Blogginlägg

Singlar#88: The London Cowboys

Postad: 2012-10-01 08:50
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LONDON COWBOYS: Street full of soul (Flickknife, 1983)

DET KÄNNS SOM DET ÄR TVÅ helt olika karriärer, men ändå musikaliskt närbesläktade, som möts på den här singeln som släpptes framåt sommaren 1983. Dels är det bandet London Cowboys som började existera under det namnet 1980 men vars medlemmar till vissa delar hade jobbat tillsammans sedan 1975. Och dels Glen Matlock, den gamle Sex Pistols-basisten, som 1983 precis hade gjort entré i gruppen och tämligen omgående fick en ledande, betydelsefull men också kortvarig roll i bandet.
   Rötterna till London Cowboys fanns redan 1975 när gitarristen Barry Jones och gitarristen/sångaren Steve Dior bildade The Quickspurts. För en kort tid spelade Chrissie Hynde gitarr i bandet och när trummisen Jerry Nolan, som lämnat Heartbreakers 1977, kom med blev bandet stationerat i New York, spelade in en demo för skivbolaget Track och bytte namn till The Idols.
   När bandet 1979 skulle flytta tillbaka till England fick inte Nolan något visum, Jones stannade också i USA och samarbetet Jones/Dior tog följaktligen paus medan Dior under det nya namnet London Cowboys experimenterade med dansmusik tillsammans med Russell King på några singlar 1980-81 av vilka ”Shunting on the nightshift” fick en viss uppmärksamhet. I samma veva kom Jones tillbaka från USA och lierade sig med Dior och jakten på en kompsektion inleddes. På albumet ”Animal pleasure” (1982) spelar Tony James (ex-Generation X/Sigue Sigue Sputnik) bas och Terry Chimes (ex-Clash/Generation X) trummor men strax innan jul 1982 gick Glen Matlock med i bandet.
   Efter februari 1977, när han lämnade Sex Pistols, hade Matlock haft en händelserik karriär med Rich Kids, Iggy Pop (”Soldier” och turné), en singel med Swingers, Spectres (flera singlar och USA-turné) och några singlar med Hot Club som bland annat innehöll skivproducenten Mickie Mosts son och sångaren Steve Allen från Deaf School och Original Mirrors.

MATLOCK KOM ALLTSÅ IN London Cowboys och fick överraskande snabbt en ledande roll som både låtskrivare och producent och singeln ”Street full of soul” blev det första exemplet på det nya London Cowboys. Jag har en personlig upplevelse från den här tiden, har berättat det mesta i den här krönikan, när jag såg London Cowboys live i London i januari 1983 och strax innan konserten träffade Matlock på puben bredvid The Moonlight i West Hampstead där de senare skulle spela.
   Nästan exakt fem år efter att han lämnade Sex Pistols förklarade en ödmjuk Matlock att han blev medlem i London Cowboys för bara fem veckor sedan men på scen, där ”No fun” (Sex P) fanns med i gruppens repertoar, fick Glen ändå sjunga en låt.
   I oktober 1983 gick London Cowboys och Matlock in i studion igen och spelade in ett minialbum, ”Tall in the saddle” med sju låtar, där singel-b-sidan ”Let’s get crazy” fanns med men överraskande nog inte ”Street full of soul”.
   Jones och Dior hade ju tidigt Johnny Thunders Heartbreakers som modell för sin rockmusik och det hörs ju tydligt på ”Street full of soul” som är en perfekt låt i en lite för tunn produktion fast blåset fläskar på i bakgrunden. Mer rockig pop än vildsinta rocktakter. Så var ju Matlock en typisk popkille med stor känsla i sina popinfluenser redan på Sex Pistols-tiden.
   På b-sidan, Diors "Let's get crazy", är det däremot mer tryck i den punkinfluerade och gitarrvilda produktionen som ännu gång är signerad Glen Matlock.

Ljudspåret till "Street full of soul":


Ljudspåret till b-sidan "Let's get crazy":


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2012 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.