Blogginlägg från augusti, 2012
Singlar#97: The Move
THE MOVE: Tonight (Harvest, 1971)
1971 HADE JAG HAFT The Move, från Birmingham, som favoritgrupp i drygt fyra år. Jag tyckte gruppen och främst den spektakuläre ledaren och låtskrivaren Roy Wood överträffade sig själva för varje ny singel. Tänk bara på genombrottet "Night of fear", uppföljaren "I can hear the grass grow", fullständiga hits som "Flowers in the rain", "Fire brigade", den oväntade kommersiella floppen "Wild tiger woman" och den fullständiga publiksuccén "Blackberry way". Låtar som alla platsar på en all-time-singellista men eftersom jag på den här listan har valt bort de alldeles uppenbara skivorna väljer jag istället en mindre känd men lika stark Move-singel från den senare delen av gruppens historia.
The Move var 1971 inne i en tid av förvandling. Under flera år hade gruppen drabbats av flera medlemsförändringar. I januari 1970 lämnade sångaren Carl Wayne (som faktiskt inte längre sjöng på gruppens singlar, det gjorde Wood) och Jeff Lynne, ännu en Birminghamkille, äntrade gruppen och inte bara som Waynes ersättare utan han var också en etablerad låtskrivare och producent.
LYNNES ENTRÉ skulle påverka The Moves framtid (vars dagar var räknade...), Roy Woods tankar framåt (solokarriär och nya gruppen Wizzard) och framförallt det nya spännande projektet Electric Light Orchestra vars debutalbum höll på att spelas in samtidigt som "Tonight"-singeln släpptes i maj 1971.
Roy Wood skrev "Tonight" precis som han hade gjort med alla tidigare Move-singlar men produktionen delades av Wood och Jeff Lynne. Med tanke på att hjärtat vid det här tillfället till hundra procent låg i ELO-projektet var "Tonight" en överraskande anspråkslös men melodiskt poppig singellåt. Lika rytmiskt enkel som en gatutrubadurvisa och ändå en lika fullständigt fascinerande popklassiker i mina öron.
"Tonight" skulle hamna på The Moves sista album som släpptes på hösten 1971 samtidigt som gruppen gick i graven men som i samma stund uppstod som ELO med samma tre medlemmar i centrum: Wood, Lynne och trummisen Bev Bevan.
B-sidan på singeln är överraskande skriven av just Bevan, "Don't mess me up". Men sjungs av av Wood i ett Elvis Presley-inspirerat arrangemang av rock'n'roll/50-talsstuk som senare skulle bli något av Woods tema tillsammans med nya gruppen Wizzard. Jämför med temat på albumet "Introducing Eddy and The Falcons" (1974).
Det symfoniska poptemat i ELO var ursprungligen en Roy Wood-idé men efter debutalbumet lämnade Wood över ansvaret till Lynne som replikerade med att utveckla ELO till en av 70-talets mest framgångsrika grupper. Bevan följde med Lynne på ELO-äventyret.
En introbild med en gammal uppsättning Move. Jeff Lynne är inte ens med på bilden...
...men här finns han med men ser tämligen ointresserad ut. Playback-tv. Trio med Bev Bevan på trummor.
B-sidan, den Elvis Presley-inspirerade "Don't mess me up".
/ Håkan
"Louisiana Roll"
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/8 2012.
JUST STARTED ROLLIN
Louisiana Roll
(Just Started Rollin)
I nästan tio fall av tio bör bluesmusik avnjutas levande framförd inför en närvarande publik. Och det är just i den miljön som den unga Lindesbergstrion Just Started Rollin har spridit sitt budskap under några år tillbaka. Och ryktet om deras kunnande och härliga känsla för bluesen har bara växt. Jag upplevde bandet live för drygt två år sedan när de värmde upp inför en Eilen Jewell-konsert och vet att mixen av ungdomlig entusiasm och en avslappnande cool framtoning i deras fall är oerhört imponerande.
På deras första album hade jag alla fördomar om musikgenren på skiva och var på förhand medveten om svårigheterna att förmedla den där traditionella känslan genom en musikanläggning och ut genom högtalarna. Men jag kan bara erkänna att de här tre ungdomarna lyckas nå fram med sin musik, sina arrangemang och även variera den annars så snålt omväxlande musikformen.
Två gitarrer och ett munspel, och lite slagverk, räcker fullständigt för att dekorera de genuina låtarna där Mikael Anderssons röst har en sensationellt vuxen och rutinerad klang. Vilket också gäller de nio egna låtarna plus en R L Burnside-cover.
För en gammal man som undertecknad går tankarna tillbaka till en ung Mats Ronander, i både röst och munspel, men i ungdomen hade han inte så här gott om originallåtar till hands.
Variationen på skivan är det inte heller något fel på. Här pendlar det mellan elektriskt feta gungande rytmer, akustiska nätta melodier, ledsna bluesgitarrer och både bröl och skönhet i munspelet.
Sven Zetterberg, som gästar på tre låtar, skänker också en viss dignitet till den här skivan som även lyckats fånga det där uppenbart autentiska bluessoundet i den lilla studion i Bångbro.
/ Håkan
Monoton konsert
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 1984.
PLAY DEAD
Rockmagasinet, Örebro 10 oktober 1984
Play Dead, som i engelsk press har beskrivits med ord som "morbid" och "deathly", visade sig bestå av fyra livs levande engelska grabbar som genomförde en inte riktigt lika levande rockkonsert på onsdagskvällen inför ett drygt 100-tals betalande.
Efter en traditionellt grötig inledning var jag positivt överraskad efter två låtar men redan efter tre låtar rejält uttråkad. Det var idéerna och fantasin slut och konserten marscherade på i monoton takt med tunga rytmer, slätstruken sång och vassa gitarrer.
Den stereotypa sättningen, gitarr, bas och trummor, kräver en mer blandad repertoar än ett envist gitarrslammer som inte höjer någon låt över mängden.
Av höstens stora rockinvasion från England till Sverige måste Play Dead var ett av de mer betydelselöda banden. Otur för Rockmagasinet som dock redan på lördag kan reparera skadan med australiska Saints. Det är jag mer än övertygad om.
/ Håkan
Singlar#98: The Young Rascals
THE YOUNG RASCALS: How can I be sure (Atlantic, 1967)
"HOW CAN I BE SURE", i titeln ställdes en fråga utan frågetecken, var den amerikanska gruppen Young Rascals åttonde singel. Den låg aldrig på svenska Tio i Topp och ingen annan Young Rascals- eller efterföljande Rascals-skiva heller. Men den nådde USA-listans fjärdeplats hösten 1967 ty på hemmaplan var den här gruppen sedan drygt två år tillbaka etablerad och genuint framgångsrik. Gruppen var kanske det mest kända amerikanska namnet i kategorin blåögd soul.
Gruppen bildades sent 1964 och 3/4-delar av kvartetten kom från gruppen Joey Dee & the Starliters, Eddie Brigati, sång, Felix Cavaliere, keyboards och sång, och Gene Cornish, gitarr. Trummisen Dino Danelli, från New Jersey, som fulländade gruppen hade tidigare spelat jazz och r&b i mindre kända band.
Efter den blygsamt framgångsrika debutsingeln "I ain't gonna eat out my heart anymore" (1965) fick gruppen ett häftigt genombrott med energiurladdningen "Good lovin'" som toppade USA-listan våren 1966.
Gruppen hade än så länge förlitat sig på låtmaterial från andra låtskrivare men från tredje singeln "You better run" var det teamet Brigati/Cavaliere som skrev gruppens singellåtar. Efter några mindre framgångsrika singlar fick gruppen våren 1967 ännu en massiv USA-etta med "Groovin'". En mogen och fullvuxen ballad som på allvar etablerade gruppen i USA:s musikhistoria.
PÅ GRUPPENS FÖRSTA SINGLAR var det de legendariska producenterna Tom Dowd och Arif Mardin som stod för produktionen men 1967 hade gruppen själva tagit över även det jobbet. "Groovin'" följdes av ett album med samma namn där låten "How can I be sure" fanns med och den melodiska och melankoliska atmosfären på gruppens singlar fick en naturlig fortsättning.
Med "How can I be sure" tog Young Rascals ett steg in i den odödliga musikhistorien långt över den kortsiktiga popmusiken med bara tillfälliga favoriter. Jag placerar låten i samma exklusiva kategori som många Burt Bacharach-låtar där den mjuka catchy melodin, Eddie Brigatis sång, valstakten och den franska touchen med dragspelet och det känsliga anslaget i pianot är tidlöst och oförglömligt. Det är just Arif Mardin som har skrivit det vackra arrangemanget.
Young Rascals hade på några år utvecklats till en mer vuxen och mogen grupp och i mars 1968, ett halvår efter "How can I be sure", kortade gruppen ned sitt namn till bara The Rascals och började samtidigt rikta in sig på mer politiska texter. Men egentligen finns väl de funderingarna redan i den här låten: "How can I be sure?/In a world that's constantly changing...".
B-sidan "I'm so happy now" är allt annat än melankolisk eller politisk. En enkel popdänga, skriven av gitarristen Cornish som också sjunger, med ett typiskt 1967-popsound med struttig rytm och häftiga trumpeter. Och med absolut ingen djupare innebörd i texten.
Intressant fotnot: Dino Danelli spelar trummor på Little Stevens 80-talsalbum "Men without women" (1982) och "Voice of America" (1984).
B-sidan "I'm so happy now".
/ Håkan
Singlar#99: The Records
THE RECORDS: Starry eyes (No Bad, 1978)
ENGELSK POWERPOP av absolut bästa märke. "Starry eyes" är popkvartetten The Records debutskiva som släpptes i november 1978 när gruppen just då var en del av skivbolaget Stiffs paketturné "Be Stiff" runt England. Då kompade gruppen den amerikanska sångerskan Rachel Sweet men fick också den unika chansen, som icke-Stiff-artister, att göra ett eget set.
The Records hade ett år innan uppstått i askan efter Kursaal Flyers splittring. Sommaren 1977 hade Kursaals fått tillökning i form av gitarristen och låtskrivaren John Wicks, där han ersatte steelgitarristen Vic Collins, och bandets sound förändrades från countryinspirerat till poprock. Trumslagaren i Kursaals, Will Birch som också var en flitig låtskrivare, såg snart potentialen i ett framtida låtskrivarsamarbete med Wicks och när gruppen sprack i november samma år började teamet genast skriva låtmaterial tillsammans.
En av deras första låtar, "Pin a medal on Mary", hamnade på Rachel Sweets album "Fool around" som släpptes på skiva månaden innan "Starry eyes" kom ut. Det var också tämligen självklart att Birch och Wicks också skulle bilda en grupp tillsammans, The Records. En grupp vars sound skulle vara inspirerat av Beatles-albumet "Revolver" och sedan låta som en mix av Raspberries, Big Star och Badfinger. Efter en annons i Melody Maker hittade de tämligen snabbt basisten Phil Brown. Förstavalet av gitarrist, Brian Alterman, hoppade av efter två veckor när den vänsterhänte Huw Gower anlände och blev den perfekte gitarristen som bland annat kunde spela simulerad baklängesgitarr...
"Starry eyes" var en mycket stark debutsingel. Med en melodi som Will Birch på senare år har medgivit var en liten kopia av Eddie & the Hot Rods "Do anything you wanna do". Birchs text till låten har en ganska annorlunda bakgrund. Birch berättar:
"I use the word loosely, but we had a manager. [And] we didn't feel he was as committed as we were. We were in this fight with CBS whereby I was still signed [from the Kursaal Flyers days] and they wanted to hang onto me but they wouldn't offer us a deal. Months were going by and I was getting more and more impatient to get records out and do stuff, and having a lot of arguments with CBS. I felt that [our manager] should have gone in there and basically said, "Shit or get off the can" and he didn't. And at [the point when it] reached fever pitch -- where we'd done some demos and they were still hemming and hawing -- he went on holiday. He said, "Right, I'm off to south of France for two weeks, see you when I get back.
Well, when he got back, we'd dumped him. Looking back now, I can see that it was unreasonable of us. But at the time, we thought he didn't have the same commitment as us. So that song was written about him and that experience."
THE RECORDS SKULLE TILL SLUT få skivkontrakt med Virgin men den här första singeln är på den tillfälliga etiketten No Bad som bara gav ut en knapp handfull singlar. Låten "Starry eyes" skulle senare dyka upp på Records debutalbum "Shades in bed" men i en annan proffsigare och inte fullt så vass produktion, av Robert John Lange och Tim Friese-Greene.
Det är alltså den första, tuffare och mer gitarrintensiva versionen av "Starry eyes", producerad av gruppens Will Birch och Dennis Weinreich, som ger låten full rättvisa och därmed sin plats på den här listan. Även b-sidan "Paint her face", som inte finns utgiven någon annanstans med The Records, har samma avskalade och fräscht spontana sound fast den låtmässigt är vida underlägsen "Starry eyes".
Givetvis fanns "Starry eyes" med på The Records eget framträdande under "Be Stiff"-turnén 1978 och gruppen har också givit ut en liveinspelning av låten från uppträdandet i Leeds 4 november. Finns med på b-sidan av 12"-versionen av "Rock and roll love letter" och även som bonusspår på återutgivningen av The Records-albumet "Music on both sides" (2007).
John Wicks har berättat att han skrev "Starry eyes" på fem minuter i en replokal i östra London. Och att låten hade arbetstiteln "Silver song".
En liveversion av "Starry eyes" med The Records. John Wicks sjunger och det kan vara Ian Gibbons som spelar keyboards.
Den första skivversionen av "Starry eyes".
/ Håkan
Fin stämning
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/4 1988.
DAG VAG
Kulturhuset/Rockmagasinet 20 april 1988
Under nästan fyra veckors tid står Dag Vag åter på scen efter fem års uppehåll. Det är för tidigt att tala om nostalgi men Dag Vags återförening är nog en större affär för plånboken än som minne för deras storhetstid.
Dag Vag existerade mellan 1977 och 1983 och var åtminstone under de första tre-fyra åren ett av landets mest respektabla livenamn. Det är också sättningen från den rockigaste epoken som nu reser runt Sverige med de gamla klassikerna i bagaget.
Men Stig Vig & Co var ett band i tiden med sin gungiga, reggaedoftande rockmusik. I en tid när Bob Marley var gigant och svepte en våg av skamusik över världen.
Då kändes det rätt och riktigt att ryckas med i de oemotståndliga rytmerna. Men redan under de sista åren av Dag Vags existens, när gruppen urvattnats med andra medlemmar, framställdes deras musik på gränsen till parodi.
Nu efter fem års total tystnad från Dag Vag känns det inte speciellt upphetsande att återigen uppleva bandet som var en mindre jordbävning live i slutet på 70-talet.
Det är den klart rockigaste och bästa upplagan av Dag Vag som återförenats men idag 1988 känns deras gamla klassiker dammiga och lämnade en unken eftersmak som inte hade med nostalgins positiva sidor att göra.
Det var inte oväntat mycket folk som sökt sig till Kulturhusets varma lokaler i onsdagskväll. Gruppen hade, då det begav sig, en stor och trogen publik som också så här i efterhand vill minnas bandet för de stora konserterna.
Det var en fantastisk stämning på Kulturhuset när Dag Vag framförde de flesta av sina största hits till publikens hysteriska glädje.
Från "Musik musik" till "Pop i topp" var det en kväll utan förhoppningar och även utan överraskningar och dessvärre också utan den nerv som gör bra konserter till magiska ögonblick.
/ Håkan
5 år på samma plats!
Just idag för 5 år sedan hade den här sidan premiär i cybervärlden. På initiativ av och förslag från min vän webdesignern (och dödsmetalltrummisen…) Anders Jakobson satte jag igång och skrev nya musikartiklar med historien och gamla minnen som grund. Snart började jag också fylla på med arkivmaterial, gamla artiklar/recensioner/krönikor, och sidan har onekligen växt i omfång och innehåll under sina 5 år.
Jag har själv upptäckt att jag ofta får Håkans Pop-sidan som förslag när jag googlar och dammsuger nätet på information så jag har förstått att både trogna och tillfälliga besökare ofta ramlar in på sidan. Det syns om inte annat i statistiken för sidan vars siffror har växt i takt med tiden. Och i takt med en ständigt uppdaterad design.
Anders har, i samband med 5-års-jubileet, givit sidan en rejäl ansiktslyftning med ett större och maffigare huvud, bredare bilder, tydligare text och det har blivit lättare att hitta blogg, länkar och min konsertlista. Och i högerspalten ligger sökfunktionen bekvämt högst upp (rekommenderas!) med bloggkategorier, kalender och läsarkommentarer under.
Höstsäsongen här på Håkans Pop har redan dragit igång, premiär i måndags med den nedräknande 100-listan på mina singelfavoriter. Utrymmet på sidan kommer fram till maj nästa år att delas med gamla konsertrecensioner och, givetvis, en hel del nyproducerat material i form av nya recensioner och annat. Välkommen, alla!
Killen på illustrationen här ovanför är ungefär lika gammal som Håkans Pop-sidan – 5 år. Fast när den här bilden togs runt 1957 hade han inte en aning om att musik skulle bli en så stor del av hans liv. Det gamla fotografiet har kolorerats av Anders Jakobson, 2007.
/ Håkan
Singlar#100: Dusty Springfield
DUSTY SPRINGFIELD: I close my eyes and count to ten (Philips, 1968)
Någonstans ska ju en sådan här kraftigt subjektiv lista börja - eller i det här fallet avslutas på plats 100. Även om jag för ögonblicket inte blundar och räknar till tio (snarare räknar jag till hundra med öppna ögon och öron...) så är den engelska sångstjärnan Dusty Springfield en given artist på 100-listan. En mycket kvalificerad representant för det 60-tal där singlar, försäljningslistor och Tio i Topp hade en mycket påverkande roll på den dåvarande tonåringen som nu skriver dessa rader.
Nu hör det till saken att just den här Springfield-singeln aldrig låg på Tio i Topp och faktiskt ingen annan heller med Dusty innan hon i februari 1969 tog sig in med "Son of preacher man". Det känns som en ganska omvälvande sanning att nu konstatera att Dusty Springfield bara låg på Tio i Topp en enda gång! För mig känns det som om Dusty ockuperade försäljningslistor under hela 60-talet.
Fram till "I close my eyes and count to ten" (och singeln efter, "I will come to you", som missade alla listor) var Dusty en urengelsk artist med skivor inspelade i England med engelska producenter och arrangörer. "Son of a preacher man" var ju en helt annan sak när hon åkte till Memphis och lät sig produceras av den legendariska trion Jerry Wexler, Tom Dowd och Arif Mardin med det prestigefulla albumet "Dusty in Memphis" som resultat. Men det är som sagt en helt annan historia i en helt annan tid fast det tidsmässigt bara var några månader emellan.
Låten "I close my eyes and count to ten" var den engelska, kraftigt skönsjungande Dustys singel med ett dramatiskt oslagbart arrangemang. Det var Dustys 14:e listnoterade singel i England och nådde som bäst 4:e-platsen 17 augusti 1968.
Låten var skriven av den rutinerade engelsmannen Clive Westlake som redan 1964 skrev en annan singellåt till Dusty, "Losing you", tillsammans med Dustys bror Tom Springfield. En rutinerad låtskrivare som 1969/1970 försökte sig på en egen artistkarriär och 1972 skrev han en låt till Elvis Presley, "It's a matter of time".
DUSTYS SINGLAR HADE SÄLLAN någon officiell producent men däremot noggrant krediterade arrangörer och nyckeln till hennes alla framgångar var just arrangemang, ofta dramatiska. I det här fallet rutinerade och ofta anlitade Keith Mansfield som under de här åren 1967-1969 arrangerade listnoterade låtar med allt från Love Affair och Marmalade via Tom Jones och Georgie Fame till Barry Ryan och Clodagh Rodgers.
"I close my eyes and count to ten" var som sagt en mycket stark låt som genom åren drabbats av många covertolkningar. Som exempelvis med Jane Aire (på Stiff 1982), Tracey Ullman (Stiff 1983), Paul Young (1983), The Lover Speaks (1987) och Marc Almond (2007). Och vi ska inte heller glömma Anni-Frid Lyngstads svenska tolkning "Du var främling här igår" (1970) med svensk text av Patrice Hellberg.
B-sidan "No stranger am I" är faktiskt en anonym och nästan okänd pärla. Musikaliskt inte lika pampig och dramatisk som A-sidan men sedvanligt välsjungen. En vemodig sak med en akustisk gitarr som huvudinstrument framför sirliga stråkar och blåsarrangemang.
Låtens kompositör Norma Tanega hade två år innan skivdebuterat som artist innan hon träffade Dusty och, som man brukar säga, tycke uppstod både på det professionella och personliga planet. Tanega kom att skriva flera singel-b-sidor till Dusty Springfield.
Live på engelsk tv 1968...
...och playback (den ännu mer klockrena skivversionen) med Dusty.
B-sidan "No stranger am I".
/ Håkan
Väloljat gung i naturskön miljö
Foto: Anders ErkmanKarin Wistrand och Staffan Ernestam.
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/8 2012.
JEREMIAS SESSION BAND
Vinöns Värdshus 17 augusti 2012
Konsertlängd: 20:16-21:50 (94 min) Se fotnot.
Min plats: Mest stående 10 meter rakt framför scenen.
Under drygt fem fantastiska år har Jeremias Session Band under ledning av Staffan Ernestam utvecklats från en inspirerad men sporadisk hobbyorkester till ett proffsigt storband fylld av teknisk briljans och övermäktig elegans. Konceptet, som genom hela historien byggt på Jeremias i Tröstlösas texter i moderna arrangemang, har också växt kommersiellt och blivit ett jätteprojekt med konserter i stora lokaler och på gigantiska utescener.
Efter den positiva vandringen har Ernestam & Co inte så mycket kvar att bevisa musikaliskt och tog i år, traditionellt lagom till Jeremiasdagen, beslutet att göra en kortare turné på mindre scener i länet. Det kanske inte var en tuff utmaning eller något våldsamt fantasieggande grepp. Ändå var det spännande och på förhand lite lockande att se och höra det stora bandet på Vinöns Värdshus lilla intima scen där vanligtvis normalstora rockband och soloartister brukar uppträda.
Hur skulle ett åtta medlemmar starkt band och sångare överhuvudtaget praktiskt få rum på den begränsade scenen. Och hur skulle deras vidlyftiga och stundtals luftiga sound passa i detta trånga format. Eller skulle närheten till åhörarna och den intima miljön helt oväntat ta musiken till en ny och tidigare outforskad nivå. Det fanns en handfull frågor i luften när vi tog färjan till Vinön denna vädermässigt fantastiska fredagskväll. Och svaren på våra undringar kunde vi i stillhet sammanfatta medan vi i den ljuvliga sommarnatten stävade tillbaka mot land några timmar senare.
För det första gjorde den natursköna miljön och vädret sitt allra bästa för att förstärka intrycket av konserten när det stora bandet ställde sig på den lilla intima scenen hos Vinöns Värdshus. Både hos publiken och alla artister på scen, där det inte oväntat uppstod en del praktisk trängsel, där det musikaliskt var lika väloljat som vanligt med fortfarande samma lätta gung i de smakfulla arrangemangen.
Mycket logiskt var arrangemangen i den här begränsade lokalen mer dämpade och akustiskt baserade. Staffans huvudinstrument var genomgående akustisk gitarr vilket fick bandmedlemmarna att lysa än mer tydligt. På läckra instrument som banjo (Clas Olofsson), dragspel, hammondorgel (båda Martin Landh) och ståbas (Fredrik Landh) som perfekt harmoniserade med den vackra visuella inramningen.
Inte överraskande var det bandets mångåriga klassiker som mest påverkade publikreaktionerna. Med låtarna "Man borde inte sova", den texmex-arrangerade "Sommar" och "Dräng i stan", tätt sammankopplade, blev det uppsluppet både på scen och bland publik och i den ordinarie rockiga slutlåten "När alla fåglar tiga" visste glädjen ibland inga gränser i publiken.
Jagade av ambitionen att hela tiden bjuda på nyheter hade bandet utökat repertoaren med några covers som i mina öron dock lät lite omotiverade. Mats Paulssons "Vindens vid vindens ängar" är ju en duktigt uttjatad klassiker och Cornelis Vreeswijks "Somliga går i trasiga skor" har ju Eldkvarn lyckats göra till sin klenod alldeles för ofta. Kända låtar som säkert tillfredsställde den mogna publiken men inte bjöd på någon musikalisk överraskning och jag är glad att en helt underbar version av Karin Wistrands "Ge mig en sidenklänning" spräckte upp den negativa sekvensen i konserten.
Och jag var ännu gladare att konstatera hur väl bandmedlemmen Peter Nygren så fint axlade både Mats Ronanders och Niclas Ekholms mantlar i "Bergslagsstad" respektive "Önskevisa" (som jag trots pladdret i baren just då uppfattade som klockren). Andra höjdpunkter var givetvis när Karin Wistrands glasklara röst mötte Staffans sträva stämma i "Man borde inte sova", Clas Olofssons träskdoftande banjo i "Ett märkvärdigt trä" (som föregicks av en detaljerad lektion i ämnet Jeremias i Tröstlösa), energin i Peter Damins trummor i slutet på ovan nämnda "Somliga går i trasiga skor" och finalen "Trastland" som perfekt ackompanjerade vår promenad genom den sagolika naturen tillbaka till färjan på en av den här vädermässigt nyckfulla sommarens vackraste kvällar.
Fotnot: Från säker källa (Karin Wistrand) fick jag i lördags höra att bandet efter "Trastland" fortsatte med "Tess Lördan" och "Vi lyckliga".
Staffan Ernestam: gitarr, munspel och sång
Karin Wistrand: sång
Peter Nygren: keyboards och sång
Martin Landh: keyboards och dragspel
Niclas Bäcklund: saxofon, flöjt, tin whistle, gitarr och sång
Clas Olofsson: gitarr, banjo, lapsteel och pedalsteel
Peter Damin: trummor
Fredrik Landh: bas
Låtarna:
Jeremias prolog (intro)
Sveriges hjärta
Mor Sol
Drömmar är bra konstiga
Visa vid vindens ängar
Ge mig en sidenklänning
Somliga går i trasiga skor
Bergslagsstad
Ett märkvärdigt träd
Man borde inte sova
Sommar
Dräng i stan
Önskevisa
När alla fåglar tiga
En sommarvän
Älvdansen
Extralåt
Trastland
Extra extralåtar
Tess Lördan
Vi lyckliga
Fler bilder från Anders Erkmans kamera:
Karin Wistrand.
Clas Olofsson.
Niclas Bäcklund.
Niclas Bäcklund och Fredrik Landh.
Peter Damin.
/ Håkan
Mina HUNDRA bästa favoritvinylsinglar
PÅ MÅNDAG INLEDS DEN LÄNGSTA LISTAN i den här sidans historia. Då tar jag mig vatten över huvudet och rangordnar mina absolut största vinylfavoriter i det klassiska singelformatet. En lista som sträcker sig över 100 olika singlar och det kommer att ta över det mesta på den här sidan under de närmast dryga nio månaderna. Jag kommer med andra ord att uppdatera den här nedräknande listan flera gånger i veckan.
45-varvaren, 7”-singeln, var en gång i tiden en maktfaktor i skivbranschen. Singeln var det absolut viktigaste när låten med stort L var det mäktigaste som fanns. Innan den nya tiden kom och låten/singeln/videon enbart blev promotion inför ett kommande album. Jag pratar om förr när singelmarknaden hade sina egna förutsättningar, var en isolerad men kommersiell tyngdpunkt i hela skivbranschen och uppenbart levde sitt eget liv. Jag måste ha skrivit det tidigare några tusen gånger tidigare men ta Beatles samtliga singlar och det var bara nio av 22 som fanns med på album.
När jag i somras rangordnade de här hundra singlarna satt jag inledningsvis med titlar på ungefär 170-180 singlar, alla väldigt bra och alla väldigt förknippade med goda minnen, när jag var tvungen att stryka ned till de stipulerade 100. Då valde jag, för spänningens skull och för intressets skull, att stryka de mest uppenbara, de allra mest förutsägbara och de så kallade givna på en lista som ska omfatta mina personligen bästa singlar. Det blir roligast så, det blir mest spännande så och även mest överraskande.
Där försvann av förklarliga skäl många klassiska Motown-singlar, flera kanonfina Phil Spector-produktioner, halva Stiff-katalogen och massor av kända skivor/låtar med Kinks, ”Love will tear us apart”, Who, Stones, ”God save the queen”, ”Instant karma!” och givetvis en massiv hög helt oslagbara Parlophone-singlar med The Beatles.
Men det är ju blandningen, mixen av pop och rock från 60-tal till tidigt 90-tal och allt däremellan, som gör hela den här långa listan förhoppningsvis så underhållande och förväntansfullt spännande.
VINYLSINGLAR ÄR GREJEN och hade sin (och min) storhetstid mellan grovt räknat 60- och 80-talet. Tre decennier av denna fascination för magiska etiketter, (ofta) svart vinyl med tydliga ingraverade skivspår och ibland snygga, intressanta och känsloförhöjande omslag. Allt kommer att förekomma här i min 36 veckor långa nedräknande lista som inleds nu på måndag och avslutas i maj nästa år. Vilken resa och vilka minnen och vilken härlig musik.
Första vinylsingeln jag ägde var ”She loves you” med The Beatles. En given och populär julklapp i december 1963 i det orange svenska omslaget. Jag har berättat fler personliga minnen, bland annat här om denna klassiska Beatles-singel. Kanske det borde vara den logiska nummer ett, eller någon annan Beatles-7”:a, på min lista men jag har alltså valt bort de mest allmänt kända singlarna. Inte för att de är uttjatade, bra låtar tröttnar jag aldrig på, utan för att det finns så många fler intressanta singlar som inte hade fått plats här annars. När jag ställde varje singel mot varandra, vid urval och rangordning, så föll det i hundra fall av hundra över till den mindre kända, mindre berömda men i nästan samtliga fall mycket mer intressanta singeln.
Den här listan, som räknar ner från 100 till 1, snurrar på (förslagsvis i 45-varv…) flera gånger i veckan fram till i maj nästa år. Det kan ha smugit med en och annan miljonsäljare, har dålig koll på sådan fakta, men min ambition har varit att lyfta fram de bästa, unika, ofta undanskymda men oerhört välljudande singlarna i mitt liv. Det finns kanske möjlighet att någon gång i framtiden lista mina totalt bästa singlar, kända och okända. En kanske inte lika spännande lista som den som just ska starta här på måndag.
DEN HÄR FÖLJETONGEN kommer inte heller att bli någon affär för utpräglade albumartister som Bruce, U2, Jackson Browne etc. Som visst har givit ut singlar men antingen är det genomgående albumspår och/eller stora försäljningssuccéer som för stunden är bannlysta från så här spännande sammanhang.
Ibland får singelns a-sida mycket hjälp av b-sidan för att bli rankad här. Ibland är det faktiskt den verkliga b-sidan som är singelns framsida. Som i fallet med Beach Boys ”God only knows”, där ”Wouldn’t it be nice” var officiell a-sida, eller Gyllene Tiders debutsingel ”Flickorna på tv2” som hade ”Himmel nr 7” som a-sida eller vad sägs om att Creedences kanske bästa singel, om ni frågar mig, "Up around the bend" egentligen var b-sida till "Run through the jungle". Det var också en gång tufft gjort av Nick Lowe att lägga klassikern ”Heart of the city” som b-sida till ”So it goes”…
Några illustrerade skivomslag som kommer här har den ”berömda” klisterlappen från Records & Tape Exchange-affären på Notting Hill i London. Där 
vi hängde under större delen av 80-talet. På bekvämt avstånd från något hotell i närheten och på ett ännu mer bekvämt avstånd till någon pub i grannskapet där vi sjönk ned på en sliten soffa och läste, analyserade och spekulerade kring de nyss inköpta vinylskivorna. I takt med att en och annan Yorkshire Bitter rann ner i strupen. En härlig tid och härliga nostalgiska minnen. Lika härliga som ljuden på dessa vinylskivor lämnade ifrån sig när man så småningom hittade hem från London.
Det här projektets ursprungliga ambition var att välja singlar som inte fanns/finns på album men jag har förstått att ju mer jag har grävt i detta förtvivlat spännande ämne är det en omöjlighet att tillfredsställa alla givna regler. Ursäkta, men det kommer att förekomma några undantag i icke-album-regeln och jag gör i flera fall också undantag när jag inte har lyckats lägga vantarna på 7”-varianten av singeln. Jag har en mängd 12”:or (detta stora, vackra och välljudande singelformat som utvecklades framförallt på 80-talet) som räknas som singlar i min värld. Och i de allra flesta fall är omslagen på 7”:an och 12”:an identiska.
Sedan är ju varje val här en i allra högsta grad subjektiv handling. Någon kan säkert uppfatta ett singelval här som världens största förutsägbara val men inte jag - och tvärtom.
/ Håkan
Fortsättning följer…
Den nedräknande listan på mina personliga konserttoppar på Rockmagasinet i Örebro gick i mål i måndags. Med amerikanska gruppen Green On Red som ohotad etta framför en brokig blandning fantastiska artister som Kajsa & Malena, Barracudas, Wilmer X, Saints med flera.
Men det tar inte slut på tillbakablickarna från 80-talet på det legendariska spelstället. Kommande höst- och vårsäsong på Håkans Pop kommer visserligen domineras av små 7” stora vinylskivor (se presentation här på fredag) men däremellan kommer jag även att publicera mina gamla recensioner på konserter genomförda på Rockmagasinet.
Vilket betyder att vi ännu en gång ska återvända till både intressanta och ointressanta namn och efter bästa förmåga försöka minnas eller kanske hopplöst glömma gamla konsertupplevelser. Välkomna till ännu en förhoppningsvis spännande säsong på Håkans Pop.
/ Håkan
#1: Rockmagasinet Live: Green On Red
Green On Red var som grupp intimt förknippad med den amerikanska musikaliskt mycket intressanta vågen av band som kom från de västra delarna av USA på tidigt 80-tal. Där grupper som Dream Syndicate, Rain Parade (spelade på Rockmagasinet i november 1985), Long Ryders och True West blev representanter för musikgenren Paisley Underground. Alla med geografisk koppling till Los Angeles och/eller Kalifornien.
Green On Red, vars medlemmar ursprungligen kom från Tucson Arizona (där också Paisley-bandet Naked Prey också härstammade från), tillhörde också samma oerhört kreativa musikaliska våg vars grupper inte nödvändigtvis hade något direkt musikaliskt gemensamt. Men ändå i vissa fall samarbetade över gränserna.
Green On Red var väl närmast ett americanaband ungefär 20 år innan musikgenren var uppfunnen. I korsningen mellan rock och country hade de funnit sin musikaliska tillflykt. Men ursprunget till bandet bildades redan 1979 som kvartetten The Serfers där tre framtida Green on Red-medlemmar fanns med: Sångaren och gitarristen Dan Stuart, basisten Jack Waterson och organisten Chris Cacavas.
1980 flyttade bandet till Los Angeles, bytte samtidigt namn till Green On Red (för att inte blandas ihop med den just då växande surfpunkvågen) och ny trummis blev Alex MacNicol. Den stabila sättningen gav ut sina första inspelningar på ep, bland annat på Dream Syndicate-gitarristen Steve Wynns skivbolag Down There. Green On Red tog också rygg på Dream Syndicate när de fick göra sitt första album på skivbolaget Slash, "Gravity talks" (1983).
Strax innan inspelningen av gruppens andra album, hösten 1984, utökades gruppen med den unge gitarristen Chuck Prophet IV som kom från den lilla Kalifornien-orten Whittier. Skivan som kom att få titeln "Gas food lodging" var inte utgiven när Green On Red påbörjade sin korta Sverigesväng som en del på en längre Europaturné.
3 mars kom de till Sverige, 4 mars ägnades åt intervjuer i Stockholm, 5 mars spelade de i Uppsala, 6 mars i Lund och 7 mars kom de till Örebro för en konsert som jag alltså rangordnar som min största upplevelse på Rockmagasinet.
Bandet spelade ytterligare tre Sverigekonserter, Göteborg, Södertälje och Stockholm, innan övriga Europa blev medvetna om Green On Reds storhet. Några veckor efter Rockmagasinet-konserten släpptes "Gas food lodging"-albumet och tillsammans med turnén förstorades ryktet om bandet och deras musik. Innan 1985 var slut hade bandet skrivit kontrakt med det stora internationella skivbolaget Mercury Records och på sommaren spelades nästa album in i England, "No free lunch", och gavs ut på hösten samma år.
Framgångarna växte för bandet. Den legendariske Jim Dickinson producerade de två nästkommande albumen, "The killer inside me" (1987) och "Here come the snakes" (1988), men tre år efter den fantastiska Örebrokonserten var det bara Dan Stuart och Chuck Prophet IV som var fasta medlemmar i bandet.
1990 gjorde Prophet, som nu skippat sitt IV i namnet, sitt första soloalbum, "Brother Aldo", och har sedan dess gjort ett dussintal skivor i eget namn och samarbetade vid flera tillfällen med Jim Dickinson (bland annat här) innan dennes bortgång 2009.
Skivorna med Green On Red må vara Dan Stuarts största insats som artist men jag minns en annan av hans skivor ännu bättre, "The lost weekend" (1985). Under pseudonymen Danny & Dusty slog sig Stuart och Steve Wynn ihop och skrev sju låtar och spelade sedan in dessa tillsammans med medlemmar från Dream Syndicate, Green On Red och 3/4-delar av Long Ryders. Allt skedde i Control Center Studios i Los Angeles i februari 1985 (alltså månaden innan Rockmagasinet-konserten!) och resultatet blev en skiva, utgiven på A&M i USA, av väldigt spontan prägel ("friendship, fear, drunkenness, death, and elusive salvation") men musikaliskt alldeles underbar. Lyssna bara på "Songs for the dreamers" och "The king of the losers" och hoppa gärna över deras cover av "Knockin' on heaven's door".
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/3 1985.
DET GLÖDDE PÅ SCEN
GREEN ON RED
Rockmagasinet, Örebro 7 mars 1985
Det är torsdagskväll i mars och fem huttrande amerikaner från Kalifornien, rockgruppen Green On Red, befinner sig mitt inne i en Sverigeturné. Eller det svåraste sättet att ta sig mellan Uppsala och Stockholm och på vägen passera Lund, Örebro och Göteborg i den ordningen. Det är en prestation liksom deras glatt svängande rockmusik som live ekade både 60- och 70-tal och ändå säkert stod med båda fötterna i 80-talet.
De senaste årens explosion av amerikansk rock från västkusten är anmärkningsvärd. Dream Syndicate, Rain Parade och just Green On Red är bara toppen på ett isberg med otaliga västkustband som tittar bakåt för att komma framåt.
Green On Reds store profil är sångaren och gitarristen Dan Stuart som stod, stadig och genuint amerikansk stirrade oss i ögonen med hatten noggrant nedtryckt över skallen. Han sjöng på sitt personligt pratiga sätt och spelade mestadels suverän kompgitarr när han inte tog upp kampen med bandets sologitarrist Chuck Prophet IV.
Prophet, som när han sprang fram till mikrofonen var märkvärdigt lik vår egen Janne Bark, spelade rakt igenom hela konserten en underbar sologitarr. Nervöst klingande och svajig gitarr framstod han som den missade länken mellan Tom Verlaine och Neil Young.
På 75 minuter hann bandet med 18 låtar från långsamma countryfierade rocklåtar till ösiga popinspirerade låtar som aldrig förlorade sin skärpa fast bandets medlemmar gjorde det till en sport att överraska och plötsligt dra några extra solon.
I avslutningslåten "Gloria" glödde det till ordentligt både på scen och bland publiken men egentligen lyckades Green On Red under hela konserten förmedla den värme och glädje som vi alla så väl förtjänar efter ett inledningsvis kylslaget 1985.
Dan Stuart: gitarr och sång
Jack Waterson: bas
Chris Cacavas: keyboards
Alex MacNicol: trummor
Chuck Prophet IV: gitarr och sång
/ Håkan
Mickey Jupps "nya" är på G
Nu är återutgivningen av Mickey Jupps 1983-album "Shampoo haircut & shave" på gång, planerad till oktober/november på Hux Records, och det är en glad och helnöjd Lasse Kärrbäck (den svenske Jupp-konnässören) som meddelar att skivan finns mastrad. Se kopior ovan.
- Fattar inte hur dom kunnat få till ett så bra ljud på "Shampoo...", ett ljud som Mickey ALLTID upplevt som burkigt och tråkigt själv. Nu är det fjäderlätt...
Här kan du läsa om när nyheten om återutgivningen blev klar i februari i år. Men nyutgåvan innehåller inget extra i form av ytterligare låtar med Mickey.
- På begäran av Mickey som ville behålla den som den var när den kom. Planer på detta har dock funnits och förslag har lämnats av mig i form av udda material. Jag har skickat olika låtar till skivbolaget som var samtida med utgivningen av "Shampoo…", berättar Lasse som ändå är nöjd med att se skivan utgiven på cd.
- Jag har ägnat drygt tio år med olika skivbolag för att få den utgiven. Skam den som ger sig...
Det är vinyl som använts för att göra Masterskivan till "Shampoo haircut & shave". Även där med stor hjälp från den sanne entusiasten Lasse.
- Det är andra gången Jupps skivor kommer ut på det sättet med min vinyl. Den tidigare outgivna "Legend", Legends första, där man också använde mina vinylskivor för detta. I det fallet hade inte ens bandmedlemmarna vinylen. Vid återutgivningen av Legends första visste inte ens skivbolaget att det existerade en Mono- och en Stereo-utgåva och att dessa var olika.
Hux Records är ett engelskt skivbolag som bildades 1998 och har specialiserat sig på gammalt material med stor inriktning på BBC-producerade inspelningar. Men har också givit ut många andra gamla inspelningar med bland annat Brinsley Schwartz, Ian Gomm, Man och Graham Parker. Exempelvis gav de ut Mickey Jupps BBC-inspelningar från 1978 och 1979 på skivan "Live at the BBC" 2004.
Men nu är det alltså "Shampoo haircut & shave" som är aktuell för återutgivning.
/ Håkan
The Fray: Run for your life
Kvartetten The Fray från Denver gör amerikansk poprock och det är varken unikt eller utslätat. Bra musik för stunden.
/ Håkan
#2: Rockmagasinet Live: Kajsa Grytt & Malena Jönsson
Efter fem år, tre album och flertalet klassiska singlar splittrades Tant Strul 1985 med finalspelningen på Roskildefestivalen som slutpunkt. Två av gruppens medlemmar, Kajsa Grytt och Malena Jönsson, bestämde sig tämligen omedelbart att fortsätta tillsammans men med en helt annan och extremt mer lågmäld musikalisk profil. Som duo med enbart piano och gitarr som komp på sina konserter.
Även karriären inleddes lågmält och i små anspråkslösa sammanhang på klubbar och oannonserade spelningar som förband runtom i Stockholm. Ofta tillsammans med det alltmer populära Eldkvarn och ibland också på turné. Plura och Kajsa Grytt var vid den här tidpunkten ett par och duon inledde många konserter som förband till Pluras band. Och det var under de förutsättningarna jag första gången kom i kontakt med denna spännande och intressanta duokonstellation.
Det var på kvällen 28 februari 1986, en kväll som blivit ödesmättat legendarisk av helt andra och tragiska orsaker (Olof Palme mördades i Stockholm samtidigt som Eldkvarn stod på Rockmagasinets lilla scen i Örebro). Kajsa & Malena inledde konsertkvällen med sin totalt avklädda musik och blev faktiskt det jag minns allra bäst av kvällen. Fast repertoaren för mig då var helt okänd och tidigare ohörd. Men som till hösten samma år skulle bli hörnstenar på Kajsa och Malenas första album på EMI, "Historier från en väg".
Jag älskade skivan, beskrev den i en recension som gränslöst imponerande och personlig, och placerade den som det årets fjärde bästa album strax efter The Costello Show, Steve Winwood och Peter Gabriel.
Kajsa Grytt och Malena Jönsson som de bokstavligen kallade sig på det första albumet turnerade länge kring den här skivan. Ett år efter release återvände de till Örebro och Rockmagasinet. Fortfarande som duo och den här gången var det med både rutin, personlig tyngd och framtidstro. Repertoaren var inte bara hämtad från det ett år gamla albumet, konserten innehöll också en stor portion nya låtar från nästa album som inte skulle släppas förrän till hösten 1988.
Det nya materialet på konserten var otroligt intressant men nya skivan, som skulle få titeln "Den nya världen", blev soundmässigt helt annorlunda än föregångaren. Teknik och elektronik spelade en stor huvudroll vid inspelningarna. Musiker, producenter och tekniker jobbade nu efter helt andra principer och slutresultatet lät omvälvande och modernt.
1988 tog jag emot skivan med öppna armar, kallade den en perfekt balansgång mellan teknologi och innerlighet, men ljudet och arrangemangen låter idag hopplöst daterat och därmed också opersonligt. En tråkig och besviken utveckling på en fantastisk duo som nu officiellt hade förkortat sitt artistnamn till Kajsa & Malena.
Skivan följdes upp med en turné med band hösten 1988 som nådde Rockmagasinet i november. Recensionen kommer senare på den här sidan. Och jag har även en notering att de spelade på samma plats i februari 1989 men utan att jag lämnade någon konventionell recension.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 1987.
FÅNGADE SIN PUBLIK
KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 oktober 1987
Förra året gjorde de före detta Tant Strul-medlemmarna Kajsa Grytt och Malena Jönsson det spännande albumet "Historier från en väg". I onsdagskväll nådde de Örebro och Rockmagasinet på sin turné. Med en konsert som var en lika omtumlande som positiv upplevelse.
Grytt/Jönsson är annorlunda utan att vara udda eller experimentella. Med bara en glasklar stämma och ett välspelat piano lyckades de fånga publik och stämning i en oöverträffad omfamning.
De slog an ett vemod och en mänsklighet som saknar motsvarighet inom det här landets gränser. Jag har aldrig sett en så stor (ca 150 personer) Rockmagasinet-publik vara så andlöst koncentrerad och fullkomligt uppslukad av poesin som framfördes.
Redan förra året existerade den här duon och spelade bland annat förband åt Eldkvarn på Rockmagasinet. Jag minns inte en enda enskild låt från det tillfället men något stort kunde jag redan då ana var på gång. Sedan fulländades allt när deras första album kom ut för ett år sedan.
Nu ett år senare var bara drygt hälften av konsertlåtarna från det albumet och vi bjöds på ett rikligt, och framförallt mycket imponerande, smakprov från framtidens repertoar med en förmodad skiva som följd.
De publikfriande numren hämtades däremot från fjolårets skiva. De rytmiska "Hon" och "Låt oss gå en sväng" men också mjukare tongångar som "Vi kan göra det igen" och "Han säger". På de låtarna spelade Kajsa gitarr men jag saknade aldrig skivans något större arrangemang.
Men det var som sagt konsertens sex nya låtar som gjorde hela upplevelsen stor och positiv. Som lyfte konserten från ordinär och bra till rent fantastiska höjder. Framtiden ser ljus ut för Kajsa Grytt och Malena Jönsson. Sveriges enda duo i sitt slag.
/ Håkan
Energiurladdning på Stortorget
Foto: Stefan Almér
Peepshows på Stortorget i Örebro,
THE PEEPSHOWS
Stortorget, Örebro 2 augusti 2012
Konsertlängd: 19:05-19:45 (40 min)
Min plats: Stående ca 16 meter rakt framför scenen.
Magnus Hägerås: gitarr
Andreas Wolfbrandt: gitarr och sång
Mathias Fransson: bas
Henrik Wind: keyboards och sång
Andreas von Sydow: trummor
Avslutade första arbetsdagen efter semestern på ett utmärkt sätt genom att uppleva stenhård rockmusik i det fria på en gratisspelning i det mest centrala Örebro. Nyligen comebackande Peepshows bjöd på en energiurladdning av stor potential.
Jag är inte så bekant med gruppens repertoar men däremot kändes deras frejdiga och tunga melodiska sound mycket sympatiskt i sin mix av Thin Lizzy och Chuck Berry om jag får sticka ut hakan och försöka beskriva gruppens musik. De spelade exempelvis Chucks "Rock'n'roll music" och det värmde en gammal man som jag.
Naturligtvis har gruppen mer originalitet än så och de tunga rytmerna från bas/trummor, de två gitarrerna i fronten, Henke Winds rock'n'roll-inspirerade piano och Andreas Wolfbrandts sång bildade en volymstark enhet med ett extraordinärt driv under ett tiotal låtar på bästa kvällstid.
/ Håkan
Jack White: Love interruption
"Love interruption" från Jack Whites solodebut "Blunderbuss" är en soulstänkt pärla. Med ett tjejband bakom sig, i alla fall på videon, och Ruby Amanfu bredvid sig vid mikrofonen.
/ Håkan
juli, 2012
september, 2012
| << | Augusti 2012 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Här har vi en gemensam favoritgrupp. Personligen tycker jag The Move var bäst mellan 1966-68. Jag såg gruppen på Windsor Jazz & Blues Festival i augusti 1967, vilket var min jungfruresa till London och England. 16 år gammal och plötsligt mitt i smeten där allt, enligt min dåvarande världsbild, hände. På 2 veckor såg vi mängder av band, bl a dessa: http://www.ukrockfestivals.com/1967-windsor-festival.html (vilken tillgång Internet är) och det var ingen dålig laguppställning. Ändå var jag något besviken över att Pink Floyd ställde in, det pratades om att Syd Barrett fått ett nervsammanbrott.
The Move behärskade stämsången på ett briljant sätt och Ace Keffords tunga basgångar i “I Can Hear The Grass Grow” är något alldeles i hästväg. Hur variationsrik gruppen var visar väl följande fantastiska BBC-live http://www.youtube.com/watch?v=85CI3QoyCUc .Gruppen gjorde tyvärr aldrig “Sounds of Silence” på skiva, den finns inte ens med på deras platta med BBC-inspelningar. Hur man nu kan missa att ta med en sådan magisk tolkning är ofattbart.
Ser med spänning fram emot dina övriga 96 toppsinglar.
Tack för underhållande läsning.Svar:
Tack själv, Pelle. Givetvis är Moves fem-sex första singlar totalt sett bättre än "Tonight" men tyvärr också alldeles för självklara på min lista.