Blogginlägg från 2012-09-07

Live at Heart-festivalen rivstartade

Postad: 2012-09-07 15:17
Kategori: Live at Heart

SIXGUN REPUBLIC, Noise
JOHAN ÖRJANSSON, Noise
THE MIGHTY STEF, Clarion Hotel


Tredje upplagan av den unika stadsfestivalen Live At Heart i Örebro har utökats med ytterligare en konsertdag, torsdagen, där tre spelställen bjöd på sammanlagt tolv konserter. Jag startade med Austin-bandet Sixgun Republic med en konventionell tidningsrecension som följd, publicerad dagen efter. Det var en rivstart av stora mått med en osedvanligt varierad rockabilly-kompott när bandet drog igång på alla växlar samtidigt. Hela recensionen kan ni för övrigt läsa här.
   Efter en timmes uppehåll från Live at Heart, medan jag skrev recensionen (och missade därmed Mattias Hellberg & the Furheads), var jag tillbaka på Noise (f d Prisma) och fick uppleva ännu ett imponerande uppträdande av Falkenbergssonen Johan Örjansson och hans eminenta band. Örjansson gjorde på förra årets Live at Heart något av stort genombrott och säkrade i samband med konserterna ett skivkontrakt på Rootsy som på försommaren i år resulterade i albumet ”Melancholic Melodies For Broken Times”.
   En nystajlad Örjansson, utan glasögon och skägg, ledde sitt band i ännu en framgångsrik konsert där formatet 40 minuter nu börjar känns kort och trångt för en så kreativ sångare och låtskrivare. Med det sedvanligt tajta, inspirerade och välspelade kompbandet i ryggen. Förra året satt hela bandet genom sina konserter men nu var det ett yvigare kroppsspråk från Örjansson och hela bandet var på tå. Mest kanske gitarristen, den skicklige Hans Schakonat, men också pianisten Per Willstedts klockrena klanger förgyllde soundet och låtarna.
   Däremot tycker jag inte funktendenserna i några sekvenser av låtarna hör riktigt hemma i Örjanssons för övrigt alldeles utmärkta repertoar.
   Efter förra årets uppmärksammade shower har ryktet gått om irländska The Mighty Stef. Därför var det lockande att få uppleva bandet live på Clarion Hotel under nästa konserttimme. Bandet har fått genren ”Folk” i Live at Heart-programmet men deras elektriska musik var huvudsakligen präglad av pigg och fräsch poprock med kanske några irländska folktoner långt ner i arrangemangen. Ledaren för bandet, Stefan Murphy (Mighty Stef själv), visade upp både dignitet och anspråkslös brittiskt manér och ledde sitt band på elgitarr.
   Bandet Mighty Stef var verkligen ett okonstlat band med tajta musiker som stundtals svängde hårt i de ofta mer än bra låtarna. Trummisen Brian Farrell höll en fantastisk takt, basisten Gary Lonergan var inte bara en kompmusiker och Brian Gallagher fyllde ut fint på keyboards. Musiker som stundtals visade upp en avundsvärd energi och ibland (Lonergan skakade stundtals så charmigt på sitt hår…) trodde de säkert att de var 20 år yngre än de är. Och längst fram stod Murphy, såg ut som Liam Gallagher 25 år efter Oasis, med en härlig brittisk accent och var anspråkslös men musikaliskt full av energi.
   En fin start på årets Live At Heart och jag tror inte att det blir sämre i fortsättningen…

/ Håkan

Alla växlarna samtidigt

Postad: 2012-09-07 14:40
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2012.

SIXGUN REPUBLIC
Noise/Live At Heart 6 september 2012


Årets upplaga av Live At Heart startade med alla växlarna samtidigt. Ett av Texas-Austins tusentals band, Sixgun Republic, drog igång sin konsert med högsta fart på torsdagskvällen. Inför en publik som var överraskande fulltalig vilket fick de fyra existenserna i bandet att till hundra procent bjuda på sig själva och sin musik fast timmen var tidig.
   Musikaliskt har deras musik i Live at Hearts spelprogram lite torftigt och något begränsat beskrivits som rockabilly men på scen var det långt ifrån traditionellt och förutsägbart. Vilda västern-tema och hård country, eller cowpunk som vi kallade det på 80-talet, avlöste varandra i arrangemangen.
   Den smittande energin och det genomgående höga tempot strålade ut från scen och blev till själva essensen, signaturen, vad Örebros stolta musikfestival vill bli förknippad med. Extremt anpassad livemusik som dessvärre bleknar betydligt på skiva.
   Därför passade Sixgun Republic så bra i rollen som startskott på årets Live At Heart, festivalen som är en liten lillebror till Austins stora SXSW-fest i mars varje år. Där livemusik manifesteras med ett nytt band eller en ny artist varje timme på otaliga ställen över stan.
   Tack vare övervägande korta låtar, arrangemang som inte kräver djupare analys och ett alldeles fantastiskt ljud som var volymstarkt men klockrent, bjöd Sixgun Republic på hela elva låtar på sina stipulerade 40 minuter på scen. Få artister kommer att bjuda på lika mycket på så kort tid i fortsättningen på festivalen.

/ Håkan

Singlar#95: Texas

Postad: 2012-09-07 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


TEXAS: I don't want a lover (Mercury, 1989)

I FEBRUARI 1989 VAR JAG i London och upptäckte en ny trend. Tex-mex-restaurangernas antal hade dramatiskt ökat och countrymusik sålde för ögonblicket mer än reggae, afrikanskt, jazz och blues - tillsammans! London hade blivit lite amerikaniserat både musikaliskt och matmässigt eller som jag lite provocerat skrev i en rubrik: London är ockuperat.
   Restaurangen Break For The Border, off Charing Cross, hade på några år både startat och utökat och det nyöppnade The Alamo, restaurang/rockklubb i hörnet Soho Street/Oxford Street, bjöd under en vecka på både rhythm & blues, rock, skiffle och cajun.
   Mitt i denna intensivt amerikanska våg dök gruppen Texas upp. Men gruppen var inte från USA eller spelade i någon av ovannämnda genrer utan härstammade från Glasgow (eller egentligen Bearsden strax utanför), världens andra hem för Rangers som förklarade ursprunget till gruppens amerikanskt klingande namn. Dessutom hade de tagit sitt namn efter Wim Wenders film "Paris, Texas".
   "I don't want a lover"-singeln, som just då klättrade på Englandslistan, fick jag med mig hem från London och det var en stor, framgångsrik och, framförallt, spännande debut för den skotska gruppen. Det var ett plötsligt och överraskande genombrott men gruppen hade funnits sedan 1986 och flera medlemmar hade en bakgrund i andra (skotska) grupper.
   Basisten Johnny McElhone hade spelat med Altered Images (79-83) och Hipsway (84-86) och trummisen Stuart Kerr var tidigare med i Love And Money. Alla grupperna hade listframgångar och succén skulle alltså fortsätta i Texas.
   Andra halvan av Texas var däremot en ung och oerfaren gitarrist, Ally McErlaine, och sångerskan Sharleen Spiteri som innan hon blev professionell i gruppen hade jobbat som hårfrisörska. Det var de mest orutinerade medlemmarna som musikaliskt skulle påverka gruppens sound mest.
   Sharleens både rockiga och emotionella röst var givetvis nyckeln till Texas långsiktiga framgångar men Allys gitarr skulle också bli en soundmässig guldgruva för gruppen. Hans slidegitarr, en dallrande bottleneck, står verkligen i centrum på "I don't want a lover" och han och hans gitarr pryder ensamma omslaget till singeln och det måste ju betraktas som en sensation när det handlar om en grupp med en spektakulär sångerska längst fram.

SINGELN, SOM ALLTSÅ SLÄPPTES i januari 1989, marknadsfördes av skivbolaget med följande rader: "Mixing a homespun rootsiness with a energetic rauchiness. Texas are three guys and a girl from the deep south - the south side of Glasgow, a city that has always been more open than most to the influences of classic Americana". Det var nog med all säkerhet första gången jag läste om Americana...
   "I don't want a lover" nådde som bäst en 8:e-plats i England och när Texas var som hetast, i mars 1989, kom deras debutalbum "Southside" där Allys gitarr och Sharleens röst åter stod i centrum. Men låtarna skrev Spiteri huvudsakligen tillsammans med McElhone och de skulle bli gruppens främsta låtleverantörer under många år framöver. Gruppen har genom åren noterat 22 listlåtar och från 1997 räknat in åtskilliga Topp 10-låtar.
   Innan första skivan var det inledningsvis på gång att Bernard Edwards, den amerikanske Chic-killen, skulle producera gruppen och hade den ambitionen gått i lås hade nog soundet på ”I don’t want a lover” låtit minst sagt annorlunda. Nu blev det istället engelsmannen Tim Palmer, rutinerad tekniker som innan Texas-samarbetet hade producerat The Mission, Mighty Lemon Drops, Kajagoogoo och strax efter komma i rampljuset som producent på David Bowies nya och hårda projekt Tin Machines första skiva.
   I Texas fanns ingen officiell medlem som spelade keyboards fast den stundtals uppenbart funnits med vid inspelningarna av debutalbumet. På b-sidan ”Believe me” är det till och med en framträdande synt/orgel som ligger längst fram i mixen. Utan att någon klaviaturspelare får credit. På gruppens konserter fanns Eddie Campbell tidigt med som gästmusiker på keyboards men han blev officiell medlem först 1991.
   Texas framgångar skulle med tiden växa till enorma proportioner. För varje album, det har till dags dato blivit sju, ökade populariteten men samtidigt har den musikaliska spänningen planat ut i något väldigt allmängiltigt.
   2008 inledde Sharleen en solokarriär (två album så här långt), året efter drabbades McErlaine av en hjärnblödning som slutade lyckligt och gruppen återförenades för turné förra sommaren.

Intressant fotnot: Ally McErlaines fru Shelly är dotter till gamle 60-talssångaren Brian Poole.

Officiella videon:


på fransk tv:


B-sidan "Believe me".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.