Blogginlägg från 2012-09-09

Genomgående hög kvalité på finaldagen

Postad: 2012-09-09 21:43
Kategori: Live at Heart

Foto: Carina ÖsterlingThe Mighty Stef på en bakgård i västra Örebro.

Live At Heart
8 september 2012

SIR REG, Järntorget
THE MIGHTY STEF, Prinsgatan
RICHARD LINDGREN, Level
OLLE UNENGE & Co, Stadsträdgården
THAD BECKMAN, Teatercaféet
HALDEN ELECTRIC, Teatercaféet
RICHARD LINDGREN, Teatercaféet


TILLBAKA I VARDAGEN, låt vara på en söndag, efter tre heta Live At Heart-kvällar med konserter av genomgående hög kvalité. I alla fal de jag har upplevt.
   Dag 3 av årets Live At Heart blev en lång dags färd mot natt. Händelserik och fylld med den ena musikaliska höjdpunkten efter den andra. Både fredag och lördag har det arrangerats korta smakprov utomhus. I fredags fanns scenen på Våghustorget och i lördags gick vi förbi Järntorget och fick uppleva en härlig energi från Sir Reg, gruppen som i LaH-programmet fick etiketten "folk" men i verkligheten spelade musik som de själva har beskrivit som keltisk punkrock. Energi, högt tempo och folkmusikaliskt sväng. Fullt jämförbar med ett Pogues på högvarv fast med en 100% bättre sångare.
   I samband med festivalen har det också arrangerats nästan inofficiella konserter i trädgårdar och bakgårdar över hela Örebro. Igår lördag inledde jag eftermiddagen på Benke Wahlstedts bakgård på väster i Örebro där irländska The Mighty Stef gjorde en rejäl och ambitiös, 50 minuter lång, konsert som faktiskt överträffade torsdagsspelningen inomhus på Clarion Hotel.
   Jag hade väntat mig en mer lekfull, anspråkslös, spontan och akustisk spelning men fick en elektrisk urladdning på fullt allvar och en koncentration som till slut höll på längre än någon annan Live At Heart-konsert dehär dagarna.
   På skiva är Mighty Stef mer traditionell folkmusik men som på scen förvandlas till härlig och låtstark poprock med både energi och melodier. Och de höll inte inne med varken uttryck eller volym som säkert hördes över stora delar av västra Örebro. Många bra egna låtar som jag inte riktigt listat ut titlar på men sista låten, extralåten, blev en cover på Roky Ericksons "I walked with a zombie" där egentligen endast titeln var låtens hela text.
   Det officiella kvällsprogrammet sparkade igång kl 19 som vanligt och vi valde, i vanlig ordning, att titta och lyssna på Richard Lindgren och hans lilla band, med mandolin och gitarr, på Level.
   Konserten började bara några minuter sen med "Dead man" och fortsatte med "I came I went and I don't where I'm going", "Five pints and a wink from Gwendolyn" (inklusive både ett mandolin- och elgitarrsolo) och "Mezcal Mae" innan det snart stod klart att tekniken inte mådde så bra. Ingen medhörning och konserten fick kortas av och avbrytas. Men först hann Richard framföra "Bara om min älskade väntar" så innerligt att man kunde tro att han hade skrivit den själv.
   Richard och hans band skulle återkomma senare på kvällen på en annan scen där han av olika anledningar skulle få mer uppmärksamhet.
   Efter Level ilade vi vidare till Stadsträdgården och premiärspelningen med rutinerade Olle Unenge på svenska. Recension förhoppningsvis i NA imorgon måndag eller i alla fall på den här sidan.
   Jag var sedan så gott som på väg tillbaka till Level och Bobby Sant-konserten när festivalgeneralen Anders Damberg ringde och uppmanade mig att gå direkt till Teatercaféet för där skulle Austin-festivalen SXSW:s general Louis Meyers, som på eftermiddagen gästat Live At Heart för en intervju, hoppa upp på scen med Thad Beckman. Påstods vara något mycket unikt och det vill man ju inte missa.

PÅ ETT ABSOLUT FULLPACKAT Teatercafé hade gitarrvirtuosen Thad redan inlett sin konsert som innehöll både fantastiskt gitarrspel, lustiga historier, självupplevda berättelser, meddelade att det just idag var countrysångaren Jimmie Rodgers födelsdag, ännu mer skicklig gitarrteknik och allsång inför en absolut hänförd publik. Där Meyer gästade vid några tillfällen med en mer mänsklig gitarrteknik.
   Stormande jubel och upprepande taktfasta applåder tvingade kvar Thad på scen och programmet blev en aning förryckt innan norrmannen Halden Electric tog över.
   Avskalad och personlig är hans melodi och med hjälp av en del vänner, trummor, bas och Freddy Holm, så blev det ett väldigt imponerande uppträdande. Musikaliskt var det just Holm som imponerade mest och instrumentalt tog han över scenen med sitt kunnande på alla instrument. Under Live At Heart hade Freddy Holm fullt upp med att spela med minst tre band, Robert Moses & the Harmony Crusaders, Gränslandet och just Halden Electric, och under den senares uppträdande imponerade han på både steelguitar och fiol och tog dessutom mandolinspelandet till en ny nivå. På en konsert som avslutades med låten "Fuck it up later".
   Sedan kom kvällens höjdpunkt när kommunens Björn Sundin skulle avslöja vilken låtskrivare som vunnit Live At Hearts och Örebro Kommuns låtskrivarstipendium. Och det gick till Richard Lindgren och en uppenbart tagen Richard tackade och tog emot. Förklarade att han hittills skrivit två låtar i Örebro (och på Bishops Arms), som för övrigt finns med på hans nya album "Grace" som släpps i slutet på oktober, och att han nu ser fram emot att skriva fler låtar här.
   Innan han och hans tvåmannaband, Janne Adolfsson, mandolin, och Jon Eriksson, gitarrer, fick chansen att genomföra en hel konsert utan problem med ljud eller teknik. Och en del upprepningar i låtval men också en för mig unik version av "David Reynold's last ride" som lät väldigt bra. Och sedan avslutade han med ännu en betagande version av "Bara om min älskade väntar". Innan det var godnatt för vår del.
¨
Foto: Carina ÖsterlingStipendiaten Richard Lindgren med band på Level i Örebro.

/ Håkan

Vidar flyttade in i mitt hjärta

Postad: 2012-09-09 09:04
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på na.se 8/9 2012.


VIDAR
Soleo/Live At Heart 7 september


Intresset för unga, spröda och otroligt personliga flickröster har under de senaste åren rasat i höjden i Sverige. Och konceptet har dessutom nått långt utanför landets gränser. Se bara på First Aid Kit. Den unga flicktrion från Karlstad, Vidar, kan mycket väl komma att gå i samma framgångsrika spår. Och på flera sätt finns det uppenbara paralleller mellan trion och duon. Syskonpar och stort uppseendeväckande genombrott i samband med Polarprisets utdelning.
   Inte minst musikaliskt och framförallt röstmässigt har de båda konstellationerna mycket stor personlighet att bjuda på. Det visade sig med all tydlighet när trion gjorde sitt första framträdande av två på årets Live At Heart på fredagskvällen.
   Det låg en ödesmättad stämning i luften innan konserten. Och den blev inte mindre när trion äntrade scenen. Tyst, nästan ljudlöst inledde de med en sång helt accapella och det var på håret att deras sång överröstade diskmaskinens brummande bakom disken på Soleo.
   Utan att direkt plagiera First Aid Kits vinnande recept, trion har fungerat som grupp sedan 2008, så lindade de sina spröda röstresurser runt varandras stämmor på ett nästan häpnadsväckande sätt. Magi är ett alldeles för missbrukat ord men visst låg det överjordiska känslor i luften på Soleo runt kl 20 i fredagskväll.
   Ryktet om Vidars förträfflighet och förhoppningsvis spännande framtid hade nog nått Örebro och Live At Heart-publiken för det var en intresserad publik som var på plats. Och vi som var där blev påtagligt förtjusta och bokstavligen trollbundna av de tre flickornas röster, deras ännu oförstörda utstrålning och deras tveklöst övertygande ambition att bjuda på något mycket personligt. Allt förpackat i en oskuldsfull, nästan försynt men smått charmig framtoning
   Med bara en egenproducerad ep-skiva, fyra låtar, bakom sig råder det än så länge brist på känt material i deras repertoar men det kanske bara var positivt för konserten. Det gjorde intrycket på scen tidig fredagskväll än mer magiskt. Inga förutbestämda förutsättningar förstörde resultatet, några önskemål behövde inte besvaras och inga förhoppningar riskerade att grusas.
   Nej, det var med tämligen förutsättningslösa förhoppningar som jag närmade mig Vidar och jag kan ärligt påstå att de här tre tjejerna, systrarna Tuva och Maija Hardorp och Emmy Deivert, verkligen flyttade in i mitt hjärta under deras 40 minuter i det anspråkslösa strålkastarljuset.
   Det var det ärliga och helt chosefria framförandet som skapade fler känslor än materialet på flickornas egna repertoar, Visserligen tog intresset ett lite krumsprång när Paul Simons "Kathys's song" kom i blickpunkten och Sarah Siskinds "Lovin's for fools" var också en låt som höjde sig över mängden medan de egna låtarna att hade svårt nagla sig fast i medvetandet. Däremot kommer jag aldrig att glömma den oskuldsfulla framtoningen och de klockrena stämmorna i deras röster.
   Jag fick dessutom förmånen att vid ytterligare ett tillfälle, drygt två timmar senare på Stadsträdgården i en starkt försenad konsert, upprepa känslan. Och flickorna klarade även det konststycket, att med lite större förväntningar motsvara kraven med stor marginal.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (399)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (108)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.