Blogginlägg från 2012-09-06

“I know what love isn

Postad: 2012-09-06 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/9 2012.

JENS LEKMAN
I know what love isn't
(Service)


Musikvärlden har begåvats med ännu ett separationsalbum. Innehållet på Jens Lekmans "I know what love isn't" är resultatet av ett uppbrott i en relation. Genren har fascinerat oss genom alla tider och personligen blir jag både imponerad och avundsjuk på människor/artister som så behärskat och välartikulerat kan uttrycka sig när det pågår turbulens i känslolivet.
   På Lekmans första album på fem år är det främst i de utlämnande, självbiografiska och stundtals bittert vemodiga texterna där slutet på ett förhållande beskrivs. Det kanske inte är svart och djupt sorgligt i varje vers men här finns undertoner i många välformulerade fraser som avslöjar ett mindre lyckligt liv.
   Musikaliskt är det än svårare att upptäcka de ledsna känslorna i Jens Lekmans arrangemang. Som sångare är han en mix av en crooner och singer/songwriter, en sorts blandning av Frank Sinatra och Morrissey, och med övervägande luftigt optimistiska arrangemang kan det ibland vara svårt att förstå svärtan i textraderna.
   Det är nog pianisten Jens Lekman som har skrivit de flesta låtarna på skivan. Med ett piano som inte alltför sällan framkallar fina melodiska uttryck och till och med stundtals gränsar till schlager. Titellåten är ju en klassisk poplåt i Burt Bacharach-stil och det finns fler refränger på skivan, bland annat på "Some dandruff on your shoulder", som är klockren popestetik.
   Men det finns också allmängiltiga stunder på skivan som ibland gränsar till easy listening och genom stora högtalare kan uppfattas som genomskinlig bakgrundsmusik och något mindre personligt. Flöjt- och saxsamplingar som underhåller mer än de engagerar.

/ Håkan

Osannolik rock med The Saints

Postad: 2012-09-06 07:48
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1989.

THE SAINTS
Kulturhuset/Rockmagasinet 11 november 1989


Australiska Saints turné i Sverige denna höst har gått tämligen spårlöst förbi hos massmedia. Men ryktet om gruppens förträfflighet hade ändå nått Örebro för Kulturhuset var mer än halvfullt vilket är en smärre succé en lördag kväll.
   En stor publik som dessutom var kunnig i ämnet och bjöds på en generös konsert på en timme och en trekvart med många höjdpunkter från Saints skivproduktion.
   Chris Bailey, som ÄR Saints är en helt osannolik rockfigur. Han stod där fet, svettig och långhårig och rökte mest hela tiden men ändå var det omöjligt att inte älska denne 32-åring.
   Han hade en röst som trängde igenom det mesta utom lördagskvällens första låt som var ett söndermixat oväsen. Därefter blev det bättre, som det ofta blir på konserter, och stundtals nådde konserten lysande kvalitéer.
   Saints ger ut skivor sporadiskt men det har genom åren sedan 1977 blivit en och annan klassiker. Den från början punkinfluerade gruppen har under 80-talet utvecklats till en fullmogen rockgrupp med melodiös rock som största ingrediens.
   Men i denna vansinnigt effektiva rockmusik, med samma drivkraft som en Springsteen i högform, finns en bottenlös personlighet som gärna refererar till sina irländska rötter eller avslöjar sin innersta själ.
   Redan 1984, när Saints var i Örebro förra gången, utnämnde jag Chris Bailey till kompgitarrens mästare. Nu spelade han mest akustisk gitarr men det blev ändå en gedigen grund för de övriga i bandet att stå på.
   Senaste albumet "Prodigal son" innehåller flera starka sånger som också framfördes i lördags. Men det var ännu svårare att värja sig mot de bästa låtarna från förra albumet, "All fools day", som är Saints definitiva klassiker.
   Hör man, som i lördags, Chris Bailey i högform och Saints göra "Just like fire would" och "Temple of the lord" förstår jag inte varför folk krigar i världen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.