Blogginlägg

Bländande konsert för Beatles-fantaster

Foto: Anders Erkman



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989

Paul McCartney på Isstadion i Stockholm. En helt igenom bländande konsert - som ändå saknade mycket. Som Beatles-fantast fick jag mer än jag krävde men ändå var avsaknaden stor efter andra klassiker och mästerliga McCartney-låtar.
   En konsert med Paul McCartney har allt för mÃ¥nga munnar att mätta, öron och ögon att tillfredsställa. Han har helt enkelt en omöjlig uppgift att pÃ¥ "bara" tvÃ¥ och en halv timme visa sitt totala kunnande och stora skicklighet som givit honom titeln Ã¥rhundradets lÃ¥tskrivare.
   Problemet med fredagskvällens konsert var inte lÃ¥tarna han framförde, som i nästan samtliga fall överträffade skivversionerna, utan alla de lÃ¥tar han inte hann göra pÃ¥ scen.
   Att jämföra McCartneys konsert med The Beatles är inte enbart en fantastisk nostalgiförklaring. Drygt hälften av de 29 lÃ¥tarna framförda lÃ¥tarna är hämtade frÃ¥n Beatles-skivor och med nÃ¥gra fÃ¥ undantag aldrig spelad av gruppen pÃ¥ scen. Beatles gjorde nämligen sin sista konsert i augusti 1966.
   McCartney scenversioner höll sig strikt efter originalen och blundade man kunde jag ana ett Beatles (utan John Lennon) pÃ¥ scen.
   Tittade man sedan upp var det ingen tvekan om att man befann sig i 80-talets sista höst. Det var en avancerad scenkonstruktion som rörde sig bÃ¥de i höjd- och sidled med hjälp av karuseller och hissar.
   Den komplicerade ljussättningen sÃ¥g ut att vara hämtad frÃ¥n av Spielbergs senaste skapelser. LaserstrÃ¥lar, otaliga ljuskanoner och datorstyrda strÃ¥lkastare gav ibland en nästan overklig upplevelse.
   Den inledande elva minuter lÃ¥nga filmen där sex lÃ¥tar illustrerades med mer eller mindre engagerande bilder fick sin final när det pÃ¥ de tre filmdukarna pÃ¥ scen stavades "NOW" och bandet kom in.
   Där stod Paul McCartney pÃ¥ sin första Sverigeturné pÃ¥ 17 Ã¥r och sÃ¥g vanlig ut. Frisk och ungdomlig, intygar fotograf Anders Erkman pÃ¥ närmare hÃ¥ll. Odramatiskt och lite snopet var inledningen haltande och lite bristfällig.
   McCartneys röst lät först som en sprucken högtalare och "Figure of eight" och "Rough ride" är inte de bästa lÃ¥tarna frÃ¥n senaste albumet.
   Men redan pÃ¥ den fjärde lÃ¥ten, "Got to get you into my life", tog konserten fart, publiken släppte loss och det började likna en av Ã¥rets bättre konserter.

När McCartney valde band med yngre musiker menade han killar mellan 30 och 40 år. Hursomhelst ett band med engelska musiker som inte är så kända. Ändå valde McCartney att inte presentera bandet.
   Gitarristen Hamish Stuart, som ocksÃ¥ spelade bas, sjöng mycket. Bland annat duetten med Paul i "Ebony and Ivory", Robbie McIntosh gav ytterligare tyngd Ã¥t mÃ¥nga gitarrsolon.
   Trummisen Chris Whitten fick sitt solo i "Coming up" dÃ¥ Isstadion förvandlades till ett ljusdränkt disco med hjälp av ett eldorado av ljusexplosioner och danstempo. Wix utförde alla komplicerade klaviaturinslag, bland annat strÃ¥kar pÃ¥ "Eleanor Rigby" och "Yesterday", medan Linda McCartneys närvaro inte betydde mycket varken för bandet eller publiken.
   Hela konserten var av jämn och hög kvalité. ÄndÃ¥ framstod sÃ¥ här i efterhand titellÃ¥ten frÃ¥n "Sgt Pepper", dÃ¥ Paul tog pÃ¥ sig gitarren, och "Back in the USSR" med den legendariska Hofnerbasen, och den otroligt rockiga "Ain't that a shame", som oförglömliga toppar.
   Sedan är det väldigt svÃ¥rt att förklara känslan när kalla kÃ¥rar gick längs ryggraden pÃ¥ den korta stund, hundradelar av en sekund, när Paul inledde "The long and winding road" och "Hey Jude". DÃ¥ märkte jag att han inte förlorat mycket av sin magiska röst genom Ã¥ren.
   Den är snarare mjukare i balladerna och kraftfullare i rocklÃ¥tarna. Det var hans styrka pÃ¥ scen. Att kunna tackla känslosamma lÃ¥tar som "Yesterday" och "Put it there" med samma intensitet som i det sanslösa rocktempot i lÃ¥tar som "Get back" och "Live and let die"-
   Förutom den oväntade förseningen var McCartneys show en väldrillad föreställning med iögonfallande ljuschocker som luttrade kommentatorer jämförde med Pink Floyd. SÃ¥dant utanverk brukar dölja mindre väsentligt innehÃ¥ll.
   Men i Paul McCartneys fall var det inte överraskande en konsert fylld med klassiska poplÃ¥tar, fylld med oöverträffade versioner och inte minst full av ren och skär pophistoria.

Paul McCartney: bas. gitarr, piano och sång
Linda McCartney: keyboards och sång
Hamish Stuart: gitarr, bas och sång
Robbie McIntosh: gitarr och sång
Paul WIX Wickens, keyboards
Chris Whitten, trummor

LÃ¥tarna:
Figure Of Eight
Jet
Rough Ride
Got To Get You Into My Life
Band On The Run
Ebony And Ivory
We Got Married
Maybe I'm Amazed
The Long And Winding Road
The Fool On The Hill
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Good Day Sunshine
Can't Buy Me Love
Put It There
Things We Said Today
Eleanor Rigby
This One
My Brave Face
Back In The U.S.S.R.
I Saw Her Standing There
Twenty Flight Rock
Coming Up
Let It Be
Ain't That A Shame
Live And Let Die
Hey Jude

Yesterday
Get Back
Golden Slumbers
Carry That Weight
The End


Dagens Nyheter 30/9 1989.

/ HÃ¥kan

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.