Blogginlägg

Springsteen ägde Hyde Park-scenen

Postad: 2012-07-19 18:29
Kategori: Konserter




BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
JOHN FOGERTY
AMY MACDONALD
Hard Rock Calling, Hyde Park, London 14 juli 2012
Min plats: Kanske 150 m snett vänster från scenen.
Konsertlängd: 19:27-22:40 (Bruce, 193 min)


Innan Bruce Springsteens Sverige-konsert 2008, en av oräkneliga Ullevispelningar, satt jag och min vän Jan-Ola och diskuterade, spekulerade och gissade vilken öppningslåt det skulle bli. Jag kommer inte ihåg vad min vän funderade på men själv drog jag våghalsigt och djärvt till med Beatles-låten "Get back". Förmodligen en av de mest huvudlösa gissningar jag har slängt ur mig. Bruce började givetvis inte med den klassikern utan säkert med något eget original men det kan ni läsa här.
   I lördags kom Paul McCartney överraskande och långtifrån väntat in på Hard Rock Callings huvudscen efter en tre timmar lång konsert med Springsteen och hans numera rekordstora E Street Band. Då kan man väl påstå att jag på sätt och vis var lite rätt ute redan 2008? Nu spelade de visserligen inte "Get back" och McCartney och Springsteen har mig veterligt aldrig delat scen tidigare men för en Beatlesfantast som undertecknad var det givetvis en once in a lifetime-upplevelse som var unik och blev historisk. Inte minst tack vare den numera världsberömda plötsliga avslutningen som tvingades fram av arrangörerna.
   I slutet på "Twist and shout", när den så kallade curfew hade passerats med åtta minuters marginal, skruvades ljudet ner till nollpunkten på ett som jag först tyckte mycket effektfullt och garanterat elegant sätt. Men när ljudet helt försvann och när Bruce, McCartney och bandet försökte avsluta låten distinkt förstod man att allt inte stod rätt till, att kommunikationen mellan den allenarådande arrangörsstaben och bandet på scen helt brutit samman och dessutom omöjliggjorde ett anständigt tackande i mikrofon var väl skandalen ett faktum. Eller "skandal" skulle jag väl vilja beskriva situationen.
   Konserten var ju i stort sett slut efter "Twist and shout", som agerat slutlåt på en majoritet av Bruce-spelningar i år. Att ryktet sedan talade om att Bruce hade tänkt sparka igång ett magnifikt Beatles-potpurri där och då när ljudet hade strypts får väl sorteras in under avdelningen obekräftat eftersnack.
   Däremot missade vi med all säkerhet en lång och sugande version av "Tenth Avenue freeze-out" medan extralåtarna innan McCartneys entré avverkades med hög hastighet och ibland vävdes ihop med varandra. Av en uppenbart stressad Bruce på scen och rådgivare runt om som säkert var medvetna om att den absolut sista sluttiden var 22:30. Men då hade ju McCartney till folkets jubel och min egen tafatta reaktion (jag var just då så oerhört inställd på att John Fogerty skulle dyka upp igen att jag knappt noterade McCartneys entré...) när den lite långhåriga nyss fyllda 70-åringen krängde på sig den vänsterhänta gitarren och på några sekunder blev den ex-Beatles-legendar han i sanningens namn är.
   När "I saw her standing there" bombades ut i högtalarna till både extas, glädje och hysteri i publiken blev även jag som ett barn och förstod att nu skrevs det musikhistoria framför ögon och i öron. Att konserten sedan avbröts var väl egentligen ganska väntat med tanke på att McCartney upplevt samma sak en gång tidigare just i London. Ni minns väl Beatleskonserten på Applekontorets tak på Saville Row i de absolut mest centrala delarna av London i januari 1969 när polisen kom och bildligt talat drog ur sladden...

Några dagar efter konserten gick arrangörerna Live Nation ut med en förklaring till det abrupta slutet på Bruce/McCartney-konserten. Med tanke på alla prominenta personer som bor granne till Hyde Park i Mayfair så fanns det en överenskommelse att sluta i tid för att slippa klagomål och att inte förstöra framtiden för konsertverksamhet i Hyde Park.
   En annan förklaring till den här speciella situationen är ju att tidsschemat för Hard Rock Callings lördagsprogram hade spårat ur redan när artisten innan Bruce på stora scenen, John Fogerty, gick upp på scen nästan 15 minuter för sent. En försening som accelererade till exakt 27 minuter innan Bruce äntrade Main Stage strax innan halv åtta. Redan där förstod man att speltiden skulle bli tajt, trång och otillräcklig. Vilket fick Londonkonserten i lördags att gå till historien och bli en oförglömlig följetong. I Dublin i tisdags inleddes konserten med några takter på "Twist and shout" för att kompensera det vi missade tre kvällar innan...
   Vad jag förstår levde Hard Rock Calling under nedläggningshot redan innan årets upplaga av festivalen. Just på grund av grannars klagomål och övriga praktiska problem mitt inne i en storstad. Och den här incidenten gjorde väl inte framtiden ljusare direkt. Kanske blev den sjunde upplagan av Hard Rock Calling (som inleddes 2006 som Hyde Park Calling) den sista.
   
På tal om Paul McCartney gjorde han ett liknande gästinhopp 2009 på Neil Youngs konsert och året efter gjorde han en egen konsert på stora scenen med bland annat Elvis Costello och Crosby Stills & Nash som förband. Och Bruce själv gjorde också en uppmärksammad konsert på Hard Rock Calling 2009. En konsert, som inleddes med Clash-klassikern "London calling", som sedan blev en dvd.
   2009 gästades Bruce av en något mindre känd artist, Brian Fallon från Gaslight Anthem, och just det överraskningsmomentet fördubblades tre gånger om i lördags när både John Fogerty, gitarristen Tom Morello och sedan McCartney dök upp. Däremot kanske inte inledningslåten nu, en visserligen magisk "Thunder road" med bara Roy Bittans piano till komp, kunde matcha explosionen från 2009. Kanske var det därför Bruce insåg det omöjliga och gjorde en nedtonad entré.
   För övrigt gjorde han sin första entré på stora scenen en dryg timme innan sin egen konsert när han i rutig skjorta delade scen med en annan rutig skjorta, Fogerty, i en minst sagt svängig version av "Rockin' all over the world", Fogertylåten som var återkommande finallåt på 80-talets Springsteenkonserter.

Fogerty återbetalade Springsteens gästinhopp åtta låtar in i konserten när de delade mikrofon på "The promised land". En exakt repris på deras samarbete under Vote For Change-turnén som genomfördes inför det amerikanska valet 2004.
   Förutom McCartneys omskrivna inhopp tillhörde gitarristen Tom Morellos handfulla insatser på scen kvällens färgstarkaste. Den förre Rage Against The Machine-gitarristen har flera skivor bakom sig under namnet The Nightwatchmen och hade under lördagseftermiddagen sitt exklusivt första soloframträdande på Hard Rock Calling. Ett framträdande jag tyvärr missade men hans gitarrkonster under Springsteen-konserten gick absolut inte obemärkt förbi. Morello tog ordet virtuos till en ny och anmärkningsvärd nivå. Jag har aldrig sett någon spela gitarr på det visat. Ibland spelade han gitarr bara med vänster hand på greppbrädan och ibland tog han vänsterhanden under gitarren och bort till riffbrädan för att utföra gitarrsolon som inte var av denna världen. Grymt imponerande tycker jag som för många, många decennier sedan tröttnade på skickliga gitarrister.
   Sedan Europastarten på årets Springsteenturné hade Bruce och bandet avverkat sammanlagt 85 låtar innan London. I snitt hade varje konsert 31 låtar av vilka extralåtarnas antal vanligtvis var nio showstoppers. I Hyde Park blev det av förklarliga skäl lite kortare och jag uppfattade faktiskt aldrig när huvudavdelningen avslutades och extralåtarna inleddes. Repertoaren flöt in i varandra och de unika detaljerna avlöste varandra.
   Requestvalet "Take 'em as they come" är väl en ordinär Bruce-rockare men lät live väldigt genuin. Vi fick aldrig något Apollo-medley men fick istället ett känslomässigt crescendo i gospelattacken "Raise your hand", Stax-låten som funnits på Springsteens liverepertoar sedan 70-talet.
   
Ännu mer känslosam var mellansnacket innan "My city of ruins" som förstärktes av låten med både trombon-, trumpet- och saxofonsolo av magiska mått. Liksom förutnämnda magi i "Thunder road" men däremot har jag hört och sett starkare versioner av den fantastiska "Badlands" och inte heller nya "We take careof our own" hade den där explosiva katapulten i arrangemanget. Så långt fladdrade ljudet som inte kändes max (Mayfair-grannarnas fel, kanke?) och var uppenbart tilltufsat av utomhusatmosfären.
   Men det skulle bli bättre innan den storartade finalen. Där de sex låtarna från senaste skivan faktiskt imponerade mer än jag i min livligaste fantasi trodde när jag lyssnade på "Wrecking ball"-albumet i våras. Ofta med Morellos blixtrande gitarr som extra krydda.
   Såg alltså John Fogertys timslånga framträdande innan Springsteen-konserten. Bruce ägde på många sätt scenen under sina tre timmar. Det gjorde Fogerty inte en enda sekund. Han kändes inte bekväm i strålkastarljuset, Creedence-låtarna stod helt i centrum, kalufsen var svart och uppenbart färgad och mellansnacket (som för 15 år sedan på en Fogerty-konsert helt lyste med sin frånvaro) var högtravande och innehållslöst. Hans unga band var däremot på tårna och det lät genomgående bra men ganska ointressant.
   Skotskan Amy Macdonalds konsert i det stora Pepsi Max-tältet inför åtskilliga tusen i publiken var däremot en härligt energisk upplevelse. Där hon pendlade mellan nya låtar och gamla kända Macdonald-klassiker och där hon i ett mellansnack lovade att avsluta sin konsert innan Bruce stod på scen för att sedan sjunga en halvakustisk och smått fantastisk version av "Born to run".
Bruce Springsteen: gitarr, piano, munspel och sång
Stevie Van Zandt: gitarr. mandolin och sång
Nils Lofgren: gitarr, mandolin, dragspel och sång
Max Weinberg: trummor
Garry Tallent: bas
Roy Bittan: piano, keyboards och dragspel
Soozie Tyrell: fiol, akustisk gitarr och sång
Charles Giordano: orgel, keyboards och dragspel
Everett Bradley: percussion och sång
Jake Clemons: saxofon
Barry Danielian: trumpet
Clark Gayton: trombon
Eddie Manion: saxofon
Curt Ramm: trumpet
Cindy Mizelle: sång
Michelle Moore: sång
Curtis King: sång

Springsteen-låtarna:
Thunder Road
Badlands
We Take Care of Our Own
Wrecking Ball
Death to My Hometown (med Tom Morello)
My City of Ruins
Spirit in the Night
The Promised Land (med John Fogerty)
Take 'Em As They Come
Jack of All Trades (med Tom Morello)
Empty Sky
Because the Night
Johnny 99
Darlington County
Working on the Highway
Shackled and Drawn
Waitin' on a Sunny Day
Raise Your Hand
The River
The Ghost of Tom Joad (med Tom Morello)
The Rising (med Tom Morello)
Land of Hope and Dreams (med Tom Morello)
We Are Alive
Born in the U.S.A.
Born to Run
Glory Days
Dancing in the Dark
I Saw Her Standing There (med Paul McCartney)
Twist and Shout (med Paul McCartney)



/ Håkan




10 år (85)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2012 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.