Blogginlägg

"Grace"

Postad: 2012-10-31 07:50
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD LINDGREN
Grace
(Rootsy)


Malmö-killen Richard Lindgren är en stjärna som lyser utan att han har gjort några större avtryck i den kommersiella musikvärlden. I mina ögon och öron är det fruktansvärt orättvist ty Richard är en skicklig låtskrivare, behandlar det amerikanska språket med en genuin elegans och tillsammans med sina musiker har han gjort ännu en högintressant skiva.
   Hans två senaste skivor, "Salvation hardcore" (2006) och "A man you can hate" (2008), har varit stora favoriter och nya skivan gör ingen besviken. Han är en klassisk singer/songwriter, och några av pärlorna här tillhör den kategorin, men de övervägande arrangemangen på skivan är snarare lågmäld rock med smakfulla detaljer (dobro, kornett/saxofon, dragspel, mariachi-blås, anpråkslös gospelkör, mandolin) som gör variationen på skivan väldigt behaglig.
   Richard har under de senaste två åren besökt Örebro ett flertal gånger, har bland annat gjort succé på Live At Heart, och ett flertal av låtarna på skivan har funnits med på liverepertoaren. Underbara skelett till låtar som här i flera fall har växt ut och förvandlats till stolta hörnstenar i Lindgrens repertoar. Några låtar är dessutom skrivna på plats här i Örebro och närvaron i Richards texter är fullkomlig och väldigt personlig vilket givetvis förstärker intrycken av skivan ytterligare.
   Med hjälp av sitt band har Richard utformat ett personligt stundtals Ry Cooder-inspirerat sound. Främst tack vare gitarristen Jon Erikssons extrema färdigheter på lapsteel, weissenborn, dobro och national men arrangemangen i övrigt är också väldigt smakfulla och överraskar mest i de något rockigare men ändå tillbakalutade låtarna. "Hopeless side of town", "She's already gone" och "Losing my bearings" kan bli Richards stora presentation för den breda publiken utan att för den skull tumma på personligheten.
   Medan låtar som "Reconsider me" (spetsad med gospelklanger), "I came, I went but I don't know where I'm going", "Silver", "If only she came walking by" och "New year's eve 2009" är hämtade från Lindgrens kända hemmaplan som rocktrubadur. Lägg till några blues- och folkmusikinfluerade låtar och "Grace" är ett mäkta imponerande album.
   Richard själv är som en osannolik mix av Tom Waits och Jackson Browne med små stänk av Steve Forbert men med en väldigt personlig aura som sin största tillgång. Bakom den där ofta vemodiga nästan sentimentala tonen i texterna finns en rik flod av både värme, ödmjukhet och självdistans.
   "Grace" är kanske inte en lika generös skiva som hans tidigare, dubbel-cd och 3-cd-box har varit hans senaste format, men eftersom kvantitet och kvalité aldrig går hand-i-hand blir den här skivan en koncentrerad pärla med många små guldkorn och väldigt få mellannummer. Som kommer räcka långt, långt genom den mörka kalla vintern.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (408)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (48)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2012 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.