästan kan varenda replik utantill.



/ Håkan

Den varma söndagskvällens fina ögonblick

Postad: 2016-07-25 10:48
Kategori: Live-recensioner


Alla bilder: Anders Erkman
RICHARD LINDGREN
Svalbo Café 24 juli 2016
Konsertlängd: 19:05-19:35 och 20:04-20:45 (71 min)
Min plats: Sittande ca 6 m från scenen.


Med sedvanlig pondus tog Richard Lindgren "scenen" på Svalbo Café i besittning på söndagskvällen. Men han bjöd inte på musikalisk underhållning ensam. Tillsammans med Örebrobaserade gitarristen, sångaren och låtskrivaren Olle Unenge och Richards kompanjon sedan lång tid tillbaka Janne Adolfsson som vässade arrangemangen med en skickligt spelad mandolin. På en konsert där ingen låtlista existerade utan repertoaren blev till överraskningar och spontana infall för både publik och medmusikanter.
   Givetvis hade Richard svårt att komma undan de obligatoriska låtarna "From Camden Town to Bleecker Street" och "Five pints and a wink from Gwendolyn", de så kallade hitsen i hans egen repertoar. Dit får väl även räknas hans egensinniga tolkning av Bob Dylans "Tomorrow is a long time" som nästan alltid live avslutas med Ulf Dagebys översättning "Bara om min älskade väntar".
   I övrigt bjöds det på en spännande blandning av helt nya låtar från ett kommande album, ytterligare några Dylan-covers och ett överraskande break där en helt oförberedd Olle Unenge fick visa sig på styva linan med både skotska (tungvrickningsövningen "Dundee weather") och irländska låtar.
   Svalbos Cafés gamla piano lät bättre än någonsin och Richard tog vid flera tillfällen ned stämningen till en lågmäld magisk nivå. Bland annat inledningen på konsertens båda avdelningar med gamla kära men ändå imponerande "Drunk on arrival" och den exklusiva försmaken "Bluesy Moss". En låt från Richards höstalbum "Malmostoso" fast då i en helt annan version. Hans material har ju ofta en styrka att kunna framföras i många olika arrangemang.
   Vid pianot sjöng han också Neil Youngs "Helpless" som jag tror att jag aldrig tidigare har hört med honom.
   Bland alla fina ögonblick som det bjöds på under den varma söndagskvällen var det ändå Richards senaste mästerverk, "Dunce's cap", som lyste starkast. Låten finns med på sommarens coveralbum "A hobo's selection" men kommer också i en fullt arrangerad version på nämnda album. En skiva som släpps 22 oktober och kan bli både spännande och överraskande.
   Värmen och en lång resa från Öland påverkade kanske energin på den här gemytliga konserten men under några gamla men pigga traditionella låtar, Mississippi John Hurts "Make me a pallet on the floor" och Woody Guthries "Going down the road feeling bad", var det inget som kunde stoppa all inspiration som nästan flödade över.


Drunk on arrival
From Camden Town to Bleecker Street
Five pints and a wink from Gwendolyn
Make me a pallet on the floor
Don't think twice, it's alright
Going down the road feeling bad

paus

Bluesy Moss
Famous blue raincoat
Dunce's cap
Dundee weaver
Star of the county down
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar
Helpless

Extralåt
One more cup of coffee



/ Håkan

Beatles-b-sida: Revolution

Postad: 2016-07-25 07:52
Kategori: Beatles



PÅ YOUTUBE-KLIPPET NEDAN ÄR John Lennons "Revolution" nästan mer distad än i verkligheten och låten och inspelningen är verkligen ett sätt att gå över gränsen och provocera mer än att underhålla. Effekten att sedan dela singel med Paul McCartneys mjuka mästerverk "Hey Jude" understryker bara med vilken bredd Beatles utveckling hade gått fram till 1968. I ett Sommar-program på 80-talet skrämde Ulf Lundell verkligen livet ur lyssnarna genom att spela den här låten.
   Under fyra dagar i juli 1968 spelades låten in i fyra olika versioner och singelversionen är den sista och slutgiltiga. Under två fuzzade gitarrer förstärker alla gruppmedlemmarna soundet med handklappningar och med Nicky Hopkins elpiano och McCartneys hammondorgel komprimeras arrangemanget ytterligare.



/ Håkan

McCartney sjunger "I'm tired"

Postad: 2016-07-22 10:25
Kategori: Blogg



/ Håkan

Tidig tagning av "Hello Goodbye"

Postad: 2016-07-21 15:24
Kategori: Blogg



/ Håkan

Fler detaljer om "Switchboard Susan"

Postad: 2016-07-18 22:46
Kategori: Blogg



2009 GJORDE JAG EN LÅNG ARTIKEL om Mickey Jupps lysande komposition "Switchboard Susan". En historia om hur låten spelades in till Jupps "Juppanese"-album men inte gavs ut, hur Nick Lowe sedan använde bakgrunderna från den inspelningen och la på sin egen röst, att sedan både Gary Brooker och Searchers gjorde en cover på låten, hur den flera år senare hamnade på en singel-b-sida med Jupp själv och hur låten till och med hamnade i Sverige och spelades in på svenska.
   När jag då ställde frågan till Per Gessle varför han tillsammans med Niklas Strömstedt skrev texten till "Marie i växeln" hade han inget större minne av det. Däremot fick frågan ett nytt liv i helgen då medförfattaren Niklas Strömstedt uppträdde i Örebro och avslutade konserten med just "Marie i växeln". Efteråt kunde Niklas berätta detaljerat hur han och Gessle skrev texten.
   - Minns att jag och Per skrev den på ett fik som hette Evergreens och som låg mitt emot restaurang Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Minns också att jag spelade Vox-orgel när vi gjorde den i studion.
   Så riktigt, Niklas. Som vi ser på bilden från omslaget ovan var det ett förstärkt Gyllene Tider, med Niklas, Lasse Lindbom och Janne Andersson, som uppträdde under det smått komiska gruppnamnet Rockfile.
   Och den gavs ut 1980 på samlingsalbumet "Parlophone Pop!" där EMI hade samlat ett antal singellåtar med Magnus Lindberg, Lasse Lindbom Band, Basse Wickman och Gyllene Tider. Men också några outgivna spår med Janne Andersson Pop, Ulf Lundell och Gyllene Tider.

/ Håkan

Beatles-b-sida: The inner light

Postad: 2016-07-18 07:53
Kategori: Beatles



ATT BEATLES SINGEL-B-SIDOR ALLTID har varit intressanta är en tveklös sanning men det har funnits exempel, "You know my name (look up the number)", när bandet har blivit mer udda än nödvändigt. Till det udda får väl även räknas George Harrisons indiskt klingande "The inner light" där kompet, förutom lite körsång från John Lennon och Paul McCartney, består av enbart indiska musiker.
   Harrison hade engagerats för att skriva musik till den amerikanske regissören Joe Massots film "Wonderwall" och valde Bombay i Indien som inspelningsplats. Ur de instrumentala inspelningarna, som resulterade i ett helt soundtrackalbum, plockades "The inner light" ut och med hela gruppens godkännande hamnade låten som b-sida till "Lady Madonna".
   En oerhört vackert vemodig sång som för mig klingar både ödslig och olycksbringande. Samma helg som jag första gången hörde låten i mars 1968 omkom min gymnastiklärare i en drunkningsolycka och jag har än idag svårt att lyssna på Harrisons sång utan att tänka på den fatala händelsen.



/ Håkan

Ballader, pophits och en dundrande final

Postad: 2016-07-16 15:32
Kategori: Live-recensioner

Foto: Johan Hedberg
NIKLAS STRÖMSTEDT
Slottet Live, Örebro 15 juli 2016
Konsertlängd: 22:41-24:00 (79 min)
Min plats: ca 100 m från scenen.


Jag hade inga planer att uppleva årets artistutbud på Örebros årliga arrangemang Slottet Live men omständigheter och möjligheter ville annat. Efter ett trevligt möte med några vänner och dessutom fredagens huvudartist, Niklas Strömstedt, kunde jag givetvis inte tacka nej till ännu en konsertupplevelse. Vilket följaktligen också omöjliggör en direkt objektiv uppfattning om Niklas konsert.
   Över ett sprudlande glas cava lovade han 80 minuter på scen och det var precis vad han och det tämligen stora bandet exakt bjöd på. Men i övrigt blev det, förutom en förväntat slagkraftig låtkavalkad, en oförutsägbar konsert med ett betydligt tuffare och volymstarkare uttryck än jag minns hans konserter från förr i tiden.
   Apropå "förr i tiden" är det märkvärdigt hur lång solokarriär Niklas har bakom sig och trots en genomgående sporadisk skivutgivning har repertoaren växt till en massiv helhet som är omöjlig att prioritera rättvist i en hyfsat koncentrerad scenshow. Ryggraden i kvällens repertoar byggde framförallt på materialet från 1989-1992 plus några GES-låtar. De första låtarna från tidigt 80-tal var helt bortvalda och de senaste tio åren, då Niklas har producerat få skivor, representerades av "För många ord om kärlek", melodifestivalfiaskot, "Lyckolandet", hans starka text om främlingsfientlighet till Ace Of Base-låten "Happy Nation", och den senaste hitdoftande singeln "Varför är du i Göteborg?". Ändå kunde jag inte uppfatta konserten som varken nostalgisk eller bakåtsträvande.
   Den sena fredagskvällen bjöd på show. Scenens backdrop, med namnet i stora lysande bokstäver, kanske ville påminna om krogshowen som i höst flyttat till Göteborg och går under det passande och ironiska(?) namnet Storhetsvansinne.
   Musikaliskt hade även konserten drag av stor show. Från den mäktiga entrén med "Inga änglar gråter" till det dundrande slutet med "En jävel på kärlek" och "Marie i växeln". Men däremellan en omväxlande blandning med både starka ballader ("Vart du än går" och "En kvinna och en man"), odödliga pophits ("Om" och en märkbart uppgraderad "Oslagbara!") och även lite disco ("I hennes rum").
   De både fyndiga och engagerande mellansnacken, som Niklas alltid behandlat med finess och fantasi (eller är det en kreativ manusförfattare involverad?), hetsade upp stämningen i publiken och gav samtidigt det musikaliska en knuff i ryggen.
   Kompbandet som Niklas hade bakom och bredvid sig var till 5/6-delar identiskt med musikerna från krogshowen och man kände att det här var ett sammansvetsat gäng med många flexibla detaljer som följd. Som när Sara Niklasson, bandets fiolspelare och gitarrist, sjöng duettstämman i "En kvinna och en man" och när slagverkaren Mats Persson hoppade ner på scengolvet och spelade mandolin på "Om".
   Det avslutande extrapartiet i konserten var sammansatt på ett fascinerande sätt. Från den verbala introduktionen hur "Byns enda blondin" skrevs via hitlåten "Om" och sedan energibomben med den Orup-inspirerade GES-låten "En jävel på kärlek" och en dundrande final "Marie i växeln", Niklas och Per Gessles svenska text och "översättning" av Mickey Jupps "Switchboard Susan".

Niklas Strömstedt, sång/gitarr
Tobbe Fall, gitarr
Måns Block, trummor
Mats Persson, slagverk/mandolin
Julia Falthin, bas
Jonas Gröning, keyboards
Sara Niklasson, fiol/gitarr/sång

Inga änglar gråter
En väg till mitt hjärta
Sånt är livet
För många ord om kärlek
Vart du än går
Varför är du i Göteborg?
Sista morgonen
En kvinna och en man
Lyckolandet
Förlorad igen
I hennes rum
Flickor talar om kärleken (män dom gör just ingenting alls)
Stanna världen en stund
Oslagbara!

extra

Byns enda blondin
Om
En jävel på kärlek
Marie i växeln

/ Håkan

"Planning escapes"

Postad: 2016-07-15 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



WILL COURTNEY
Planning escapes
(Wren & Shark)


Drygt tre år efter Will Courtneys förra album, "A century behind" när jag första gången kom i kontakt med hans namn, är det kanske dags för en kort resumé kring hans historia. Han har ju en lång och omväxlande bakgrund, har inte minst regelbundet flyttat runt i USA sedan han föddes i Nashville, Tennessee och musikaliskt har han lämnat spår efter sig på både egna och andras skivor.
   Det musikaliska hemmet, hans mamma sjöng gospel och hans pappa skrev musikaler, fanns snart i Texas innan han var mogen att flytta till Los Angeles där idoler som Beach Boys, Randy Newman och Flying Burrito Brothers hade sina rötter. Men han letade sig tillbaka till Texas och Austin (där han just nu ännu en gång har bosatt sig) och bildade där gruppen Brothers & Sisters tillsammans med sin syster Lily för drygt tio år sedan. Gruppens båda album, "Brothers and Sisters" (2006) och "Fortunately" (2008), finns för övrigt tillgängliga på Spotify liksom hans förra soloskiva.
   Ungefär samtidigt medverkade Will på Austin-bandet …And You Will Know Us by the Trail of Deads album "So divided" där han sjöng på en låt. Och hans namn fanns under några år med på skivor i mer (Deadmans "Take up your mat and walk") eller mindre (Tenlons Fort, Tracey Bunn, The Gousters...) kända sammanhang innan solokarriären satte fart.
   Wills förra skiva var starkt influerad av den amerikanska singer/songwriter-traditionen där han såg upp till namn som Gene Clark, Neil Young, Bob Dylan och Steven Fromholz. Ett band fanns vid hans sida men det spelades huvudsakligen lågmält och försiktigt. Men där fanns också en genuin låtstyrka i originalmaterialet där man också kunde ana popinfluenser.
   På "Planning escapes" sprids alla hans influenser ut på ett ganska underbart sätt. På albumets Deluxe-utgåva framförs alla de tio låtarna på två olika sätt, både med band och på ett stilla akustiskt sätt. Neil Young gjorde något liknande på "Storytone". Här får vi det bästa av Will Courtneys båda världar. Från akustiska glimrande ballader till svängig och melodiös poprock.
   Bandarrangemangen är dock inte genomgående rockiga och tempoladdade. Redan på skivans två första låtar, "Your smile reminds me of home" och "The days when bands could make you cry", möts ytterligheterna med samma fantastiska resultat som följd. En ballad med smekande steelguitar följs av en högpotentiell rocklåt där Wills kommentar om dagens musikklimat går rakt in i hjärtat. Poprock på gränsen till klassisk powerpop.
   Popinfluenserna finns som sagt närvarande på många låtar och när den 12-strängade gitarren inleder "I got your back" är hitkänslan total men personlig och förstärks av bandets märkbara engagemang i bakgrunden. Gitarrsolot ekar lite av Neil Youngs överstyrda galenskap.
   Efter några smeksamma, välskrivna men något mindre engagerande låtar kommer "It's in your mind" som jag första gången uppfattar som för traditionell och opersonlig men som har ett magnetiskt sug i rytmen och varje taktslag.
   "Most of my life" är balladen som är ett häftplåster tack vare de vemodigt skrivna textraderna ("Most of my life has has been a waste/most of my days planning escapes") och den Neil Young-trygga baktakten.
   Sedan kommer skivans andra rockhöjdpunkt, "The pain", med ett gitarrsolo som tangerar Neil Youngs "Like a hurricane" utan att kopiera och låten avslutas provokativt och rundgångsladdat. Låten är tillägnad Dennis Wilson med budskapet att varken drinkar eller droger kan hjälpa mot smärta.
   Will har tidigare i sin karriär hämtat äldre covermaterial men har den här gången hittat en låt på tidsmässigt kortare avstånd. Damien Jurados "The killer" fanns med på deluxe-återutgivningen 2013 av hans album "Where shall you take me?" (2003) i blott en demoversion. Här är den fulländat men ändå avskalat tolkad av Will.
   Albumet avslutas med ännu en välskriven låt som också den engagerar lite mindre. Wills låtskrivande tangerar här kommersiell musik med en ballad som i de "rätta händerna" skulle kunna bli en smörig miljonsäljare eller ledmotivet i en film. Här framförs den dock med all dignitet som Will Courtney kan skaka fram.
   Kompbandet bakom Will går under namnet The Wild Bunch, efter ett ökänt gangstergäng i Vilda Västern (se nedan), och är Dan Wilcox, gitarr, Dave Morgan, bas, Ricky Ray Jackson, steelguitar, och Travis Garaffa, trummor. I det här radioinslaget, som också inkluderar en intervju, hör vi bandet framföra tre låtar från skivan live. Ett band som Will önskar ta till Sverige och vi får verkligen hoppas att det projektet går i lås.
   "Planning escapes" släpps idag och det är ingen tillfällighet. Just idag för 135 år sedan, 15 juli 1881, begravdes Billy the Kid i Fort Sumner, New Mexico. En historia och en epok som fascinerar Will och gjorde att han medverkade som historiker i mini-tv-serien "Gunslingers: Billy The Kid". Han har också spelat in Bob Dylans låt "Billy" från "Pat Garrett & Billy The Kid", bonusspår på nya albumet, vars video ni kan se nedan.



/ Håkan

Tack för allt, George

Postad: 2016-07-14 07:52
Kategori: Blogg

GEORGE MARTIN VAR ÖVERLÄGSET MEST KÄND för sina Beatles-produktioner men han var under sina långa karriär ansvarig för väldigt många andra skivproduktioner som kanske har kommit skymundan. Som exempel låtskrivaren Jimmy Webbs "El mirage" som här representeras av klassikern "The highwayman".



George producerade även förre Procol Harum-sångaren Gary Brookers soloalbum "No more fear of flying" där Mickey Jupps "Switchboard Susan" var en av låtarna.



George Martin och Paul McCartney återförenades på albumet "Tug of war". Här är titellåten.



/ Håkan

Lennon/McCartneys sista låt? "Now And Then"

Postad: 2016-07-12 15:22
Kategori: Blogg



/ Håkan

Beatles-b-sida: Rain

Postad: 2016-07-11 07:51
Kategori: Beatles



SOMMARFÖLJETONGEN OM MINA FAVORITER av Beatles singel-b-sidor är i högsta grad ett personligt och subjektivt val men när det gäller "Rain", b-sidan till "Paperback writer", så är vi Beatles-fantaster överens: "Rain" är Beatles bästa singel-b-sida!
   Vi är kronologiskt framme vid 1966 och Beatles börjar experimentera musikaliskt och gränserna för det möjliga har utvidgats. Mitt bland albumlåtar som "Tomorrow never knows", "And your bird can sing" och "I'm only sleeping", alla skrivna av John Lennon och inspelade under samma månad (april) 1966, gjordes "Rain". En låt som doftar både droger, vemod och Indien utan att bokstavligen använda sig av sitar. Däremot hittade Lennon av en händelse det nya greppet med baklängesljud på slutet av låten.



/ Håkan

Beatles-medlem i 13 dagar

Postad: 2016-07-08 15:32
Kategori: Blogg

Trummisen Jimmy Nicol var Beatles-medlem i 13 dagar 1964. Hoppade in i bandet när Ringo Starr opererade sina tonsiller. Här berättas hela historien om Nicol, som inte bara innehåller solsken, som vid ett tillfälle spelade i svenska Spotnicks.

/ Håkan

Richard Lloyd lät gitarren tala

Postad: 2016-07-07 10:30
Kategori: Live-recensioner






Alla bilder: Anders Erkman


RICHARD LLOYD
THE BLAND
East West Sushi, Örebro 6 juli 2016
Konsertlängd: 21:10-21:55 (45 min, Bland) och 22:16-23:10 (54 min, Richard)
Min plats: Stående i baren 7 m från scenen


Sällan har en internationell rockgitarrhjälte uppträtt så lågprofilerat som i onsdagskväll när Richard Lloyd med band stod på East Wests anspråkslösa scen i Örebro. OK, Lloyd är kanske idag ett förhållandevis bortglömt namn men hans bakgrund i New York-rockens societet på 70-talet gör honom tveklöst legendarisk i rockkretsar.
   Det var dock inget som musikälskande örebroare hade uppfattat och nu till stor del ratade honom på East West för att istället placera sig djupt i tv-sofforna för att titta på EM-semifinal eller helt enkelt vänta på nästa Allsång på Skansen. Och det var säkert lite tragiskt att konstatera för en artist som långt tillbaka hade en väldigt speciell och unik relation till just Örebro. 1985 bodde han här i samband med inspelningen av sitt comebackalbum "Field of fire".
   Och visst var vi flera i publiken som mindes hans uppträdanden på gamla Rockmagasinet samma år. Men varken det stället eller New Yorks CBGB's finns kvar idag. Tiderna förändras helt naturligt men för Richard Lloyd är det fortfarande gitarrintensiv rockmusik som gäller.
   Tillsammans med ytterligare en gitarrist, David Leonard som han till och från har spelat med i trettio år, och en svensk kompsektion, trummisen Ulf "Sanken" Sandqvist och basisten Rickard Donatello, bjöd de på nästan en timmes klassisk rockmusik ur den gamla skolan.
   För oss nostalgiker ligger Richards skivproducerande höjdpunkter långt tillbaka i tiden, "Alchemy" (1979) och "Field of fire" (1985) men han ville naturligtvis vara aktuellare än så när han ställer sig på en scen 2016.
   Han både startade och avslutade konserten med låtar från 2007-skivan "The radiant monkey", "Monkey", som växte fram ur en ostrukturerad rundgång, och "Wicked son". Och bjöd också på några låtar, "Devil's design" och "Crystal mountain", från det helt nya albumet "Rosedale". Vars titel syftar på staden i Mississippi där blueslegenden Robert Johnson en gång i tiden för länge sedan hittade vägkorsningen, crossroads, och "sålde sin själ till djävulen". Richards sound på scen var också bluesintensiv utan att musikaliskt sänka sig till det förutsägbara formatet.
   De nyare låtarna i all ära men det var när repertoaren närmade sig klassikerna som konserten brände till på allvar. När han på en kort och koncentrerad tid i mitten på konserten spelade "Alchemy", "Pleading" och "Field of fire". Låtar och arrangemang som överlevt decennierna bra och fortfarande visade sig vara vid god vigör.
   Så mycket till mellansnack bjöd inte Richard på, vi saknade anekdoterna om Örebro, utan han lät gitarren tala och tillsammans med sin kompgitarrist lade han ut en matta av gitarrkonster som ibland befann sig på gränsen mellan ren och skär skönhet och ruffigt oväsen. Och i all det här gitarrlarmandet stod jag också och njöt av de svenska killarna i bandet. Som efter en kort repetition i början på veckan och bara några konserter har blivit en solid och följsam ryggrad i Richards arrangemang.
   The Bland, med delvis Örebro-anknytning, inledde konsertkvällen med sin melodiöst starka och musikaliskt rejäla popmusik. Bandet är på väg att få ett nationellt genombrott, albumet släpps förhoppningsvis i höst, och visade upp flera prov på vad framtiden har att erbjuda.
   Med Blands skivkontrakt har följt ett mer homogent men också till viss del ett mindre personligt sound. Tiden när bandmedlemmarna lekfullt bytte positioner och instrument under konserterna är tydligen borta och ersatt av en professionell framtoning som också bådar gott.

/ Håkan

Känslosamt farväl av Bobby Irwin

Postad: 2016-07-06 07:51
Kategori: Blogg



BOBBY IRWIN VAR EN UPPSKATTAD ENGELSK trummis, bakom bland annat Nick Lowe, som gick bort i cancer i maj förra året. Will Birch rapporterar känslosamt ("Tears fell faster than the hailstone rain in the churchyard") från begravningen i Twickenham och citerar Lowes välartikulerade ord under minnesceremonin som framkallade både skratt och tårar.

/ Håkan

Beatles-b-sida: I'm down

Postad: 2016-07-04 07:00
Kategori: Beatles



NÄR VI I DAGLIGT TAL BESKRIVER McCartney som den snälle Paul och Lennon som den burduse John så finns det givetvis massor med bevis på det motsatta. I det här sammanhanget är Paul gruppens Little Richard. "Long tall Sally" var ju Pauls låt och här har han skrivit sin egen Little Richard-låt.
   "I'm down" betraktas i Beatles-kretsar som ett skämt men jag tycker det här är stor och vacker rock'n roll. Låten spelades in på förmiddagen 14 juni 1965, samma dag efter lunch påbörjades inspelningarna av "Yesterday"... Där möttes motpolerna i Beatles musik på samma dag.
   YouTube-klippet är hämtat från en liveinspelning i München 1966 och på allvar misshandlar Paul sina stämband här.



/ Håkan

White Album Sessions

Postad: 2016-07-01 15:21
Kategori: Blogg



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2016 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.