Blogginlägg

Inget mer än nostalgi

Postad: 2012-10-25 08:26
Kategori: Konserter

LET IT BE
Musical
Prince Of Wales Theatre, London


Turistfälla är kanske en lite för grov och kritisk beskrivning av "Let it be"-musikalen som just nu visas på Prince Of Wales Theatre i det centrala hjärtat av London. Men det var med tämligen besvikna steg vi lämnade teatern strax efter halv elva en fredagkväll för knappt en vecka sedan.
   Kanske var vi lite tagna av att återigen befinna oss i London eller kanske fick den utmärkta amerikanska lunchen på Lucky Seven Diner på Westbourne Park Road oss att tappa fotfästet och framåt eftermiddagen handlöst falla för Beatles-nostalgi och en inbjudande musikalaffisch. Men det kanske helt enkelt var en oplanerad och plötslig fredagkväll i ett småregnigt London som fick oss att söka oss till en varm teaterlokal så lägligt placerad på gatan mellan Piccadilly Circus och Leicester Square.
   Musikalen hade nyligen premiär, 14 september, men jag var helt oförberedd och illa påläst och trodde väl i min enfald att jag skulle bjudas på en dramatisk och spännande teatral musikal som skulle bygga på uppbrottet, splittringen, motsättningarna och den slutliga kraschen i Beatles häpnadsväckandekarriär. Jag kunde möjligen inte haft mer fel ty "Let it be" saknar från första till sista minut dramatik och djup och innehåller ingenting som kan kallas regisserad teater. Helt enkelt en tributeshow med ett 30-tal låtar uppradade efter en nästan strikt kronologisk linje.
   Valet av låtar ur Beatles gränslösa repertoar kan alltid diskuteras, det finns givetvis en uppsjö av klassiska och bra låtar, men det är nästan skrattretande när jag läser programmet där de fyra musikerna i den k   vällens upplaga av Beatles valde sina personliga favoritlåtar av vilka inga ingick i showen. Därför fick vi aldrig se och höra varken "The long and winding road", "Dear Prudence", "Penny Lane" eller "Tomorrow never knows". Lägg till extramusikern, på keyboards, Michael Bramwells favorit "Something" så blir programmet uppenbart vilseledande.
   Men likheten både visuellt eller soundmässigt kan jag inte klaga på. Emanuele Angeletti (en högerhänt Paul McCartney), Michael Gagliano (John Lennon), Phil Martin (Ringo Starr) och John Brosnan (George Harrison) gjorde sitt bästa för att kopiera originalen. Och enligt publikreaktionerna den här fredagskvällen, det applåderades efter varje låt och den simpla konsertkänslan var överhängande, var det full succé.
   Jag är ingen vän av tributeshower, läs här vad jag en gång i tiden skrev om en annan tributeshow hemma i Örebro 1999, och det här var varken bättre eller sämre än den.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2012 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.