Blogginlägg från juli, 2012

Packmopedsturnéns största ögonblick

                                                                                 Foto: Carina Österling
Hela artistskaran på årets Packmopedsturné. Från vänster Patrik Isaksson, Mats Ronander, Göran Samuelsson, Anna Stadling, Moneybrother (Anders Wendin) och Pekka Hammarstedt.


KONSERT
"PACKMOPEDSTURNÉ 12"
Göran Samuelsson/Mats Ronander/Moneybrother/Anna Stadling/Patrik Isaksson
Borgvik Hyttruinen 30 juli 2012
Konsertlängd: 19:06-20:13 och 20:32-21:38 (133 minuter)
Min placering: Sittande på 8:e bänk i mitten ca 9 meter från scenen.

Årets Packmopedsturné, som initiativtagaren Göran Samuelsson hotat med är den sista på ett tag, har rullat på i total mediaskugga. Först pågick det Bruce-hysteri i en vecka och sedan kom OS och svepte in landet i ett guld/silver/brons-töcken. Allt medan Görans kärleksbarn till turné tagit sig fram på de värmländska småvägarna på moped. Utan att jag har hittat en rad i en anständig tidning.
   Resan inleddes i Uddeholm förra måndagen och har på vägen till Borgviks Hyttruin, i måndags, passerat både lador, caféer, kanaler och hembygdsgårdar innan de på lördag kommer till Görans egen hembygd Västra Ämtervik för finalkonserten. Då ska enligt programmet den här 20-årsjubilerande traditionen ha nått sitt slutliga mål.
   Den här historien fick sitt första lyft när Totta under 2000-talets inledning gjorde Packmopedsturnén till en riksangelägenhet, en tradition som när Totta gick bort 2005 togs över av Plura och turnén växte och växte fram till förra årets Plura-final. Och vi var inför årets upplaga några stycken som var skeptiskt optimistiska inför fortsättningen med ett helt nytt startfält. Med flera kända intressanta namn men utan någon naturlig mysfarbror eller nationell trivselfaktor i spetsen.
   Vi skulle snart få ändra skepsis till fullständig övertygelse. Inför ett publikrekord i Borgvik så presterade Göran, det fantastiska husbandet och de så kallade stjärnorna den bästa Packmopedskonserten jag har upplevt. Jag har trots allt bara upplevt tre upplagor, 2010, 2011 och nu, och utan hemvävda Plura och spektakulära Dregen blev det stort utrymme över till otroliga musikaliska insatser som jag faktiskt inte upplevt på tidigare konserter.
   Ljudet var genomgående så bra som det rimligen kan vara. Volymstarkt men ändå klockrent där varje instrument, varje röst (kanske med visst undantag för en hes Moneybrother, se nedan) och varje textrad förmedlades exakt till publiken. På det området fanns det inget mer att önska. Den här konserten var definitivt en större musikalisk upplevelse än exempelvis Springsteen i Hyde Park för drygt två veckor sedan.
   Mats Ronander kunde naturligtvis inte axla Pluras inarbetade mantel, full av gemyt och trivsel, men med sin fullständiga integritet som personlig artist med många hits och suveränt gitarrspel blev han en av scenens huvudpersoner. Men vitsen med årets upplaga av Packmopedsturné är just att ingen artist står över någon annan. Än kanske just Göran Samuelsson vars humor och snillrika sånger blev den naturliga länken mellan alla artister.
   Som gitarrist fick dock Ronander under den här kvällen många gånger stå tillbaka för rutinerade Bengan Blomgren som både kunde rocka hårt i en Ronander-låt men också förstärka svärtan eller smärtan i en Anna Stadling-ballad, i det här fallet hennes rent ljuvliga version av Steve Earles "Goodbye".
   Däremot var Ronander kung på munspel hela kvällen och speciellt under Görans "64 spänn" men ännu mer på det fantastiska solot under Moneybrothers himmelska tolkning av Waterboys "Fisherman's blues" som levererades på både svenska och engelska. Där tog också känslorna över för Anders Wendin som trots en redan sargad och hes röst sjöng bredvid mikrofonen och lyckades hetsa upp publiken ytterligare.
   Under Moneybrothers tolkning av "Fulla för kärlekens skull", som funnits på hans repertoar långt innan Packmopedturnén, hörde jag den hesa rösten och trodde det var en hommage till Plura men visade sig troligen vara resultatet av vårdslöst sjungande under en dryg vecka.
   Anna Stadling stod däremot för kvällens mest klockrena sånginsatser. Ofta kompad av sin man, gitarristen Pekka Hammarstedt, som utökade husbandet här och där. Bland annat framförde Anna en ny låt, "Bättre dar", från sitt kommande album i höst som hade både en smittsam refräng och ett häftigt dragspelsarrangemang.
   Patrik Isaksson framstod på förhand som lättviktaren i gänget på scen. Kanske lite för hurtig och pigg i snacket mellan låtarna men när han fick chansen att sjunga fyra av sina största hits i strålkastarljuset var det ganska tveklöst bra med det utomordentliga kompet i ryggen. Kanske finns det sjukdomsdiagnos på sånt men jag slutar aldrig att älska hans "Hos dig är jag underbar". Som finallåt var den dessutom perfekt.
   Givetvis har Packmopedsturnén givit Göran Samuelsson stort utrymme till egna låtar hämtade från sin egen digra produktion. Den här gången presenterade han dessutom flera nyskrivna låtar som kommer på ett album i höst, "E Samuelssons Handelsträdgård". Låtar med både entusiasm, distans och fin poesi. Alltid presenterade med en personlig humor.
   Moneybrother höll sig till sin svenska repertoar, kanske av naturliga skäl, och borde väl egentligen ha hetat Pengabrorsan på affischen. Han stod för kvällens fyra energiska höjdpunkter. I högsta grad personligt fast han "bara" tolkade Kirsty MacColl, Eldkvarn, Tom Waits och Waterboys.
   Som om inte det musikaliska räckte för kvällen ramades hela kvällen in av en rent andlöst vacker miljö eller som Mats Ronander sa när jag träffade honom vid frukost i morse när han blickade över en nästan tom konsertplats:
   - Så fantastiskt fint. Kan vara det finaste ställe jag har gjort konsert på.
   Då ska vi komma ihåg att Mats Ronander turnerat upp och ner i Sverige i över 40 år. Men aldrig tidigare varit i Borgvik.

Bandet:
Göran Samuelsson, gitarr och sång
Bengan Blomgren, gitarr
Robert Henriksson, bas
Fredrik Lindholm, trummor
Bengt Bygren, keyboards och dragspel

Låtarna:
Mandelblom och sjödoft (Göran)
Du får göra som du vill (Patrik)
För kärleks skull (Mats)
Dom vet ingenting om oss (Moneybrother)
Svarta moln (Göran)
Allt jag missat (Anna)
Fulla för kärlekens skull (Moneybrother)
64 spänn (Göran)
Kött och blod (Mats)

Paus

Nästan som en dröm (Göran)
Den nya fabriken (Mats)
Downtown train (Tåget som går in till stan) (Moneybrother)
Förlåt (Anna)
Mitt Stockholm (Patrik)
Lånad hatt (Göran)
Bättre dar (Anna)
Fisherman's blues (Moneybrother)
Gör mig lycklig nu (Mats)
Hos dig är jag underbar (Patrik)

Extralåtar
Sjösättningsrap (Göran)
De som byggde landet (Göran+Moneybrother+Anna+Patrik+Mats)

/ Håkan

#3: Rockmagasinet Live: The Saints

1984 hade det australiska rockbandet THE SAINTS haft en lång, sporadisk och väldigt osammanhängande men ändå legendarisk historia bakom sig. Med sångaren och gitarristen Chris Bailey som den enda gemensamma länken mellan alla olika upplagor av gruppen Saints som hade existerat under alla år. En grupp som startade 1973 under det osannolika namnet Kid Galahad & the Eternals.
   Redan då var Bailey ledare och sångare. Bailey med sin minst sagt brokiga bakgrund, född i Kenya av irländska föräldrar, uppvuxen i Belfast för att sedan emigrera till Australien, satsade nu fullt ut på sin musikaliska karriär med bas i Brisbane. Gruppen bytte snart namn till Saints och när punken i mitten på 70-talet började sprida sitt anarkistiska budskap tillhörde Baileys grupp pionjärerna. Redan i juni 1976 hade de spelat in sin första singel, "I'm stranded", som skulle bli en legendarisk skiva i punkgenren.
   Singeln släpptes i liten upplaga på ett litet skivbolag (Fatal Records) i Australien men ryktet om Saints och skivan nådde snabbt England där ännu ett litet skivbolag (Power Exchange) gav ut skivan innan stora EMI, som precis sparkat Sex Pistols, fick upp ögonen för Saints. Punkrörelsen var ännu så länge i sin linda men här gällde det att agera blixtsnabbt. Ett album med Saints, döpt efter singeln, spelades in på två dagar och släpptes i februari 1977.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolaget hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade ut och in i gruppen. Där Bailey samtidigt började ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar.
   När Bailey och Saints kom till Sverige hösten 1984 hade Bailey givit ut två soloskivor, "Casablanca" (1983) och "What we did on our holidays" (1984), men gruppskivan "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför turnén. Där Bailey omgav sig med Iain Shedden, trummor, Chris Burnham, gitarr, och förre Birthday Party-basisten Tracy Pew. När Saints några veckor efter Rockmagasinet-spelningen, 26 oktober, gjorde konsert i Göteborg på Mudd Club spelas den in och gavs 1985 ut som "Live in a Mud Hut ... Somewhere in Europe".
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) och en månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning som avslutades med "River deep mountain high". Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Förbandet för kvällen var Örebrobandet Lix med bland annat systrarna Mija och Maggan Folkesson.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/10 1984.

ÄNGLAMUSIK MED SKAMFILAT HELGON

THE SAINTS
Rockmagasinet, Örebro 13 oktober 1984

Det stod ett "helgon" på Rockmagasinets scen i lördags kväll. Chris Bailey, den obestridlige ledaren av Saints, har en tämligen skamfilad helgongloria efter de gängse reglerna. Men i rockkretsar är han fullt accepterad och efter 3/4-delar av konserten var jag helt övertygad om att Saints var det bästa som hänt rock-Örebro sedan Barracudas i våras.
   Saints senaste album "A little madness to be free" är en märklig historia med få rockmusikaliska attacker, rikligt med blås och stråkar men synnerligen många bra låtar som på scen fungerade lika effektivt utan stora arrangemang. Just för att det i grund och botten är så ypperliga låtar.
   Bailey saknar rockstjärnans yttre stil och trendkänsla men ur hans kompgitarr, som han spelade suveränt fast instrumentet är så felaktigt undervärderat, strömmade rent odödliga harmonier. Han pratade och sjöng slarvigt men hade en röst som den här kvällen kunde flytta berg.
   Så långt var konserten en helt lysande affär. Men när Bailey mot slutet hängde av sig gitarren, ägnade sig mer åt att röka än att sjunga rasade konserten ned på en märkligt normal kvalitetsnivå. Och kvar stod bara en man som var svettig och fet.
   Smått chockerande avslutade han med en Black Sabbath-låt för att efter en timmes konsert lämna scenen och inte återvända för några extralåtar till allas besvikelse.
   Så det var med en både förvirrad och bitter eftersmak jag lämnade konserten, som var mycket bra men kunde ha varit ännu bättre, och vandrade ut i regnet vid midnatt.

/ Håkan

Blixtrande pubrock på havet

Ducks Deluxe på S/S Blidösund. Från vänster Brinsley Schwarz, Stefan Sundlöf (skymd), Sean Tyla, Kevin Foster och Martin Belmont.



DUCKS DELUXE
feat. BRINSLEY SCHWARZ
S/S Blidösund, Stockholm 26 juli 2012
Konsertlängd: 19:16-20:15 och 21:15-22:24 (128 min)
Min huvudsakliga plats: 7-8 meter från scenen.

I december 1986 slog jag till med den kanske inte helt sanningsenliga rubriken "Nu är pubrocken tillbaka". Jag och Thomas hade upplevt en tillfällig återförening av Ducks Deluxe på Dingwalls i London (till saken hör att varken Sean Tyla eller Martin Belmont har något minne av sekvensen i deras liv...). Uppslukade av den då tio år gamla sympatiska musikgenrens tillfälliga återkomst var det inte så svårt att bli en aning yr och nostalgisk.
   I torsdagskväll var det dags att bli lite yr igen och det berodde inte bara på ölen till förrätten, rödvinet till ångsbåtsbiffen eller några ESB under den tvådelade konserten med Ducks Deluxe på musikbåten S/S Blidösund.
   Det som på förhand såg ut att bli en djupt nostalgisk upplevelse med några föredettingar till rockmusiker blev en oanat fräsch rock'n'roll-affär med ett band som förmodligen lät bättre än någonsin. Dessutom hade Sean Tyla, mannen vid mikrofonen, och gitarristen Martin Belmont dessutom återförenats med gitarristen Brinsley Schwarz (kanske pubrockens mest berömda enskilda namn) för att göra den tunga uppsättningen ännu tyngre.
   Tyla deklarerade före konserten att Brinsley numera är fullvärdig medlem i Ducks Deluxe. Men det var något Brinsley ville tona ned efter konserten.
   - Jag var medlem några månader 1975 men nu gästar jag bara, var hans kommentar.
   Förutom Brinsleys glimrande gitarrinsatser genom hela konserten fick han ju också chansen att möta Ducks ordinarie gitarrikon Belmont i några fina dueller. Det klassiska gitarrteamet från Rumour är tillbaka!
   Däremot fick vi inga direkta låtar från Brinsleys gamla repertoar med bandet Brinsley Schwarz eller Graham Parkers Rumour. På en fråga vilken Rumour-skiva som är bäst svarade Brinsley "Max" och Belmont (som missuppfattat frågan lite) "Squeezing out sparks".
   Repertoaren för kvällen var huvudsakligen nya och gamla Ducks-låtar. Jag fick den officiella setlisten i min hand (se nedan) efter konserten men den stämmer inte riktigt i detalj med den konsert vi fick uppleva. Bland annat framfördes "Something's going on" två gånger (en i reggaetakt med Martin på sång och en med Sean på sång) och jag misstänker att det är fler låtar än "The mighty Quinn" som saknas på det pappret.
   Ni ser hela låtlistan här nedan och en konsert som inleds med "Fireball" och avslutas med "Coast to coast" (långt efter att båten landat på Skeppsbron) kan knappast beskrivas som mer än perfekt. Trots en hel del covers i konserten var det i högsta grad en originell kväll som fick Blidösundbåten att gunga i flera avseenden.
   Efter konserten pratade både Brinsley och Martin sig varma om den nya skivan de spelat in med Graham Parker på en vecka i Hollywood. Med ett helt återförenat och inspirerat Rumour i kompet och med enbart nya Parker-låtar. Titeln "Three chords good" har cirkulerat men både Brinsley och Martin påstod att skivan ska heta "This is forty".
   Brinsley kom inte ihåg 1977-konserten med Parker på Konserthuset i Stockholm (som jag så gärna ville) men däremot en på 80-talet med Graham Parker & the Shot (amerikanska musiker plus Brinsley) i Stockholm. Brinsley fortsatte ju spela med Parker vid flera tillfällen under hela 80-talet innan han faktiskt la av 1990.
   - Jag började laga gitarrer i stället och bygga gitarrpedaler, berättade han och visade stolt upp en "Roadrunner Overdrive Twin"-pedal han använt under kvällen.
   Förutom Tyla, Belmont, Schwartz och basisten Kevin Foster hade bandet för kvällen en ersättare för trummisen Jim Russell som för en kväll (till Tylas förtret) for till Frankfurt och en Bob Geldof-konsert där betalningen var mycket god. Den tillfällige ersättaren blev svensken Stefan "Stoffe" Sundlöf, som annars spelar med Sven Zetterberg, har tidigare spelat med Chicago Express och Nisse Hellberg. Efter bara en repetition skötte sig Sundlöf charmant.

PS.
Som ni ser i kommentaren nedan har Pelle Magnusson en helt fullständig, autentisk och korrekt setlist att bjuda på. Tack Pelle!

Fireball
Nervous Breakdown (Eddie Cochran)
Tremolo Bay
West Texas Trucking Board
Heart On My Sleeve
Something's Going On
Long John
The Mighty Quinn (Bob Dylan)
Willie & The Hand Jive (Johnny Otis)

PAUS

Willin (Little Feat) - Sean Tyla ensam
Hold On (Tom Waits) - Sean Tyla ensam
I´m Ready (Muddy Waters)
Jumping In The Fire
Something's Going On
Red Dust Highway
Don´t Mind Rockin´ Tonite
Daddy Put The Bomp
Johnny Too Bad (The Slickers)
Teenage Head (Flamin´ Groovies)
Coast To Coast




/ Håkan

Bruce Springsteens London-konsert igen

Det är alldeles givet att alla Bruce Springsteen-fantaster som reser till Göteborg och Ullevi i helgen kommer att få ännu en gränslös upplevelse i ett konsertformat som överträffar det mesta - för att inte säga allt. Jag skippade Ullevi-hysterin i år och fick en helt annan upplevelse i London för nästan två veckor sedan. Här kan ni läsa om den konserten men jag missade då att beskriva den miljömässiga situationen på plats, i ett London som hade badat i återkommande regnlågtryck och nästan såg ut att drunkna i lera och vatten.
   Trots vattensjuka gräsmattor och leriga gångvägar hade arrangörerna nästan lyckats med det omöjliga. Otroliga massor av träflis, jag läste en uppgift på 8 000 kubik(!), täckte konsertområdet. Och det såg, i alla fall inledningsvis, att vara ett genialt grepp i fajten mot väta. Efter ytterligare några lätta regnskurar under konserten gick det naturligtvis inte att skydda sig helt mot den leriga marken.
   Som sagt: Lycka till i Göteborg men det är två saker ni kommer att sakna: Paul McCartney och John Fogerty. Plus den numera historiska och plötsliga avslutningen på konserten. Ingen lär ha mod att avbryta en lång Springsteen-konsert på Ullevi.
   Jag har nedan försökt återuppleva London-känslan, låt för låt. Allt finns inte på YouTube men så här var det:

Bruce kom in på scen, tillsynes ensam, och gjorde "Thunder road" med bara munspel och Roy Bittan på piano i kompet:


Tempot höjdes i andra låten, "Badlands". Ett klipp utan levande bilder.


Mer tempo i solskenet: "We take care of ourown".


Första låten från senaste skivan, titellåten. Lite fladdrig video men ljudet är bra under de drygt sex minuterna. Och det maffiga blåset


Gitarristen Tom Morello gör här sitt första gästinhopp. I ännu en låt från senaste skivan, "Death to my hometown", och ännu mer framträdande blås.


Nästan 14 minuter långa "My city of ruins" blev inledningen på konsertens första souliga och djupt känslomässiga sekvens. Med full presentation av hela bandet, de fem blåsarna, de tre sångarna i kören och E Street Band. Plus en liten dedikation till musikerna vi saknar i bandet.


Soulmässan fortsatte direkt med "Spirit in the night". Tyvärr i ett kort klipp från låtens avslutning.


John Fogerty kommer in och "hjälper" Bruce i "The promised land".


Requiest-låten "Take 'em as they come", en obskyr låt från "The river"-inspelningarna.


Ännu ett gigantiskt Tom Morello-solo i slutet på "Jack of all trades".


Inte full skärpa på bilderna. Men vi skyller på regnet när Bruce på akustisk gitarr
"Empty sky".


Den fantastiska Springsteen-klassikern "Because the night" med sitt långa och himmelska Nils Lofgren-solo.


Låt vara att Springsteens "Nebraska"-låt "Johnny 99" blivit en Chuck Berry-låt men blåset lyfte låten några nivåer.


"Darlington country" finns faktiskt inte på YouTube, och i rättvisans namn var det heller inte någon av höjdpunkterna på 14 juli-föreställningen. Däremot den följande låten, "Workin' on the highway" med Bruce på akustisk gitarr.


Rytmiska och karnevalliknande "Shackled and drawn" där körsångerskan Michelle Moore tar plats i strålkastarljuset...


...dock förekommer hon först i det andra klippet med låten.


"Waitin' on a Sunny Day" och festivalyran är fullständig med en liten kille ur publiken på scen.


Soulexplosionen, gospelhöjdaren och Stax-låten "Raise your hand"-


Tillbaka till de lugna balladerna: "The river".


Tom Morello tillbaka i "The ghost of Tom Joad" där han både sjöng och spelade spektakulär gitarr med oförglömliga konster mot slutet. Medan regnet så dags hade börjat falla.


Finalen börjar närma sig och både "The rising" och slutlåten "Land of Hope and Dreams" vävs ihop i ett och samma klipp.


Första extralåten kom snabbt på. Regnet och mörkret gjorde inte bilderna rättvisa men röst och akustisk gitarr på "We are alive" fast ljudet är lätt sprucket.


"Born in the USA" som väntad extralåt.


Lika väntade "Born to run" följde.


Partylåtarna avlöste varandra. Här är det "Glory days".


En bullrig och stundtals suddig "Dancing in the dark". Dock utan dans med en tjej ur publiken.


Sedan tappade vi alla hakan. In på scenen kom Paul McCartney. "I saw her standing there" och "Twist and shout" och den förvirrade avslutningen.


/ Håkan

Sean Tyla spelar in "nytt"

Pledge Music är ett nytt och innovativt sätt att ge ut skivor. Det bygger på att fans i förväg finansierar inspelningen och när allt är i hamn ekonomiskt inleds inspelningarna. Det är så pubrocklegendaren Sean Tyla (Ducks Deluxe, Tyla Gang och många soloskivor) tänkt sig att nästa skiva ska genomföras.
   Planerna är att Tyla utifrån önskemål från sina fans ska spela in ett antal av sina gamla låtar igen. Och den här gången ska det ske tillsammans med en lång rad prominenta engelska musiker och som tack för finansieringen utlovas t-shirts, cd-skivor och vip-biljetter till konserter. Eller få möjlighet att närvara vid skivinspelningen.
   Musikerna Tyla har samlat för detta projekt är Danny Thompson, akustisk bas [Pentangle, John Martyn], Dave Mattacks, trummor [Fairport Convention, Albion Band], Geraint Watkins, keyboards och dragspel [Van Morrison, Nick Lowe], Steve Simpson, gitarr, mandolin och fiol [Slim Chance, Roger Chapman] och Chris Leslie, fiol, mandolin, bouzuoki och flöjt [Fairport Convention].
   Sean Tyla väntar på din insats och du kan läsa om allt här eller här.
   När jag idag på eftermiddagen sitter och tragglar med den här texten upptäcker jag via Facebook att min vän Pelle Magnusson (Raised On Rock) skrivit en mycket mer välfylld, intressant och detaljerad artikel om Tylas historia och hans planer på nästa skiva. Läs den här. Å andra sidan skrev jag en personlig artikel om Sean Tyla för drygt tre år sedan, läs den här.
   Dessutom råkar det vara så att både Pelle, jag och en handfull andra pubrockintresserade kommer att stråla samman på torsdagkväll i Stockholm på musikbåten SS Blidösund där Ducks Deluxe inleder sin korta Sverigeturné tillsammans med ett annat lika intressant namn, gitarristen Brinsley Schwarz. Men jag tycker nog att min biljett till evenemanget (se nedan) ser något mer genuin ut?



/ Håkan

Paul Weller: That dangerous age

Paul Wellers nya album "Sonik Kicks" släpptes i mars och singellåten "That Dangerous Age" var en av skivans mest framträdande låtar. Dock utan att på något sätt vara all time high för Weller.

/ Håkan

#4: Rockmagasinet Live: Disneyland After Dark

Bilder: Anders Erkman
Bara några veckor innan DISNEYLAND AFTER DARKS konsert på Rockmagasinet recenserade jag bandets första album, "Call of the wild", men hajpen kring det här färgstarka danska bandet inleddes redan under sommaren året innan. DAD, som de för övrigt officiellt kom att heta från 1989, bildades som trio tidigt 1983 och spelade då en mix av country och punk.
Bandet utökades snart med en gitarrist, Jacob Binzer som också råkade vara bror till bandets sångare (Jesper Binzer), och kom sedan att agera förband till kända utländska namn som John Cale Band, The Gun Club och Lords Of The New Church. Men det var när de i augusti 1985 gjorde succé som uppvärmare till Eldkvarn på Moderna Museet i Stockholm som ryktet om bandet började florera på allvar i Sverige.
   Några veckor senare kom DAD:s debutskiva, en maxisingel, som visade sig motsvara alla förväntningar. I min recension skrev jag bland annat:
   "Bandets nya maxisingel (Mega) med tre låtar visar att deras liveorienterade sound även går att reproducera på vinyl utan att tappa alltför mycket av sin intensitet. På bara tre låtar lyckas DAD visa upp alla sina goda sidor. Från countryrocksvängiga "Up, up over the mountain top" via rockabilly-oväsendet "Marlboro man" till den över fem minuter långa rockklassikern "Never never (Indian love)".
   Skrev jag alltså utan att jag då hade upplevt bandet live. Ett band som i övrigt också innehöll trummisen Peter Lundholm och basisten Stig Pedersen. I februari 1986 när "Call of the wild" släpptes var jag fortfarande imponerad och skrev i recensionen:
   "Fyra charmerande unga danskar spelar en gränslös rockmusik. Med ett energiskt avstamp i punken slår de sedan åt alla håll: Rockabilly, country och trash. Årets hittills bästa rock-LP och en aptitretare av stora mått inför deras konsert på Rockmagasinet nästa fredag".
   När den fredagen kom hade det positiva ryktet gått och det var fullständig kaos utanför Rockmagasinet. Jag blev inlotsad bakvägen till en helt fullproppad lokal där det var varmt och svettigt som aldrig förr. Luften tog tidigt slut men energin på scenen ville aldrig upphöra.
   Historien om Disneyland After Dark har inte heller tagit slut. Bandet finns än idag, har bytt trummis, men sedan många år tillhör de hårdrockgenren. 1989 blev bandet tvingade att byta namn av Walt Disney-bolaget (ursprungliga bandnamnet var från början ett avsnitt i Walt Disney's Wonderful World Of Color) och förkortningen D.A.D. (som sedan ändrats till alternativet D:A:D och numera D-A-D) blev bandets allmänt kända namn.
   Bandet bytte officiellt alltså inte namn förrän 1989 men faktum är att de redan på sitt andra album kallar sig D.A.D., "D.A.D. draws a circle" (1987). Och redan där började bandet flörta med hårdrock genom att bjuda in den engelske producenten Mark Dearnley som tidigare hade jobbat med AC/DC och Def Leppard.
   Men på den legendariska spelningen i februari 1986 handlade det om allt annat än hårdrock. Jag har däremot inget minne av att Karlstad-bandet Hollywood Indians agerade förband just den här kvällen.
   Sedan har jag noteringar som säger att jag såg Disneyland After Dark ytterligare en gång på Rockmagasinet, i oktober 1986, men det har jag faktiskt inte heller något minne av eller någon recension att hänvisa till.
   

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/2 1986.

VILKEN DANSK KNOCKOUT!

DISNEYLAND AFTER DARK
Rockmagasinet, Örebro 21 februari 1986

Disneyland After Dark, det enda och unika rockskriet från Danmark, tog Örebro med storm i fredagskväll på Rockmagasinet. det var en stor och förväntansfull och till bristningsgränsen nyfiken publik som fick se den danska kvartetten gå på scen strax före midnatt. Och genomföra en konsert helt i publikens smak som också motsvarade entusiasternas höga förväntningar. Det var en härlig dansk knockout.
   Fredagskvällen var försenad när rödskinnen från Karlstad, Hollywood Indians, lämnade scenen vid 11-taget. Efter deras otympliga och stundtals klumpfotade rock dröjde det en trekvart innan danskarna började. DAD lämnade inget åt slumpen. Ljudet och visuella hjälpmedel, med bland annat en ljusramp, fungerade därför perfekt under den en timme långa konserten.
   DAD kan utåt sett tyckas ta allt med en klackspark men deras framförande var noga genomtänkt och låtarna mycket välskrivna med effektiva arrangemang.
   Med den disciplinen i botten blev deras jordnära och mänskligt svängiga rockmusik en levande attraktion när vi skriver år 1986. Det var utåtriktad rockmusik som tog fart både i countrymusiken och den traditionella rocken.
   Det är ett stort mysterium hur dessa fyra personer kan ha Danmark som hemvist. Där undergroundscenen ständigt är för stor och schlagermusiken alldeles för välrepresenterad. Ur det bottenlösa träsket reser sig Disneyland After Dark, ett band som Danmark aldrig skådat maken till.
   Bandets musikaliska motor satt långt bak. Trummisen Peter Lundholms driv påminde mig om den engelska folkrockvågen och bandets enda instrumentalt lysandestjärna, gitarristen Jacob Binzer, fyllde sin plats långt utöver det faktum att han är lillebror till sångaren.
   Längst fram stod Jesper Binzer, nedmixad kompgitarr, och Stig Pedersen, bas, och växlade repliker i sina vilda västern-inspirerade texter.
   Med bara ett album bakom sig, "Call of the wild", blev scenrepertoaren ingen överraskning fast låtarna på scen fick en intensivansiktslyftning. Även några slappa Johnny Cash-hits passade de på att smälla av i tidsenliga arrangemang.

/ Håkan

Hög trivselfaktor på Tony Careys konsert

TONY CAREY & BAND
Kungsgatan 1, Örebro 21 juli 2012

Det var i sanningens namn en väldigt spontan konsert jag fick chansen att uppleva igår. Överraskningsmomentet inleddes redan igår förmiddag när vi passerade skivbutiken Najz Prajz på Nygatan i Örebro vid halvelvatiden. Och butiksägaren och konsertarrangören Anders Damberg kommer ut på trottoaren och frågade vad vi skulle göra på kvällen och vi helt sanningsenligt berättade att vi planerat att äta bröllopsdagsmiddag på restaurang Kungsgatan 1.
   Då berättade Anders i sin tur att Tony Carey, som hade spelat på fredagskvällen i Örebro, hade tvingats ställa in lördagskvällens konsert någonstans i Sverige och nu letade han och Anders ett ersättningsgig. Och just Kungsgatan 1 var Anders förstaval men allt var vid den här tidpunkten långtifrån bestämt.
   Vi gick vidare upp på stan, banken, v75-butiken, restaurangen (för att boka bord men hade inte hunnit öppna), torget och Systembolaget. Och när vi vände hemåt och på nytt passerade Najz Prajz gjorde Anders tummen upp och bekräftade att konserten var på. Sedan rullade informationen och marknadsföringen ut över Facebook. Medan Carina och jag laddade för en god middag på lördagskvällen.
   På Kungsgatan 1 var scenen riggad utomhus och vi valde ett bord lagom långt från scen. För det var ju trots allt konsert med en för mig marginellt intressant artist som skulle göra konsert. Tony Carey hade sina två år i det klassiska strålkastarljuset mellan 1975 och 1977 när han var medlem i Ritchie Blackmores Rainbow. Hårdrock har aldrig varit min kopp te men däremot var jag på 70-talet noga med att notera musiker i kända grupper och följa deras utveckling och förflyttning mellan olika band. Och där fanns Carey med under några år innan han sökte sig till en solokarriär i Tyskland.
   Men nu är det 2012 och Carey med band skulle spontanuppträda på en liten scen på den lilla restaurangen i det jämförelsevis lilla Örebro. Carey har i sommar turnerat med helnorskt band men på lördagen lämnade trummisen bandet för att fara tillbaka till Norge och en lokal trummis, Jonas Askerlund, fick snabbinkallas. När Jonas vaknade på lördagsmorgonen hade han aldrig ens hört talas om Tony Carey, än mindre hört hans musik. Men på scen visade sig Jonas ha lysande kvalitéer som musiker som perfekt och snarare mirakulöst passade ihop med Careys musik.
   Övriga musiker som kompade Carey i Örebro var basisten Jan E Holberg och gitarristen Jostein Svarstad. men det var Carey på huvudsakligen keyboards men också akustisk gitarr och munspel som musikaliskt regerade under de närmare två timmarna på scen (inklusive en kort endast tio minuter lång paus) mellan i grova drag 22.00 och 24.00. Han sjöng också förvånansvärt moget och melodiskt som till viss del påminde om något jag dessvärre inte kommer på. Däremot återkom känslan ofta att det lät Steely Dan om soundet.
   Innan konserten var jag inte direkt bekant med Tony Careys repertoar men har med hjälp av lite efterhandsresearch identifierat några av konsertens låtar. Som exempelvis "Blue highway", "Cold war kids" (som mixades med Van Morrisons "Brown eyed girl") och "Ogalalla boulevard". Och så sista låten "A fine fine day". En fin dag avslutades med underbart fin kväll. Och en konsert som skapade en stämning av så hög trivselfaktor att det nästan borde vara förbjudet.

/ Håkan

Springsteen ägde Hyde Park-scenen

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
JOHN FOGERTY
AMY MACDONALD
Hard Rock Calling, Hyde Park, London 14 juli 2012
Min plats: Kanske 150 m snett vänster från scenen.
Konsertlängd: 19:27-22:40 (Bruce, 193 min)

Innan Bruce Springsteens Sverige-konsert 2008, en av oräkneliga Ullevispelningar, satt jag och min vän Jan-Ola och diskuterade, spekulerade och gissade vilken öppningslåt det skulle bli. Jag kommer inte ihåg vad min vän funderade på men själv drog jag våghalsigt och djärvt till med Beatles-låten "Get back". Förmodligen en av de mest huvudlösa gissningar jag har slängt ur mig. Bruce började givetvis inte med den klassikern utan säkert med något eget original men det kan ni läsa här.
   I lördags kom Paul McCartney överraskande och långtifrån väntat in på Hard Rock Callings huvudscen efter en tre timmar lång konsert med Springsteen och hans numera rekordstora E Street Band. Då kan man väl påstå att jag på sätt och vis var lite rätt ute redan 2008? Nu spelade de visserligen inte "Get back" och McCartney och Springsteen har mig veterligt aldrig delat scen tidigare men för en Beatlesfantast som undertecknad var det givetvis en once in a lifetime-upplevelse som var unik och blev historisk. Inte minst tack vare den numera världsberömda plötsliga avslutningen som tvingades fram av arrangörerna.
   I slutet på "Twist and shout", när den så kallade curfew hade passerats med åtta minuters marginal, skruvades ljudet ner till nollpunkten på ett som jag först tyckte mycket effektfullt och garanterat elegant sätt. Men när ljudet helt försvann och när Bruce, McCartney och bandet försökte avsluta låten distinkt förstod man att allt inte stod rätt till, att kommunikationen mellan den allenarådande arrangörsstaben och bandet på scen helt brutit samman och dessutom omöjliggjorde ett anständigt tackande i mikrofon var väl skandalen ett faktum. Eller "skandal" skulle jag väl vilja beskriva situationen.
   Konserten var ju i stort sett slut efter "Twist and shout", som agerat slutlåt på en majoritet av Bruce-spelningar i år. Att ryktet sedan talade om att Bruce hade tänkt sparka igång ett magnifikt Beatles-potpurri där och då när ljudet hade strypts får väl sorteras in under avdelningen obekräftat eftersnack.
   Däremot missade vi med all säkerhet en lång och sugande version av "Tenth Avenue freeze-out" medan extralåtarna innan McCartneys entré avverkades med hög hastighet och ibland vävdes ihop med varandra. Av en uppenbart stressad Bruce på scen och rådgivare runt om som säkert var medvetna om att den absolut sista sluttiden var 22:30. Men då hade ju McCartney till folkets jubel och min egen tafatta reaktion (jag var just då så oerhört inställd på att John Fogerty skulle dyka upp igen att jag knappt noterade McCartneys entré...) när den lite långhåriga nyss fyllda 70-åringen krängde på sig den vänsterhänta gitarren och på några sekunder blev den ex-Beatles-legendar han i sanningens namn är.
   När "I saw her standing there" bombades ut i högtalarna till både extas, glädje och hysteri i publiken blev även jag som ett barn och förstod att nu skrevs det musikhistoria framför ögon och i öron. Att konserten sedan avbröts var väl egentligen ganska väntat med tanke på att McCartney upplevt samma sak en gång tidigare just i London. Ni minns väl Beatleskonserten på Applekontorets tak på Saville Row i de absolut mest centrala delarna av London i januari 1969 när polisen kom och bildligt talat drog ur sladden...

Några dagar efter konserten gick arrangörerna Live Nation ut med en förklaring till det abrupta slutet på Bruce/McCartney-konserten. Med tanke på alla prominenta personer som bor granne till Hyde Park i Mayfair så fanns det en överenskommelse att sluta i tid för att slippa klagomål och att inte förstöra framtiden för konsertverksamhet i Hyde Park.
   En annan förklaring till den här speciella situationen är ju att tidsschemat för Hard Rock Callings lördagsprogram hade spårat ur redan när artisten innan Bruce på stora scenen, John Fogerty, gick upp på scen nästan 15 minuter för sent. En försening som accelererade till exakt 27 minuter innan Bruce äntrade Main Stage strax innan halv åtta. Redan där förstod man att speltiden skulle bli tajt, trång och otillräcklig. Vilket fick Londonkonserten i lördags att gå till historien och bli en oförglömlig följetong. I Dublin i tisdags inleddes konserten med några takter på "Twist and shout" för att kompensera det vi missade tre kvällar innan...
   Vad jag förstår levde Hard Rock Calling under nedläggningshot redan innan årets upplaga av festivalen. Just på grund av grannars klagomål och övriga praktiska problem mitt inne i en storstad. Och den här incidenten gjorde väl inte framtiden ljusare direkt. Kanske blev den sjunde upplagan av Hard Rock Calling (som inleddes 2006 som Hyde Park Calling) den sista.
   
På tal om Paul McCartney gjorde han ett liknande gästinhopp 2009 på Neil Youngs konsert och året efter gjorde han en egen konsert på stora scenen med bland annat Elvis Costello och Crosby Stills & Nash som förband. Och Bruce själv gjorde också en uppmärksammad konsert på Hard Rock Calling 2009. En konsert, som inleddes med Clash-klassikern "London calling", som sedan blev en dvd.
   2009 gästades Bruce av en något mindre känd artist, Brian Fallon från Gaslight Anthem, och just det överraskningsmomentet fördubblades tre gånger om i lördags när både John Fogerty, gitarristen Tom Morello och sedan McCartney dök upp. Däremot kanske inte inledningslåten nu, en visserligen magisk "Thunder road" med bara Roy Bittans piano till komp, kunde matcha explosionen från 2009. Kanske var det därför Bruce insåg det omöjliga och gjorde en nedtonad entré.
   För övrigt gjorde han sin första entré på stora scenen en dryg timme innan sin egen konsert när han i rutig skjorta delade scen med en annan rutig skjorta, Fogerty, i en minst sagt svängig version av "Rockin' all over the world", Fogertylåten som var återkommande finallåt på 80-talets Springsteenkonserter.

Fogerty återbetalade Springsteens gästinhopp åtta låtar in i konserten när de delade mikrofon på "The promised land". En exakt repris på deras samarbete under Vote For Change-turnén som genomfördes inför det amerikanska valet 2004.
   Förutom McCartneys omskrivna inhopp tillhörde gitarristen Tom Morellos handfulla insatser på scen kvällens färgstarkaste. Den förre Rage Against The Machine-gitarristen har flera skivor bakom sig under namnet The Nightwatchmen och hade under lördagseftermiddagen sitt exklusivt första soloframträdande på Hard Rock Calling. Ett framträdande jag tyvärr missade men hans gitarrkonster under Springsteen-konserten gick absolut inte obemärkt förbi. Morello tog ordet virtuos till en ny och anmärkningsvärd nivå. Jag har aldrig sett någon spela gitarr på det visat. Ibland spelade han gitarr bara med vänster hand på greppbrädan och ibland tog han vänsterhanden under gitarren och bort till riffbrädan för att utföra gitarrsolon som inte var av denna världen. Grymt imponerande tycker jag som för många, många decennier sedan tröttnade på skickliga gitarrister.
   Sedan Europastarten på årets Springsteenturné hade Bruce och bandet avverkat sammanlagt 85 låtar innan London. I snitt hade varje konsert 31 låtar av vilka extralåtarnas antal vanligtvis var nio showstoppers. I Hyde Park blev det av förklarliga skäl lite kortare och jag uppfattade faktiskt aldrig när huvudavdelningen avslutades och extralåtarna inleddes. Repertoaren flöt in i varandra och de unika detaljerna avlöste varandra.
   Requestvalet "Take 'em as they come" är väl en ordinär Bruce-rockare men lät live väldigt genuin. Vi fick aldrig något Apollo-medley men fick istället ett känslomässigt crescendo i gospelattacken "Raise your hand", Stax-låten som funnits på Springsteens liverepertoar sedan 70-talet.
   
Ännu mer känslosam var mellansnacket innan "My city of ruins" som förstärktes av låten med både trombon-, trumpet- och saxofonsolo av magiska mått. Liksom förutnämnda magi i "Thunder road" men däremot har jag hört och sett starkare versioner av den fantastiska "Badlands" och inte heller nya "We take careof our own" hade den där explosiva katapulten i arrangemanget. Så långt fladdrade ljudet som inte kändes max (Mayfair-grannarnas fel, kanke?) och var uppenbart tilltufsat av utomhusatmosfären.
   Men det skulle bli bättre innan den storartade finalen. Där de sex låtarna från senaste skivan faktiskt imponerade mer än jag i min livligaste fantasi trodde när jag lyssnade på "Wrecking ball"-albumet i våras. Ofta med Morellos blixtrande gitarr som extra krydda.
   Såg alltså John Fogertys timslånga framträdande innan Springsteen-konserten. Bruce ägde på många sätt scenen under sina tre timmar. Det gjorde Fogerty inte en enda sekund. Han kändes inte bekväm i strålkastarljuset, Creedence-låtarna stod helt i centrum, kalufsen var svart och uppenbart färgad och mellansnacket (som för 15 år sedan på en Fogerty-konsert helt lyste med sin frånvaro) var högtravande och innehållslöst. Hans unga band var däremot på tårna och det lät genomgående bra men ganska ointressant.
   Skotskan Amy Macdonalds konsert i det stora Pepsi Max-tältet inför åtskilliga tusen i publiken var däremot en härligt energisk upplevelse. Där hon pendlade mellan nya låtar och gamla kända Macdonald-klassiker och där hon i ett mellansnack lovade att avsluta sin konsert innan Bruce stod på scen för att sedan sjunga en halvakustisk och smått fantastisk version av "Born to run".
Bruce Springsteen: gitarr, piano, munspel och sång
Stevie Van Zandt: gitarr. mandolin och sång
Nils Lofgren: gitarr, mandolin, dragspel och sång
Max Weinberg: trummor
Garry Tallent: bas
Roy Bittan: piano, keyboards och dragspel
Soozie Tyrell: fiol, akustisk gitarr och sång
Charles Giordano: orgel, keyboards och dragspel
Everett Bradley: percussion och sång
Jake Clemons: saxofon
Barry Danielian: trumpet
Clark Gayton: trombon
Eddie Manion: saxofon
Curt Ramm: trumpet
Cindy Mizelle: sång
Michelle Moore: sång
Curtis King: sång

Springsteen-låtarna:
Thunder Road
Badlands
We Take Care of Our Own
Wrecking Ball
Death to My Hometown (med Tom Morello)
My City of Ruins
Spirit in the Night
The Promised Land (med John Fogerty)
Take 'Em As They Come
Jack of All Trades (med Tom Morello)
Empty Sky
Because the Night
Johnny 99
Darlington County
Working on the Highway
Shackled and Drawn
Waitin' on a Sunny Day
Raise Your Hand
The River
The Ghost of Tom Joad (med Tom Morello)
The Rising (med Tom Morello)
Land of Hope and Dreams (med Tom Morello)
We Are Alive
Born in the U.S.A.
Born to Run
Glory Days
Dancing in the Dark
I Saw Her Standing There (med Paul McCartney)
Twist and Shout (med Paul McCartney)



/ Håkan

Springsteens överraskningskväll i London

I lördags var jag på konsert i Hyde Park, London med Bruce Springsteen. En på absolut alla sätt oförglömlig upplevelse. Och då menar jag inte bara på ett positivt och glatt sätt. Efter en konsert som inleddes med en ren och skär magisk version av "Thunder road" med bara Roy Bittans piano som komp, ett gästinhopp med John Fogerty på en låt, inhoppande supergitarristen Tom Morello på en handfull låtar, i övrigt en helt lysande låtlista (inklusive den obskyra låten "Take 'em as they come") som avslutades med den stora överraskningen med gästartisten Paul McCartney.
   Men där och då inträffade skandalen som också gör att konserten hamnar bland mina unika konsertupplevelser: I slutet på "Twist and shout" med Bruce och McCartney i högform skruvades ljudet från scenen plötsligt ned till absolut noll och låten och konserten fick avslutas i absolut tystnad. Orsak: Konserten hade överskridit tidsgränsen med åtta minuter! Skandalen var ett faktum och jag var en upplevelse rikare.
   Jag återkommer med en närmare redogörelse av konserten inom några dagar. Under tiden kan ni njuta av några axplock YouTube-klipp, som dock inte kan ersätta känslan på plats, från denna Londonkväll som innehöll både regn, lera och massor av underbar rockmusik.

Redan en timme innan Bruce officiellt inledde sin konsert dök han upp på John Fogertys konsert och tillsammans framförde de "Rockin' all over the world".


Bruce-konsertens rent magiska inledning med "Thunder road"


Den obskyra "Take 'em as they come".


"My city of ruins" med en känslofull Bruce, ett helt fantastiskt blås och en sedvanligt långt presentation av det stora bandet.


"Jack of all trades" med Tom Morello på gitarr.


"The rising" och "Land of hope and dreams" i slutet på huvudavdelningen.


"I saw her standing there" och "Twist and shout" med den förvirrade avslutningen.


/ Håkan

#5: Rockmagasinet Live: Richard Lloyd

GITARRISTEN RICHARD LLOYDS BERÖMDA karriär kan sammanfattas med två album på två år. Båda som medlem i Television, "Marquee moon" (1977) och "Adventure" (1978), innan gruppen sprack i september 1978. Visserligen gjorde Lloyd året efter en mycket fin soloskiva, "Alchemy", som gjorde honom till en kultfigur i New York-rockens långa intressanta historia.
   Efter den kritikerhyllade "Alchemy" följde problematiska år fyllda med droger, instabilitet och en högst oregelbunden artistkarriär för Richard. I en numera klassisk artikel i Expressen i november 1981 berättade Mats Olsson hur han träffade Richard på New York-klubben CBGB's och möter en trasig och drogberoende människa som bakom scenen nästan spricker av desperation och oro. Men som sedan på scen spelar vild, underbar, vacker och känslig rockmusik.
   Just där i början på 80-talet nådde Richard Lloyd rock bottom, gav ut en sporadisk singel med två Stones-covers ("Get off of my cloud" och "Connection) på ett litet obetydligt lokalt skivbolag, men där började också vägen tillbaka. Som via lyckliga omständigheter inkluderade skivinspelning och turnéer i Sverige med centrum just i Örebro.
   Genom örebroaren/amerikanskan Bibi Farbers goda kontakter med Lolita Pop och folk i dess närhet gjorde att New York-killen Keith Patchel, gitarrlärare och tidigare medlem i Richard Lloyds band, hamnade i Örebro. Som sedan påverkade och övertygade Lloyd att göra en seriös nystart i detta exotiska land. Lloyd kom till ett dukat bord där skivbolag (Mistlur), studiotid och repetitioner redan var bokat av Patchel.
   I januari 1985 landade Lloyd i Stockholm för att direkt färdas till Örebro där han tillsammans med Patchel, kompgitarr, och två tidigare Lolita Pop-musiker, trummisen Peter Olsen och basisten Thomas Johansson, repeterade hårt i en månads tid. Lloyd bodde under tiden för övrigt i Lolita-sångerskan Karin Wistrands lägenhet. På albumet som följde till hösten 1985, "Fields of fire", spelade teamet Olsen/Johansson tillsammans på bara tre låtar. Men i turnébandet var det just den här sättningen som genomförde turnéer både på våren och hösten. Av vilka Rockmagasinet-spelningen i oktober tillhör det absolut bästa jag upplevde i den lokalen.
   Skivan och turnéerna blev Richard Lloyds stora comeback i rockbranschen men ändå har hans så kallade karriär sedan mitten av 80-talet befunnit sig på en högst mänsklig nivå med få och sporadiska soloskivor (liveskivan "Real time" (1987) är en pärla), en del studiojobb (Matthew Sweet, Chris Stamey, John Doe bland andra) och andra insatser i skymundan.
   1997 var Richard Lloyd faktiskt tillbaka i Örebro. Då som bandmedlem i Bibi Farbers Glow som uppträdde på det årets Slottsfestival. På samma festival gjorde Lolita Pop en tillfällig men väldigt sällsynt comeback.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

LLOYD HJÄLTEN SJÄLV

RICHARD LLOYD
Rockmagasinet, Örebro 18 oktober 1985

I SVERIGE FICK AMERIKANEN RICHARD LLOYD lugn och ro. Och den betydelsefulla andhämtning som behövdes för att han skulle kunna ta tillbaka sin plats bland världens respekterade rockartister där det onekligen finns plats för honom.
   Därför ligger Sverige och Örebro i synnerhet, där han i våras repade in sin nästan helt nya repertoar, honom nära hjärtat och på Rockmagasinet är förhållandet ömsesidigt. Det var därför inte överraskande välfyllt i fredagskväll.
   Lloyd hämtar numera sin kraft ur religionen med en mycket hård disciplin i gruppen som följd. Men det har också gjort musikanterna tajta och givit bandet ett mycket sammanhållet sound.
   Richard Lloyd gav ett inbundet intryck, han talade lågmält och framstod nästan som blyg mellan låtarna. När musiken däremot rullade igång med tyngd, fantasi och melodi var han hjälten själv. Han kombinerade Televisions suveränaste ögonblick med 1985 på ett genialt sätt.
   Med bara ett enda undantag spelade han samtliga låtarna från senaste albumet. I nästan samma ordning dessutom. En skiva som inledningsvis går mycket på rutin men live lyfte låtarna ett par klasser. Och när konserten nådde höjdpunkter som "Pleading" och "Black to white" trodde jag att jag befann mig på en av årets bästa konserter.
   "Field of fire" är ett par minuter för lång på skivan men blev i trängseln på Rockmagasinet en stor manifestation till rockmusikens mest självklara soloinstrument, gitarren, och en storslagen showstopper.
   Extralåtarna på denna konsert kommer att gå till historien. Först den rytmiska nästan dansanta "Keep ondancing" som följdes direkt på av Elvis Presley-klassikern "Don't be cruel".
   Efter ytterligare en kort paus var det minst två änglar som passerade konsertlokalen när Richard Lloyd framförde "Alchemy" och "Blue and grey", två gamlingar som uppenbart håller än.

/ Håkan

Young Hines: Rainy day

Med en röst någonstans mittemellan John Lennon och Noddy Holder (Slade) gör amerikanen Young Hines en smått imponerande debut med den här låten och hela albumet "What In The World” som Brendan Benson har producerat.

/ Håkan

Otis Gibbs: Made to break

Otis Gibbs har kallat sitt nya album "Harder than Hammered Hell" och han är nästan lika hård själv. "Made to break" är lite mer elektrisk än vanligt men kärvheten och styrkan i hans röst är övertygande.

/ Håkan

#6: Rockmagasinet Live: Inmates

THE INMATES bildades i norra London 1977. En engelsk r&b-grupp som inte fullt lyckat försökte utmana Dr Feelgood men befann sig alltid en division under där de dock var det ledande namnet, tack vare det lite mer souligare stuket på arrangemangen, före grupper som Count Bishops och Cannibals.
   1988, när Inmates kom till Örebro, hade de gått igenom många år som innehöll både splittring och återförening. Bandet som skulle komma till Rockmagasinet var identiskt med originalbandet från 1977 och samma medlemmar som ett år tidigare, 20 juni 1987, spelade in liveplattan "Meet the Beatles" på La Villette i Paris. Var det tänkt men originalgitarristen Peter Gunn var tillfälligt utbytt till Gypie Mayo.
   Sångaren Bill Hurley ledde det flitigt turnerande Inmates fram till 1983 då han drabbades av nervöst sammanbrott och lämnade bandet. Som då under två år ersattes av sångaren i Eddie & the Hot Rods, Barrie Masters.
   Vägen tillbaka till Inmates var lång och händelserik för Hurley. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley det kortvariga men mycket kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och mitt i händelsernas centrum gav Hurley ut sitt första soloalbum "Double agent" (utgiven tillsammans med Johnny Guitar från Bishops) innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Jag har själv många personliga minnen från den här tiden då jag samma vecka i april/maj 1985 i London såg Hurley och Enforcers som förband till Fabulous Thunderbirds och några dagar senare Barrie Masters tillbaka i Eddie & the Hot Rods. Och i december samma år ett exklusivt gig med Big Heat på Half Moon i Putney.
   Men som sagt, all den här ökande aktiviteten runt Hurley ledde till återföreningen i Inmates och spelningen i Paris, som en del i 20-årsjubileet av "Sgt Pepper"-skivan, och sedan utgivningen av coverskivan med enbart Beatles-låtar som fick sin titel efter Beatles andra USA-album och den första på Capitol.
   På "Meet the Beatles" spelar alltså samma Inmates-sättning som på bandets albumdebut "First offence" (1979): Bill Hurley, sång, Peter Gunn, gitarr och sång, Tony Oliver, kompgitarr och sång, Ben Donnelly, bas, och Eddie (som hette Edwards i efternamn och även spelade i Vibrators), trummor.
   Men i Örebro ersattes Gunn alltså av Gypie Mayo som blev mest känd när han 1978 ersatte Wilko Johnson i Dr Feelgood och skrev "Milk and alcohol" tillsammans med Nick Lowe.
   2007 var det faktiskt långt framskridna planer på att Inmates skulle återkomma till Örebro men det sprack i sista stund. Här kan ni läsa min artikel inför konserten som aldrig blev av.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1988.

UTSÖKT REPERTOAR OCH MYCKET HJÄRTA

THE INMATES
Kulturhuset/Rockmagasinet, Örebro 7 maj 1988

20 juni förra året stod engelska gruppen Inmates på Paris-scenen La Villette och spelade enbart Beatles-covers med albumet "Meet the Beatles" som följd. Live i Örebro på Kulturhuset i lördagskväll var repertoaren inte lika begränsad men ändå utsökt utvald.
   Med rötterna i traditionell rhythm & blues och lite soul spelade Inmates riskfri rockmusik med mycket hjärta och varm mänsklighet.
   Inmates kan vid ett lättare och flyktigare kontakt passera som en andra, tredje klassens Dr Feelgood men är betydligt bättre än så och äger en originalitet som står fri från nedvärderande jämförelser.
   Bandet hade sin "storhetstid" i början på 80-talet och det var originalmelodierna som skulle turnera nu. Men hastigt och även lustigt saknas Peter Gunn, den vänsterhänte gitarristen, men har ersatts av inte mindre intressante John Mayo.
   Mayo var den som ersatte Wilko Johnson i just Dr Feelgood och var under fyra år mer än ypperlig gitarrist i gruppen. Han skrev också åtskilliga låtar, bland annat "Milk and alcohol", till Feelgood under dessa år.
   Men störst i dagens Inmates var i flera avseenden den väldige sångaren Bill Hurley. Både till längd, röst och sympati är Hurley värd all respekt och beundran. Sjöng gudomligt och gav låtarna, vars arrangemang ibland kan bli likartade, en identitet.
   Kvällen startade i sann Beatles-anda med "Back in the USSR" och "Little child" och slutade med extralåten "I'm down" som även är en bonuslåt på cd-versionen av Inmates senaste album.
   Däremellan hann Hurley & Co med det mesta under sina hundra minuter på scen. Från egna storheter som "The walk", nya låten "Dangerous" och en läcker "Can I get a witness"-cover.
   Det rådde en varm, mänsklig stämning mellan scen och publik sent i lördagskväll då Inmates bjöd på sig själva och en dos rock'n'roll som vi sent ska glömma.

/ Håkan

Jodie Marie: Single blank canvas

Vacker välstämd pop från ännu ett fynd från England, Jodie Marie. Singer/songwriter med utvecklingsmöjligheter.

/ Håkan

#7: Rockmagasinet Live: Imperiet

Foto: Anders Erkman
Det här var tredje gången jag såg IMPERIET - och den bästa totalt sett. Även jämfört med konserten i Idrottshuset i januari 1987 när de stod på topp rent kommersiellt. Redan 1983 i december gjorde gruppen Imperiet debut på Rockmagasinet. Men som sångare i och ledare av Ebba Grön hade Thåström gästat Rockmagasinet vid flera tillfällen tidigare. Men det var 1979 när rockklubben låg på Manillagatan.
   Utan Ebba Grön hade Imperiet aldrig funnits. Redan under Ebba Gröns sista år uppstod Rymdimperiet som ett sorts sidoprojekt för Ebba-medlemmarna Thåström och Stry Terrarie tillsammans med bland annat basisten Christian Falk. När Ebba Grön sa tack å adjö i 21 februari 1983 tog Imperiet naturligt vid som en fungerande enhet med turnéer och skivor. Då hade även ännu en gammal Ebba-medlem, Gurra på trummor, och Per Hägglund, keyboards och saxofon, tillkommit.
   Våren 1984 lämnade Stry gruppen (för att bilda Babylon Blues) men Imperiet växte ändå snabbt kommersiellt och var i april 1985 på sin hittills högsta nivå vilket gjorde att Rockmagasinet var en alldeles för liten lokal för denna grupp. Kön var lång utanför och många fick vända utan att komma in till konserten.
   Gruppen hade precis släppt sitt hittills största album, "Blå himlen blues", och alldeles nyligen ersatt sin trummis Gurra (som spelar på skivan) med Fred Asp som tidigare hade spelat med Reeperbahn. Just när Imperiet gästade Örebro låg "Blå himlen blues" på albumlistans 5:e-plats.
   Från denna punkt blev Imperiet bara större och större. Senare 1985 släppte gruppen en singel där de tolkade Bellman ("Märk hur vår skugga") och Taube ("Balladen om briggen Blue Bird av Hull") och turnerade 1987 med Fläskkvartetten. Innan gruppen slutade existera hösten 1988.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 1985.

LÄTTERÖVRAT ÖREBRO

IMPERIET
Rockmagasinet, Örebro 15 april 1985

Det pågår ett korståg över landet. Det är Imperiet som ämnar erövra Sverige under sin sex veckor långa och intensiva vårturné som skulle täcka in allt från Malmö till Luleå. Men som fick ett oväntat avbrott då Thåströms röst gick sönder efter inspelningarna av det engelska albumet. Turnéavstickaren till Norrland veckan före påsk blev aldrig av men nu är både Thåström och bandet back in action då korståget nådde ett lätterövrat Örebro på måndagskvällen.
   Imperiet har nu, på både gott och ont, nått en sådan enorm popularitet att de inte längre kan turnera på intima klubbar och små lokaler. Rockmagasinet var fyllt till bristningsgränsen och ca 200 personer fick vända i dörren. Det är varken Rockmagasinet, Imperiet eller bandets fanskara förtjänta av.
   Imperiet var, när de för två år sedan satte igång som en direkt fortsättning på Ebba Grön, en grupp med direkt usla förutsättningar. Inledningsvis trampade de på i exakt samma fotspår som Ebba jämnat marken med. Men för ett år sedan kunde man skymta en vidareutveckling och nytändning i den rockmusik Thåström & Co framförde. Och idag är de på alla punkter bättre än någonsin.
   I takt med att varje gruppmedlem förkovrat sig på sitt respektive instrument kom det inte som en överraskning att trummisen Gurra, som fortfarande satt kvar på punkstadiet, inte längre "höll måttet" och lämnade sin plats. Och nu bildar Fred Asp en supertajt rytmsektion med basfantomen Christian Falk.
   Även Per Hägglund, som spelade mer keyboards än saxofon numera, hade stor del i de luftiga men effektiva arrangemangen och det var egentligen bara Thåström själv som snålar med sina instrumentala insatser på gitarr.
   Fast sångmässigt är han kungen av Imperiet och fick god hjälp av en underbar ljudmix att låta både starkare, tydligare och bättre.
   Ballader har däremot aldrig varit Thåströms starka sida. I "Blå himlen blues" kunde inte det suggestiva arrangemanget och ett oväsensdränkt gitarrsolo dölja hans kraxande röst.
   Men han tog stor revansch direkt på "Fred", kanske kvällens stora höjdpunkt, och "Du ska va president" som de alltid gör bättre live än de någonsin gjort på skiva.
   Kvällens stora prestation stod publiken för, som utnyttjade lokalens sista syre, skrek och klappade in Imperiet för extralåten "Roadhouse blues" där Thåström gjorde sin Jim Morrison-imitation perfekt medan bandet spelade livet ur sig.
   De två ytterligare extralåtarna "Walking" och "Rasera" orkade varken bandet eller publiken med efter knappa 50 minuter.
   "Imperiet ska segra" sjöng Thåström med eftertryck i den inledande "C C Cowboys". Efter mindre än en timme och elva låtar hade Imperiet tveklöst segrat. Tra la la.

Låtarna:
C C Cowboys
Kickar
Sura-baya-Johny
Fat city
Århundradets brott
Min maskin
Blå himlen blues
Fred
Du ska va president
Alltid rött, alltid rätt

Extralåt
Roadhouse blues

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.