Blogginlägg

Trygg succé utan överraskningar

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 2012.

OTIS GIBBS
Scandic Grand Hotel, Örebro 9 oktober 2012
Konsertlängd: 20:00-21.22 (82 minuter)
Min plats: Jag satt(!) ca 10 meter från scenen.

Den bokstavligen väldige amerikanaren Otis Gibbs har ännu en gång besökt Örebro och även denna gång tog han den lilla publiken med storm. Han har sedan sitt förra Örebro-besök för ett år sedan släppt en skiva med den stålhårda titeln "Harder than hammered hell" som musikaliskt faktiskt är mjukare och mer countryfierad än genombrottet ”Joe Hill’s ashes”.
   På senaste skivan omger sig Gibbs med ett band. Ganska anspråkslösa arrangemang som egentligen inte betyder någonting när Otis nu har givit sig ut på ännu en av sina långa och intensiva soloturnéer. Sedan 23 september, när han anlände till Sverige och Varberg, har han uppträtt varje dag, lördag, söndag som måndag, innan han i tisdags avslutade den nordiska svängen med en konsert i Örebro.
   På konsert och på turné med bara sin akustiska gitarr till komp kräver Otis Gibbs sånger inte så mycket mer än en mäktig röst, ett distinkt gitarrspel och, inte minst viktigt, extremt underhållande mellansnack. Historier och anekdoter som vi i flera fall hade hört tidigare men som ändå var lika underhållande den här gången.
   Konsertens 16 sånger under drygt 80 minuter var en trygg och säker succé utan direkta överraskningar. Jag trodde senaste albumet skulle spela huvudroll i tisdagskvällens repertoar. Trots en handfull nya låtar saknade jag ändå skivans klart bästa höjdpunkter, "Christ number three" och "The land of maybe".
   Gibbs inledde aktuellt med ”Second best”, avslutade med ”Detroit steel” och sedan extralåten ”Don’t worry kid” men i övrigt var det några gamla slagnummer som fungerade bäst. Fina och närmast imponerande versioner av "Caroline", "Kansas City" (en egen låt, inte Carl Perkins klassiker) och "Karluv Most" i fina versioner som faktiskt räddade min kväll från att bli en ren och skär förutsägbar upprepning.
   Till det kom Otis Gibbs sedvanliga närvarokänsla och den varma unika kontakten med publiken som verkligen gick att ta på denna kväll. Medan hösten var som mörkast utanför fönstret.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.