Blogginlägg från oktober, 2012

"Grace"

Postad: 2012-10-31 07:50
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Grace
(Rootsy)


Malmö-killen Richard Lindgren är en stjärna som lyser utan att han har gjort några större avtryck i den kommersiella musikvärlden. I mina ögon och öron är det fruktansvärt orättvist ty Richard är en skicklig låtskrivare, behandlar det amerikanska språket med en genuin elegans och tillsammans med sina musiker har han gjort ännu en högintressant skiva.
   Hans två senaste skivor, "Salvation hardcore" (2006) och "A man you can hate" (2008), har varit stora favoriter och nya skivan gör ingen besviken. Han är en klassisk singer/songwriter, och några av pärlorna här tillhör den kategorin, men de övervägande arrangemangen på skivan är snarare lågmäld rock med smakfulla detaljer (dobro, kornett/saxofon, dragspel, mariachi-blås, anpråkslös gospelkör, mandolin) som gör variationen på skivan väldigt behaglig.
   Richard har under de senaste två åren besökt Örebro ett flertal gånger, har bland annat gjort succé på Live At Heart, och ett flertal av låtarna på skivan har funnits med på liverepertoaren. Underbara skelett till låtar som här i flera fall har växt ut och förvandlats till stolta hörnstenar i Lindgrens repertoar. Några låtar är dessutom skrivna på plats här i Örebro och närvaron i Richards texter är fullkomlig och väldigt personlig vilket givetvis förstärker intrycken av skivan ytterligare.
   Med hjälp av sitt band har Richard utformat ett personligt stundtals Ry Cooder-inspirerat sound. Främst tack vare gitarristen Jon Erikssons extrema färdigheter på lapsteel, weissenborn, dobro och national men arrangemangen i övrigt är också väldigt smakfulla och överraskar mest i de något rockigare men ändå tillbakalutade låtarna. "Hopeless side of town", "She's already gone" och "Losing my bearings" kan bli Richards stora presentation för den breda publiken utan att för den skull tumma på personligheten.
   Medan låtar som "Reconsider me" (spetsad med gospelklanger), "I came, I went but I don't know where I'm going", "Silver", "If only she came walking by" och "New year's eve 2009" är hämtade från Lindgrens kända hemmaplan som rocktrubadur. Lägg till några blues- och folkmusikinfluerade låtar och "Grace" är ett mäkta imponerande album.
   Richard själv är som en osannolik mix av Tom Waits och Jackson Browne med små stänk av Steve Forbert men med en väldigt personlig aura som sin största tillgång. Bakom den där ofta vemodiga nästan sentimentala tonen i texterna finns en rik flod av både värme, ödmjukhet och självdistans.
   "Grace" är kanske inte en lika generös skiva som hans tidigare, dubbel-cd och 3-cd-box har varit hans senaste format, men eftersom kvantitet och kvalité aldrig går hand-i-hand blir den här skivan en koncentrerad pärla med många små guldkorn och väldigt få mellannummer. Som kommer räcka långt, långt genom den mörka kalla vintern.

/ Håkan

Bjöd på kraftfull rock i Stadsparken

Postad: 2012-10-30 10:55
Kategori: 90-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/8 1994.

ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 20 augusti 1994


Ja, det blev trots allt en höstspelning i Örebro för Ulf Lundell. Den omfattande sommarturnén har sträckt ut sig så långt att det hann bli höst innan den avslutades i helgen.
   Med en traditionsenlig lång och mäktig konsert i ett regnigt och dyblött Stadsparken inför en inte mindre våt publik på uppskattningsvis 2000 personer.
   Storpubliken uteblev av förklarliga skäl. Hösten visade sitt regnigaste ansikte men det har aldrig hindrat eller stört de mest inbitna Lundellfansen.
   Ulf Lundell har genom åren dessutom bjudit på några av sina mest magiska stunder just i hällande regn i den här staden, Kanske passar hans djupaste vemod bäst i grått och trist väder.
   Det fanns dessutom sansade bedömare, med insikt i teknikens snåriga värld, som innan konserten framförde teorier om förbättrade kontakter mellan alla sladdlösa gitarrer och förstärkarna i fuktigt väder.
   Några positiva och trots allt optimistiska förutsättningar i denna ruggiga kväll. För en konsert på en turné som rullat på osedvanligt tystlåtet och mediafattigt i år.
   Jag har sällan varit så dåligt förhandsinformerad och haft så osäkra förväntningar inför en Lundell-konsert i Örebro.
   Därför blev det en smula spännande att höra de pånyttfödda låtarna från den ojämna "Innanför murarna"-skivan. Men jag blev också positivt överraskad av många hits i nyarrangerat skick.
   Som den suggestiva, moderna inledningen med "Stockholm city" och "Törst" ihopflätade till ett stort maffigt rockmedley. Där gitarriffen stod som spön i backen då regnet tillfälligt avtog till ett stilla strilande.
   En långsam, bluesig lätt smygande "Oh la la, jag vill ha dej" och den akustiskt präglade "Öppna landskap" hade han arrangerat om med gott resultat fast den sistnämnda hade inte alls samma triumfatoriska slut som vid förra årets final.
   Bland låtarna som klamrat sig fast alldeles för länge i liverepertoaren har Ulf valt att stryka några klassiker. En nyttig utrensning.
   "67-67" och "Snart kommer änglarna att landa", bara saknade av pojkarna längst fram, var ersatta av de nya hörnstenarna "Rött", "Hon gör mej galen" och "Isabella".
Med några få undantag, "Evangeline" var det mest uppseendeväckande, presenterade Lundell låtar från all sina skivor.
   Många exklusiva klenoder fanns i konsertrepertoaren för första eller andra gången. Från sälla hörda pärlor som "Prärien igen", i ett magnifikt arrangemang, "Ingens kvinna" till garanterade premiärspelningar med "Som ett lån" (Jackson Browne-cover), "En man ifrån norr" och "Ingen väg hem".
   På turnéns 29:e konsert sjöng Lundell bättre än jag någonsin hört. Den numera ickerökande rockstjärnan ledde dessutom bandet med sin tydligt framträdande akustiska gitarr i många låtar.
   Ulf Lundell stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter och gav det bästa Sverige har att erbjuda av manlig, kraftfull rock.
   Förra årets konsert och turné var en lång och mäktig succé. Inte minst tack vare ett utsökt band som årets upplaga av decimerade kompmusiker hade svårt att trumfa. Dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.
   Men lördagskvällens stora hjältar, precis som under konserterna 1982 och 1991, var publikens gränslösa tålamod i det mer eller mindre envisa regnandet.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Oldaeus: gitarr och sång
Christer Björklund: trummor
Sven Lindvall: bas
Kjell Segebrant: gitarr och sång
Hasse Engström: keyboards

Låtarna:
Stockholm city
Törst
Aldrig nånsin din clown
En man ifrån norr
Främlingar
Klockan och korset
Ingens kvinna
Kärlekens hundar
Som ett lån (Call it a loan)
Jordens herrar
Nytt liv
Prärien igen
Rött
In i det vilda igen
Hon gör mej galen
Lycklig, lycklig
Stort steg
(Oh la la) Jag vill ha dej
När jag kysser havet
Chans
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Ingen väg hem
Ute på vägen igen

Extra extralåt
Isabella

/ Håkan

Singlar#80: The Searchers

Postad: 2012-10-29 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


THE SEARCHERS: Have you ever loved somebody (Pye, 1966)

THE SEARCHERS OCH THE HOLLIES VAR TVÅ engelska hitproducerande grupper som hade parallella och lika framgångsrika karriärer på 60-talet. Maj/juni 1963 gav de båda ut sina debutsinglar och ockuperade sedan försäljningslistor med samma intensitet i många år. Båda grupperna inledde sina karriärer med uteslutande covers på sina respektive singel-a-sidor men från september 1964 skrev Hollies sitt eget singelmaterial medan det dröjde till sommaren 1965 som Searchers vågade satsa på originalmaterial på en singel-a-sida, ”He’s got no love”.
   På den här singeln förenas de här båda konkurrerande grupperna faktiskt med varandra. Liverpool (Searchers) möter Manchester (Hollies) på sätt och vis. ”Have you ever loved somebody” är en Hollies-skriven låt som följer upp blygsamt framgångsrika singeln ”Take it or leave it” (31:a i England) men dagarna var dessvärre räknade för Searchers tid som hitgrupp. ”Have you ever…” nådde blott en 48:e-plats i England. Men är inte sämre för det!
   Bandets negativa utvecklingskurva hade obarmhärtigt pekat nedåt sedan senaste Topp 10-låten, ”Goodbye my love” (april 1965). Och gruppen skulle aldrig mer ligga på Englandslistan efter ”Have you ever…”. En bitter sammanfattning på en framgångsrik karriär.
   Trummisen Chris Curtis lämnade Searchers i mars 1966 och ersattes av John Blunt som tillsammans med originalmedlemmarna Mike Pender, gitarr och sång, John McNally, gitarr och sång, och Frank Allen, bas och sång, spelade in Jagger-Richard-låten ”Take it or leave it” och sedan ”Have you ever loved somebody” vars release var omgiven med en del schismer med förre medlemmen Curtis.
   Curtis (som också skrev gruppens enda originallåtssingel, se ovan) inledde en solokarriär på sommaren 1966 och bestämde sig sedan för att utmana Searchers med samma låt i en version som han hade producerat till tvillingparet Paul & Barry Ryan. Båda var ungefär lika oframgångsrika med blygsamma 48/49:e-placeringar på Englandslistan.
   Men ingen av de här konstellationerna kan stoltsera med att ha gjort den först utgivna versionen av ”Have you ever…”. Det gjorde däremot Everly Brothers med liten marginal när de sommaren 1966 gav ut albumet ”Two yanks in England” där låten ingick tillsammans med ytterligare sju Hollies-låtar.
   Hollies, vars tre medlemmar skrivit låten, gav inte ut ”Have you ever…” förrän sommaren 1967 på deras summer-of-love-album ”Evolution”, skivan med det psykedeliska omslaget.
   Vid den här tidpunkten skrev Hollies-medlemmarna Allan Clarke, Tony Hicks och Graham Nash under sina låtar med pseudonymnamnet Lee Ransford som, om ryktet talar sanning, var namnet på Nashs morfar. Ransford-namnet hade existerat som låtskrivare sedan september 1964 på ”We’re through”-singeln. Tidigare hade samma trio haft en annan, småkomisk, pseudonym: Chester Mann. Som i Manchester, gruppens hemstad. Deras förlag Gralto var också resultatet av en bokstavskombination, första två bokstäverna i de tre killarnas förnamn…
   Det är oförskämt orättvist att den här Searchers-singeln inte hamnade högre upp på listorna än den gjorde. Den är både kraftfullare och starkare, med en underbar fuzzgitarr i centrum, än många andra betydligt mer kommersiellt framgångsrika singlar, ”Needles and pins”, ”When you walk in the room” och ”Don’t throw your love away”, med gruppen. Så är givetvis sångstämmorna sedvanligt fulländade på en Searchers-skiva.
   B-sidan "It's Just The Way (Love Will Come And Go)", skriven inom gruppen av Pender och McNally, låter som om Everly Brothers vore från Liverpool. Rena dansbandsstuket på det snälla arrangemanget.
   Searchers-singlarna på 60-talet hade ingen officiell producent men av en tillfällighet tog jag fram ett samlingsalbum med bandets 60-talshits och där står prydligt att Tony Hatch har producerat samtliga låtar. Den mycket rutinerade producenten (och låtskrivaren) Hatch var vid den här tiden mest känd för sina Petula Clark-skivor men också Bobby Rydell och Adam Faith.

Intressant fotnot: Under pseudonymen Fred Nightingale skrev producenten Tony Hatch "Sugar and spice" åt gruppen.

Ljudspåret till a-sidan:


Ljudspåret till b-sidan:


/ Håkan

Ulf Lundell stod upp igen

Postad: 2012-10-27 18:00
Kategori: Konserter

Foto: Mikael Muhr


ULF LUNDELL
Konserthuset, Västerås
26 oktober 2012
Konsertlängd: 19.31-22.02 (151 minuter)
Min plats: Bakre Parkett, sektion Röd, rad 19, plats 525, ca 25 meter från scenen.


Mot alla mina odds stod han upp igen, Ulf Lundell. Efter den senaste inställda turnén, våren 2011, såg det ett tag mörkt ut inför nya turnéplaner. Men den nya helt godkända dubbel-cd:n "Rent förbannat" (etta på försäljningslistan just nu!) följdes trots allt av en ny turné med sitt nygamla band bakom Ulf. Och det låg en viss spänning och spekulationer i luften inför turnépremiären i Västerås i fredagskväll som sedvanligt inför alla hans turnéstarter. Jag har nog genom tiderna upplevt en handfull premiärer med Lundell och det går givetvis inte att mäta Västerås-konserten med klassiska 80-talspremiärer.
   Ändå gissade vi vilt på öppningslåtarna av konserten, som vi trodde skulle bli identisk med senaste skivans första två låtar, och fick nästan rätt. Innan vi äntrade den mycket trevliga och ljudmässigt perfekta lokalen tyckte jag mig höra en instrumental "Redan där", men det visade sig bara vara introduktionsmusiken till konserten, och väl inne på scenen knockoutstartade de sex musikerna plus Ulf med senaste singeln "Är vi lyckliga nu?". Och publikmässigt kunde inte konserten ha startat mer lämpligt. Full succé, total glädje i publiken och ett underbart friskt tempo.
   Klassisk Lundell-rock framför en fond av svagt blått ljus, rött och iskallt vitt ljus. Den comebackande Lundell fyllde sedan på helt naturligt med "Ute på vägen igen" som om han aldrig hade varit borta. Annars skulle det bli en konsert med en väldigt uppdaterad repertoar och en mängd intressanta låtar från senaste skivan av vilka många, exempelvis "FBL II", "Schabbelbabbel", titellåten och till och med den rakt rockiga "Skiten vinner", lyfte sig i jämförelse med de ordinära skivversionerna.
   Av 25 låtar var det rent sensationellt hela elva låtar hämtade från senaste skivan som i mina ögon och öron inte är ett album av klassiskt Lundell-snitt. Ändå blev konserten genomgående så fruktansvärt bra mycket tack vare de helt aktuella partierna med de många ännu mer aktuella texterna. Lundell har ju gjort en politisk skiva med många svidande kommentarer som stundtals överglänser hela 70-talets proggvåg både text- och låtmässigt.
   Så har Lundell också ett band av numera rutinerad och professionell klass som förutom den mäktige trummisen Andreas Dahlbäck gör sitt fantastiska jobb utan att visuellt ta någon större    plats. Inte ens Janne Bark tog för sig på vanligt sätt. Själv imponerades jag av, förutom den musikaliske Dahlbäck, av extramusikern Tomas Hallonsten som bakom sina keyboards, sin himmelska hammond och med ett snyggt trumpetsolo (i "Schabbelbabbel" där Lundell ibland sjunger genom en megafon) hade en uppenbart ledande roll i arrangemangen på flera låtar.
   De några få negativa ögonblicken, de två sista nästan lika låtarna i huvudavdelningen tog ut varandra, "Sjörövar-Jenny" var nog en låt för mycket från senaste skivan och "Kapten Kidd" var en oväntat blek final på hela konsertkvällen, överträffades med marginal av tre gamla oerhört starkt framförda låtar, "Bente", "Jag saknar dej" och det Byrds-influerade introt till "Omaha".

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Janne Bark: gitarr och sång
Jens Frithiof: gitarrer och sång
Marcus Olsson: keyboards, saxofon och sång
Surjo Benigh: bas och sång
Andreas Dahlbäck: trummor
Tomas Hallonsten: keyboards, trumpet och sång

Låtarna:
Är vi lyckliga nu?
Ute på vägen igen
Dom fyras gäng
Mitt ansikte
Moln utan minnen
Venus & Jupiter
Bente
Baby om morgonen
FBL II
Gordon Gecko
Schabbelbabbel
Rent förbannat
Sjörövar Jennys sång
Jag saknar dej
Omaha
Eld i berget
Om det här är vintern
Förlorad värld
Ut i kväll

Extralåtar
Snön faller och vi med den
Kär och galen
Skiten vinner
Folket bygger landet

Extra extralåtar
Aldrig så ensam
Kapten Kidd

/ Håkan

Singlar#81: The Shanes

Postad: 2012-10-26 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


THE SHANES: Blue feeling (Columbia, 1966)

SVENSK R&B-INFLUERAD POPMUSIK från de absolut nordligaste delarna av Sverige. The Shanes tillhörde, tillsammans med Hep Stars, Tages och Ola & Janglers, de fyra mest framgångsrika grupperna på 60-talet. I den samlingen var Shanes under sina första år det tuffaste, fräckaste, och rivigaste bandet. Och ”Blue feeling” var (och är) i mina öron det absolut bästa de släppte ifrån sig under sin storhetstid.
   ”Blue feeling” är visserligen en cover, av lite okänt och tvetydigt ursprung (se nedan), och hela gruppens diskografi innehöll många icke-originallåtar. Material och urval, speciellt på singlarna, som ändå uppfattades som originellt och personligt.
   The Shanes, gruppnamnet inspirerat av Alan Ladd-filmen ”Shane – mannen från vidderna”, var tidigt ute med sin musik. Året var 1963 och platsen var Tuolluvaara utanför Kiruna. Då bildades gruppen av Tommy Wåhlberg, gitarr och sång, Svante Elfgren, bas, Staffan Berggren, gitarr och sång, och Tor-Erik Rautio, trummor.
   Två av gruppens tre första singlar är instrumentala, av vilka ”Gunfight saloon” hamnade på Tio i Topp (en vecka på 10:e-plats…), och under Shanes första år som grupp försökte de uppenbart vara ett svenskt svar på amerikanska Ventures. En annan framgång var att de i juli 1964 fick chansen att agera förband till The Beatles på Johanneshovs Isstadion.
   Staffan Berggren var vid den här tidpunkten gruppens store låtleverantör och sångare när gruppen framåt vintern 1964-65 utökades med Lennart Grahn, först som munspelare och sedan sångare, som kom från Luleå och hade spelat med The Marshalls. Men Berggren skrev och sjöng gruppens dittills största hits, "Let me show you who I am" och "I don't want your love", innan han sommaren 1965 efter en schism lämnade gruppen och började spela med Violents.
   Han ville spela mer r&b än de övriga i gruppen som var mer popintresserade. Nye Kit Sundqvist, på keyboards, ersatte Berggren och förändringen mot ett poppigare sound med många covers hade inletts. Men först "Blue feeling".

BERGGREN VAR VISSERLIGEN BORTA från gruppen men hans ande svävade fortfarande över låt och arrangemang på "Blue feeling". Kom först på gruppens andra album, "The shanegang", i oktober 1965 innan den gavs ut på singel i januari 1966. Låten hade gruppen förmodligen hittat på en amerikansk Animals-skiva, "The Animals" (1964), där den fanns med utan någon låtskrivarcredit.
   Min alldeles egen slutsats blir att gruppen då uppfattade låten som fri, så kallad traditionell med fri upphovsrätt, och skrev "Trad. Arr. Wåhlberg, Rautio, Grahn, Elfgren, Henriksson" (gruppmedlemmar plus skivproducenten Anders Henriksson) på sin egen skiva. Fast låten var egentligen skriven av engelsmannen Jimmy Henshaw som hade spelat i grupper som The Ramrods och The V.I.P.'s på tidigt 60-tal. När Animals släppte låten som b-sida på USA-singeln "Boom boom" var det mycket riktigt Henshaw som var upphovsman.
   Shanes version av "Blue feeling" är en ganska rak "stöld" av Animals-varianten (ni kan höra det på nedanstående YouTube-klipp) men det var vi tämligen omedvetna om när låten klättrade in på Tio i Topp och som bäst nådde en 6:e-plats. Med sin hitinriktade och r&b-kryddade poplåt.
   B-sidan "Break down" är betydligt snällare i en hantverksmässig perfekt poplåt, spetsad med vacker körsång, skriven av producenten Anders Henriksson tillsammans med Thorstein Bergman. Ett låtskrivarteam som också levererade låtar till Tages och Mascots.

Det finns ingen "Blue feeling" med Shanes på YouTube men här finns Animals snarlika version.


/ Håkan

Inget mer än nostalgi

Postad: 2012-10-25 08:26
Kategori: Konserter

LET IT BE
Musical
Prince Of Wales Theatre, London


Turistfälla är kanske en lite för grov och kritisk beskrivning av "Let it be"-musikalen som just nu visas på Prince Of Wales Theatre i det centrala hjärtat av London. Men det var med tämligen besvikna steg vi lämnade teatern strax efter halv elva en fredagkväll för knappt en vecka sedan.
   Kanske var vi lite tagna av att återigen befinna oss i London eller kanske fick den utmärkta amerikanska lunchen på Lucky Seven Diner på Westbourne Park Road oss att tappa fotfästet och framåt eftermiddagen handlöst falla för Beatles-nostalgi och en inbjudande musikalaffisch. Men det kanske helt enkelt var en oplanerad och plötslig fredagkväll i ett småregnigt London som fick oss att söka oss till en varm teaterlokal så lägligt placerad på gatan mellan Piccadilly Circus och Leicester Square.
   Musikalen hade nyligen premiär, 14 september, men jag var helt oförberedd och illa påläst och trodde väl i min enfald att jag skulle bjudas på en dramatisk och spännande teatral musikal som skulle bygga på uppbrottet, splittringen, motsättningarna och den slutliga kraschen i Beatles häpnadsväckandekarriär. Jag kunde möjligen inte haft mer fel ty "Let it be" saknar från första till sista minut dramatik och djup och innehåller ingenting som kan kallas regisserad teater. Helt enkelt en tributeshow med ett 30-tal låtar uppradade efter en nästan strikt kronologisk linje.
   Valet av låtar ur Beatles gränslösa repertoar kan alltid diskuteras, det finns givetvis en uppsjö av klassiska och bra låtar, men det är nästan skrattretande när jag läser programmet där de fyra musikerna i den k   vällens upplaga av Beatles valde sina personliga favoritlåtar av vilka inga ingick i showen. Därför fick vi aldrig se och höra varken "The long and winding road", "Dear Prudence", "Penny Lane" eller "Tomorrow never knows". Lägg till extramusikern, på keyboards, Michael Bramwells favorit "Something" så blir programmet uppenbart vilseledande.
   Men likheten både visuellt eller soundmässigt kan jag inte klaga på. Emanuele Angeletti (en högerhänt Paul McCartney), Michael Gagliano (John Lennon), Phil Martin (Ringo Starr) och John Brosnan (George Harrison) gjorde sitt bästa för att kopiera originalen. Och enligt publikreaktionerna den här fredagskvällen, det applåderades efter varje låt och den simpla konsertkänslan var överhängande, var det full succé.
   Jag är ingen vän av tributeshower, läs här vad jag en gång i tiden skrev om en annan tributeshow hemma i Örebro 1999, och det här var varken bättre eller sämre än den.

/ Håkan

En annan Dan

Postad: 2012-10-24 07:48
Kategori: Rockmagasinet Live

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/3 1985.

DAN TILLBERG
Contan, Örebro 14 mars 1985


Förra säsongen uppträdde Dan Tillberg med sitt band ett flertal gånger på dåvarande Lord Nelson, nuvarande Continental, till mycket snåla publiksiffror. Tillberg, som befinner sig i det stora men anonyma mellanskiktet av svenska artister har haft svårt att nå ut till den stora publiken. Så "framgången" med deltagandet i Melodifestivalen kom mycket lägligt och som gjort att intresset kring Tillberg har rasat i höjden.
   I vår svenska förtvivlade ankdamm, där bara ett ämne i taget får diskuteras, är Melodifestivalen mediamässigt så katastrofalt uppförstorat. Fast det musikaliskt sannerligen är en pesudohändelse och mer liknar en talangtävling än svenska mästerskapet i modern musik. I ett sådant sammanhang är det givetvis enkelt för en kille med fyra album bakom sig att överglänsa sina medtävlare.
   Tillberg sjöng dessutom sin egen låt vilket få vågar göra i dagens läge. Men vid själva utförandet gick han i samma gälla som alla andra då det blev likriktat och opersonligt i ivern att tillfredsställa så många som möjligt.
   Intresset har alltså ökat kring Tillberg och själv hade han förändrats på ett sätt som jag aldrig hade anat. Publiken på Contan var påfallande ung och kvinnlig och uppskattade säkert Tillbergs nya framtoning som discopojke.
   Hans "band" innehöll två klaviaturspelare och en gitarrist där övriga detaljer i en konventionell grupp sköttes via trummaskiner och baspedaler. Mycket beklagligt.
Tillbergs repertoar bestod av både gammalt och nytt och även låtar som kommer på hans kommande album "Erogena zoner". Och allra mest populär varden nya favoriten "Ta min hand" som för mindre än två månader sedan var totalt okänd.
   Det är naturligtvis intressant med populära artister och det är ett levande musikliv som också håller oss levande. Men det måste finnas andra möjligheter för rockartister typ Dan Tillberg att ta sig fram än i skydd av schlagerfestivaler och elektronik. Somliga kallar det utveckling. Jag tycker bara att det är ett par steg rakt in i helvetet.

/ Håkan

Singlar#82: Tanita Tikaram

Postad: 2012-10-22 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


TANITA TIKARAM: Good tradition (WEA, 1988)

HÄR KOMMER ÄNNU EN SINGEL som är resultatet av en London-tripp. Året var 1988, årstiden var sommar, vädret överraskande bra och radion spelade oavbrutet (fick vi en känsla av) Tanita Tikarams debutskiva, singeln ”Good tradition”. En extremt catchy poplåt som definitivt inte ekar 80-tal utan är mycket mer personlig och hjärtligt mänsklig med helt avväpnande musik. Dessutom med ett nytt spännande namn och en ny lika spännande röst.
   ”Good tradition” släpptes på singel i juni 1988 och i slutet på juli var den stadigt på väg upp för Englandslistan och peakade i augusti på en hedrande 10:e-plats. Och genombrottet var ett faktum för den just då fyllda 19-åringen.
   Tanitas första skiva hade ett snyggt grafiskt elegant perforerat skivkonvolut med inneromslag. Där gitarrsträngar var den genomgående röda tråden och avslöjade att den här unga Tikaram var en tjej mitt i den levande musiken med gitarren som instrument.
   Tanita hade en osedvanligt spännande bakgrund. Föddes i Tyskland av föräldrar som växt upp i Malaysia och på Fiji. Vuxet och mycket moget har hon berättat om sina influenser och nämnde främst Joni Mitchell. Sedan fanns också artister som Tom Waits, Leonard Cohen via Jennifer Warnes, Van Morrison och Otis Redding bland hennes favoriter.
   I december 1987 gjorde hon sin scendebut på Mean Fiddler i London, när det låg vid Willesden Junction. Det var till Mean Fiddler hon skickade in sin första demo som sedan hamnade hos klubbens management, Asgard, där Paul Charles fattade tycke för Tanita och hennes låtar. Lyckad förstakonsert gav fler jobb, förband till Jonathan Richman på samma ställe, och fick sedan chansen att värma upp publiken inför Warren Zevon på stora Hammersmith Odeon. Och all det hände innan hon i mars 1988 skrev skivkontrakt. Tanita var onekligen en lovande talang.
   Att skivbolaget trodde på henne var givet. Debutalbumet var så gott som inspelat och planerat för utgivning innan första singeln släpptes och ”Ancient heart” var mäkta imponerande när den kom i september 1988. En skiva som jag var så nöjd med att jag vid årets slut utsåg Tanita Tikaram till årets nykomling och hennes debut till en av årets tolv bästa album. (Jag kunde inte rangordna mina favoriter det året och här kan ni läsa om övriga bästa skivor 1988).

SOM NYKOMLING HAMNADE Tanita i händerna på ett producentteam med mycket rutin inte minst som musiker. Rod Argent och Peter Van Hooke. Argent var en verklig veteran då han på 60-talet spelade orgel i Zombies och sedan fortsatte i det lite hårdare bandet Argent på 70-talet. Van Hooke, trummisen, hade spelat på en massa skivor (bland annat Van Morrison, Scott Walker och Mike & the Mechanics) och även producerat skivor med bland andra Chas Jankel, Neil Innes och Colin Blunstone innan Argent/Van Hooke blev ett team.
   Med så mycket rutin bakom inspelningsreglagen och så många instrumentala insatser i olika sammanhang brukar slutresultatet bli väldigt mycket teknik, musikermusik och ett allmänt virtuosbaserat sound. Men på framförallt ”Good tradition” är det något helt annat. I det nästan folkmusikinfluerade arrangemanget ryms det en jordnära personlighet.
…”Good tradition”, som också är första låt på albumet, är inspelad i Rod Argents studio i Chiswick, The Red House Studio och inte överraskande spelar producentteamet på inspelningen men det är nog fiolen (Helen O’Hara), mandolinen (Paul Brady, som Tanita hade turnerat med) och tremannablåset som färgar arrangemanget mest.
   Låten på b-sidan, ”Valentine heart”, finns med på albumet men på singeln är det en tidigare mer avskalad version, förmodligen demo, där akustisk gitarr/bas är enda instrument. Producerad av Tina själv tillsammans med sin manager Paul Charles. På albumet smyckades låten ut med både piano och stråkarrangemang.

Intressant fotnot: ”Ancient heart”-albumet sålde i fantastiska 3,5 miljoner ex.

"Live"version av "Good tradition".


Video på A-sidan.


B-sidan live med fiol och akustisk gitarr.


/ Håkan

Singlar#83: Donovan

Postad: 2012-10-19 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


DONOVAN: Turquoise (Pye, 1965)

DE TIDIGA DONOVAN-SKIVORNA, han debuterade 1965, befann sig ständigt i skottlinjen. Kritiker beskrev honom som rätt och slätt en Bob Dylan-kopia, ett brittiskt plagiat och alternativ till amerikanen. Folkmusikgenren var snäv på den tiden. Men å andra sidan när Donovan började ge ut skivor våren 1965 hade Dylan sökt sig vidare till större och elektriska arrangemang.
   Redan när Donovan skivdebuterade i mars 1965 (samma månad som Dylan gav ut sin första elektriska skiva, ”Bringing it all back home”) med den avskalade ”Catch the wind” och sedan följde upp med ”Colours”, båda avskalade och akustiska sånger, hade denne 18-årige Donovan Philips Leitch från Glasgow i Skottland ett helt eget uttryck. Där enkelheten i arrangemang, melodi och text var föredömlig. Kombinerat med Donovans personlighet tog den sig med lätthet in i medvetandet hos den sjukligt musikintresserade 12-åringen på Norrbygatan i Örebro som nu skriver de här raderna.
   Enkelheten i Donovans röst, poesi och akustiska gitarr hade blivit stor konst och dessutom kommersiell, både ”Catch the wind” och ”Colours” nådde framgångsrika 4:e-placeringar som bäst i England. Av Donovans två första singlar var det bara ”Colours”, med den inledande enkla och oförglömliga frasen ”Yellow is the colour of my true love's hair”, som listnoterades på Tio i Topp.
   På debutalbumet ”What’s bin did and what’s bin hid”, som kom snabbt efter singlarna, en ep och ”Turquoise” (oktober 1965) följdes mönstret från succésinglarna. Samma producenter, Terry Kennedy, Peter Eden och Geoff Stephens (de två sistnämnda gick under namnet Eden Stephens och var Donovans managers just då) och samma sparsmakade akustiska arrangemang. Men där fick Donovan plötsligt uppleva en liten svacka i populariteten. Den breda publiken kanske började tröttna på den lilla variationen i låtar och arrangemang.
   Men ”Turquoise” är i mina öron vida överlägsen Donovans första singlar. Det akustiska gitarrspelet är om möjligt ännu mer kristallklart än tidigare, munspelet är så framträdande att det nästan låter falskt och hela sången har en gripande vemodig ton som attraherade mig lika mycket då som nu. Men kommersiellt var det kanske för lågmält och för lite refräng (ordet/namnet ”Turquoise” nämns inte en enda gång i texten) för att nå den stora breda publiken. Låten var tillägnad Joan Baez som Donovan vid tillfället var förälskad i. Hon spelade faktiskt in låten 1967.

SINGELN, SOM BARA NÅDDE en undanskymd placering på Englandslistan (#30), släpptes i stort sett samtidigt som Donovans andra album, ”Fairytale”, men finns ändå inte med där. ”Turquoise” är alltså en unik Donovan-singel med ett personligt sound som snart var på väg bort från hans karriär.
   Sent 1965 bröt Donovan med sina managers, med kontraktsstridigheter som följd, och med nytt folk bakom sig inleddes vägen tillbaka där det skulle inträffa framgångar större än någonsin tidigare. Mycket var naturligtvis den extremt framgångsrike skivproducent Mickie Mosts förtjänst. Efter över ett år utan listframgångar exploderade allt i slutet på 1966 med ”Sunshine superman”, i kompet bland annat Jimmy Page, och raden av många, många hitsinglar och genomarbetade album följde.
   B-sidan till ”Turquoise” var en liten udda sång, kalla den kanske trots allt cover, med en lång historia. ”Hey Gyp (dig the slowness)” som den heter i Donovans version, med hans låtskrivarnamn under, är en låt med långa bluesrötter. Mest känd som ”Chevrolet” inspelad 1959 av bröderna Ed och Lonnie Young som ofta satte sina namn under fast låten kan ha sitt ursprung från 1930 och heta ”Can I do it for you” med Kansas Joe och Memphis Minnie.
   Efter Donovans version tog Animals upp låten, kallade den enbart ”Hey Gyp” och la den på ”Animalism”, gruppens USA-album (1966), men gav Donovan en klar och tydlig låtskrivarcredit. Donovans titel på låten syftar på hans kompis Gypsy Dave (David John Mills) som fanns i hans närhet 1963-1971, delvis som roadmanager. Han spelade bland annat kazoo på Donovans debutalbum men jobbar numera som skulptör.

Intressant fotnot: En enda gång har jag upplevt Donovan på en konsertscen. Fel årtionde och fel sammanhang. 1977 var han och hans kompmusiker förband till de musikaliskt tunga och visuellt spektakulära Yes på Scandinavium i Göteborg.

Ljudspåret till "Turquoise":


"Hey Gyp (dig the slowness)":


/ Håkan

Personliga nyanser av samma genre

Postad: 2012-10-18 07:59
Kategori: Live-recensioner

Foto: Magnus SundellInspirerad Joe Nolan och en lugn, trygg Chet O'Keefe.

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/10 2012.

TRIPLE TROUBADOURS + ONE
Chet O´Keefe, Joe Nolan och Johan Örjansson + Mathias Lilja
Scandic Grand Hotel, Örebro 15 oktober 2012
Konsertlängd: 20:00-21:00 och 21:20-22:23 (123 min)
Min plats: Satt(!) ca 8 meter från scenen.


Det var trångt på den lilla scenen i matsalen på Scandic Grand i måndagskväll. Det var kanske inte bokstavligen ont om utrymme, alla deltagarna i den tillfälliga sammanslutningen Triple Troubadours var inte så fysiskt stora, men musikaliskt och artistmässigt blev det en mäktig och stor manifestation för singer/songwriter-genren. Med en turnerande trio som i Örebro tillfälligt hade utökats med den mycket begåvade Mathias Lilja som smälte in så naturligt i kvällens koncept.
   Med stor internationell bredd har amerikanaren Chet O'Keefe, kanadensaren Joe Nolan och Falkenberg-sonen Johan Örjansson förenats i en tämligen naturlig enhet fast de musikaliskt har lite olika syn på en och samma genre. Därför blev det en mycket trivsam, underbart varierad, rent underhållande och mycket generös kväll som jag först och främst ska minnas mest för den goda, lågmälda och spontana stämningen på scen.
   Fyra akustiska gitarrer, tre kepsar och fyra olika röster försökte aldrig förenas i någon sorts allsångsdominerad repertoar på samma våglängd. Alla fyra fick istället rejält med utrymme, sex låtar var, att visa upp sina olika personliga nyanser av samma genre. Från O'Keefes lågmält countryfierade sånger via Nolans ofta äventyrliga sound och Örjanssons rockbaserade visor till Liljas americana-doftande musik.
   Konsertkvällen var som sagt lågmäld och anspråkslöst profilerad, med övervägande sittande artister, men inte utan positiva musikaliska överraskningar. Där Jerry Nolan imponerade mest när han hel orädd pendlade mellan mörka bluessånger, hög falsett och nyskrivna sånger som bara fanns i hans huvud. Spontanitet fick där ett ansikte.
   Nolans skiva ”Goodbye Cinderella” är som en osannolik blandning av Leonard Cohen, Tom Waits och Robbie Robertson men på scen blev han än mer varierad. När han dessutom utökade sin repertoar med en bluescover, ”Before you accuse me”, och några nyskrivna låtar ingen hade hört tidigare. Knappt han själv för de fanns bara i hans huvud och inte nedskrivna någonstans. En spännande fortsättning på Nolans karriär utlovas.
   Chet O'Keefe var däremot den trygga och lugna motsatsen i sitt stora Otis Gibbs-skägg. Även musikaliskt hade sångerna det homogena lunkandet som tema med en och annan småkomisk vers som extra krydda. Hans ”hitlåt” om svenska män som sköter hem och barn, ”Some Swedish men”, var låten som stod ut mest denna kväll.
   Johan Örjanssons låtar, som vi känner via åtskilliga Live At Heart-konserter, överbevisade mig när jag i min enfald trott att de bara fungerade i rockformatet med ett band bakom. Och ska vi nämna någonting om hits denna kväll så tillhör väl hans ”We had a secret place”, ”August makes me cry” och ”If I were to love you”, från olika epoker, självklart den kategorin
   Under kvällens två timmar långa konsert, exklusive paus, handlade det aldrig om att jämföra artist med artist. Men det var med lokalpatriotisk tillfredsställelse jag kunde konstatera att Mathias Lilja höll helt jämna steg med sina tre skivaktuella kollegor på scen.
   Lilja har röst, gitarrspel och låtskrivande som är värd så mycket mer uppmärksamhet. Inte bara i Örebro utan i hela Sverige och kanske även internationellt. Med sitt sångmaterial, av stor dignitet, kunde han i måndagskväll ta svängar åt både Townes Van Zandts (”Lungs”) och garagerockens (”I’m not a miracle worker”/ The Brogues) håll utan att förlora fokus och sin stora personlighet. Hans sång om och till sin fru var nog kvällens vackraste och vemodigaste minuter.
   Medan hösten var som blötast utanför fönstret.


                                                                                                    Foto: Magnus Sundell
Trygg amerikan (Chet O'Keefe) möter rockkille (Johan Örjansson) från Sverige.

Foto: Magnus SundellMathias Liljas röst möter Joe Nolans personlighet.

/ Håkan

Will Birchs liv som trummis, låtskrivare och producent

Postad: 2012-10-17 07:53
Kategori: Diskografier



WILL BIRCH är kanske för den normalintresserade skivkonsumenten ett marginellt engelskt namn i den långa och brokiga engelska pophistorien. Men Birch har ju för oss inbitna nördar som kallar oss popfantaster varit ett hysteriskt intressant namn både som musiker, bandledare, producent, journalist. författare och (inte minst) låtskrivare.
   Som medlem i de två banden Kursaal Flyers och The Records bidrog Birch både till 70- och 80-talets ädla konst av spännande pop med pekfingret riktat mot både rock och country. Birch var i båda fallen mycket inblandad i låtskrivandet fast hans instrument var trummor och hade en visuellt tillbakadragen roll på gruppernas konserter.
   Jag har samlat Will Birchs diskografi, som i stort sett är gemensam med Kursaals och Records totala skivutgivning, i en och samma tidslinje. Som gör att gruppernas skivhistoria flätas in i varandra vid vissa tidpunkter. Men den följer strikt Will Birchs historia från skolbanden i slutet på 50-talet till den sista upplagan av The Records 1983 inklusive en del återutgivningar.
   Birch hade en stor kreativ roll i båda sina band, skrev som sagt en majoritet av låtmaterialet, men har sedan dess utvecklats som både låtskrivare och producent. Intressanta fakta som jag har samlat i två parallella artiklar, Producent och Låtskrivare, där jag räknar upp allt som Birch har producerat genom åren plus låtar som han har skrivit och placerat i många andra sammanhang utanför Kursaals och Records skivhistoria.

SOM VID ALLA TIDIGARE diskografier på den här sidan har jag även denna gång haft enormt viktig hjälp av Lasse Kärrbäck vars pådrivande entusiasm tagit även det här projektet framåt och till det resultat vi idag kan visa upp.
   Som nästan alltid på sådana här projekt har jobbet startat någonstans i något som en gång publicerades i Larm och därför vill jag även påstå att utan Lennart Perssons enorma kvalitéer som journalist, arkeolog, skribent och influens hade den här diskografin aldrig kunnat slutföras. Jag vill också rikta ett stort tack till Will Birch själv som kommit med synpunkter, korrigeringar och nya uppgifter.

DET ÄR KANSKE ÄNDÅ som låtskrivare Will Birch har lämnat de största intrycken genom åren. Där han främst som textförfattare har haft en outsinlig fantasi när han har satt ihop sina ofta intressanta textrader till ganska fantastiska poptexter. Bara låttitlarna som Birch har signerat genom åren har ju närmast kultstatus. Eller vad säger ni om osannolika titlar som ”Tired and emotional (and probably drunk)”, ”Is a bluebird blue?”, ”Peggy, Sue”, ”Monster-in-law” och ”Man with a girlproof heart”?
   Som närmast fanatisk och popintresserad nörd har Birch också skrivit låttexter om pop- och nöjesbranschen med titlar som ”Hit records” och ”A1 on the jukebox”. Texten till ”Hit records”, Kursaals andra singel, andas förhoppningar och förmedlar en genuin kärlek till gamla skivor och hits. Birch har lyckats skriva en sångtext som är som en stundtals detaljerad beskrivning från tidig rockhistoria. Lyssna bara på den här versen:

   Ray Charles
   Baby tell me What'd I Say
   Sam Cooke
   Twisting The Night Away
   James Brown
   I'll Go Crazy but I Don't Mind
   Joe Tex
   A Sweet Little Woman Like You is sure hard to find
   Frankie Ford
   well let me take you on a Sea Cruise
   I Don't Wanna Hang Up My Rock'n'Roll Shoes

   
En vers som sedan avslutas med textraderna:

   Hit Records, I buy each one I find
   I can't get them out of my mind


”A1 on the jukebox”, låten som finns med på Dave Edmunds album ”Tracks on wax 4”, är en perfekt beskrivning av en låtskrivares vardag. Med den sötsura slutsatsen i den korta refrängen: ”I’m A1 on the jukebox, and nowhere on the chart”. Och texten i övrigt är en fin historia om låten som har den mest prestigeladdade placeringen av alla låtar på jukeboxen, allra först (A1):

   My agent gives me spending cash; his pockets seem so deep.
   I’d live just like a millionaire, if it were mine to keep.
   But money ain’t a problem, no, it ain’t even a part,
   when you’re A1 on the jukebox, and nowhere on the chart.

   A1 on the jukebox; played in every bar.
   A1 on the jukebox; a big Wurlitzer star.
   And nowhere in the hit parade, cos no-one likes my art,
   and I’m A1 on the jukebox, and nowhere on the chart.

   I spend a fortune on the trades; they take my every cent.
   I see my name in black and white, but words don’t pay the rent.
   I know that I could get a run, if only I could start,
   but I’m A1 on the jukebox, and nowhere on the chart.
   And I’m A1 on the jukebox, and nowhere on the chart.


Will Birch skrev de här textraderna redan 1978 och drömde naturligtvis om ett liv som firad popidol. Men kommersiellt hade Will som artist, trummis och låtskrivare begränsade framgångar även om hans kreativa konst ofta fick strålande recensioner och älskades av nästan alla skribenter. Eller som Will själv valde att beskriva det i den här sången: ”I see my name in black and white, but words don’t pay the rent.“
   Birch har också med åren profilerat sig som en stilsäker skribent med åtskilliga artiklar publicerade i tidningar som Mojo. Flera liner notes på framförallt återutgivna skivor och i några fall dessutom bokförfattare med pubrockbibeln "No sleep til Canvey Island" och Ian Dury-biografin som den mest berömda. Är dessutom en hyfsat aktiv twittrare på http://twitter.com/will_birch

Stort, stort tack till Lasse Kärrbäck (som sökt information i ämnet på alla möjliga och omöjliga ställen) och Will Birch själv (som in i det sista läst korrektur på de här texterna)!

Några rekommenderade länkar i ämnet Will Birch:
The Records
Böcker och skivor av och med Will Birch
Kursaal Flyers på Facebook
Will Birch på Facebook
Återutgivningar

/ Håkan

Will Birch English discography

Postad: 2012-10-17 07:52
Kategori: Diskografier

WILL BIRCH föddes 12 september 1948 i östra London och flyttade till Southend-on-Sea som 10-åring. Runt 1959/1960 spelade Will i The Vikings, en skolorkester med skiffle som specialitet.
   - We only played a couple of school concerts. I played banjo and did the vocal – we had about three Lonnie Donegan songs including ‘Worried Man’. I don’t remember all the other boys, but Duncan Ford was on guitar and Keith Summers on washboard, I think. A teacher by the name of Mr Stokes played piano to add some musicality.

Förutom Wills intresse, som gränsade till besatthet, för The Shadows och The Beatles var han inte med i några fler band förrän i slutet på 1964 då han gick med i The Tradewinds, som inte ska förväxlas med den amerikanska gruppen med samma namn.
   - I played drums, having given up on banjo and guitar (and vocals). I was at school with Dave Mattacks (later Fairport Convention) and he helped me put my first drum kit together. The Tradewinds did mainly R&B and pop covers.
   Will berättar också en anekdot från 1965:
   - In early 1965 the BBC came to Southend Youth Club (where we played twice a week) looking for kids to take part in a TV documentary ‘The Young Adults’ about teenagers and sex. The BBC saw us playing and asked us to be in the programme. We recorded two tracks at BBC Broadcasting House – Dobie Gray’s ‘The In Crowd’ and a song I co-wrote, which I think is ‘We’re The Now Generation’, but I don’t remember much about it other than the line ‘we grow our hair and we don’t care’. We then mimed to the tracks in various Southend locations such as the pier. Unfortunately, the BBC wiped the film, although a brief section from it (not with The Tradewinds) recently turned up on the web.




The Tradewinds existerade från sent 1964 till sent 1965. Medlemmarna gruppens första upplaga var förutom Will på trummor Don Jackson, bas, Owen Knight, gitarr, Dave Ludlow, sång (som blev ombedd att sluta), och Dennis Jackson, gitarr. I den andra upplagan (1965) var Derek Piggott ny sångare och Ron Scorah ny gitarrist.

När Tradewinds splittrades spelade Will redan med en ny redan existerande grupp, The Flowerpots, ännu en lokal R&B-grupp. Under 1965 hoppade Will in på en del gig och bandet i övrigt var John Potter, piano, Jim Cotier, gitarr, Ray Burgoyne, trummor, Graham Fox, bas och sång, och Mick Smyth, munspel och sång. En senare upplaga (1966) av gruppen hade Wilko Johnson på gitarr.

1966 bildade Will den tillfälliga gruppen The Urge tillsammans med Owen Knight. Gruppen genomförde bara en enda spelning och Will minns idag inte namnen på de övriga medlemmarna.

Samma år i juni återvände Will till den femte upplagan av The Flowerpots som existerade fram till juni 1967. Förutom Will var det Wilko Johnson, gitarr, John Potter, piano, Graham Fox, sång och bas, och John Smith, bas (som senare ersattes av Phil Thumpston).

Nästa grupp med Will som medlem blev The Surly Bird, sommaren 1969 till maj 1970. Övriga medlemmar var Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, bas, Graeme Douglas, gitarr, och Stuart Cook, saxofon. Sedan utökades gruppen med fiolspelaren Fred Wheeler fram till juli 1970 då Shuttleworth lämnade gruppen.
   I april 1971 bytte bandet namn till Glory, Douglas lämnade gruppen och kvarvarande medlemmar började spela fler instrument, Murdock på akustisk gitarr, Cook på saxofon och Wheeler på gitarr. Innan gruppen splittrades.

I Cow Pie, som Will spelade med från januari 1972 till april 1972, återförenades många tidigare sångare och musiker. Förutom Will var det Paul Shuttleworth, sång, Dave Murdock, gitarr och sång, Chris Underhill, bas och sång, Fred Wheeler, fiol, och Vic Collins, Pedal Steel och sång.


Från vänster: Chris Underhill, Dave Murdock, Will Birch, Vic Collins. Paul Shuttleworth och (sittande) Fred Wheeler.

Birch, Shuttleworth och Collins bildade i juni 1972 The Hot Jets med återvändande Graeme Douglas, gitarr, och Phil Mitchell, bas. Gruppen splittrades i juli 1972, ett drygt år innan första upplagan av THE KURSAAL FLYERS lyfte i oktober 1973 med många bekanta ansikten: Will Birch, trummor, Paul Shuttleworth, sång, Graeme Douglas, gitarr och sång, Dave Hatfield, bas, Vic Collins, Pedal Steel och sång, och Richie Bull, banjo och gitarr.


Kursaal Flyers Mk1: Från vänster Dave Hatfield, (Sarah Bluebell), Graeme Douglas, Vic Collins, Richie Bull, Paul Shuttleworth och Will Birch.

   Gruppen tog sitt namn efter tåget som körde turister i Southend och bandets premiärspelning skedde på The Blue Boar pub på Victoria Avenue i Southend-on-sea i februari 1974. Då spelade gruppen huvudsakligen covers på countryrocklåtar men började då skriva eget material. I maj 1974 hoppade Will tillfälligt in i Charlie & The Wide Boys på två spelningar.
   Hösten 1974 fick gruppen en manager i Paul Conroy och deltog i en spektakulär julshow på Roundhouse i London tillsammans med Chilli Willi & the Red Hot Peppers, Ace och Brinsley Schwarz som uppträdde under namnet The Electricians.
   När Kursaals i januari 1975 blev professionella lämnade Hatfield gruppen som gjorde att Bull även fick spela bas. Våren 1975 fick gruppen ett skivkontrakt med UK Records, Jonathan Kings etikett som under flera år firat stora listframgångar med 10cc som då precis hade lämnat bolaget.


Kursaal Flyers Mk 2: Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Paul Shuttleworth, Richie Bull och Will Birch,.

Våren 1975, innan Kursaals hade givit ut en enda skiva, turnerade bandet tillsammans med amerikanska Flying Burrito Brothers i Europa och England.


Bakre raden från vänster: Gene Parsons, Sneaky Pete, Richie Bull (KF), Will Birch (KF), Joel Scott Hill, Gib Guilbeau och Chris Ethridge. Främre raden från vänster: Vic Collins (KF), Paul Shuttleworth (KF) och Graeme Douglas (KF).

Vid sitt första besök i skivinspelningsstudion fick Kursaals den rutinerade producenten Hugh Murphy som sedan slutet av 60-talet jobbat med bland annat Alan Hull (från Lindisfarne), Gerry Rafferty, Jack The Lad och String Driven Thing. Alla artister med ett folkmusik-inriktat sound.



Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Chocs away

(UK 2330 101)
Producerad av Hugh Murphy

Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)      
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)   
Kung Fu (Will Birch/Graeme Douglas)      
Tennessee (Will Birch/Graeme Douglas)      
Chocs Away (Richie Bull)   
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)   
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)   
Now I’m Back (Will Birch/Graeme Douglas)      
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)      
Silver Wings (Graeme Douglas)      
Cross Country (Mickey Jupp)
   Åtta av tio låtar från Will Birchs penna av vilka två skulle bli kommande singel-A-sidor. Mickey Jupps "Cross country" hade gruppen hittat på Legends andra album "Legend" (även kallad "Red boot album") från 1970.
   Omslaget är designat Barney Bubbles under namnet Grove Lane.


Juni 1975
KURSAAL FLYERS
Speedway (Will Birch/Dave Murdoch)
Chocs Away (Richie Bull)
(UK 2012 001)
Producerad av Hugh Murphy
   A-sidan är något kortare än på albumet och b-sidan förekommer här i hela sitt skick jämfört med på albumet där låten delas upp i två delar. Låtskrivaren Dave Murdoch är givetvis en felstavad Dave Murdock som 1972 spelade med Will Birch i en annan grupp, Cow Pie, och nu var gruppens roadie..




21 november 1975
KURSAAL FLYERS
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
Brakeman (Will Birch/Graeme Douglas)
(UK 116/2012 027)
Producerad av Hugh Murphy
   Två albumlåtar men A-sidan är ommixad jämfört med albumversionen.

Inspelningen av Kursaal Flyers andra album, "The great artiste", kom snabbt på efter debutskivan och det var meningen av skivbolagschefen Jonathan King skulle producera men i praktiken blev det bandet självt (med Will Birch i en nyckelroll) tillsammans med teknikern Barry Hammond som till slut fick göra det i Chipping Norton Recording Studios.




Februari 1976
KURSAAL FLYERS
The great artiste

(UK 2330 106)
Producerad av Kursaal Flyers assisterad av Barry Hammond

Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
The Great Artiste (Will Birch/Graeme Douglas)
Fall Like The Rain (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin’ For Love (Will Birch/Graeme Douglas)      
Back To The Book (Will Birch/Graeme Douglas)
Palais De Danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
Pain And Misery (Will Birch/Graeme Douglas)
Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
Television (Nick Lowe)
Drinking Alone (Will Birch/Graeme Douglas)
   Ännu en gång är åtta av albumets tio låtar signerade Will Birch. Gruppens cover av Nick Lowes "Television" är låtens premiär på skiva, tre år innan Dave Edmunds gav ut den på "Tracks on wax 4" (1978).
   Det ska nämnas att Graeme Douglas förutom sologitarr även spelar kompgitarr, 12-strängad gitarr, slide, orgel och moog på albumet.



April 1976
THE KURSAAL FLYERS
Crusin’ for love (Will Birch/Graeme Douglas)
Slimmin’ (for the women) (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(UK 129/2012 042)
Producerad av Mike Batt
   En nyinspelning av låt från senaste albumet. Med ny producent (Mike Batt) och en ny vers. B-sidan är en unik icke albumlåt, delvis skriven av Will Birch.





Oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Golden mile

(CBS S 81622)
Producerad av Mike Batt

Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
One Arm Bandit (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Two Left Feet (Will Birch/Graeme Douglas)
Modern Lovers (Will Birch/Graeme Douglas)
Street Of The Music (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
When The Band’s On The Stand (Will Birch/ Richie Bull/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Detroit Tin (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Third Finger Left Hand (Will Birch/Graeme Douglas)
Ready To Go (Will Birch/Richie Bull)
   Mike Batt, mest känd för sina Wombles-skivor, var alltså ny producent. Elva originallåtar av vilka åtta delvis är skrivna av Will Birch.



22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
(CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Båda låtarna från "Golden mile"-albumet.




Några varianter på "Little does she know"-omslag i övriga världen. Ett spanskt längst uppe till vänster, ett holländskt bredvid, ett tyskt singelsomslag nedanför till vänster och ett portugisiskt (utan singeltitel!) till höger.










22 oktober 1976
KURSAAL FLYERS
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(S CBS 4689)
Producerad av Mike Batt
   Vad som skulle bli Kursaal Flyers kommersiellt mest framgångsrikaste singel släpptes också som en promo där "Little does she know" på b-sidan är en "DJ Long Version" på 5:10. En version som inte finns tillgänglig någon annanstans.


Efter "Golden mile"-inspelningarna med nye producenten Mike Batt och en påföljande turné tyckte Graeme Douglas att Kursaals blivit för kommersiell och lämnade gruppen i februari 1977 för att börja spela med Eddie & the Hot Rods. Han ersattes av Southend-musikern Barry Martin som tidigare (juli 1973-januari 1974) spelat med Eddie & the Blizzards och faktiskt tillsammans med Graeme Douglas.


Kursaal Flyers Mk3: Från vänster Vic Collins, Paul Shuttleworth, Barry Martin, Richie Bull och Will Birch.



11 februari 1977
KURSAAL FLYERS
Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Girl Talk (Will Birch/Graeme Douglas)
(CBS 4973)
Producerad av Mike Batt
   A-sidan från albumet och b-sidan är en outtake (delvis skriven av Will Birch) från "Golden mile"-inspelningarna.



5 augusti 1977
KURSAAL FLYERS
The Sky’s Falling In On Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
(CBS 5498)
   A-sidan är ovanligt nog inte hämtad från det kommande livealbumet "Five live Kursaals" utan är en ny studioinspelad låt delvis skriven av Will Birch. Inte heller b-sidan är liveversionen från albumet utan en studioouttake från "Golden mile"-inspelningarna.




2 september 1977
KURSAAL FLYERS
Five live Kursaals

(CBS S 82253)
Producerad av Vic Maile

Original Model (Will Birch)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Cruisin' for Love (Will Birch/Graeme Douglas)
The Sky Is Falling in Our Love (Will Birch/Richie Bull)
Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
Street of the Music (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
TV Dinners (Will Birch/Richie Bull)
Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Revolver (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
On My Mind (Mike Berry)
Anna (Go To Him) (Arthur Alexander)
Friday on My Mind (Harry Vanda/George Young)
   Ny producent i Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates och Tom Robinson Band). Skivan är inspelad live 3 och 4 maj 1977 på Marquee Club i London med nye gitarristen Barry Martin. Mixad i Jackson's Studio, Rickmansworth, i juli 1977.
   Av skivans tretton låtar är åtta låtar utgivna med Kursaals tidigare. Två låtar, "Original model" och "TV dinners", är helt nya och skrivna av Will Birch. Dessutom avslutas skivan med tre covers. "Anna (go to him)" är en Arthur Alexander-singel från 1962, "Friday on my mind" är en Easybeats-hit från 1966 och "On my mind" är en Mike Berry-singel från januari 1964.   


I oktober 1977 lämnar Vic Collins gruppen och ersätts av ytterligare en Southend-musiker, John Wicks. Nu är steelguitaren ersatt av en vanlig kompgitarr och Will Birch har fått en ny låtskrivarpartner.


Kursaal Flyers Mk4: Från vänster Will Birch, Barry Martin. Paul Shuttleworth, Richie Bull och John Wicks.




21 oktober 1977
KURSAAL FLYERS
Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Vic Maile
(CBS 5771)
   A-sidan är en ny studioinspelad låt och b-sidan är hämtad från liveskivan "Five Live Kursaal".



När Kursaal Flyers till slut sprack i november 1977 hade Will Birch redan funnit sin låtskrivarpartner, John Wicks, i samma grupp och började genast skriva låtar tillsammans. I planerna fanns också en ny grupp, THE RECORDS, som musikaliskt skulle vara en mix av Raspberries, Badfinger, Big Star och "Revolver" (Beatles-albumet).
   18 januari 1978 höll John och Will audition i Hollywood Studios, London E8, för basister och rekryterade Phil Brown medan förstavalet av gitarrist inte gick lika fort. Brian Alterman hoppade av efter några veckor. Efter ännu en audition 10 mars 1978, nu i Alaska Studios, London SE1, blev den vänsterhänte Huw Gower bandets nye gitarrist som tidigare hade spelat i Bristol-bandet Dragons.
   Bara några veckor senare gjorde bandet scendebut och följande spelningar genomfördes under våren 1978:
20 mars: Zero 6, Southend-on-Sea
23 mars: The Late Show, Bristol
24 mars: (Förband till Wreckless Eric), Metro, Plymouth.
25 mars: Peoples Club, Norwich
31 mars: (Förband till Rat Scabies’ White Cats), F Club, Leeds
8 april: Hope & Anchor, London
13 april: (Förband till Elvis Costello & The Attractions), Barbarellas, Birmingham
14 april: Hope & Anchor, London
16 april: (Förband till Wilko Johnson’s Solid Senders), Redcar
17 april: Blackpool
18 april: Manchester
20 april: Bristol
21 april: N Staffs
22 april: Wigan
23 april: Sheffield



The Records Mk 1: Från vänster: Huw Gower, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.

I oktober och november 1978 turnerade The Records med Be Stiff Route 78 Tour där de huvudsakligen kompade den unga amerikanska sångerskan Rachel Sweet men gjorde också egna framträdanden som ibland (Leeds, Hull och Portrush) spelades in. Av vilka några låtar släpptes som b-sidor och bonusspår på senare skivor med The Records.


Sweet & Records. Från vänster Phil Brown, John Wicks, Rachel Sweet, Will Birch och Huw Gower.


November 1978
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(The Record Company NB-2)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Gruppens debutsingel med två egna låtar. Här har jag berättat lite mer om historien kring den här första The Records-singeln. Research gav mig då uppgiften att NB i prefixen stod för No Bad men Will påstår nu annat:
   - The first pressing of Starry Eyes 45 was done by Virgin around the time we were signing with them. They paid the studio costs but we said we wanted ‘our own label’ hence ‘The Record Company’. NB stood for ‘no bullshit’, we were that arrogant.




Januari 1979
RACHEL SWEET AND THE RECORDS
Be stiff
(Devo)
(Stiff ODD 2)
   Rachel Sweet, blott 16 år vid tillfället, gjorde en sensationellt fräck countryversion av Devos "Be Stiff" kompad av The Records.
   “Be Stiff tour”-skivan gick bara att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén.



April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
(Virgin VS247)
   A-sidan på gruppens andra singel är en cover som låtskrivaren Tim Moore gav ut redan 1975.




April 1979
THE RECORDS
Rock And Roll Love Letter
(Tim Moore)
Producerad av Mutt Lange
*Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
*Starry eyes (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch/John Wicks
(Virgin VS24712)
*Recorded Live on the Be Stiff Tour 1978 by Bazza on the China Shop Mobile at Leeds University
   Andrasingeln gavs även ut som 12"-singel.





18 maj 1979
THE RECORDS
Shades In Bed

(Virgin Records V2122)
Producerad av Robert John Lange and Tim Friese-Green,
utom *producerad av Huw Gower .

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
*The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
   The Records första album. Med två singel-a-sidor, en gammal Kursaals-låt ("Girls that don't exist") och en låt som ursprungligen var skriven för Wreckless Eric, "All messed up and ready to go". "Another star" hette ursprungligen "Held up high".
   Ian Gibbons spelade keyboards och Jane Aire sjunger på albumet som innehöll en bonus-live-12", en så kallad ep med fyra låtar/covers:



HIGH HEELS
Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
See My Friends (Ray Davies)
1984 (Randy California)
Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
(Bonus-12”, Virgin VDJ29)
Producerad av Huw Gower
   En bonus-12":a med fyra coverlåtar som sjöngs av bandets fyra olika sångare. Där de tolkade Blue Ash, Kinks, Spirit respektive Rolling Stones.


Maj 1979
THE RECORDS
Teenarama
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Robert John Lange
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Producerad av The Records/Dennis Weinreich
(Virgin Records VS250)
   Två låtar hämtade från det aktuella albumet.



Oktober 1979
"Southend Rock"
(Sonet SNTF 805

KURSAAL FLYERS: Route 66 (Bobby Troup)
   Samlingsskiva med inspelningar, ofta äldre, med artister och grupper från Southend-on-sea-området. Övriga artister bland annat Mickey Jupp, Steve Hooker Band och Deano's Marvels. Skivan är utgiven för att marknadsföra Southend som "Music City 1979". Skivan producerades som välgörenhet och behållningen donerades till Billericay Burns Unit.
   Kursaals gör den välkända coverlåten som skrevs redan 1946, spelades först in av Nat King Cole men har sedan gjorts av alla från Rolling Stones till Depeche Mode.



December 1979
THE RECORDS
Starry Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
(Virgin VS 305)
Producerad av Will Birch/Dennis Weinreich
   Med första albumet ute, skivkontrakt med Virgin och vissa framgångar i USA gavs bandets debutsingel ut igen, nu på Virgin-etikett. Trots skivnummer en mycket sällsynt raritet som vi dessvärre inte hittat under all research. Inte ens Will Birch känner till den:
   - I have no knowledge of it ever being repressed with the catalogue number VS305. Perhaps they scheduled it but it was never released. We did quite well with Starry eyes in the USA that summer so maybe they thought they would give it another try in the UK then changed their minds. Just a theory.




Olika omslag för olika marknader i olika länder. Här är några exempel på hur några singelomslag med The Records har ändrat utseende på olika platser. Övre raden är "Starry eyes"-singeln från Holland (till vänster) och USA. Och till höger är det amerikanska omslaget till "Hearts in her eyes".






Huw Gower lämnade The Records hösten 1979 och ersattes 1980 av 19-årige amerikanen Jude Cole, på rekommendation av nye skivproducenten Craig Leon, som tidigare spelat med Moon Martin.


The Records Mk 2. Från vänster Jude Cole, Phil Brown, Will Birch och John Wicks.




Maj 1980
THE RECORDS
Hearts In Her Eyes
(Will Birch/John Wicks)
Producerad av Mick Glossop
So Sorry (Phil Brown)
Producerad av Craig Leon
(Virgin Records VS330)
   Första singeln med två låtar hämtade från det kommande albumet "Crashes".




Juli 1980
THE RECORDS
Crashes

(Virgin Records V2155)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girl-proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
   Bandets andra album innehöll tio originallåtar av vilka en, "Man with a girl-proof heart", härstammade från Kursaals-tiden. Inspelningarna inleddes med ex-Kursaals-gitarristen Barry Martin och även Dave "Clem" Clempson och Chris Stein (Blondie) gästar på gitarr liksom Craig Leon på keyboards.


Hösten 1980 lämnade amerikanen Jude Cole gruppen och ersattes av två engelska killar, gitarristen Dave Whelan och sångaren Chris Gent, tidigare i en grupp som hette The Autographs, som också spelade saxofon.


The Records Mk 2. Från vänster Dave Whelan, Phil Brown, John Wicks, Will Birch och Chris Gent.




1981
THE RECORDS
Imitation Jewellery
(Will Birch/John Wicks)
Your Own Soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Producerad av Will Birch
(Virgin Records VS442)
   A-sidan är hämtad från det kommande albumet "Music on both sides". Omslaget är designat Barney Bubbles.





Mars 1982
THE RECORDS
Music On Both Sides

(Virgin Records V2206)
Producerad av Will Birch

Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
   Extramusiker på skivan är Bobby Irwin, trummor, och Paul Carrack, keyboards. Omslaget är designat Barney Bubbles.




18 april 1983
KURSAAL FLYERS
In for a spin (The best of)

(Line 6.25479, Tyskland)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood
**Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket money (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' for love (Will Birch/Graeme Douglas)
°Palais de danse (Paul Shuttleworth/Richie Bull)
°Hypochondriac (Will Birch/Graeme Douglas)
"Walking to school (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit records (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little does she know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Radio romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+The questionnaire (Will Birch/Richie Bull)
*The sky's falling in on our love (Will Birch/Richie Bull)
**Television generation (Will Birch/Richie Bull)
**Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
**Everything but a heartbeat (Will Birch/Richie Bull)
**Girls that don't exist (Will Birch/Richie Bull)
   Samlingsskiva med Kursaal Flyers som först släpptes i Tyskland, två år innan den släpptes i England med identiskt innehåll men med ett annat omslag. Den tyska pressningen finns även i vit vinyl. Omslaget är designat Barney Bubbles.
   "Walking to school" (inspelad i november 1975) "Girlfriend kinda guy", "Everything but a heartbeat" och "Girls that don't exist" (alla tre inspelade i september 1977) gavs aldrig ut av gruppen förrän på den här samlingsskivan. The Records tog över "Girls that don't exist" i sin repertoar och gav ut den på sitt första album 1979 och Searchers gav ut en version av "Everything but a heartbeat" på ett album, "Love's melodies", redan 1981.
   Outgivna "The questionnaire" är en outtake (inspelad i april 1977) producerad av Mike Batt. Sex av albumets åtta låtar på sidan ett är ommixade i januari 1982.



1983
KURSAAL FLYERS
Radio romance
(Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Mike Batt
Girlfriend kinda guy (Will Birch/Richie Bull)
Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies
(Line 6.13804, Tyskland)
   Den tyska singeln som släpptes i samband med "In for a spin"-albumet.







1985 återförenades första upplagan av Kursaal Flyers, inklusive basisten Dave Hatfield. För både turné och singelskiva.


Från vänster Paul Shuttleworth, Richie Bull, Vic Collins (sittande), Dave Hatfield, Graeme Douglas (sittande) och Will Birch.




1985
KURSAAL FLYERS
Monster–In-Law
(Will Birch/Graeme Douglas)
Old men need some lovin' too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
Producerad av Will Birch
(Waterfront WFS 14)
   Två nyinspelade låtar med det tillfälligt återförenade Kursaals, första upplagan av gruppen som inkluderade Dave Hatfield på bas. Båda låtarna finns med på det kommande comebackalbumet "A former tour de force is forced to tour", se nedan.





Juni 1985
THE KURSAAL FLYERS
In for a spin - the best of the Kursaal Flyers

(Edsel ED 142)
   Skivan som ursprungligen släpptes 1983 (se ovan) i Tyskland fick äntligen en engelsk release med samma innehåll fast med ett annat omslag.



1988
THE RECORDS
A sunny afternoon in Waterloo

(Waterfront WF042)
Produced by The Records

Night driving (Will Birch)
Lovin' in the back row (Will Birch)
Level in the bottle (Will Birch)
You changed the lock (Will Birch)
In the eyes of a blindman (Will Birch)
Third degree burns (Will Birch)
36-24-36 (Will Birch)
Living out of a suitcase (Will Birch)
   En skiva med demoinspelningar där samtliga låtar är skrivna av Will Birch på egen hand. Gjord tidigt i The Records karriär med Huw Gower som gitarrist. Enligt Will Birch-intervjun i Larm 1978 var "Night driving" på gång att spelas in av Dave Edmunds.


1988
THE RECORDS
Smashes, Crashes And Near Misses: The best of the Records

(Virgin Records COMCD13)

Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
I Don't Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up and Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
Paint Her Face (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Rock And Roll Love Letter (Tim Moore)
   Samlingsskiva med låtar från The Records album plus singlar.





Augusti 1988
KURSAAL FLYERS
A former tour de force is forced to tour

(Waterfront WF 044)
Producerad av Kursaal Flyers

If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog) (Will Birch/Graeme Douglas)
Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
Man In Mohair (Will Birch/Graeme Douglas)
A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)
Luxury Lane (Will Birch/Graeme Douglas)
My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
Paranoid Weekend (Will Birch/Graeme Douglas)
Old Men Need Some Lovin’ Too (Paul Shuttleworth/Vic Collins)   
Monster-In-Law (Will Birch/Graeme Douglas)
   Comebackalbumet med det återförenade Kursaals fast nu utan Richie Bull bland medlemmarna. Ian Gibbons gästar på keyboards.



1988
VARIOUS ARTISTS
Southend Connection

(Waterfront WF045)
Produced by Steve Hooker

THE RECORDS: You changed the lock (Will Birch)
KURSAAL FLYERS: My Sugar Turns To Alcohol (Will Birch/Graeme Douglas)
   Samlingsskiva med olika grupper och artister av Southend-ursprung. Förutom Records och Kursaals var det Mickey Jupp, Boz & Bozmen, The Engineers, Pete Zear, Rent Party och Famous Potatoes. Steve Hooker står som producent, men...:
   Hooker: '"You Changed The Lock" on "The Southend Connection" was taken a set of older tracks by The Records originally recorded as demos. I didn't produce the session (Will may have been the original producer).'



27 februari 1989
KURSAAL FLYERS
Little does she know
(Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
(Old Gold OG 9859)
   En återutgivning av Kursaals hitsingel från 1976. För övrigt en splitsingel där Dead End Kids låt "Have I the right" låg på b-sidan.


1990
VARIOUS ARTISTS
The Canvey pound

(El Pachuco PF 0102)

THE KURSAAL FLYERS: A former tour de force is forced to tour (Will Birch/Graeme Douglas)
   En samlingskassett med Southend-artister utgiven av Steve Hooker. Kursaals-låten är titellåten från senaste albumet. Steve minns inte riktigt hur många ex kassetten såldes i, någonstans mellan 100 och 500... Han förklarar mer:
   - The cassette was compiled from master tapes loaned by the artists and mastered on two TEAC and Revox machines owned by Wilko Johnson. It was released independently on El Pachuco Records which was a label name we used for merchandise only Shakers, Hooker Band and one Flaco Jimenez release - distributed via the Projection and Waterfront network.



1990
VARIOUS ARTISTS
Smiles, Vibes & Harmony – A Tribute To Brian Wilson

(De Milo Records DM0004-2, USA)

THE RECORDS: Darlin' (Brian Wilson/Mike Love)
   På tributeskivan till Brian Wilson valde The Records att göra en cover på Beach Boys-singeln från december 1967.



1991
KURSAAL FLYERS
Chocs away/The great artiste

(On The Beach FOAMCD 3)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).



17 maj 2001
THE RECORDS
Paying for the summer of love

(Angel Air SJPCD078)

Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Up All Night (Will Birch/John Wicks)
Wives And Mothers Of Tomorrow (Will Birch/John Wicks)
Girls Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Held Up High (Will Birch/John Wicks)
Coin Machine (Will Birch/John Wicks)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Hearts In Eyes (Will Birch/John Wicks)
Coca-Cola Jingle (Will Birch/John Wicks)
If I Write Your Number In My Book (Will Birch/John Wicks)
   Rakt igenom demoinspelade låtar, material som sedan kom på officiella Records-skivor. Men "Coin machine" och "If I write your number in my book" finns inte officiellt utgivna och "Coca-Cola jingle" är baserad på låten "Teenerama".



19 november 2001
KURSAAL FLYERS
Hit records - The best of the Kursaal Flyers

(On The Beach FOAMCD6)
Producerad av Hugh Murphy
°Producerad av Kursaal Flyers/Barry Hammond
"Producerad av Kursaal Flyers
+Producerad av Mike Batt
*Producerad av Muff Winwood/Rhett Davies

Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
Hit Records (Will Birch/Graeme Douglas)
Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
°Ugly Guys (Will Birch/Graeme Douglas)
°Cruisin' For Love (Will Birch/Graeme Douglas)
+Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)
+Drinking Socially (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Radio Romance (Will Birch/Paul Shuttleworth/Vic Collins)
+Revolver (Paul Shuttleworth/Vic Collins)
*Television Generation (Will Birch/Richie Bull)
*Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
"Pre-Madonna (Will Birch/Graeme Douglas)
"Tonight Before Tonight (Graeme Douglas)
"If You Would Only Talk To Me (Like You Talk To The Dog (Will Birch/Graeme Douglas)
"A Former Tour De Force Is Forced To Tour (Will Birch/Graeme Douglas)



24 maj 2002
THE RECORDS
The Records/Shades In Bed

(On The Beach FOAMCD5)
Producerad av Robert John Lange/Tim Friese Green
-Producerad av Huw Gower
"Producerad av Will Birch/Dennis Weinrich
+Producerad av Mick Glossop
*Producerad av The Records/Dennis Weinrich
**Producerad av Robert John Lange

Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don’t Exist (Birch/Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Up All Night(Will Birch/John Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Affection Rejected (Will Birch/John Wicks/Huw Gower)
-The Phone (Will Birch/Huw Gower)
Another Star (Will Birch/John Wicks)
-Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
-See My Friends (Ray Davies)
-1984 (Randy California)
-Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
"Starry eyes (45 version)(Will Birch/John Wicks)
"Paint her face(Will Birch/John Wicks)
Rock'n'roll love letter (Tim Moore)
+Wives and mothers of tomorrow (Will Birch/John Wicks)
*Held up high (Will Birch/John Wicks)
**Teenarama (Remix) (Will Birch/John Wicks)



8 november 2004
THE RECORDS
Crashes

(On The Beach FOAMCD7)
Producerad av Craig Leon
*Producerad av Mick Glossop

*Hearts In Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girl In Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets The Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Will Birch/John Wicks)
The Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
*Man With A Girlproof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Will Birch/John Wicks)
The Worriers (Will Birch/John Wicks)
Guitars In The Sky (Will Birch/John Wicks)
Injury time (Will Birch/John Wicks)
Vamp (Will Birch/John Wicks)
So sorry (Phil Brown)
Faces at the window (Will Birch/John Wicks)
The same mistakes (1979) (Will Birch/John Wicks)
Man with a girlproof heart (1979) (Will Birch/Richie Bull)
   Övriga musiker är Huw Gower, gitarr/sång, Barry Martin, gitarr, Chris Stein, gitarr, Dave 'Clem' Clempson, gitarrsolo, och Craig Leon, keyboards



27 augusti 2007
THE RECORDS
Music On Both Sides

(On The Beach FOAMCD8)
1-12 Producerad av Will Birch

Your own soundtrack (Will Birch/John Wicks)
Imitation Jewellery (Will Birch/John Wicks)
Heather And Hell (Will Birch/John Wicks)
Selfish Love (Will Birch/John Wicks/Chris Gent)
Clown Around Town (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Not So Much The Time (Will Birch/John Wicks)
Keeping Up With Jones (Will Birch/Chris Gent)
Third Hand Information (Will Birch/John Wicks)
Real-Life (Phil Brown)
King Of Kings (Will Birch/John Wicks)
Cheap Detective Music (Will Birch/Chris Gent/Dave Whelan)
Everyday Nightmare (Will Birch/John Wicks)
Your own soundtrack (demo) (Will Birch/John Wicks)
Not so much the time (demo) (Will Birch/John Wicks)
Third hand information (demo) (Will Birch/John Wicks)
On time (demo) (Phil Brown)
Insomnia (live at Hull) (Will Birch/John Wicks)
Affection rejected (live at Portrush) (Will Birch/John Wicks)
Starry eyes (live at Leeds) (Will Birch/John Wicks)
Lovin' you ain't easy (with Jane Aire, vocal) (Michel Pagliaro)



29 april 2008
THE RECORDS
The Records play live!

(Air Mail, Japan)

Introduction
All Messed Up and Ready to Go (Will Birch/John Wicks)
Teenarama (Will Birch/John Wicks)
Injury Time (Will Birch/John Wicks)
Rumour Sets the Woods Alight (Will Birch/John Wicks)
Insomnia (Will Birch/John Wicks)
Spent a Week with You Last Night (Will Birch/John Wicks)
Hearts Will Be Broken (Will Birch/John Wicks)
Same Mistakes (Will Birch/John Wicks)
Girl (Will Birch/John Wicks/Phil Brown)
Hearts in Her Eyes (Will Birch/John Wicks)
Girls That Don't Exist (Will Birch/Richie Bull)
Girl in Golden Disc (Will Birch/John Wicks)
Worriers (Will Birch/John Wicks)
Man with the Girl Proof Heart (Will Birch/Richie Bull)
Starry Eyes (Will Birch/John Wicks)
Rock 'n' Roll Love Letter (Tim Moore)
   Inspelad live i Pierce Arrow Studios nära Chicago 1980 för en radiosändning. Spåret som heter "Introduction" är en presentation av en kille från radiostationen.



26 oktober 2009
KURSAAL FLYERS
Double or quits (Golden mile/Five live Kursaals)

(Rev-Ola CREEV 293)
   Återutgivning av två LP på en cd, så kallad twofer. Varje albums innehåll är helt identiskt med originalskivorna (se ovan).

Under 2000-talet har Kursaal Flyers återförenats ett antal gånger.


Från vänster Graeme Douglas, Vic Collins, Will Birch, Paul Shuttleworth och Richie Bull.

/ Håkan

Will Birch, producer

Postad: 2012-10-17 07:52
Kategori: Diskografier



WILL BIRCH producerade aldrig Kursaals Flyers skivor men bara några månader innan gruppens sista suck, hösten 1977, gjorde han sin debut som producent på Liverpool-gruppen Yachts debutsingel på Stiff. Sedan skulle han sporadiskt sitta i producentstolen under The Records skivkarriär, exempelvis på sista albumet ”Music on both sides”.
   Den här listan på Will Birchs produktioner siktar uteslutande in sig på skivorna han genom åren har producerat åt andra artister och grupper.


23 september 1977 7”
YACHTS: Suffice to say/Freedom (is a heady wine) (Stiff)

Här uppstår ett stort frågetecken I den här diskografin över Will Birch-produktioner. I Lennart Perssons intervju med Birch i Larm 1978 nämner han ytterligare en singellåt, ”Hypnotising lies” med Yachts, som han har producerat. Vilket i våras initierade en intressant Facebook-diskussion mellan Birch och Henry Priestman, sångare och låtskrivare i Yachts.

Henry:
I have no recollection of this at all....in fact during our time with Stiff the original title of “Hypnotising Lies” was actually "Lime Inside Her Eyes" (which I changed to “Hypnotising Lies” after John left)...but the only tracks we actually recorded for Stiff were indeed “Suffice to Say”, and “Freedom is a Heady Wine”. Then singer John Campbell left the band which I think meant Stiff weren't really interested in us anymore. Martin Watson and myself took over lead vocals, and the band soon signed to Andrew Lauder's Radar Records. And then “Hypnotising Lies” was recorded as B side of the 2nd Yachts single “Yachting Types”...

Will:
After 'Suffice to Say'/'Freedom (is a Heady Wine)' I think I did a further session with Yachts and I think 'Hypnotising Lies' was one of maybe three songs we recorded. Henry, I remember I came up to Liverpool on the train and you met me at Lime Street. We rehearsed a few songs and I'm sure they were recorded (demos?). I will dig out the dates and may even have a 'Musicassette'! I don't remember JC being there, I think he'd left the group.

Henry:
My memory must be shot, Will! Can't remember doing “Hypno Lies” at all...but would love to hear a dodgy cassette of it if you've got one!


16 oktober 1981 7”
BILLY BREMNER Loud music in cars (Stiff)
Första exemplet, singel-A-sida, på samarbetet mellan Birch och förre Rockpile-gitarristen Billy Bremner.



Februari 1982 7”
BILLY BREMNER: Laughter turns to tears/Tired And Emotional (And Probably Drunk) (Stiff)
Billy Bremners andra Stiff-singel där båda låtarna producerades av Birch och även hamnade på det kommande albumet.






1982 7”
BILLY BREMNER: Meek power/Yes please! (Demon)
Ännu ett Bremner-singel-samarbete på ett annat skivbolag, Demon.








1982 7”
HOWARD WERTH: Respectable/Lonely avenue (Demon)
Förre Audience-sångaren, som för övrigt hade skrivit “Meek power” (se ovan), i två smakprov (covers) från kommande album.






1982 album
HOWARD WERTH: "Six of one and ...half a dozen of the other" (Demon)
Hela albumet med Werth.








16 april 1982 7”
DESMOND DEKKER: Book of rules (Stiff)
Birch har producerat A-sidan på den gamle ska-kungens nya Stiff-singel.


1984 12”
BILLY BREMNER: Musclebound (Arista)
Det Birch-producerade extraspåret på Bremners ”Shatterproof”-12:a.








1984 album
BILLY BREMNER: “Bash!” (Arista)
Bremners solodebutalbum.









1984 7”
PERSIAN RUGS: She said/Home (+1 Records)
Grupp från Dundee leddes av Jamie Watson. På ett skivbolag från Edinburgh.









1984 7”
PIP GILLARD: Why can’t you love me/10.88 (+1 Records)
Skotsk sångerska.







1984 7”
RAT SCABIES: Let there be rats (Paradiddle Music)
Förre Damned-trummisen på solosingel vars A-sida är producerad av Birch.







Våren 1984 12” (w/JOHN WOOD)
ANY TROUBLE: Baby now that I've found you/Bricks and mortar/Does he call your name (EMI America)
Maxisingel där extraspåret “Does he call your name” är producerat av Birch. Övriga låtar från det kommande albumet.






Våren 1984 album (w/JOHN WOOD)
ANY TROUBLE: "Wrong end of the race" (EMI America)










1984 album (w/JOHN WOOD)
DAVID GRAHAME: ??? (Capitol/EMI America ???)
Tack vare läsaren Siim Meesak har vi fått kännedom om en skiva med New York-killen David Grahame, en Will Birch/John Wood-produktion inspelad i New York 1984. Men skivan gavs aldrig ut. Däremot existerar det CDr-kopior av skivan, se ovan. Production master är gjord 15 maj 1984,
   Bland musikerna märks Billy Bremner, Bob Andrews, Bob Irwin och Jim McAllister och på en av låtarna, "Johnny", sjunger Carlene Carter.
   Will Birch berättar:
   1984, John Wood and I co-produced David Graham in NYC for Capitol Records, or EMI America. It was never released because I think the artist didn't like the results. All that help and still no record release!
   All of this was spring 1984. We mastered the album, I think with Bob Ludwig, and delivered it to EMI America/Capitol and the next thing we heard was David was not happy with it, but it could have been the record company was not happy with it, I don’t know. Anyway, it never came out.
   David was an exceptionally gifted writer and singer, in a sort of Paul McCartney/power pop way. He had been ‘Paul’ in Beatlemania on Broadway around the same time Marshall Crenshaw was, I think, ‘John’. His songs were great, as was his voice. Maybe still is!




1985 album (w/PAT COLLIER)
VARIOUS ARTISTS: "The Countdown compilation" (Countdown)
   Makin' Time: Only time will tell
   The Combine: Dreams will come true
   The Alljacks: Guilty
   The Kick: Stuck on the edge of a blade
   The Gents: The faker
   The Moment: Sticks and stones
   The Scene: Inside out (for your love)

Diverse engelska okända grupper på samlingsalbum.


1985 7” (w/PAT COLLIER)
MAKIN’ TIME: Here is my number/Nothing else (Countdown)
Singel från ett kommande album med den modsinspirerade engelska gruppen.






1985 album (w/PAT COLLIER)
MAKIN’ TIME: “Rhythm & soul” (Countdown)
Engelska gruppens album.








September 1985 album
THE LONG RYDERS: "State of our union" (Island)
Amerikansk grupp inspelad i England.









Oktober 1985 2x7” och 10”
THE LONG RYDERS: Looking for Lewis & Clark/Child Bride/Southside Of The Story/If I Were A Bramble And You Were A Rose (Island)
Två albumlåtar plus två bonuslåtar.






Februari 1986 7” (w/PAUL GADD)
THE KICK: I can’t let go (Countdown)
Singel-a-sida med engelsk grupp.


1986 12” (w/JOHN PORTER/PAT COLLIER)
MAKIN’ TIME : Walk a thin line/Once again/Eating up the cold (Countdown)
Ytterligare singellåtar med den engelska gruppen.







1986 album (w/PAT COLLIER)
MAKIN’ TIME: “No Lumps Of Fat Or Gristle Guaranteed” (Ready To Eat Records)
Ännu ett album med den engelska gruppen.







1986 album (w/ROD ARGENT/PETER VAN HOOKE)
THE ELECTRIC BLUEBIRDS: “The Electric Bluebirds” (Making Waves)
Album med den engelska cajuninspirerade gruppen.







25 augusti 1986 12”
DR FEELGOOD: Don’t wait up/Something good/Rockin' with somebody new (Stiff)
Maxisingel med ytterligare Will Birch-producerade icke-albumspår.







6 oktober 1986 album
DR FEELGOOD: Brilleaux (Stiff)
Album







10 november 1986 12”
DR FEELGOOD: I love you so you're mine/What do you think of that (Stiff)
Will Birch-producerade b-sidor som inte finns med på albumet.



1987 7”
PRESIDENT: European summer part 1/European summer part 2 (Records UK)




1989 7”
DR FEELGOOD: She’s got her eyes on you (Liberty)
B-sida till en nyproducerad (av Dave Edmunds) version av tio år gamla “Milk and alcohol”.



1991 album
DR FEELGOOD: "Primo" (Grand)
Album.





2003 album
MAKIN’ TIME: “Rhythm” (Big Beat)
Ett samlingsalbum med alla Will Birch-producerade låtar med gruppen.

/ Håkan

Will Birch, songwriter

Postad: 2012-10-17 07:52
Kategori: Diskografier



Här följer en uppräkning på inspelade Will Birch-låtar som inte har förekommit på skivorna med The Kursaal Flyers och The Records. I några fall är Birch-låtarna inspelade och utgivna innan Birch-grupperna själva gav ut dem.


PIN A MEDAL ON MARY (w/John Wicks)
13 oktober 1978 album
RACHEL SWEET: “Fool around” (Stiff)










A.1. ON THE JUKEBOX (w/Dave Edmunds)
1978
DAVE EDMUNDS: “Tracks on wax 4” (Swansong)
Fast egentligen står det M Birch (som i Martin Birch) på skivetiketten.







HEARTS IN HER EYES (w/John Wicks)
Oktober 1979 7”
SEARCHERS: Hearts in her eyes (Sire)










EVERYTHING BUT A HEARTBEAT (w/Richie Bull)
1981
THE SEARCHERS: “Love’s melodies" (Sire)










IF THE SHOE FITS (w/Nick Lowe)
1981 album
CARLENE CARTER: ”Blue nun” (F-Beat)












LOUD MUSIC IN CARS (w/Billy Bremner)
THE PRICE IS RIGHT (w/Kenny Pickett)

16 oktober 1981 7”
(Stiff)




LAUGHTER TURNS TO TEARS (w/Billy Bremner)
TIRED AND EMOTIONAL (AND PROBABLY DRUNK) (w/Billy Bremner)

24 februari 1982 7”
   I en kommentar på facebook 13 november 2017 förklarar Will Birch för mig hur han skrev texten till "Tired And Emotional (And Probably Drunk)": 'The inspiration for the lyric came to me when I was watching The Coasters perform in Chicago in 1980. This is mentioned in the song along with the titles of some Coasters songs. This was at the end of a The Records tour, and I confess I had been drinking. Billy later set it to music and played the amazing guitar solo.'






YES PLEASE (w/Billy Bremner)
1982 7”
BILLY BREMNER: Meek power/Yes please (Rock City)


LOOK AT THAT CAR (w/Billy Bremner)
1984 12”
BILLY BREMNER: Shatterproof/Look at that car/Musclebound (Arista)

FIRE IN MY POCKET (w/Billy Bremner)
LOSING MY TOUCH (w/Billy Bremner)
LOVE IS STRANGER THAN FICTION (w/Billy Bremner)
PERFECT CRIME (w/Billy Bremner)
GOING STEADY WITH A HEARTACHE (w/Billy Bremner)
WHEN THESE SHOES WERE NEW (w/Billy Bremner)
BOAT THAT'S SUNK A THOUSAND SHIPS (w/Billy Bremner)

1984 album
BILLY BREMNER: “Bash!” (Arista)

CAPTURING THE FLAG (w/Greg Sowders/Sid Griffin/Steve McCarthy)
September 1985 album
THE LONG RYDERS: “State of our union” (Island)










BIG ENOUGH (Will Birch/Nick Watkinson)
DON'T WAIT UP (Will Birch/Paul Astles)

1986 album
DR FEELGOOD: “Brilleaux” (Stiff)
   Wills låtskrivarpartners är ex-sångaren i Jags (Watkinson) och sångaren i Electric Bluebirds (Astles).







HUNTING, SHOOTING, FISHING (w/Gordon Russell)
QUIT WHILE YOU'RE BEHIND (w/Phil Mitchell)
SPY VS SPY (w/Gordon Russell)
CRACK ME UP (w/Kevin Morris)

1987 album
DR FEELGOOD: “Classic” (Stiff)





THE MAN WHO INVENTED JAZZ
(w/Bobby Valentino)
A WAY WITH WOMEN
(w/Bobby Valentino)
I MADE MY EXCUSES AND STAYED (w/Bobby Valentino)
YOU'LL BE SORRY (w/Bobby Valentino)

1990 album
BOBBY VALENTINO: “You’re in the groove, Jackson” (Big Life)




DOWN BY THE JETTY BLUES (w/Dr Feelgood)
MY SUGAR TURNS TO ALCOHOL (w/Graeme Douglas)

1991 album
DR FEELGOOD: “Primo” (Grand)










IS A BLUEBIRD BLUE? (w/Bobby Valentino)
Juni 2000 album
LOS PISTOLEROS: Trigger happy (Track)










PEGGY, SUE (w/Clive Gregson)
2002 album
CLIVE GREGSON: “Carousel of noise” (Fellside Recordings)

/ Håkan

Inte bara blues

Postad: 2012-10-16 07:51
Kategori: 90-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/4 1991.

TOTTA & HOT 'N' TOTS featuring SPENCER BOHREN
Ritz, Örebro 4 april 1991


Blues är ärlig och rakryggad musik. Pop, rock och alla dess efterföljare är endast obetydliga och tillfälliga trender i dagsländans värld. Se där, några moraliska aspekter från musikens ursprung.
   Bluesmusikens renässans är mäktigjust nu. Nu senast är det Pat Benatar som på sitt senaste album "True love" spelar sina bluesfavoriter och hyllar sina hjältar. Blues har sin rättvisa plats i var mans (och för all del även kvinnas) hjärta men bluesvågen av tillfälliga trendsurfare står mig upp i halsen.
   Då passade Totta & Hot'n'Tots, live på Ritz i torsdags, perfekt. Det rensade både hals, öron, ögon och sinne.
   Totta och hans gäng var så mycket mer än bara blues. Och coole Totta (han satt på en stol under hela konserten) var långtifrån ensam solist i bandet. Amerikanen Spencer Bohren sjöng minst lika många låtar som han dessutom ofta själv hade skrivit.
   Rock, blues, country, boogie och cajun hann de med på sina avspänt spenderade 90 minuter. Ritz var ovanligt glest besatt men bandet fyllde restaurangen med sin tajta musik.
   Hot'n'Tots är inget band konstruerat för instrumentalister. Ändå var det svårt att bortse från den gudabenådade gitarristen Bengan Blomgren, pianisten Bengt Bygren, när han tog fram dragspelet, och den fantastiske trummisen Colin Allen.
   Tätt, tätt rullade låtarna in och ut på ett avslappnat och anspråkslöst sätt.

TOTTA & HOT 'N' TOTS featuring SPENCER BOHREN
Thorsten Näslund: sång
Spencer Bohren: gitarr och sång
Bengt Bygren: keyboards
Colin Allen: trummor
Olle Niklasson: keyboards
Nikke Ström: bas
Bengan Blomgren: gitarr

/ Håkan

Singlar#84: Billy Preston

Postad: 2012-10-15 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


BILLY PRESTON: All that I’ve got (I’m gonna give it to you) (Apple, 1969)

PÅ DEN HÄR LISTANS HITTILLS ANDRA APPLE-SINGEL står det Billy Preston på etiketten och även, med ännu större stora bokstäver, PLAY LOUD. Att spela ”All That I've Got (I'm Gonna Give It To You)” på hög volym är nästan en förutsättning för att kunna uppfatta den här singelns styrka, härliga gospeldriv och Billys brännheta framförande. Det är Prestons tredje Apple-singel av nästan fyra men det är hans enda singel på Beatles skivbolag som innehåller unika, icke-albumlåtar. Att jag skriver nästan fyra beror på att i september 1970 var det långt framskridna planer på att släppa en ny singel med Billy, från det kommande albumet ”Encouraging words”, men den drogs in i sista stund.
   Låten som aldrig kom på singel med Billy på Apple var en cover på George Harrisons låt ”My sweet lord” som ändå fick sin premiär på skiva en vecka senare när den fanns med på Billys album. Extraordinärt nog nästan tre månader innan Harrisons egen version av låten som i allra högsta grad får betraktas som en historisk klassiker.
   Men nu ska det här inte handla om ”My sweet lord” men däremot i viss mån om George Harrison och väldigt mycket om Billys stora singelögonblick mellan hans båda Apple-album. Inspelad i november 1969, utgiven i januari 1970 och utan att ha exakta musikerförteckningar låter det väldigt kändistätt och det finns anledning att misstänka att det är en liknande samling av musiker som senare kom att kompa Preston på det kommande albumet, exempelvis Eric Clapton, Ringo Starr, Delaney Bramlett och Bobby Keys. Och några körtjejer som Madeline Bell och Doris Troy.
   Låten har Billy skrivit tillsammans med just Troy, den amerikanska färgade sångerskan som sedan 1965 bott i London, som vid den här tidpunkten började köra bakom Preston när han producerades av Harrison. Vilket fick George att öppna ögonen och erbjuda även henne ett skivkontrakt på Apple. Hennes egen debut på etiketten kom bara en månad efter ”All that I’ve got” och hette "Ain't that cute".
   Att amerikanen Billy Preston till slut hamnade på Apple-etiketten var inte riktigt en tillfällighet. Redan 1962 spelade Billy orgel i Little Richards band som 16-åring. Och spelade i Hamburg samtidigt som Beatles befann sig i den tyska staden. Sedan var Beatles förband till Little Richard i ett Brian Epstein-arrangemang i Liverpool.

PÅ EN BBC-SHOW 1968 med Ray Charles träffades George och Billy igen. Billy blev inbjuden till Apple när han skulle komma tillbaka året därpå och på morgonen 22 januari steg han in på Savile Row-kontoret. I källaren hade Beatles sin inspelningsstudio och höll just på att spela in och Billy blev omedelbart delaktig på elpiano. Hans första inspelning med Beatles var en tidig version av en Paul McCartney-låt som än så länge hette "Bathroom window".
   Billy var perfekt i rollen som medlaren som skulle lösa upp den härva av uppslitande interna schismer som bandet hade hamnat i. 27 januari spelades ”Get back” in och det fortsatte på den numera klassiska konserten på skivbolagstaket på Saville Row i centrala London och slutade med ett skivkontrakt på Apple dagen efter konserten.
   Mindre än tre månader senare (11 april) fick Billy dessutom sitt namn på en Beatles-singel, ”Get back”, The Beatles with Billy Preston som det stod på etiketten, vilket aldrig tidigare hade hänt med någon annan artist. Och Apple-samarbetet skulle pågå fram till 1971 när Billy lämnade skivbolaget men behöll vänskapen med George Harrison.
   Billy Prestons första George Harrison/Apple-projekt, singeln ”That’s the way God planned it”, blev en mindre hit i England (9:a) men album och singlar i övrigt var inga kommersiella succéer. Men jag rekommenderar varmt albumen ”That’s the way God planned” (i alla fall den George Harrison-producerade halvan) och ”Encouraging words”.
   Däremellan kom alltså den perfekta ”All that I’ve got”-singeln som har en B-sida med ett stort dokumenterat värde, ”As I get older”. Låten härstammar så långt tillbaka som 1965 när Billy träffade Sly Stone, som tillsammans skrivit låten, och spelade in en demo som först under senare år har givits ut i sin originalversion. Sly jobbade då som talangscout och skivproducent på skivbolaget Autumn och lät även gruppen The Mojo Men, känd i garagerockkretsar, spela in låten.
   Sly Stone (vars riktiga namn Sylvester Stewart står som låtskrivare på Preston-singeln) och Billy fortsatte sitt samarbete i mitten på 60-talet och på albumet ”The wildest organ in town” (1966) har de skrivit ytterligare låtar tillsammans medan Sly har arrangerat hela skivan. Sly skulle snart sparka igång sitt framgångsrika projekt Sly & the Family Stone och 1970, när Billy ger ut den här singeln, har Slys grupp haft åtskilliga hits som “Dance to the music”, “Everyday people”, “Hot fun in the summertime” och“Thank You Falettinme Be Mice Elf Agin”.
   En sak tillom låten på b-sidan, och den är inte direkt oväsentlig i sammanhanget, är att det faktiskt är den store Ray Charles som har producerat Billys nya inspelning av ”As I get older”. En instrumental rock'n'roll-dänga där Billy får briljera på både elpiano och hammondorgel.

Intressant fotnot: När Doris Troys enda Apple-album ”Doris Troy” återutgavs på cd 1992 fanns hennes, lite softare, version av ”All that I’ve got" (utan parentes i titeln) med som bonusspår.

Ljudspåret av A-sidan:


B-sidan "As I get older".


/ Håkan

Singlar#85: The Electric Light Orchestra

Postad: 2012-10-12 07:54
Kategori: SINGLAR 100-1


THE ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA: 10538 Overture (Harvest, 1972)

JUST HÄR, SOMMAREN 1972, var det separation och splittring mellan fyra olika enheter. De parallella karriärerna i grupper som The Move och The Electric Light Orchestra avslutades och samarbetet mellan Roy Wood och Jeff Lynne, Birmingham-kompisar som mycket framgångsrikt hade förenats i samma grupp, hade accelererat till att bli en oundviklig skilsmässa. Grupperna var liksom inte stora nog för att innehålla så stora kreativa hjärnor som Wood och Lynne.
   Bara några år innan, i januari 1970, hade förre Idle Race-medlemmen/ledaren Jeffrey Lynne gått med i framgångsrika The Move och Wood och Lynne jobbade först fantastiskt bra och kreativt tillsammans. Under de här åren skrev de båda utpräglade låtskrivarna visserligen bara en låt tillsammans, ”My Marge” (sista spåret på The Moves sista album), men samtliga Move-skivor efter Lynnes inträde producerade de tillsammans liksom ELO-debuten ”The Electric Light Orchestra” där dagens singellåtar är hämtade från. Man kan dessutom ana att det bakom kompisskapet även låg businessbaserade överenskommelser för Lynne-låten som spelar huvudroll idag är förlagd av Roy Wood Music.
   Här gör jag ett stort undantag på den inofficiella regeln att välja en singel som inte har förekommit på album ty ”10538 Overture” var, när den gavs ut i juni 1972, över ett halvår gammal då gruppens album, där låten var inledningsspår, släpptes redan i december 1971. Men den här slagkraftiga låten med det lika slagkraftiga arrangemanget är ju en synnerligen stark popsingel som nådde en 9:e-plats på Englandslistan i augusti 1972.
   En vecka efter singelreleasen lämnade Roy Wood gruppen och siktade sedan in sig sin egen solokarriär och gruppen Wizzard. Och hur det gick för Lynne och ELO, som gruppens namn populärt förkortades till under resten av 70-talet, är ju allmänt känt: Ett mångmiljonsäljande kommersiellt koncept.
   Inspelningen, gjord i juli 1970 i Philips Studios i London, av "10538 Overture" var ursprungligen ämnad att bli en singel-b-sida till en Move-singel. Med bara Lynne och Wood kvar i studion efter en dags inspelning började experimenterat med en cello som Wood nyss hade köpt. Han hade precis börjat samla på sig instrument och spelade in den om och om igen att det till slut blev som en liten symfoniorkester. Och det stod klart tämligen snabbt att det här var början på något helt annat än Move. Det var nämligen premiärinspelning för Electric Light Orchestra.
   "10538 Overture" var alltså en 5:37 lång mäktig inledning på albumet som på singeln kortades ned till 4:04, tio sekunder efter sista refrängen tonas låten ut.
   B-sidan "First movement (jumping biz)", skriven av Roy Wood, är också hämtad från albumet, första låten på Sid B, men har kvar sin ordinarie längd (3:03) på singeln. Förutom cello spelar Wood här även akustisk gitarr, klarinett och oboe. En helt instrumental inspelning som i både arrangemang och melodi har uppenbara likheter med 60-talshitlåten "Classical gas", Mason Williams hit från 1968.
   Å andra sidan har "10538 Overture" råkat ut för samma sak när Paul Weller 1995, på albumet "Stanley Road, gjorde låten "The changingman" och inledningen på hans inspelning är så gott som ett plagiat av ELO:s först inspelade låt. Du kan höra den här nedan och bilda dig en egen uppfattning.

Intressant fotnot: "10538 Overture" hade ursprungligen ingen låttitel men numret 1053 upptäcktes på inspelningsstudions mixerbord och Roy Wood lade till en 8 för att det skulle låta bra. Och som ELO:s första inspelning blev "Overture" ett passande ord.

"Live"version


B-sidan "First movement (jumping biz)"


Paul Wellers "The changingman".


/ Håkan

Trygg succé utan överraskningar

Postad: 2012-10-11 07:53
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 2012.

OTIS GIBBS
Scandic Grand Hotel, Örebro 9 oktober 2012
Konsertlängd: 20:00-21.22 (82 minuter)
Min plats: Jag satt(!) ca 10 meter från scenen.


Den bokstavligen väldige amerikanaren Otis Gibbs har ännu en gång besökt Örebro och även denna gång tog han den lilla publiken med storm. Han har sedan sitt förra Örebro-besök för ett år sedan släppt en skiva med den stålhårda titeln "Harder than hammered hell" som musikaliskt faktiskt är mjukare och mer countryfierad än genombrottet ”Joe Hill’s ashes”.
   På senaste skivan omger sig Gibbs med ett band. Ganska anspråkslösa arrangemang som egentligen inte betyder någonting när Otis nu har givit sig ut på ännu en av sina långa och intensiva soloturnéer. Sedan 23 september, när han anlände till Sverige och Varberg, har han uppträtt varje dag, lördag, söndag som måndag, innan han i tisdags avslutade den nordiska svängen med en konsert i Örebro.
   På konsert och på turné med bara sin akustiska gitarr till komp kräver Otis Gibbs sånger inte så mycket mer än en mäktig röst, ett distinkt gitarrspel och, inte minst viktigt, extremt underhållande mellansnack. Historier och anekdoter som vi i flera fall hade hört tidigare men som ändå var lika underhållande den här gången.
   Konsertens 16 sånger under drygt 80 minuter var en trygg och säker succé utan direkta överraskningar. Jag trodde senaste albumet skulle spela huvudroll i tisdagskvällens repertoar. Trots en handfull nya låtar saknade jag ändå skivans klart bästa höjdpunkter, "Christ number three" och "The land of maybe".
   Gibbs inledde aktuellt med ”Second best”, avslutade med ”Detroit steel” och sedan extralåten ”Don’t worry kid” men i övrigt var det några gamla slagnummer som fungerade bäst. Fina och närmast imponerande versioner av "Caroline", "Kansas City" (en egen låt, inte Carl Perkins klassiker) och "Karluv Most" i fina versioner som faktiskt räddade min kväll från att bli en ren och skär förutsägbar upprepning.
   Till det kom Otis Gibbs sedvanliga närvarokänsla och den varma unika kontakten med publiken som verkligen gick att ta på denna kväll. Medan hösten var som mörkast utanför fönstret.

/ Håkan

Sympatisk och mänsklig

Postad: 2012-10-10 07:58
Kategori: Rockmagasinet Live

Foto: Anders Olsson

Med bara ett minialbum och ett vanligt album bakom sig kom Billy Bragg till Örebro och gjorde en personlig konsert i december 1984. Förbandet, lokala Crew Of Corps, uppträdde tillsammans med Bragg under extralåtarna. Då fick alltså Tjina, gitarr, Birger Signal, trummor, Eric Kearley, sång, och Roger Polander, bas, chansen att kompa den up-and-coming engelsmannen på några covers. Den fina bildserien nedan från detta unika tillfälle är också fotograferad av Anders Olsson.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 1984.

BILLY BRAGG/CREW OF CORPS
Rockmagasinet, Örebro 8 december 1984


Det var med tämligen förväntansfulla steg jag gick till Rockmagasinet i lördagskväll. Jag hade inte upplevt Billy Bragg live tidigare men beskrivningar och den sympatiska framtoningen visade sig stämma överens med min fantasi. Han stod ensam på scenen med sina elektriska gitarrer och roade publiken, som visserligen var skamligt fåtalig, både musikaliskt och mänskligt.
   För andra gången på en vecka såg jag en levande one man show och kände hur publikmässigt suveränt anpassad denna form av underhållning, kommunikation och passion var. Bragg skojade, pratade allvar, sjöng och spelade gitarr så det stod härliga till.
   Om man i övrigt bortser från jämförelser med Elvis Costello så är Bragg mer traditionell rock’n’roll. Han slog mestadels intensivt på sin gitarr och lade också tyngd bakom orden när han bland annat angrep sin egen konservativa regering, pressen och Thatcher personligen. Reservationslöst stödde han också de strejkande kolgruvearbetarna.
   Bragg blandade alltså friskt mellan allvar och humor utan att förlora publikkontakten. Han gjorde vansinnigt träffsäkra parodier på Alarm. Echo & the Bunnymen, Nick Cave, Billy Idol, Dire Straits och några fler. På en fullpackad pub i England med en pint bitter i ena handen och den andra armbågen på en av öl fullständligt nedsölad bardisk hade det varit total succé. Nu blev det ”bara” ett lyckat och personligt engelskt rockbesök.
   Men när Bragg slutligen kallade upp förbandet Crew Of Corps och ”tillsammans” (ingen kunde egentligen varken början, slutet eller texten) gjorde ett sanslöst medley på ”Louie Louie”, ”Wild thing” och ”Hang on Sloopy” fick kvällens sin fantastiska final.
   De lokala rockhjältarna Crew Of Corps gjorde ett förnämligt första intryck med sin tunga gitarrdominerade new wave-rock. Men grabbar, det är dags att komma ut ur skuggan nu!

Trolig setlist:
1. Fear Is A Man's Best Friend - 03:01
2. The Busy Girl Buys Beauty - 02:04
3. From A Vauxhall Velox - 02:50
4. Strange Things Happen - 02:46
5. Man In The Iron Mask - 02:33
6. Richard - 03:33
7. Like Soldiers Do - 03:44
8. World Turned Upside Down - 02:33
9. A Lover Sings - 04:40
10. It Says Here - 04:08
11. Island Of No Return - 06:37
12. Milkman Of Human Kindness - 03:24
13. Which Side Are You On - 02:24
14. A New England - 03:37
15. Between The Wars - 02:39
16. To Have And To Have Not - 04:10
17. Lovers Town Revisited - 02:40
18, Train Train - 08:00
19, Garageland - 02:56

Extralåtar
20. Louie Louie/Wild thing/Hang on Sloopy











/ Håkan

Singlar#86: The Jim Carroll Band

Postad: 2012-10-08 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


THE JIM CARROLL BAND: People who died (Atco, 1980)

NÄR POETEN, ROCKSÅNGAREN, basketbollspelaren, författaren och före detta drogmissbrukaren Jim Carroll släppte sin första skiva, albumet ”Catholic boy”, på en av 80-talets första dagar var vi inte många som var medvetna om vem han var eller att han fanns överhuvudtaget. Och inte ens när skivan var ute minns jag att hans namn florerade någonstans fast låten ”People who died”, som ännu inte släppts på singel, i rimlighetens namn borde ha väckt en viss uppmärksamhet fast den låg som sista spår på sid A på albumet.
   Jag vet inte om det var omslaget till albumet, där Jim på det kolorerade fotografiet (plåtat av Annie Leibovitz) står omgiven av sina föräldrar, som tog bort spänningen eller det lite opersonliga gruppnamnet The Jim Carroll Band som skrämde mig och den övriga stora gruppen lyssnare. Ty det var först när singeln släpptes, i september 1980, som låten fick en stor och rättvis spridning och plötsligt gjorde Carroll sig känd i rockkretsar utan att kommersiellt nå några högre placeringar på någon försäljningslista.
   Carroll slog alltså igenom i rockbranschen i en relativt hög ålder, över 30, och hade många ofta problemfyllda år bakom sig innan han satsade på en så kallad rockkarriär. Redan i sin ungdom var Carroll framgångsrik basketbollspelare men levde redan då ett dubbelliv som heroinberoende och skrev samtidigt poesi som han fick publicerad i olika tidskrifter. Jobbade också för Andy Warhol och publicerade 1973 sin första poesisamling, ”Living at the movies”.
   Men hans stora genombrott som poet kom 1978, när boken ”The basketball diaries” gavs ut. En uppmärksammad bok om hans händelserika men tragiska liv som basketbollspelare, missbrukare och prostituerad. Ett liv som han då hade lämnat bakom sig, blivit drogfri och flyttat till Kalifornien där han på uppmaning av Patti Smith, som han delat lägenhet med tidigare, satsade på musiken.
   I San Francisco-området hittade han ett band som hette Amsterdam och gruppens musiker, som var relativt okända, kom sedan delvis att kompa Carroll på hans tre följande skivor, Steve Linsley, bas, Wayne Woods, trummor, och gitarristerna Brian Linsley och Terrell Winn. På ”Catholic boy” får Carroll hjälp av samtliga musiker med låtskrivandet på vissa låtar men ”People who died” har han skrivit helt själv. Både den intensiva, punkinfluerade, melodin och den ännu mer uppmärksammade texten där Carroll påstås räkna upp alla sina vänner som har dött på vägen mellan hans stora drogperiod och rockkarriär.

TEXTEN ÄR EN ENDA LÅNG och oförglömlig berättelse om namngivna personer som på ett eller annat sätt dött. Verser och textrader som ackompanjeras av ett riktigt pådrivande, gitarrdominerat arrangemang. Och banne mig, är det inte några klassiska Chuck Berry-riff som letat sig in arrangemanget mellan 2:51 och 3:05. Men det är som sagt framförallt texten som har gjort ”People who died” till en klassiker. Där de inledande verserna låter så här:

   Teddy sniffing glue, he was 12 years old
   Fell from the roof on East Two-nine
   Cathy was 11 when she pulled the plug
   On 26 reds and a bottle of wine
   Bobby got leukemia, 14 years old
   He looked like 65 when he died
   He was a friend of mine

   G-berg and Georgie let their gimmicks go rotten
   So they died of hepatitis in upper Manhattan
   Sly in Vietnam took a bullet in the head
   Bobby OD'd on Drano on the night that he was wed
   They were two more friends of mine
   Two more friends that died


B-sidan är mer ordinär och konventionell och nästan poppig men ändå med doft av Lou Reed och Mink DeVille där pianot på New York-vis förgyller arrangemanget.
   Innan sin första skiva 1980 kom Carroll i kontakt med Earl McGrath, som då var avgående chef för Rolling Stones skivbolag, som sedan kom att producera Carrolls samtliga tre 80-talsskivor men i övrigt agerat sparsamt i den rollen. Det är väl den kontakten som gör att det än idag cirkulerar uppgifter om att Carroll i slutet på 70-talet skrev kontrakt med Stones-etiketten. Men hans skivor gavs ut på Atco och Atlantic.
   Carrolls rockkarriär var jämförelsevis kort, 1980-1983, och de övriga albumen, alla under namnet The Jim Carroll Band, hade titlar som ”Dry dreams” (1982) och ”I write your name” (1983). Däremot blev hans namn mer långsiktigt uppmärksammat som författare. Främst genom den filmatiserade ”The basketball diaries” (1995) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen som Carroll.

Video gjord i samband med filmen "The basketball diaries" 1995.


B-sidan "I want the angel".


/ Håkan

Resan till New York(3)

Postad: 2012-10-07 12:41
Kategori: Blogg

Ännu fler spännande vyer från New York.
• Bleecker Street Bar.
• 315 Bowery, klassisk adress i NYC. Tidigare hemvist för CBGB's, numera John Varvatos, fashionabel klädes- och skokedja.
• FN-huset.
• Frihetsgudinnan från Brooklyn Bridge.
• Grand Central Station i rusningstrafik.
• 60-åringen på Brooklyn framför Manhattan skyline.
• Times Square at nighttime.
• Brooklyn Bridge.
• Rockefeller Center.
• Jones på Great Jones Street.
• Bleecker Street Bar.
























/ Håkan

Resan till New York(2)

Postad: 2012-10-06 12:19
Kategori: Blogg

Fler spännande vyer från New York.
• 10:e Avenyn norrut från 17:e gatan.
• Freedom Tower på Ground Zero.
• Strawberry Fields i Central Park.
• Manhattan Skyline från söder.
• Stor segelbåt passerar Ellis Island.
• George Washington-bron.
• 60-åringen på väg in i limousinen på 46th Street...
• ...där det bjöds på champagne med vänner...
• ...och en tripp förbi 72th Street och Dakota-huset.
• Fotografen speglar sig i det glänsande stenhuset (IBM) på Madison Avenue.






















/ Håkan

Singlar#87: The Long Ryders

Postad: 2012-10-05 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LONG RYDERS: Looking for Lewis and Clark (Island, 1985)

IDAG ÄR DET EXAKT 50 år sedan The Beatles, bandet i mitt hjärta, släppte sin första singel, "Love me do". Då som nu är det en fredag och det hade väl varit perfekt anpassat den här listan att presentera just den Parlophone-7":an med den röda etiketten idag. Men Beatles, och en massa andra kända namn med sina berömda singlar, är inte aktuella för den här högst personliga favoritlistan. Så jag får den här klassiskt berömda releasedagen lämna över uppmärksamheten till en betydligt färskare grupp från Kalifornien:

DEN AMERIKANSKA KVARTETTEN Long Ryders tillhörde det tidiga 80-talets LA-scen som gick under titeln Paisley Underground. Men lika lite som pubrock på 70-talet och americana på 2000-talet var även LA-genren tämligen gränslös och musikaliskt var det inte så mycket som förenade grupper som Dream Syndicate, Rain Parade och Green On Red med Long Ryders. Eller egentligen kanske allting eller lite här och lite där.
   Energin, tempot och nästan punkintensiteten på just "Looking for Lewis and Clark" berättar att Long Ryders har tämligen rockiga rötter men var också inne på genuin countryrock, Gram Parsons och Byrds. Inget pris till den som kan gissa vart Long Ryders hittade sitt y i gruppnamnet... Men ursprungligen tog bandet sitt namn efter filmen "The Long Riders", Walter Hills våldsamma västern om framförallt bröderna Frank och Jesse James. Och där någonstans i den inte så långa amerikanska historien hamnar också låten som spelar huvudroll på denna sida idag.
   Bröderna James och Younger, som spelade huvudrollerna i "The Long Riders", hade sin "storhetstid" på den senare delen av 1800-talet medan huvudpersonerna i Long Ryders-låten "Looking for Lewis and Clark" stod i blickpunkten redan 1804-1806.
   Jag har genom alla tider påstått att pop- och rockmusik lärt mig så mycket mer än bara pophistoria. Jag glömmer aldrig när jag var på en konsert med The Men They Couldn't Hang på Mean Fiddler i London som också var en manifestation för den svarta noshörningen. En konsert som alltså upplyste mig om den utdöende djurartens problematiska framtid på grund av en utbredd tjuvjakt.
   Idag fick jag slå upp historieboken igen och läsa närmare om vilka figurer som gömde sig i Long Ryders låttitel. Meriwether Lewis och William Clark var upptäcktsresande och ledare för den Expedition som under 1800-talets första år på uppmaning av USA:s dåvarande president Thomas Jefferson skulle utforska vattenvägen från Missourifloden till Stilla Havet i det västra USA. Ett USA som just hade lagt Louisiana under sig och var på väg att bli en stormakt.
   Gitarristen och sångaren Sid Griffin var den självklare ledaren i Long Ryders, frontmannen som skrev "Looking for Lewis and Clark". En låt som kanske inte bokstavligen handlar om Lewis och Clark men som ändå har flera textrader som är både okonventionella och intressanta för att finnas i en poptext. Men så var och är Griffin en utpräglad ordkonstnär då han vid sidan av artistlivet också jobbat som musikjournalist och författare. Mellan de upprepande refrängraderna av låttiteln kommer bland annat:

   I was standing alone in Mabuhay Gardens
   I was thinking about the late Tim Hardin
   Well, when Tim get to heaven hope he told Gram
   About the Long Ryders and just who I am
   Yeah, no one gave Tim reason to believe
   So he just packed his bags to leave


MABULAY GARDENS VAR EN en nattklubb i San Francisco som på 70-talet förvandlades till en hemvist för alla punkband på den amerikanska västkusten. Sedan har Griffin lite kärleksfullt blandat in några historiska favoriter från musikvärlden för att göra den här poprockdängan fulländad. Bland namn som Tim Hardin (fantastisk singer/songwriter som dog av en överdos heroin på 1980 års sista dagar), Gram Parsons (countrygurun och Griffins stora idol som dog av överdos av morfin och alkohol 1973) klämde han in sitt eget bandnamn lite snyggt.
   Griffin skrev alltså en majoritet av gruppens låtar men ändå inte allt. På den här singelns ytterligare tre låtar (mitt ex är en dubbel-7":a) har samtliga Long Ryders-medlemmar bidragit. "Child bride", av gitarristen Stephen McCarthy och trummisen Greg Sowders, är en sorts blandning av cajun och countryrock där Alan Dunns dragspel förstärker känslan av det förstnämnda. "Southside of the story", av Griffin- och basisten Tom Stevens, är garagerock à la "Louie Louie" med en fin poprefräng. Och slutnumret, Griffins egen "If I were a bramble and you were a rose", är en smäktande bitterljuv ballad med sköna Christine Collister (Clive Gregsons partner) på underbar duettsång och Waterboys-medlemmen Steve Wickhams på läcker fiol. Låtar som definitivt platsat på albumet "State of our union" men dessvärre inte finns att finna på YouTube.
   Som ni förstår av de gästande brittiska musikerna/artisterna har de här Kalifornien-musikerna tagit sig till England för att spela in albumet som släpptes i samband med singeln på hösten 1985. Efter två indieutgivna album, "10-5-60" (mini) och "Native sons", fick bandet chansen på det stora skivbolaget Island, begåvades med Will Birch (ex-Records/Kursaal Flyers) som producent och fick spela in "State of our union" i Chipping Norton Studios i Oxfordshire.
   Ett album som i Time Out beskrevs i en recension som "the most under-produced record ever to appear on a major label". Men jag tror att både Birch och Long Ryders tog det som en komplimang.
   "Looking for Lewis and Clark" blev en mindre engelsk hit, runt 60-strecket på singellistan, men efter nästa album, "Two-fisted tales" (1987) och en turné som förband till U2 splittrades gruppen. Sid Griffin flyttade till England och bildade bandet The Coal Porters.
   Och jag ångrar än idag att när vi kom till London 8 december 1985 valde jag att gå på konsert med Clive Gregson (en hjälte sedan Any Trouble-tiden) istället för att följa med Anders och Johan på Long Ryders-konsert.

"Looking for Lewis and Clark" live på BBC i London 1 oktober 1985.


Den officiella videon till "Looking for Lewis and Clark" filmades sommaren 1985 inför publik på Mean Fiddler i Harlesden. Konsertbilderna med playbackmusik ackompanjeras av historiska amerikanska filmer.


/ Håkan

Resan till New York(1)

Postad: 2012-10-04 08:04
Kategori: Blogg



Som ni ser på tidningsklippet ovan (publicerat i Nerikes Allehanda 26 september) har jag fyllt år och varit i New York. Och blivit intervjuad i den lokala tidningen. Jag vill gärna understryka att resan till The Big Apple var min kära hustru Carinas födelsedagspresent till mig. Tanken med att ta vägen över London till och från New York var, så här i efterhand, inget lyckat beslut med anledning av inställda flyg, thunderstorm i New Jersey, en mellanlandning i Philadelphia, en ny thunderstorm på JFK på vägen hem, missat anslutningsflyg på Heathrow och fyra timmar extra på en flygplats i London.
   Ingenting, absolut ingenting, av det påverkade den helt igenom positiva känslan och den fantastiska upplevelsen av att tillbringa sex nätter och sex dagar i en intensivt pulserande, vädermässigt grandios, härligt händelserik och framförallt vacker världsstad.
Hade helt oplanerat prickat in New York-besöket med generalförsamlingens öppnande på FN och staden var fullkomligt översvämmad av poliser, ordningsmakt och säkerhetsfolk (med eller utan kulspruta). Det var också en stor och magnifik upplevelse att se hur uppenbart nervösa människor gav plats och utrymme för celebriteter fast trafiksituationen redan från början var kaotisk och i det närmaste rush hour-intensiv dygnet runt.
   Nedan finns några bildbevis från vistelsen i New York som inkluderade båtresor, fantastisk utsikt, Brooklyn Bridge-promenader, Bleecker Street, god mat, Ground Zero-besök, Strawberry Fields i Central Park, 72th Street, FN-hus, långa promenader på Bowery och Broadway på södra Manhattan och en mycket överraskande limousinfärd längs 5th, 6th och 7th Avenyn. Men också en fin konsertkväll med John Hiatt och uppvärmaren Max Gomez som jag redan dokumenterat här.
   För ett ögonblick förvandlas den här sidan till en fotoblogg- Och lag lovar/hotar att återkomma i ämnet om några dagar.





















/ Håkan

Roxette-rock utan sväng

Postad: 2012-10-03 07:50
Kategori: 80-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/8 1989.

ROXETTE/THE CREEPS
Brunnsparken, Örebro 5 augusti 1989


Finalkonserten på den gränslöst framgångsrika Roxette-turnén blev aldrig den himlastormande succé eller stora hyllning som alla, publik och artister, väntat sig. Örebropubliken, till antalet 4200, var tillbakadragen och tystlåten och Roxette på scen var mer en händelse än en musikalisk upplevelse.
   Att Roxette inte är ett riktigt rockband fick vi klart för oss i en lätt jämförelse med förbandet, småländska Creeps. Robert Jelinek och grabbarna i det bandet är rockmusiker långt in i själen.
   Trots minimal uppmärksamhet från publiken gav Creeps mer av den ärliga rockkänslan på dryga halvtimmen än Roxette lyckades med på 75 minuter.
   Roxette-turnén har varit ett segertåg genom Sverige. Kommersiellt sett en braksuccé men var musikaliskt förutsägbart och opersonligt. Den stora, ellipsformade scenen och effekterna med ljus, rök och hissar gav säkert ett enormt synintryck men ökade distansen till publiken.
   En distans som i Brunnsparken blev oändlig med en helt förlorad publikkontakt som följd. Det var den största anledningen till att den första halvtimmen var en katastrof.
Marie Fredriksson har en fantastisk röst, Per Gessle skriver smarta hits och bandet är proffsigt och durkdrivet men inledningsvis fick de jobba i uppförsbacke framför en likgiltig publik.
   Det smittade av sig på scen där det blev både nervöst och stelbent under låtar som "Dangerous" och "Dressed for success",
   Fortsättningen blev, tack och lov, bättre. Kanske var det mörkret som gjorde det intimare och när de akustiska gitarrerna plockades fram till "Surrender" (med fantastisk sång av körtjejen Mia Lindgren) lämnade konserten den allmängiltiga nivån.
   När elektriciteten sedan återvände var det både tuffare och tajtare på scen. Tempot höjdes, ljudvolymen blev bättre och humöret steg.
   När plötsligt några fraser från "Sommartider" dök upp mitt i presentationen blev det riktigt spontant och roligt.
   Efter en timme och "The look" som avslutning tackade Roxette för sig. Utan ovationer kom de ändå tillbaka för "Goodbye to you" för att sedan tvinga sig kvar på scen framför en minst sagt trött publik.
   Då satte sig Marie vid pianot och sjöng "It must have been love" ljuvligt vackert innan "Listen to your heart" fick avsluta det hela. Med Maries självsäkra röstresurser växte den och blev till final på en alls icke dålig konsert men där den festliga inramningen föll bort och gjorde upplevelsen synnerligen ordinär.

/ Håkan

Singlar#88: The London Cowboys

Postad: 2012-10-01 08:50
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LONDON COWBOYS: Street full of soul (Flickknife, 1983)

DET KÄNNS SOM DET ÄR TVÅ helt olika karriärer, men ändå musikaliskt närbesläktade, som möts på den här singeln som släpptes framåt sommaren 1983. Dels är det bandet London Cowboys som började existera under det namnet 1980 men vars medlemmar till vissa delar hade jobbat tillsammans sedan 1975. Och dels Glen Matlock, den gamle Sex Pistols-basisten, som 1983 precis hade gjort entré i gruppen och tämligen omgående fick en ledande, betydelsefull men också kortvarig roll i bandet.
   Rötterna till London Cowboys fanns redan 1975 när gitarristen Barry Jones och gitarristen/sångaren Steve Dior bildade The Quickspurts. För en kort tid spelade Chrissie Hynde gitarr i bandet och när trummisen Jerry Nolan, som lämnat Heartbreakers 1977, kom med blev bandet stationerat i New York, spelade in en demo för skivbolaget Track och bytte namn till The Idols.
   När bandet 1979 skulle flytta tillbaka till England fick inte Nolan något visum, Jones stannade också i USA och samarbetet Jones/Dior tog följaktligen paus medan Dior under det nya namnet London Cowboys experimenterade med dansmusik tillsammans med Russell King på några singlar 1980-81 av vilka ”Shunting on the nightshift” fick en viss uppmärksamhet. I samma veva kom Jones tillbaka från USA och lierade sig med Dior och jakten på en kompsektion inleddes. På albumet ”Animal pleasure” (1982) spelar Tony James (ex-Generation X/Sigue Sigue Sputnik) bas och Terry Chimes (ex-Clash/Generation X) trummor men strax innan jul 1982 gick Glen Matlock med i bandet.
   Efter februari 1977, när han lämnade Sex Pistols, hade Matlock haft en händelserik karriär med Rich Kids, Iggy Pop (”Soldier” och turné), en singel med Swingers, Spectres (flera singlar och USA-turné) och några singlar med Hot Club som bland annat innehöll skivproducenten Mickie Mosts son och sångaren Steve Allen från Deaf School och Original Mirrors.

MATLOCK KOM ALLTSÅ IN London Cowboys och fick överraskande snabbt en ledande roll som både låtskrivare och producent och singeln ”Street full of soul” blev det första exemplet på det nya London Cowboys. Jag har en personlig upplevelse från den här tiden, har berättat det mesta i den här krönikan, när jag såg London Cowboys live i London i januari 1983 och strax innan konserten träffade Matlock på puben bredvid The Moonlight i West Hampstead där de senare skulle spela.
   Nästan exakt fem år efter att han lämnade Sex Pistols förklarade en ödmjuk Matlock att han blev medlem i London Cowboys för bara fem veckor sedan men på scen, där ”No fun” (Sex P) fanns med i gruppens repertoar, fick Glen ändå sjunga en låt.
   I oktober 1983 gick London Cowboys och Matlock in i studion igen och spelade in ett minialbum, ”Tall in the saddle” med sju låtar, där singel-b-sidan ”Let’s get crazy” fanns med men överraskande nog inte ”Street full of soul”.
   Jones och Dior hade ju tidigt Johnny Thunders Heartbreakers som modell för sin rockmusik och det hörs ju tydligt på ”Street full of soul” som är en perfekt låt i en lite för tunn produktion fast blåset fläskar på i bakgrunden. Mer rockig pop än vildsinta rocktakter. Så var ju Matlock en typisk popkille med stor känsla i sina popinfluenser redan på Sex Pistols-tiden.
   På b-sidan, Diors "Let's get crazy", är det däremot mer tryck i den punkinfluerade och gitarrvilda produktionen som ännu gång är signerad Glen Matlock.

Ljudspåret till "Street full of soul":


Ljudspåret till b-sidan "Let's get crazy":


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2012 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.