Blogginlägg från september, 2012

En underbar konsertkväll i NYC

Postad: 2012-09-30 23:06
Kategori: Konserter



JOHN HIATT & THE COMBO/MAX GOMEZ
City Winery, New York 25 september 2012
Konsertlängd: 20:04-20:34 (Gomez) och 20:49-22:46 (Hiatt)
Min plats: 15 meter snett till höger från scenen


Lördag förmiddag och jag befinner mig på Heathrow-flygplatsen i London när jag försöker mig på att sammanfatta resan till och från New York i förra veckan. En ofrivillig försening till följd av ännu en thunderstorm över NY har gjort att resan blev den mest händelsrika jag tror att jag någonsin har upplevt.
   Det var inte det jag i första hand vill berätta idag, men det finns en risk/chans att jag återkommer med spännande detaljer i det specifika ämnet någon annan gång, utan försöka förmedla upplevelsen av en John Hiatt-konsert på City Winery.
   På självaste releasedagen av nya albumet "Mystic pinball" ställde sig Hiatt på den lilla klubbscenen i New Yorks SoHo-kvarter på den södra delen av Manhattan. Nya skivan är, om sanningen ska fram (vilken den alltid ska på den här sidan...), ingen Hiatt-klassiker men inte heller någon katastrof. Snarare en fullt medelmåttig till bra skiva med både klara guldkorn och bluesinfluerat allmängods.
   Och kanske är det också Hiatts egen uppfattning om nya albumet ty kvällens setlist var väldigt knapphändig med nya låtar under den nästan två timmar långa konserten. Men det gjorde, som sagt, inte så mycket när vi istället fick ett fantastiskt blandat och utsökt urval där varje låt lät som en ny höjdpunkt. Och eftersom jag inte har sett Hiatt på konsert under de senaste tio åren kändes ingenting som upprepning. Med en artist som befinner sig på en trygg nivå i en lång artistkarriär.
   Öppningen av konserten var sensationellt bra och explosiv. "Master of disaster" är en kanonlåt, "The tiki bar is open" (med gitarristen Doug Lancio på slide) och sedan "Crossing muddy water" (med samme Lancio på mandolin) gav egentligen hela konserten en klassisk inledning.
   Sedan fortsatte konserten på samma exklusiva nivå. Från "Cry love" (med ett magnifikt mandolinsolo av Lancio), nya "Blues can't even find me", "Tennessee plates", "Real fine love" (vilket driv i Nathan Gehris bas!) och nya "We're allright now" som är så ordinär på skiva men live förvandlades till en bland många hörnstenar i kvällens liverepertoar.
   Ja, ni ser, det är egentligen omöjligt om ens nödvändigt att beskriva varje låt. Det är bara att läsa och analysera nedanstående låtlista och ni förstår att upplevelsen i tisdagskväll var ganska obeskrivlig i ord.
   Med sin långa cajunbakgrund gav trummisen Kenneth Blevins "Memphis in the meantime" en djupt svängig prägel som lockade Hiatt att genomföra en tämligen fantastisk allsång i publiken. Där ena halvan sjöng "Mem" och den andra sjöng "phis" och alla i mitten bland restaurangborden sjöng "howhowhow".
   Hiatt ska också beundras för sina otroliga soulkvalitéer som nådde sitt crescendo under "Feels like rain". Konserten kunde sedan knappast ha avslutats på ett bättre sätt. "Have a little faith" (dock tyvärr utan piano på scenen) och "Riding with the king" var en formidabel final på en intim krogspelning med Hiatt och hans band.

Vi åkte gul taxi till City Winery med bara John Hiatt i huvudet och tyckte namnet Max Gomez bara störde bilden på en perfekt konsertkväll. Det blev nästan tvärtom. Gomez var uppvärmare och det var egentligen hans enkla, anspråkslösa, djupt ödmjuka, lågmälda men väldigt personliga framträdande som satte sig bäst i den här kvällens medvetande och minne.
   Gomez är en ny 25-årig singer/songwriter från Taos i New Mexico. Han berättade från scen att han för första gången var i New York men satte ändå outplånliga spår i minnet med sina blott 30 minuter på scen. Han beskrivs på sin hemsida som en mix av Johnny Cash, Townes Van Zandt och Kris Kristofferson men jag vill hellre ge honom en ärlig plats mellan Ron Sexsmith och Steve Forbert. Kanske inte så röst- och musikmässigt lik men personligheten i samma genre var helt uppenbar. Med dessutom en rå härlig klang i den akustiska gitarren.
   Gomez har kontrakt med samma skivbolag som Hiatt, New West, och debuterar i januari 2013 med sitt första album från vilken han valde sju starka låtar i tisdags. En "tour edition"-version av skivan fanns till försäljning efter konserten och jag kan lova att skivan inte gjorde mig besviken när jag kom hem igår. Lägg namnet Max Gomez på minnet.

JOHN HIATT & THE COMBO
John Hiatt, sång/gitarr
Doug Lancio, gitarr
Nathan Gehri, bas
Brandon Young, mandolin
Kenneth Blevins, trummor/sång.

John Hiatts låtar:
Master of Disaster
The Tiki Bar is Open
Crossing Muddy Water
Cry Love
Blues Can't Even Find Me
Tennessee Plates
Real Fine Love
We're All Right Now
I Know how to Lose Her
Drive South
Perfectly Good Guitar
Feels Like Rain
Alone In The Dark
Thing Called Love
Memphis in the Meantime

Extralåtar
Have a Little Faith in Me
Riding with the King

Max Gomez låtar:
Ball and chain
What it means
Love will find a way
Cherry red wine
Run from you
Rule the world


Max Gomez.

/ Håkan

Singlar#89: Captains Of Industry

Postad: 2012-09-28 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


CAPTAINS OF INDUSTRY: Lifeline (Go! Discs, 1984)

JAG HAR GENOM ÅREN berättat många historier om Wreckless Eric på en hel massa ställen på den här sidan. Men har ändå inte riktigt beskrivit tiden, läget och förutsättningarna runt 1984-85 när Wreckless, som då officiellt hade tagit tillbaka sitt födelsenamn Eric Goulden, hade gruppen Captains Of Industry och gjorde ett allvarligt försök att ta sig tillbaka till det hägrande strålkastarljuset. Nu kan jag berätta om ett stort svart hål i Wreckless Erics karriär som ändå producerade en singel och ett album.
   Med hjälp av slutet i Eric Gouldens självbiografiska bok ”A dysfunctional success”, där han bland annat kommenterat de svåra åren efter Stiff fram till 1985, går det att fastställa utvecklingen som leder fram till Erics första skiva efter Stiff.
   I mars 1980 släpptes Erics sista Stiff-album, "Big smash!", tillsammans med singeln "Broken doll". Efter några turnéer i USA kom han tillbaka till England, blev beskylld av Stiff-chefen Dave Robinson att vara en oduglig låtskrivare, blev serverad två amerikanska låtskrivare (Brian Faiweather och Martin Page), gjorde ett misslyckat skivförsök med förre Rumour-pianisten Bob Andrews som producent, bröt med Stiff, körde sedan lastbilen med scengrejer på en George Hamilton IV-turné 1982, bildade sporadiska kortlivade band och levde sedan med alkoholism, psykiska problem och en väldigt begränsad kontakt med musikbranschen.
   Men 1983 började Eric få tillbaka tron på både livet och musikkarriären. Fick en ny manager, Johnny Green, som tidigare hade jobbat som roadmanager åt Clash. Det var plötsligt roligare att skriva låtar, Billy Bragg (som höll på att bli känd) ringde och ville ha med Eric på en spelning i London. Succé och Braggs skivbolagschef, Andy McDonald, var imponerad och erbjöd Eric ett skivkontrakt på relativt nystartade Go! Discs. Och Eric bildade då gruppen Captains Of Industry fast skivbolaget egentligen bara var intresserad av Eric som soloartist.

TRUMMISEN DICK ADLAND, som spelat i Piranhas (under namnet Dick Slexia), var först på plats och den rutinerade basisten Norman Watt-Roy kom sedan. Blockheads hade officiellt splittrats våren 1982 och Watt-Roy hade frilansat sedan dess. Alastair "Baz" Murphy, från Blue Orchids, spelade först keyboards i gruppen men ersattes innan skivinspelning med ytterligare en före detta Blockhead, Mickey Gallagher, som närmast hade turnerat med Eurythmics på deras "Sweet dreams"-turné. Han kom lägligt och spetsade till Captains Of Industry-soundet med sin pipiga orgel.
   Eric spelade alla gitarrer och producerade dessutom inspelningarna som resulterade i ett tämligen ruffigt och stökigt sound i en tid (80-talet) när allt skulle låta så oerhört välproducerat, ekoladdat och bombastiskt snyggt. Hösten 1984 släpptes singeln "Lifeline" som är en ljudmässig sensation i sitt komprimerade arrangemang där varje kvadratmillimeter var fyllt av instrument. Men låten är än idag en melodisk triumf om än kanske lite enahanda och blir lite tålamodskrävande med Erics frustrerade röst i centrum. Något år senare skulle Eric Goulden "överträffa" det spontana, bristfälliga och starkt minimalistiska soundet på Len Bright Combos skivor…
   "Lifeline" blev naturligtvis ingen hit och är väl i stort sett glömd i det historiska perspektivet och den finns inte ens sparad åt eftervärlden på YouTube. Singeln var ingen bra start på gruppens karriär och när skivinspelningarna i april 1985 resulterade i ett helt album, "Roomful of monkeys", hade gruppen vid det laget splittrats.
   På b-sidan "Girl in a million", som aldrig fick plats på albumet, har Eric skrivit låten med Syd Geary en halvkänd engelsman från 70-talets punkkretsar. Eric kände Geary redan på 70-talet när Gearys grupp The Softies supportade Wreckless Eric på turné. Deras låtsamarbete har väl inte heller gått till historien men borde i rättvisans namn ändå fått plats på albumet.

Intressant fotnot: Det går rykten om att Norman Watt-Roy i tiden mellan Blockheads och Captains Of Industry bland annat skapade basgången i Frankie Goes To Hollywoods "Relax" utan att få någon som helst credit.

/ Håkan

Känsloladdad musikattack

Postad: 2012-09-26 07:57
Kategori: Rockmagasinet Live




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/2 1985.

MARIE BERGMAN & LASSE ENGLUND
Rockmagasinet, Örebro 20 februari 1985


Charmen med Rockmagasinets oöverträffade satsning nu i vinter och vår är med vilken bredd och variation artistutbudet har valts. Förra veckan ett skramligt, och för övrigt ett tämligen misslyckat, rockband (Dogs) och den här veckan en musikaliskt lågmäld duo i form av Marie Bergman och Lasse Englund.
   Under sina modiga 105 minuter och 18 låtar lyckades de fylla programmet med allt från glada rocklåtar till vemodiga ballader med ett tvärsnitt från Marie Bergmans hela karriär, både gamla och nya låtar.
   Främst blev konserten en känsloladdad attack då Marie ofta lämnade ut sina allra innersta tankar med både lust och längtan. Hennes röst hade många tonlägen och blev till ett exklusivt instrument med suveränt samspel med Lasse Englunds skickliga gitarrspel. Däremellan fanns det både medveten och omedveten kontakt som tillät både improviserade krumsprång och spontana infall.
   Efter nästan sju års samarbete känner Lasse och Marie varandra utan och innan vars varma relation lätt fortplantade sig i publiken som tinade upp och både sjöng och klappade händerna.
   Många av de starka och imponerande rocklåtarna, som Marie gjorde med sitt kompband i höstas, saknades i detta akustiska format. Därför kändes det lite snopet att missa den aktuella singeln "Närmare än nära" som är det bästa Marie Bergman någonsin gjort på skiva.
   Men det räckte ändå långt utöver det vanliga när Marie Bergman och Lasse Englund gjorde extralåt på extralåt för att avsluta med "Instant energi".

/ Håkan

”Precis som det ska va’”

Postad: 2012-09-26 07:52
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/9 2012.

KENNETH & THE KNUTTERS
Precis som det ska va'
(Columbia)


Inget nytt under solen och inte heller på en ny Kenneth & the Knutters-skiva. Och det är väl gruppens hela koncept och ambition att man som lyssnare ska känna igen sig. Att temat i texterna, ofta en alldeles egen mix av läder, synd och dryck, ska låta så tidlösa att det under årens lopp varit nästan omöjligt att skilja låtarna från varandra. I alla fall textmässigt ty rim och innehåll från 1983, första skivan, via 2001, senaste skivan, till 2012, nya skivan, har förbluffande likheter.
   Ingen direkt utveckling på det "poetiska" området men sound och arrangemang har växt, från det popinspirerat enkla till ren och skär boogierock. Från Magnus Uggla till Status Quo om jag nu ska generalisera. Där tyvärr det musikaliska är mer professionellt än personligt vilket får mig att aldrig mer kalla Knutters för Sveriges proffsigaste hobbyband för på "Precis som det ska va'" låter bandet mer vuxet rutinerat och yrkesmässigt skickligt än någonsin tidigare.
   Refrängerna är nog skivans och Knutters signum där jag ibland får för mig att kören, på tre vuxna karlar, är gruppens viktigaste beståndsdel. Slagdängorna har blivit gruppens mest lättidentifierade detaljer.
   I den förutsägbara floden av häftiga gitarriff, komiska rim och välkänt gung finns det trots allt några melodiska toppar som höjer åtminstone mitt intresse.
   Stråkförstärkta schlagerkryddade "Sommaren med Åke" är en klockren hit. Bland många monotona rocklåtar kommer den sugande pianoballaden "Mannen som jag är" som en stor överraskning och just där sjunger Kickin' Kenneth som bäst. Efter det låga tempot passar sedan Knutters variant på schlagerrock perfekt i "Hon är för bra för mig" och fiol- och tin whistle-arrangemanget i en ren boogierocklåt, "Grön affär", kan jag i det här sammanhanget uppfatta som en fräsch fläkt.

/ Håkan

Singlar#90: Mickey Jupp

Postad: 2012-09-24 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


MICKEY JUPP: Nature’s radio (Arista, 1977)

"NATURE'S RADIO" ÄR VÄL INTE Mickey Jupps mest representativa singel i raden av starkt låtmaterial som den på dessa sidor ständigt hyllade låtskrivaren har släppt ifrån sig. Han själv hatar dessutom inspelningen och hela produktionen vilket jag naturligtvis inte kan ta några hänsyn till när jag väljer låtar och skivor till min 100-lista. Jupp har ju i en majoritet av låtar nästan alltid haft det amerikanska 50-talet som modell och jag misstänker att Mickey tycker att "Nature's radio", faktiskt hans allra första solosingel, är alldeles för modern och välproducerad för att traditionellt falla Mr Jupp i smaken.
   Men jag har älskat låten, texten, produktionen och sången sedan jag första gången hörde den på radion, på Kjell Alinges Asfalttelegrafen, hösten 1977. Nye producenten Pete Solley, som tills nyligen hade varit medlem i en sen uppsättning av Procol Harum, hade stora resurser till sin hjälp när han styrde upp soundet på skivan. En one-off singel på Arista, ett skivbolag där Jupp varken förr eller senare gjorde någon mer skiva.
   Det var ett imponerande manskap med musiker som kompar Jupp på "Nature's radio". Förutom Solley var det Tim Renwick, gitarr, Mick Moody (mer känd som Micky Moody), gitarr, Colin Gibson, bas, Henry Spinetti, trummor, Jimmy Jewell, saxofon, och Glen LeFleur, percussion. Rutinerade musiker med mycket erfarenhet från grupper/artister som Al Stewart, Snafu, Juicy Lucy, Tundra och Ronnie Lane's Slim Chance. Solley och Moody skulle för övrigt några månader senare spela i första upplagan av Whitesnake.
   Trots det uppenbart kommersiella soundet, inspelat i Eden Studios i Chiswick London, blev det inga listplaceringar för Mickey Jupp men däremot lockade "Nature's radio" till sig skivbolaget Stiffs intresse. Jupps namn föll på deras läppar, både för stunden (singeln) och tillbaka i tiden. Ty på våren 1978 släppte Stiff en samlingsskiva, "Mickey Jupp's Legend" (fast på etiketten står det "The legend of Mickey Jupp"), där de samlat ihop material från album och singlar med gruppen Legend där Jupp mellan 1969 och 1972 var ledare. Plus den aktuella låten "Nature's radio". Samma höst skulle Jupp/Stiff-samarbetet fortsätta på det närmast legendariska albumet "Juppanese".

B-SIDAN PÅ SINGELN, "Down at the doctors", blev historiskt sett än mer uppmärksammad och till slut en av Mickey Jupps mest kända låtar. Mest tack vare hans Southend-kollegor i Dr Feelgood vars version av låten släpptes på singel (två gånger dessutom!) och blev en mindre hit men blev också under många år en stor central favorit i Feelgoods liverepertoar. I samband med gruppens album "Private practice", producerad av amerikanen Richard Gottehrer, hösten 1978 släpptes låten på singel. Men Mickey Jupp gillade inte den versionen och Feelgood tog beslutet att spela in låten igen, live i Eden Studios, och placerade den nya Martin Rushent-producerade inspelningen, på b-sidan till singeln "As long as the price is right" (april 1979) men gav den nu titeln "Down At The (Other) Doctors".
   Feelgoods variant på Jupps låt var en tolkning med fullt arrangemang och ett helt elektriskt band. Jupps egen inspelning på b-sidan av ”Nature’s radio” är något helt annat. Hans egen bluesiga "Down at the doctors" är uppenbart liveinspelad i studion under tämligen lössläppta former med ett helt avskalat arrangemang på bara akustisk gitarr och elpiano, lite percussion och några oidentifierade röster i kören.
   Han och kören sjunger genomgående "Down to the doctors" och låten föddes faktiskt många år tidigare med just den titeln. Och det finns faktiskt en inspelning från 1975 med Jupp, och hans då nio medlemmar stora band inklusive blås, men den inspelningen gavs inte ut förrän 1979 på compilation-albumet "Southend rock". Och då under den ursprungliga titeln "Down to the doctors", med ett mäktigt munspelssolo som extra bonus.

Intressant fotnot: Dr Feelgood hade svårt att stava till Mickey Jupps namn på sina singlar. Inte bara en utan två gånger fick de för sig att kamraten från Southend hette Micky Jupp.

A-sidan helt felaktigt illustrerad med omslaget till "Some people can't dance":


Finns ingen Jupp-version av "Down at the doctors" men däremot en sedvanligt svängig tolkning av Dr Feelgood.


/ Håkan

Singlar#91: Justin Hayward & John Lodge

Postad: 2012-09-21 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


JUSTIN HAYWARD & JOHN LODGE: Blue guitar (Threshold, 1975)

BIRMINGHAM MÖTER MANCHESTER. Inte Ocean Colour Scene mot Stone Roses och inte heller West Bromwich (laget i mitt hjärta!) mot United. Nej, det handlar som vanligt om musik på den här sidan och på just dagens perfekta singel är det två företrädare för Birmingham, Moody Blues-medlemmarna Justin Hayward och John Lodge, som möter producenterna i 10cc som hade Manchester och Strawberry Studios (som fick sitt namn efter "Strawberry Fields forever") som bas.
   Moody Blues var ett av mina största intressen under de första åren på 70-talet. Det började med "On the threshold to a dream" redan 1969 och fram till 1972 producerade de en rad för mig då fantastiska album. Alla med spektakulära titlar som "To our children's children's children", "A question of balance", "Every good boy deserves favour" och "Seventh sojourn" och det var just Justin Haywards låtar som låg mig närmast hjärtat.
   Efter Moody Blues världsturné 1973-74 gick medlemmarna sina egna vägar. Det resulterade i massor med soloalbum, samtliga fem medlemmar släppte soloskivor, men Hayward/Lodge-albumet "Bluejays" var först och blev väl i gemene mans öron den naturliga fortsättningen på Moody Blues. Både musikaliskt och visuellt.

OMSLAGET VAR MÅLAT av Phil Travers vars konstverk dekorerat alla ovannämnda Moody Blues-skivor. Och för produktionen stod Tony Clarke som följt Moody Blues under hela den framgångsrika epoken. Men på "Blue guitar" som släpptes på hösten 1975, ett halvår efter albumet, var det överraskande 10cc, tillsammans med Clarke, som producerade.
   I september 1975, när "Blue guitar" släpptes, hade 10cc under knappt tre års tid skakat fram hit efter hit som grupp, från "Donna" till "Life is a minestrone", och hade precis sin allra största höjdpunkt precis bakom sig. Under två veckor på sommaren 1975 hade "I'm not in love" toppat Englandslistan och det suggestiva balladtemat genomsyrar också "Blue guitar" som dock inte firade samma framgångar på listorna, hamnade som bäst 8:a.
   Lättsmält bluesgitarrinspirerat solointro innan Justin kommer in med sin söta, honungslena röst och det låter verkligen som en soloframförande med lite John Lodge-kör i bakgrunden. Sedan stort arrangemang med orkester som byggs upp till en maffig final.
   Lodge var mer närvarande på singel-b-sidan "When you wake up" som han skrev och sjöng tillsammans med Hayward. Låten är hämtad från albumet, ännu en ballad med ett pampigt omfång och med en lätt kyrklig prägel på sina ställen.

Ljudspåret:


Liveversion:


B-sidan "When you wake up".


/ Håkan

Han kan inget ta död på

Postad: 2012-09-19 07:49
Kategori: 80-talskonserter




Det råder lite förvirring vad gäller exakta konsertdatumet för den här konserten. Som ni ser ovanför är biljetten daterad 11 oktober, och sidor på nätet vill också hävda att det datumet stämmer. Men konserten, turnépremiären, genomfördes alltså 15 november 1980 i Stockholm. I samband med att nya albumet "Foolish behaviour" släpptes.
   Jag har alibi för 11 oktober. Då befann jag mig i Västerås för en Ulf Lundell-konsert...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1980.

ROD STEWART
Isstadion, Stockholm 15 november 1980


Rod Stewart: sång
Phil Chen: bas
Carmine Appice: trummor
Gary Grainger: gitarr
Jim Cregan: gitarr
Kevin Savigar: keyboards
Billy Peek: gitarr
Phil Kenzie: saxofon

Tvåbarnsfadern och rockartisten Rod Stewart är på gång igen. Världspremiären för 80-talets första Rod Stewart-turné inträffade som alltid i Stockholm. Det var välrepeterat, påkostat och välorganiserat. Maffig scendekor med lysande trappor skulle kunna ta död på vilken världsartist som helsty men en stjärna av Stewarts kaliber hade både ambitionen och förmågan att fånga hela publiken i den jättelika ishallen. Han spelade i lördags den mest jordnära rockmusiken som någonsin kan fylla ut hela den stora lokalen.
   När Rod uppträder är det också en syn för ögat. En visuellt eggande show där scengolvets stora ytor (nästan samtliga högtalare var upphissade i taket!) gav plats för många poser och ett stort rörelseschema.
   Inledningsvis var det rockaren Rod som gällde. Det svängde enormt och verkade vara i uppenbart fysiskt god form. Men publiken, närmare tiotusen, var till en början svalt intresserade trots det höga tempot.
   Den riktiga publikstämningen infann sig först på "Tonight's the night" då cigarettändarna lyste på läktarna som en stjärnklar natt i den kalla vinternatten. Ute var det snöblask och blåsigt...
   Soundet fungerade överraskande (så tidigt på turnén) bra men resurserna på scen var också ofantliga, bara Gary Grainger använde åtta (8!) olika gitarrer och organisationen. folk rusade in och tejpade textlappar på golvet framför Rod, bakom var perfekt.
   För kvällen lyckades Rod fånga publiken mest i de lugna låtarna och vallen för det overkliga sprängdes på "Sailin'" då publiken helt tog över sången, och den efterföljande "I don't want to talk about it", den känsligaste rocklåt som någonsin gjorts av Danny Whitten.
   Rod gjorde bara tre låtar från den nya skivan, som precis har kommit ur pressarna, men han la medvet eller omedvetet in liteextra tryck i de låtarna. Nya singeln "Passion", som publiken redan kunde, "Give me wings", då resterna av en öl kom farande över oss på läktaren, och "She won't dance with me" som är ännu en ny rak rockare. Däremot saknade jag den nya skivans annorlunda titellåt.
   Det var mestadels ett stort tungt komp som bandet lade för hans fötter. Få band har tre sologitarrister som alla hade kunnandet att ta över showen själv. Allt medan Rod rusade över scenen, jonglerade med mikrofonstativet, stod på knä, dansade vilt, slog kullerbyttor och samtidigt sjöng i sin sladdlösa mikrofon.
   Avslutningen var imponerande med "Do you think I'm sexy", som var mer rock än disco på scen, och extralåten "Sweet little rock'n roller" där likheten med Ulf Lundells totala kaos var slående fast det här var i ett betydligt större format.
   Konserten var kortare än vid tidigare Sverigebesök och var lite snopet när ridån gick ihop efter bara en och en halv timme och sexton låtar. Men Rod Stewart har en ansträngd röst som behöver all vila den kan få under den årslånga turnén som just har börjat.

Låtar (men inte i rätt ordning):
Hot Legs
Born Loose
Tonight's The Night
Sweet Little Rock'n Roller
You're In My Heart
If Lovin' You Is Wrong
She Won't Dance With Me
Passion
Maggie May
Sailing
I Don't Want To Talk About It
Oh Carol
Da' Ya' Think I'm Sexy?
You Wear It Well
I Was Only Joking
Gi'Me Wings

/ Håkan

Singlar#92: The La's

Postad: 2012-09-17 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LA’s: There she goes (Go! Discs, 1988)

ÄNNU EN SKIVA MED STARK Liverpool-connection på min 100-lista. Och den här gången är det med ett klassiskt popsound som påminner om 60-talet fast den är producerad i den senare delen av 80-talet. Klingande 12-strängade gitarrer med det där typiska Rickenbacker-soundet går igenom hela låten. Till det läggs starka popröster stundtals i falsett och sedan en helt magiskt förförande melodi som har svårt att lämna hjärnan när du en gång har hört den. Med de förutsättningarna och med det oslagbara soundet är det svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur skivan missade alla engelska försäljningslistor när den släpptes i november 1988.
   Kvartetten The La's var ungefär tio år före sin tid när de ursprungligen bildades 1984 då musikklimatet för brittisk melodisk pop inte var så hett. Etiketten Britpop skulle ju först ett decennium senare få fotfäste via ledande namn som Oasis och Blur och i den omgivningen hade nog The La's haft större chans till uppmärksamhet.
   Sanslöst snygga melodier och musikaliska rötter i 60-talet alltså. Men mitt i all välljud hade bandet uppslitande problem med sin omgivning. Hade tydligt trotsiga åsikter vid skivinspelningar, blev osams med en rad skivproducenter och hamnade vid upprepade tillfällen i schism med skivbolaget. Och det här var tio år innan bröderna Gallagher började härja som mest. The La's gjorde inte livet lätt för skivbolag, producenter och för varandra när de ständigt krånglade, protesterade och aldrig var tillfredsställda.
   Gruppen drabbades av återkommande medlemsförändringar under åren i det begränsade strålkastarljuset. Redan två år efter starten lämnade gruppens originalmedlemmen Mike Badger och sångaren och låtskrivaren Lee Mavers lämnades ensam med den nyss anlände John Power. Teamet Mavers/Power drev sedan bandet med olika gitarrister och trummisar som under de följande åren skiftade plats bakom de båda frontpersonerna.
   Innan Badger lämnade gruppen 1986 hade flera skivbolag visat intresse för The La's. Demoinspelningar från en repetition hamnade hos skivbolagschefen Andy McDonald på Go Discs som gillade det han hörde och skrev kontrakt med gruppen. Första singeln "Way out" blev ingen kommersiell framgång fast Morrissey och engelsk rockpress uttalade sig positivt om gruppen. Då producerades gruppen av Gavin Mackillop, en producent som tidigare jobbat med skagruppen General Republic, men till nästa singel, dagens huvudnummer "There she goes" som skrevs av Mavers, blev den förre The Rumour-medlemmen Bob Andrews ny producent och musikaliskt skulle gruppen varken förr eller senare träffa lika rätt.

LÅTEN FICK GOD RESPONS från många håll men några större kommersiella framgångar kunde alltså inte noteras. Dock skulle låten göra gruppen helt odödlig och oförglömlig i engelsk pophistoria. Inte minst tack vare tidskrävande strul vid kommande skivinspelningar som gjorde att det skulle dröja två år innan gruppens första och egentligen enda album släpptes.
   Gruppen och Lee Mavers, som nu var bandets helt dominerande ledare och låtskrivare, prövade ett tiotal olika producenter och ingen passade. Tämligen kända namn som John Porter (Smiths/The Alarm/Billy Bragg), Mike Hedges (Marc Almond/Siouxsie & the Banshees/Undertones) och John Leckie (Magazine/The Fall/Simple Minds/XTC) ratades helt sonika. Och budet gick till Steve Lillywhite som då tillhörde världens mest anlitade producenter. Men samarbetet under inspelningarna blev närmast en katastrof. Det kanske inte hörs på albumet "The La's" (1990) men Mavers var mycket missnöjd med Lillywhites inspelningsmetoder och det påstås att Lee och bandet helt enkelt struntade i att göra sitt bästa. Gruppen hatade till och med omslaget. En skivbolagsprodukt, påstod bandet.
   Strategiskt och kommersiellt fanns den två år gamla Bob Andrews-producerade "There she goes" med på albumet, det var ju trots allt gruppens mest kända låt, men i en nymixad version gjord av Lillywhite själv. En låt som ännu en gång släpptes på singel men på min lista är det originalet från 1988 som platsar bäst.
   Jag äger för övrigt bara 12"-versionen där ytterligare tre Andrews-producerade spår finns med. Låtar som till skillnad från "There she goes" aldrig gavs ut igen. Bland annat den officiella b-sidan "Come in come out" (ni ser den på etiketten ovan), givetvis skriven av Mavers, som också är värd att minnas. Men kanske mest för att introt så tydligt påminner om Ian Durys kanske mest kända låt "Sex and drugs and rock and roll".

Intressant fotnot: Gruppnamnet är ingen variant på en lala-lallande slagdänga utan beskrivs som den lokala accenten (scouse) på "the lads".

Den officiella videon från 1988.


Wide Awake Club-1989. Playback.


B-sidan "Come in come out".


/ Håkan

Singlar#93: Chris Hodge

Postad: 2012-09-14 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


CHRIS HODGE: We’re on our way (Apple, 1972)

DAGS FÖR EN SÅ GOTT SOM anonym artist, sångare och låtskrivare på min lista. Som samlare av alla utgivna skivor på etiketten Apple var det inte så konstigt att jag införskaffade den här skivan sommaren 1972. För den stora breda skivpubliken gick Chris Hodges skivdebut däremot förbi utan att väcka någon större uppmärksamhet.
   Beatles skivbolag Apple introducerades 1968 och förutom skivor med bandet och dess fyra medlemmar skulle bolaget uppmuntra nya talanger, spännande låtskrivare och udda artister som hade svårt att få kontrakt på de konventionella/stora skivbolagen. Därför blev Beatles-medlemmarna och skivbolaget översållade med demoskivor och kassetter med sångare och grupper som företrädesvis skrev eget material.
   Engelsmannen Chris Hodge var en sen upptäckt i skivbolagets historia. Hodge hade bott i Rom där han hade jobbat som modefotograf och när han som 22-åring kom tillbaka till London skrev han på ett kontrakt för musikförlaget Robert Mellin Publishing och för pengarna spelade han in några demos.
   Sedan ringde han A&R-mannen (Artist & Repertoire) Tony King på Apple, berättade om sin nya låt "We're on our way" och att den handlade om flygande tefat och UFO:s, som direkt blev intresserad. När han sedan fick höra demoinspelningen gav han den till Ringo Starr som vid tillfället var intresserad av den nya generationen artister, och just då höll på att spela in en musikfilm med T Rex ("Born to boogie") och hade blivit kompis med Marc Bolan.

RINGO TÄNDE PÅ ALLA cylindrarna och skrev kontrakt med Hodge som sedan spelade in "We're on our way" med producenten Tony Cox i Apples studio i källaren under skivbolaget på Savile Row. Cox var på 60-talet medlem i gruppen Young Idea som 1967 hade en Tio i topp-hit med "With a little help from my friends". Han hade tidigare jobbat med flera folkmusikartister (Allan Taylor (bland annat "Belfast '71" om Nordirlandkonflikten), Mick Greenwood, Marc Ellington, Tir Na Nog, Trees och Mick Softley) men också med grupper som Stackridge och Caravan.
   Soundet på "We're on our way" tillhör på sätt och vis spektakulär glamrock, som 1972 hade sitt stora år, men har också både en psykedelisk och vilda västern-inspirerad touch ("aah-ooh") och Chris Hodges stämma påminner om just Marc Bolan. Och låten/refrängen har ju en hook som suttit i min hjärna sedan 1972. Med en science fiction-text och i ett arrangemang som är spetsat med bland annat en elektrisk sitar, blås och twanggitarr.
   "We're on our way" marknadsfördes stenhårt i USA av någon anledning och blev också en mindre hit (plats 44) på Billboard-listan men i England gick den spårlöst förbi. Ändå gick Hodge in i studion och spelade in låtar till ett planerat album som aldrig gavs ut. Inte ens nästa singel, "Goodbye sweet Lorraine", gavs ut i England utan bara i USA (och övriga Europa) men Apple hade på grund av ekonomiska problem tappat intresset och uppmärksamheten kring singeln blev liten. Och de övriga låtarna som Hodge spelade in, "The year 2000", "Karma is going to get you", har aldrig sett dagens ljus.
   Mot slutet av 1973 löste Apple Chris Hodge från hans kontrakt och han gjorde sedan några spridda skivor på RCA och DJM men ingenting hände. Hodge flyttade senare till USA för att jobba i filmbranschen.
   Chris Hodge må vara Ringo Starrs fynd men singel-b-sidan "Supersoul" ekar väldigt tydligt John Lennon med ett Plastic Ono Band eller Elephants Memory i kompet.

A-sidan.


B-sidan "Supersoul" lik Lennon...


/ Håkan

Riktigt kul - i en kvart

Postad: 2012-09-12 07:50
Kategori: Rockmagasinet Live




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/1 1988.

UK SUBS
Kulturhuset/Rockmagasinet 20 januari 1988


1977, för elva år sedan, slog punkrockmusiken igenom med dunder, brak och ett helt nytt mode i släptåg. Fortfarande väntar vi på nästa av ny rockmusik men under tiden kan vi medrockmusikens hjälp återvända till den primitiva aggressionen som för ett decennium sedan betraktades som en revolution.
   I onsdagskväll stod UK Subs, ett av Englands punkband från den här tiden, på Kulturhusets scen. Högt tempo, outsinlig energi, våldsamma uttryck, utmanande poser och stundtals rasande effektiv rockmusik.
   Kulturhuset är Rockmagasinets nya namn men det mesta var sig likt. Den stora breda pelaren framför scenen stod förargligt kvar och lokalen är i skriande behov av fungerande luftkonditionering.
   PR-sinnade managers, skivbolag och bokningsfirmor vill så här i efterhand göra något stort av UK Subs. Men faktum är att de för tio år sedan spelade en mindre roll i skuggan av kanoner som Sex Pistols, Clash, Damned, Stranglers med flera.
   Men ändå har gruppen tydligen fortfarande en stor publik för Kulturhuset var överraskande välfyllt i onsdagskväll. Unga punkare och äldre fans dansade vilt framför scenen.
   Till en rockmusik som i dessa dagar är en nyttig energispruta. Som är riktigt rolig i en kvart, fullt acceptabel i en halvtimme men som sedan mot slutet blev enahanda.
   Att efter UK Subs konsert gå in på individuell kritik är, som det heter på sportsidorna efter en 0-0-match, ointressant. Men att Charlie Harper, ärrad och fårad sångare, leder sitt band för tionde året är dock anmärkningsvärt.

/ Håkan

Intensiv festivalhelg följs av eftertanke

Postad: 2012-09-11 07:28
Kategori: Live at Heart

Foto: Carina Österling
DET HAR VARIT EN INTENSIV festivalhelg i stan (Örebro), många konserter under tre kvällar, och jag har skrivit som en tokig. Har verkligen totalmanglat text till både den här sidan och tre tidningsrecensioner mellan alla intressanta möten med både artister och läsare. Upplevelserna på scen har naturligtvis varit det centralt viktiga men intryck och levererade tankar har också tagit tid att formulera. Mycket slit där vardagliga problem (äta/köpa frukostbröd/jobba/luncha/handla/
tipspromenad/hjälpa mor) ska lösas samtidigt som en ständig jakt på att få tiden att räcka till ständigt har pågått.
   Ändå har det varit mycket inspirerande att vara på festival, låt vara i samband med oändliga krogbesök(!). Mitt i stormens öga, när festivalen rusade på för fullt, fanns inte riktigt tid för eftertanke. Men så här några normala dagar senare upptäcker jag att det är mycket information som jag lät passera när själva skrivandet av recensioner och dagsanalyser stod i fokus.
   Därför skulle jag för några ögonblick vilja återvända till upplevelsen och skingra dimman kring några lösa trådar som kanske bara blev en bisats i ett anteckningsblock i stridens hetta.
   Torsdagens konsertkväll blev väl den mest normalintensiva av de tre. Med den fina starten Sixgun Republic, Johan Örjansson och The Mighty Stef (se bild vänster). Strax innan Örjansson träffade jag Bobby Sant, en av festivalartisterna, som berättade att han hade varit i Örebro sedan i tisdags, att han ständigt skriver nya låtar och att kommande konserten skulle innehålla en majoritet av nyskrivet.
   Just då var jag övertygad om att jag vid något tillfälle skulle få uppleva Sant på scen men ena gången krockade det med Richard Lindgren och den andra gången inträffade det unika plötsligt på en annan scen, Austinfestrivalgeneralen Louis Meyers gjorde ett sensationellt inhopp på Thad Beckmans konsert, som drog till sig min uppmärksamhet.
   Det mötet var inte direkt repeterat och Meyers gick upp på scenen med orden "See what happens" i sin mun.
   Sant är en genuin låtskrivare från Karlstad med en fantastisk röst. En annan låtskrivare från en annan del av landet, Skåne, är Richard Lindgren som inte bara genomförde två konserter under festivalen utan också tilldelades Live At Hearts låtskrivarstipendium 2012 som består av en två veckor lång låtskrivarvistelse i Örebro med helpension på hotell, möjligheter att spela in i studio och stå på scen och testa låtarna. Det kommer att bli ett alldeles utsökt tillfälle att stifta bekantskap med Richard och hans personliga sånger.

JAG VILL INTE PÅ NÅGOT ENDA sätt ta åt mig äran eller påstå att det var jag som upptäckte Richard en gång i tiden. Men redan 2006 upptäckte jag honom som både artist och låtskrivare, recensionen till albumet ”Salvation hardcore” finns här, och skivan hamnade för mig på tredje plats bland det årets alla svenska album. När ”A man you can hate” (2008) släpptes (tyvärr finns inte recensionen sparad) uppfattade jag den som ännu bättre och placerade den på en andraplats på årsbästalistan.
   Sedan har jag träffat Richard vid ett flertal tillfällen, upplevt konserter med honom och har även skrivit några längre betraktelser om honom, exempelvis här och här. Richard släppte den lilla nyheten på scen i lördagskväll att han just nu sitter och översätter Hank Williams-låtar. Till ett kommande projekt enligt Richards skivbolagschef Håkan Olsson på Rootsy.
   Richard hade kommit till Örebro redan på fredagen och bosatte sig först på hotellet och sedan på Bishops Arms, eller ”the other way around”. Men gitarristen Jon Eriksson låg sjuk hemma i Malmö och kom först på lördagseftermiddagen till Örebro och hade fortfarande 39 graders feber när han genomförde konserterna. En mycket strong insats med andra ord.
   Arrangören och reklammannen Richard Kennett fällde den klassiska kommentaren strax innan flicktrion Vidar ställde sig på scen i fredagskväll. Då viskade han i mitt öra: ”Är det nu man ska ropa ’Var är Paul Simon?’”.
   Festivalen innehöll få ickeplanerade konserter för mig men Sara Yasmine, dalatösen nu boende i Göteborg, i Nikolaikyrkan var en trevlig och pigg bekantskap. Ensam med en perfekt klingande akustisk gitarr till hjälp framförde hon sina låtar på engelska. Hon dissade sitt eget gitarrspel men jag uppfattade det som mycket fint och skickligt. Dessutom berättade hon gripande om sin kompis som var döende i cancer. Och den killen är alltså Kristian Gidlund, trummis i Sugarplum Fairy. Mycket sorgligt och mycket tragiskt eller som låten Sara sedan avslutade med, ”No more to say”.
   På lördagseftermiddagen sprang jag på Håkan Olsson, Rootsy-chefen, som satt och pustade ut på Bishops efter att han hade intervjuat Austin-chefen Louis Meyers. Håkan hade fullt upp under två kvällar på Teatercaféet där konserterna presenterades av just Rootsy. Och klagade på att han inte hann med att se och höra så mycket mer. Så jag passade på att promota Vidar, den skönsjungande Karlstadstrion, för Håkan som blev intresserad men han hade aldrig hört trion.
   Jag missade alla filmer och alla seminarier. Varken mer eller mindre. På pappret genomgående intressanta events men som pågick på tider som inte passade. Dessvärre. Sista chansen att se filmen om Blaze Foley, ”Duct Tape Messiah”, raderades effektivt ut när trädgårdsspelningen med The Mighty Stef på lördagseftermiddagen var klassiskt försenad och positivt drog ut på tiden till en 50 minuter lång konsert.
   Till konsertplatsen, en bakgård på Prisnagatan, fick de fyra medlemmarna i The Mighty Stef åka svart limousin och det hade de aldrig någonsin tidigare gjort.
   Det är alltså min fru Carina som tog en del bilder på lördagens konserter till den här sidan men bilden nedan har min vän Magnus Sundell knäppt. Men själv har jag inte varit så mycket sämre. Det är nämligen jag som tillsammans med Live At Heart gjort årets officiella affisch till festivalen…

Foto: Magnus SundellEn unik bild på Richard Lindgren som dagen till ära (han fick låtskrivarstipendium) var klädd i vit skjorta.

/ Håkan

Singlar#94: The Teardrop Explodes

Postad: 2012-09-10 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


THE TEARDROP EXPLODES: Treason (Zoo, 1980)

AV BEATLES-FÖRKLARLIGA SKÄL har Liverpool och musik från den staden länge befunnit sig nära mitt hjärta. Vågen av grupper och artister som kom fram i slutet av 70-talet strax efter punken är minst lika intressant som 15 år tidigare när Merseybeat besegrade världen. "Treason" är inte punk, långtifrån, utan ganska oslagbar pop med ett modernt men också mycket melodiskt stuk.
   Hjärnan bakom just den låten heter Julian Cope och var en av många stilbildande Liverpoolkillar som i skuggan av punken hade stora musikaliska mål, översvallande kreativa ådror, verkligen udda idéer, en enorm drivkraft och, inte minst, personlighet. Andra betydande namn i Liverpool som vid samma tid (1976-77) hyste liknande ambitioner var Ian Broudie, Bill Drummond (båda Big In Japan), Clive Langer (Deaf School), Paul Humphries (OMD), Henry Priestman (Yachts), Pete Wylie (Wah! Heat), Ian McCulloch (Echo and the Bunnymen) och Pete Burns (Dead Or Alive) .
   Det var med de två sistnämnda killarna som Julian Cope bildade sin första grupp, sommaren 1977, som fick det inte direkt blygsamma namnet The Crucial Three. Alla tre skulle nämligen inom några år bli monumentala hjältar i sin generation. Cope föddes i Wales och kom via Tamworth till Liverpool hösten 1976 för att studera. Clash, Sex Pistols, Damned, Stranglers och många fler hade precis dragit igång och det inspirerade Cope stort och de ursprungliga planerna på studier grusades.
   Crucial Three existerade bara några veckor, nya band bildades och splittrades, musiker bytte band flitigt och Copes tidigare samarbetspartners var plötsligt antagonister och konkurrenter. Och det var först när Teardrop Explodes bildades 1978 som Cope musikaliskt fann sin form och sitt uttryck.
   Den lokala Liverpool-etiketten Zoo, som Bill Drummond hade startat, gav ut mycket av den nya musiken och Teardrop Explodes skivdebuterade i februari 1979. Kvartetten gav ett år senare ut sin tredje singel, "Treason". Det blev inte bandets mest kommersiella skiva men bäddade för nytt skivkontrakt på stort bolag (Mercury). Gruppen gav återigen ut "Treason", nu i en ommixad version, året därpå och då klättrade den upp på Englandslistan.

TEARDROP EXPLODES HADE SOM SAGT en flexibel sammansättning där ledaren Cope styrde med både musiker och idéer. Bandet som första gången spelade in "Treason", det är den jag har valt till min lista, var förutom Cope, på bas och sång, också Gary Dwyer, trummor, och Michael Finkler, gitarr. Musiker som också, överraskande anspråkslöst av Cope, fick credits som låtskrivare till "Treason". På skivan medverkar också David Balfe på keyboards. Balfe var också manager åt Cope och bandet och blev fullvärdig medlem sommaren 1979 men fick sedan sparken från bandet men fick ändå fortsätta som manager.
   "Treason", liksom b-sidan "Books", spelades in i London och producerades av det nya snart framgångsrika teamet Clive Langer/Alan Winstanley i deras egen studio TW Studios i Holland Park. Langer, som också tillhört Liverpool-vågen av grupper i Deaf School, och Winstanley var vid den här tidpunkten tämligen färska som skivproducenter (hade producerat Madness första album) men skulle snart bli heta och etablerade. De har senare satt sina namn på skivor med bland annat Elvis Costello, David Bowie/Mick Jagger (duetten "Dancing in the street"), Morrissey, Dexy's Midnight Runners, Sandie Shaw, Ray Davies och massor med Madness-singlar.
   Teamet producerade också den mer rockigt energiska b-sidan "Books", en låt med en lång historia bakom sig. För det första är den skriven av Cope tillsammans med Ian McCulloch, Echo and the Bunnymen-ledaren, och torde härstamma från Crucial Three-tiden men gavs första gången ut på skiva med Echo-bandet som b-sida på deras debutsingel i maj 1979 men då med den långa titeln "Read it in the books". Låten dök också upp på både Teardrop Explodes och Echo and the Bunnymens album 1980.

The Teardrop Explodes video "Treason", den ommixade från april 1981.


Top of The Pops 1981.


B-sidan "Books" ("Read in the books").


/ Håkan

Verbal briljans på svenska med Olle

Postad: 2012-09-10 07:23
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på na.se 9/9 2012.

OLLE UNENGE & CO
Stadsträdgården/Live At Heart 8 september


I lördagskväll strax efter kl 20 såg jag under närmare 40 minuter en solokarriär födas. Låt vara att Olle Unenge, på alla sätt en rutinerad artist men mest känd som Tullamore Brothers-ledare, är 50 something men han är den ungdomligaste människa jag känner som är äldre än jag själv. Med ambition att hela tiden ta nya steg musikaliskt, sjunga på ett för honom nytt språk och omge sig med musiker vars ålder har en spännvid som överträffar det mesta kunde slutresultatet på premiärspelningen aldrig gå fel.
   Gitarr+gitarr (ofta slide)/banjo+fiol+ståbas är ingen uppenbart logisk sammansättning på ett band men i Olle Unenges fall blev det en lyckad kombination då han för första gången i sin långa karriär släppte fram sitt svenska material i sin helhet. På ett språk som i Olles mun jag först uppfattade som lite onaturligt men efter bara några låtar kändes alltmer okonstlat. Inte minst tack vare den underbara lyriken i hans texter.
   Nu var inte allt material, musik och text, i den åtta låtar och 40 minuter långa repertoaren helt och hållet från Olles egen penna ty några texter hade utländska original men där och även i övrigt visade han upp en verbal briljans som inte kallas översättning utan ren och skär konstnärlighet. Konserten innehöll nämligen också slagkraftiga tolkningar av Hoyt Axton, Bob Dylan, Christy Moore och traditionella låtar. Exempelvis blev "Lightning bar blues" till "I en trivsam bar", "Farewell Angelina" till smärtsamt vackra "Farväl vackra Sara" och "The cliffs of Doneen" flyttades till Sverige och blev "Vykort från Koster".
   De skickliga och småkomiska mellansnacken, rutinen lyste igenom även där, förstärkte också helheten när Olle bland annat ödmjukt sammanfattade valet av textämnen till enbart öar och öl. Den raka sanningen var naturligtvis något helt annat.
   Det musikaliska mötet mellan de äldre gitarristerna, Olle och Lennart Nordström, och Kajsa Zetterlunds fiol och Robin Mossbergs ståbas var det som levt kvar längst i minnet. Exempelvis Kajsas andrastämma och Robins basintro i "Mellan ebb och flod" och Lennarts banjo i "Vykort från Koster".
   Olle blev näst intill tvingad av sina egna bandkamrater att framföra den irländska folkmelodin "Wild mountain thyme" och den hörde kanske inte hemma i kvällens koncept men avskalad och akustisk blev det ändå en mäktig slutpunkt.
   Här nedan följer den officiella setlistan som nästan stämmer med verkligheten. Olle poch bandet hoppade näst sista låten och gick direkt på "Wild mountain thyme".


Foto: Carina Österling

/ Håkan

Genomgående hög kvalité på finaldagen

Postad: 2012-09-09 21:43
Kategori: Live at Heart

Foto: Carina ÖsterlingThe Mighty Stef på en bakgård i västra Örebro.

Live At Heart
8 september 2012

SIR REG, Järntorget
THE MIGHTY STEF, Prinsgatan
RICHARD LINDGREN, Level
OLLE UNENGE & Co, Stadsträdgården
THAD BECKMAN, Teatercaféet
HALDEN ELECTRIC, Teatercaféet
RICHARD LINDGREN, Teatercaféet


TILLBAKA I VARDAGEN, låt vara på en söndag, efter tre heta Live At Heart-kvällar med konserter av genomgående hög kvalité. I alla fal de jag har upplevt.
   Dag 3 av årets Live At Heart blev en lång dags färd mot natt. Händelserik och fylld med den ena musikaliska höjdpunkten efter den andra. Både fredag och lördag har det arrangerats korta smakprov utomhus. I fredags fanns scenen på Våghustorget och i lördags gick vi förbi Järntorget och fick uppleva en härlig energi från Sir Reg, gruppen som i LaH-programmet fick etiketten "folk" men i verkligheten spelade musik som de själva har beskrivit som keltisk punkrock. Energi, högt tempo och folkmusikaliskt sväng. Fullt jämförbar med ett Pogues på högvarv fast med en 100% bättre sångare.
   I samband med festivalen har det också arrangerats nästan inofficiella konserter i trädgårdar och bakgårdar över hela Örebro. Igår lördag inledde jag eftermiddagen på Benke Wahlstedts bakgård på väster i Örebro där irländska The Mighty Stef gjorde en rejäl och ambitiös, 50 minuter lång, konsert som faktiskt överträffade torsdagsspelningen inomhus på Clarion Hotel.
   Jag hade väntat mig en mer lekfull, anspråkslös, spontan och akustisk spelning men fick en elektrisk urladdning på fullt allvar och en koncentration som till slut höll på längre än någon annan Live At Heart-konsert dehär dagarna.
   På skiva är Mighty Stef mer traditionell folkmusik men som på scen förvandlas till härlig och låtstark poprock med både energi och melodier. Och de höll inte inne med varken uttryck eller volym som säkert hördes över stora delar av västra Örebro. Många bra egna låtar som jag inte riktigt listat ut titlar på men sista låten, extralåten, blev en cover på Roky Ericksons "I walked with a zombie" där egentligen endast titeln var låtens hela text.
   Det officiella kvällsprogrammet sparkade igång kl 19 som vanligt och vi valde, i vanlig ordning, att titta och lyssna på Richard Lindgren och hans lilla band, med mandolin och gitarr, på Level.
   Konserten började bara några minuter sen med "Dead man" och fortsatte med "I came I went and I don't where I'm going", "Five pints and a wink from Gwendolyn" (inklusive både ett mandolin- och elgitarrsolo) och "Mezcal Mae" innan det snart stod klart att tekniken inte mådde så bra. Ingen medhörning och konserten fick kortas av och avbrytas. Men först hann Richard framföra "Bara om min älskade väntar" så innerligt att man kunde tro att han hade skrivit den själv.
   Richard och hans band skulle återkomma senare på kvällen på en annan scen där han av olika anledningar skulle få mer uppmärksamhet.
   Efter Level ilade vi vidare till Stadsträdgården och premiärspelningen med rutinerade Olle Unenge på svenska. Recension förhoppningsvis i NA imorgon måndag eller i alla fall på den här sidan.
   Jag var sedan så gott som på väg tillbaka till Level och Bobby Sant-konserten när festivalgeneralen Anders Damberg ringde och uppmanade mig att gå direkt till Teatercaféet för där skulle Austin-festivalen SXSW:s general Louis Meyers, som på eftermiddagen gästat Live At Heart för en intervju, hoppa upp på scen med Thad Beckman. Påstods vara något mycket unikt och det vill man ju inte missa.

PÅ ETT ABSOLUT FULLPACKAT Teatercafé hade gitarrvirtuosen Thad redan inlett sin konsert som innehöll både fantastiskt gitarrspel, lustiga historier, självupplevda berättelser, meddelade att det just idag var countrysångaren Jimmie Rodgers födelsdag, ännu mer skicklig gitarrteknik och allsång inför en absolut hänförd publik. Där Meyer gästade vid några tillfällen med en mer mänsklig gitarrteknik.
   Stormande jubel och upprepande taktfasta applåder tvingade kvar Thad på scen och programmet blev en aning förryckt innan norrmannen Halden Electric tog över.
   Avskalad och personlig är hans melodi och med hjälp av en del vänner, trummor, bas och Freddy Holm, så blev det ett väldigt imponerande uppträdande. Musikaliskt var det just Holm som imponerade mest och instrumentalt tog han över scenen med sitt kunnande på alla instrument. Under Live At Heart hade Freddy Holm fullt upp med att spela med minst tre band, Robert Moses & the Harmony Crusaders, Gränslandet och just Halden Electric, och under den senares uppträdande imponerade han på både steelguitar och fiol och tog dessutom mandolinspelandet till en ny nivå. På en konsert som avslutades med låten "Fuck it up later".
   Sedan kom kvällens höjdpunkt när kommunens Björn Sundin skulle avslöja vilken låtskrivare som vunnit Live At Hearts och Örebro Kommuns låtskrivarstipendium. Och det gick till Richard Lindgren och en uppenbart tagen Richard tackade och tog emot. Förklarade att han hittills skrivit två låtar i Örebro (och på Bishops Arms), som för övrigt finns med på hans nya album "Grace" som släpps i slutet på oktober, och att han nu ser fram emot att skriva fler låtar här.
   Innan han och hans tvåmannaband, Janne Adolfsson, mandolin, och Jon Eriksson, gitarrer, fick chansen att genomföra en hel konsert utan problem med ljud eller teknik. Och en del upprepningar i låtval men också en för mig unik version av "David Reynold's last ride" som lät väldigt bra. Och sedan avslutade han med ännu en betagande version av "Bara om min älskade väntar". Innan det var godnatt för vår del.
¨
Foto: Carina ÖsterlingStipendiaten Richard Lindgren med band på Level i Örebro.

/ Håkan

Vidar flyttade in i mitt hjärta

Postad: 2012-09-09 09:04
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen på na.se 8/9 2012.


VIDAR
Soleo/Live At Heart 7 september


Intresset för unga, spröda och otroligt personliga flickröster har under de senaste åren rasat i höjden i Sverige. Och konceptet har dessutom nått långt utanför landets gränser. Se bara på First Aid Kit. Den unga flicktrion från Karlstad, Vidar, kan mycket väl komma att gå i samma framgångsrika spår. Och på flera sätt finns det uppenbara paralleller mellan trion och duon. Syskonpar och stort uppseendeväckande genombrott i samband med Polarprisets utdelning.
   Inte minst musikaliskt och framförallt röstmässigt har de båda konstellationerna mycket stor personlighet att bjuda på. Det visade sig med all tydlighet när trion gjorde sitt första framträdande av två på årets Live At Heart på fredagskvällen.
   Det låg en ödesmättad stämning i luften innan konserten. Och den blev inte mindre när trion äntrade scenen. Tyst, nästan ljudlöst inledde de med en sång helt accapella och det var på håret att deras sång överröstade diskmaskinens brummande bakom disken på Soleo.
   Utan att direkt plagiera First Aid Kits vinnande recept, trion har fungerat som grupp sedan 2008, så lindade de sina spröda röstresurser runt varandras stämmor på ett nästan häpnadsväckande sätt. Magi är ett alldeles för missbrukat ord men visst låg det överjordiska känslor i luften på Soleo runt kl 20 i fredagskväll.
   Ryktet om Vidars förträfflighet och förhoppningsvis spännande framtid hade nog nått Örebro och Live At Heart-publiken för det var en intresserad publik som var på plats. Och vi som var där blev påtagligt förtjusta och bokstavligen trollbundna av de tre flickornas röster, deras ännu oförstörda utstrålning och deras tveklöst övertygande ambition att bjuda på något mycket personligt. Allt förpackat i en oskuldsfull, nästan försynt men smått charmig framtoning
   Med bara en egenproducerad ep-skiva, fyra låtar, bakom sig råder det än så länge brist på känt material i deras repertoar men det kanske bara var positivt för konserten. Det gjorde intrycket på scen tidig fredagskväll än mer magiskt. Inga förutbestämda förutsättningar förstörde resultatet, några önskemål behövde inte besvaras och inga förhoppningar riskerade att grusas.
   Nej, det var med tämligen förutsättningslösa förhoppningar som jag närmade mig Vidar och jag kan ärligt påstå att de här tre tjejerna, systrarna Tuva och Maija Hardorp och Emmy Deivert, verkligen flyttade in i mitt hjärta under deras 40 minuter i det anspråkslösa strålkastarljuset.
   Det var det ärliga och helt chosefria framförandet som skapade fler känslor än materialet på flickornas egna repertoar, Visserligen tog intresset ett lite krumsprång när Paul Simons "Kathys's song" kom i blickpunkten och Sarah Siskinds "Lovin's for fools" var också en låt som höjde sig över mängden medan de egna låtarna att hade svårt nagla sig fast i medvetandet. Däremot kommer jag aldrig att glömma den oskuldsfulla framtoningen och de klockrena stämmorna i deras röster.
   Jag fick dessutom förmånen att vid ytterligare ett tillfälle, drygt två timmar senare på Stadsträdgården i en starkt försenad konsert, upprepa känslan. Och flickorna klarade även det konststycket, att med lite större förväntningar motsvara kraven med stor marginal.

/ Håkan

Händelserik andradag på Live At Heart

Postad: 2012-09-08 10:08
Kategori: Live at Heart

Live At Heart
7 september 2012

VIDAR, Soleo
NICLAS EKHOLM, Clarion Hotel
SARA YASMINE, Nikolaikyrkan
VIDAR, Stadsträdgården
PAAL FLAATA, Teatercaféet
JOHAN ÖRJANSSON. Teatercaféet


Det blev en händelserik andradag på årets Live At Heart, fylld av massor med bra och intressant musik. Det började för min del redan kl 19 på Soleo med de tre flickorna i Vidar som oskuldsfullt, charmigt och med klockrena röstresurser fick mitt hjärta att slå extraslag. Recension läser ni i morgondagens NA eller i en längre version här på min sida.
   Trollbunden och omtumlad på ett lågmält sätt tog jag mig till Clarion Hotel och Niclas Ekholms makalösa show på helt egen hand. Medan det pumpades Neil Young och Bryan Adams på hög volum ur högtalarna kröp Niclas innan konserten på alla fyra på scen och försökte få ordning på sin loopstation som skulle komma att spela en stor roll i hans uppträdande. Med hjälp av tekniska supporten Pär Fritz blev det ordning på nästan allt, fast Niclas i efterhand var lite, lite besviken. Vi bjöds på en cirkus i rytmer, loopar (återvändande ljud) och framförallt fantastisk och stark sång från herr Ekholm själv.
   Niclas inledde själv vid pianot som enda instrument. Med en soulfylld och stark stämma drog han uppmärksamhet till sig på hela Clarion. Sedan började expertimentet med rytmer och ekon medan han spelade trummor och gitarr och allt detta, till synes spontana, utmynnade i en fantastisk föreställning som jag aldrig tidigare tror att jag har upplevt maken till.
   Vi drog sedan vidare till Nikolaikyrkan och spontanupplevde den lilla trevliga singer/songwriter-tjejen (fast i Live At Heart-programmet stod det "Pop") Sara Yasmine. Med en perfekt klingande gitarr och en lika perfekt klingande dalaaccent tog hon den lilla publiken till sitt hjärta.
   Ett kort inhopp på den försenade konserten med Vidar följde och de lyckades ännu en gång, bara två timmar efter förra gången, övertyga. Snabbt vidare till Teatercaféet och den i förväg upphaussade konserten med norrmannen Paal Flaata och ännu en lågmäld höjdpunkt på festivalen. Känsligt, känsligt tog Paal oss med på en resa där varje låt var mer avskalad än den andra. Ibland avbrutna med lite mer tempoladdade låtar.
   40 minuter på scen var naturligtvis alldeles för kortfattat för en artist med så mycket material i bagaget. Men han fick också göra några extralåtar utanför den stipulerade speltiden, bland annat "Folsom prison blues".
   Vi hängde kvar på Caféet och jag fick ännu en gång bevis för att Johan Örjansson med band har något stort på gång även på scen. Och när det stämde som det gjorde framåt kl 1 i fredagsnatt är den här akten mogen för de riktigt stora scenerna.

/ Håkan

Live at Heart-festivalen rivstartade

Postad: 2012-09-07 15:17
Kategori: Live at Heart

SIXGUN REPUBLIC, Noise
JOHAN ÖRJANSSON, Noise
THE MIGHTY STEF, Clarion Hotel


Tredje upplagan av den unika stadsfestivalen Live At Heart i Örebro har utökats med ytterligare en konsertdag, torsdagen, där tre spelställen bjöd på sammanlagt tolv konserter. Jag startade med Austin-bandet Sixgun Republic med en konventionell tidningsrecension som följd, publicerad dagen efter. Det var en rivstart av stora mått med en osedvanligt varierad rockabilly-kompott när bandet drog igång på alla växlar samtidigt. Hela recensionen kan ni för övrigt läsa här.
   Efter en timmes uppehåll från Live at Heart, medan jag skrev recensionen (och missade därmed Mattias Hellberg & the Furheads), var jag tillbaka på Noise (f d Prisma) och fick uppleva ännu ett imponerande uppträdande av Falkenbergssonen Johan Örjansson och hans eminenta band. Örjansson gjorde på förra årets Live at Heart något av stort genombrott och säkrade i samband med konserterna ett skivkontrakt på Rootsy som på försommaren i år resulterade i albumet ”Melancholic Melodies For Broken Times”.
   En nystajlad Örjansson, utan glasögon och skägg, ledde sitt band i ännu en framgångsrik konsert där formatet 40 minuter nu börjar känns kort och trångt för en så kreativ sångare och låtskrivare. Med det sedvanligt tajta, inspirerade och välspelade kompbandet i ryggen. Förra året satt hela bandet genom sina konserter men nu var det ett yvigare kroppsspråk från Örjansson och hela bandet var på tå. Mest kanske gitarristen, den skicklige Hans Schakonat, men också pianisten Per Willstedts klockrena klanger förgyllde soundet och låtarna.
   Däremot tycker jag inte funktendenserna i några sekvenser av låtarna hör riktigt hemma i Örjanssons för övrigt alldeles utmärkta repertoar.
   Efter förra årets uppmärksammade shower har ryktet gått om irländska The Mighty Stef. Därför var det lockande att få uppleva bandet live på Clarion Hotel under nästa konserttimme. Bandet har fått genren ”Folk” i Live at Heart-programmet men deras elektriska musik var huvudsakligen präglad av pigg och fräsch poprock med kanske några irländska folktoner långt ner i arrangemangen. Ledaren för bandet, Stefan Murphy (Mighty Stef själv), visade upp både dignitet och anspråkslös brittiskt manér och ledde sitt band på elgitarr.
   Bandet Mighty Stef var verkligen ett okonstlat band med tajta musiker som stundtals svängde hårt i de ofta mer än bra låtarna. Trummisen Brian Farrell höll en fantastisk takt, basisten Gary Lonergan var inte bara en kompmusiker och Brian Gallagher fyllde ut fint på keyboards. Musiker som stundtals visade upp en avundsvärd energi och ibland (Lonergan skakade stundtals så charmigt på sitt hår…) trodde de säkert att de var 20 år yngre än de är. Och längst fram stod Murphy, såg ut som Liam Gallagher 25 år efter Oasis, med en härlig brittisk accent och var anspråkslös men musikaliskt full av energi.
   En fin start på årets Live At Heart och jag tror inte att det blir sämre i fortsättningen…

/ Håkan

Alla växlarna samtidigt

Postad: 2012-09-07 14:40
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2012.

SIXGUN REPUBLIC
Noise/Live At Heart 6 september 2012


Årets upplaga av Live At Heart startade med alla växlarna samtidigt. Ett av Texas-Austins tusentals band, Sixgun Republic, drog igång sin konsert med högsta fart på torsdagskvällen. Inför en publik som var överraskande fulltalig vilket fick de fyra existenserna i bandet att till hundra procent bjuda på sig själva och sin musik fast timmen var tidig.
   Musikaliskt har deras musik i Live at Hearts spelprogram lite torftigt och något begränsat beskrivits som rockabilly men på scen var det långt ifrån traditionellt och förutsägbart. Vilda västern-tema och hård country, eller cowpunk som vi kallade det på 80-talet, avlöste varandra i arrangemangen.
   Den smittande energin och det genomgående höga tempot strålade ut från scen och blev till själva essensen, signaturen, vad Örebros stolta musikfestival vill bli förknippad med. Extremt anpassad livemusik som dessvärre bleknar betydligt på skiva.
   Därför passade Sixgun Republic så bra i rollen som startskott på årets Live At Heart, festivalen som är en liten lillebror till Austins stora SXSW-fest i mars varje år. Där livemusik manifesteras med ett nytt band eller en ny artist varje timme på otaliga ställen över stan.
   Tack vare övervägande korta låtar, arrangemang som inte kräver djupare analys och ett alldeles fantastiskt ljud som var volymstarkt men klockrent, bjöd Sixgun Republic på hela elva låtar på sina stipulerade 40 minuter på scen. Få artister kommer att bjuda på lika mycket på så kort tid i fortsättningen på festivalen.

/ Håkan

Singlar#95: Texas

Postad: 2012-09-07 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


TEXAS: I don't want a lover (Mercury, 1989)

I FEBRUARI 1989 VAR JAG i London och upptäckte en ny trend. Tex-mex-restaurangernas antal hade dramatiskt ökat och countrymusik sålde för ögonblicket mer än reggae, afrikanskt, jazz och blues - tillsammans! London hade blivit lite amerikaniserat både musikaliskt och matmässigt eller som jag lite provocerat skrev i en rubrik: London är ockuperat.
   Restaurangen Break For The Border, off Charing Cross, hade på några år både startat och utökat och det nyöppnade The Alamo, restaurang/rockklubb i hörnet Soho Street/Oxford Street, bjöd under en vecka på både rhythm & blues, rock, skiffle och cajun.
   Mitt i denna intensivt amerikanska våg dök gruppen Texas upp. Men gruppen var inte från USA eller spelade i någon av ovannämnda genrer utan härstammade från Glasgow (eller egentligen Bearsden strax utanför), världens andra hem för Rangers som förklarade ursprunget till gruppens amerikanskt klingande namn. Dessutom hade de tagit sitt namn efter Wim Wenders film "Paris, Texas".
   "I don't want a lover"-singeln, som just då klättrade på Englandslistan, fick jag med mig hem från London och det var en stor, framgångsrik och, framförallt, spännande debut för den skotska gruppen. Det var ett plötsligt och överraskande genombrott men gruppen hade funnits sedan 1986 och flera medlemmar hade en bakgrund i andra (skotska) grupper.
   Basisten Johnny McElhone hade spelat med Altered Images (79-83) och Hipsway (84-86) och trummisen Stuart Kerr var tidigare med i Love And Money. Alla grupperna hade listframgångar och succén skulle alltså fortsätta i Texas.
   Andra halvan av Texas var däremot en ung och oerfaren gitarrist, Ally McErlaine, och sångerskan Sharleen Spiteri som innan hon blev professionell i gruppen hade jobbat som hårfrisörska. Det var de mest orutinerade medlemmarna som musikaliskt skulle påverka gruppens sound mest.
   Sharleens både rockiga och emotionella röst var givetvis nyckeln till Texas långsiktiga framgångar men Allys gitarr skulle också bli en soundmässig guldgruva för gruppen. Hans slidegitarr, en dallrande bottleneck, står verkligen i centrum på "I don't want a lover" och han och hans gitarr pryder ensamma omslaget till singeln och det måste ju betraktas som en sensation när det handlar om en grupp med en spektakulär sångerska längst fram.

SINGELN, SOM ALLTSÅ SLÄPPTES i januari 1989, marknadsfördes av skivbolaget med följande rader: "Mixing a homespun rootsiness with a energetic rauchiness. Texas are three guys and a girl from the deep south - the south side of Glasgow, a city that has always been more open than most to the influences of classic Americana". Det var nog med all säkerhet första gången jag läste om Americana...
   "I don't want a lover" nådde som bäst en 8:e-plats i England och när Texas var som hetast, i mars 1989, kom deras debutalbum "Southside" där Allys gitarr och Sharleens röst åter stod i centrum. Men låtarna skrev Spiteri huvudsakligen tillsammans med McElhone och de skulle bli gruppens främsta låtleverantörer under många år framöver. Gruppen har genom åren noterat 22 listlåtar och från 1997 räknat in åtskilliga Topp 10-låtar.
   Innan första skivan var det inledningsvis på gång att Bernard Edwards, den amerikanske Chic-killen, skulle producera gruppen och hade den ambitionen gått i lås hade nog soundet på ”I don’t want a lover” låtit minst sagt annorlunda. Nu blev det istället engelsmannen Tim Palmer, rutinerad tekniker som innan Texas-samarbetet hade producerat The Mission, Mighty Lemon Drops, Kajagoogoo och strax efter komma i rampljuset som producent på David Bowies nya och hårda projekt Tin Machines första skiva.
   I Texas fanns ingen officiell medlem som spelade keyboards fast den stundtals uppenbart funnits med vid inspelningarna av debutalbumet. På b-sidan ”Believe me” är det till och med en framträdande synt/orgel som ligger längst fram i mixen. Utan att någon klaviaturspelare får credit. På gruppens konserter fanns Eddie Campbell tidigt med som gästmusiker på keyboards men han blev officiell medlem först 1991.
   Texas framgångar skulle med tiden växa till enorma proportioner. För varje album, det har till dags dato blivit sju, ökade populariteten men samtidigt har den musikaliska spänningen planat ut i något väldigt allmängiltigt.
   2008 inledde Sharleen en solokarriär (två album så här långt), året efter drabbades McErlaine av en hjärnblödning som slutade lyckligt och gruppen återförenades för turné förra sommaren.

Intressant fotnot: Ally McErlaines fru Shelly är dotter till gamle 60-talssångaren Brian Poole.

Officiella videon:


på fransk tv:


B-sidan "Believe me".


/ Håkan

“I know what love isn

Postad: 2012-09-06 07:58
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/9 2012.

JENS LEKMAN
I know what love isn't
(Service)


Musikvärlden har begåvats med ännu ett separationsalbum. Innehållet på Jens Lekmans "I know what love isn't" är resultatet av ett uppbrott i en relation. Genren har fascinerat oss genom alla tider och personligen blir jag både imponerad och avundsjuk på människor/artister som så behärskat och välartikulerat kan uttrycka sig när det pågår turbulens i känslolivet.
   På Lekmans första album på fem år är det främst i de utlämnande, självbiografiska och stundtals bittert vemodiga texterna där slutet på ett förhållande beskrivs. Det kanske inte är svart och djupt sorgligt i varje vers men här finns undertoner i många välformulerade fraser som avslöjar ett mindre lyckligt liv.
   Musikaliskt är det än svårare att upptäcka de ledsna känslorna i Jens Lekmans arrangemang. Som sångare är han en mix av en crooner och singer/songwriter, en sorts blandning av Frank Sinatra och Morrissey, och med övervägande luftigt optimistiska arrangemang kan det ibland vara svårt att förstå svärtan i textraderna.
   Det är nog pianisten Jens Lekman som har skrivit de flesta låtarna på skivan. Med ett piano som inte alltför sällan framkallar fina melodiska uttryck och till och med stundtals gränsar till schlager. Titellåten är ju en klassisk poplåt i Burt Bacharach-stil och det finns fler refränger på skivan, bland annat på "Some dandruff on your shoulder", som är klockren popestetik.
   Men det finns också allmängiltiga stunder på skivan som ibland gränsar till easy listening och genom stora högtalare kan uppfattas som genomskinlig bakgrundsmusik och något mindre personligt. Flöjt- och saxsamplingar som underhåller mer än de engagerar.

/ Håkan

Osannolik rock med The Saints

Postad: 2012-09-06 07:48
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1989.

THE SAINTS
Kulturhuset/Rockmagasinet 11 november 1989


Australiska Saints turné i Sverige denna höst har gått tämligen spårlöst förbi hos massmedia. Men ryktet om gruppens förträfflighet hade ändå nått Örebro för Kulturhuset var mer än halvfullt vilket är en smärre succé en lördag kväll.
   En stor publik som dessutom var kunnig i ämnet och bjöds på en generös konsert på en timme och en trekvart med många höjdpunkter från Saints skivproduktion.
   Chris Bailey, som ÄR Saints är en helt osannolik rockfigur. Han stod där fet, svettig och långhårig och rökte mest hela tiden men ändå var det omöjligt att inte älska denne 32-åring.
   Han hade en röst som trängde igenom det mesta utom lördagskvällens första låt som var ett söndermixat oväsen. Därefter blev det bättre, som det ofta blir på konserter, och stundtals nådde konserten lysande kvalitéer.
   Saints ger ut skivor sporadiskt men det har genom åren sedan 1977 blivit en och annan klassiker. Den från början punkinfluerade gruppen har under 80-talet utvecklats till en fullmogen rockgrupp med melodiös rock som största ingrediens.
   Men i denna vansinnigt effektiva rockmusik, med samma drivkraft som en Springsteen i högform, finns en bottenlös personlighet som gärna refererar till sina irländska rötter eller avslöjar sin innersta själ.
   Redan 1984, när Saints var i Örebro förra gången, utnämnde jag Chris Bailey till kompgitarrens mästare. Nu spelade han mest akustisk gitarr men det blev ändå en gedigen grund för de övriga i bandet att stå på.
   Senaste albumet "Prodigal son" innehåller flera starka sånger som också framfördes i lördags. Men det var ännu svårare att värja sig mot de bästa låtarna från förra albumet, "All fools day", som är Saints definitiva klassiker.
   Hör man, som i lördags, Chris Bailey i högform och Saints göra "Just like fire would" och "Temple of the lord" förstår jag inte varför folk krigar i världen.

/ Håkan

Bländande konsert för Beatles-fantaster

Postad: 2012-09-05 07:57
Kategori: 80-talskonserter





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/10 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989


Paul McCartney på Isstadion i Stockholm. En helt igenom bländande konsert - som ändå saknade mycket. Som Beatles-fantast fick jag mer än jag krävde men ändå var avsaknaden stor efter andra klassiker och mästerliga McCartney-låtar.
   En konsert med Paul McCartney har allt för många munnar att mätta, öron och ögon att tillfredsställa. Han har helt enkelt en omöjlig uppgift att på "bara" två och en halv timme visa sitt totala kunnande och stora skicklighet som givit honom titeln århundradets låtskrivare.
   Problemet med fredagskvällens konsert var inte låtarna han framförde, som i nästan samtliga fall överträffade skivversionerna, utan alla de låtar han inte hann göra på scen.
   Att jämföra McCartneys konsert med The Beatles är inte enbart en fantastisk nostalgiförklaring. Drygt hälften av de 29 låtarna framförda låtarna är hämtade från Beatles-skivor och med några få undantag aldrig spelad av gruppen på scen. Beatles gjorde nämligen sin sista konsert i augusti 1966.
   McCartney scenversioner höll sig strikt efter originalen och blundade man kunde jag ana ett Beatles (utan John Lennon) på scen.
   Tittade man sedan upp var det ingen tvekan om att man befann sig i 80-talets sista höst. Det var en avancerad scenkonstruktion som rörde sig både i höjd- och sidled med hjälp av karuseller och hissar.
   Den komplicerade ljussättningen såg ut att vara hämtad från av Spielbergs senaste skapelser. Laserstrålar, otaliga ljuskanoner och datorstyrda strålkastare gav ibland en nästan overklig upplevelse.
   Den inledande elva minuter långa filmen där sex låtar illustrerades med mer eller mindre engagerande bilder fick sin final när det på de tre filmdukarna på scen stavades "NOW" och bandet kom in.
   Där stod Paul McCartney på sin första Sverigeturné på 17 år och såg vanlig ut. Frisk och ungdomlig, intygar fotograf Anders Erkman på närmare håll. Odramatiskt och lite snopet var inledningen haltande och lite bristfällig.
   McCartneys röst lät först som en sprucken högtalare och "Figure of eight" och "Rough ride" är inte de bästa låtarna från senaste albumet.
   Men redan på den fjärde låten, "Got to get you into my life", tog konserten fart, publiken släppte loss och det började likna en av årets bättre konserter.

När McCartney valde band med yngre musiker menade han killar mellan 30 och 40 år. Hursomhelst ett band med engelska musiker som inte är så kända. Ändå valde McCartney att inte presentera bandet.
   Gitarristen Hamish Stuart, som också spelade bas, sjöng mycket. Bland annat duetten med Paul i "Ebony and Ivory", Robbie McIntosh gav ytterligare tyngd åt många gitarrsolon.
   Trummisen Chris Whitten fick sitt solo i "Coming up" då Isstadion förvandlades till ett ljusdränkt disco med hjälp av ett eldorado av ljusexplosioner och danstempo. Wix utförde alla komplicerade klaviaturinslag, bland annat stråkar på "Eleanor Rigby" och "Yesterday", medan Linda McCartneys närvaro inte betydde mycket varken för bandet eller publiken.
   Hela konserten var av jämn och hög kvalité. Ändå framstod så här i efterhand titellåten från "Sgt Pepper", då Paul tog på sig gitarren, och "Back in the USSR" med den legendariska Hofnerbasen, och den otroligt rockiga "Ain't that a shame", som oförglömliga toppar.
   Sedan är det väldigt svårt att förklara känslan när kalla kårar gick längs ryggraden på den korta stund, hundradelar av en sekund, när Paul inledde "The long and winding road" och "Hey Jude". Då märkte jag att han inte förlorat mycket av sin magiska röst genom åren.
   Den är snarare mjukare i balladerna och kraftfullare i rocklåtarna. Det var hans styrka på scen. Att kunna tackla känslosamma låtar som "Yesterday" och "Put it there" med samma intensitet som i det sanslösa rocktempot i låtar som "Get back" och "Live and let die"-
   Förutom den oväntade förseningen var McCartneys show en väldrillad föreställning med iögonfallande ljuschocker som luttrade kommentatorer jämförde med Pink Floyd. Sådant utanverk brukar dölja mindre väsentligt innehåll.
   Men i Paul McCartneys fall var det inte överraskande en konsert fylld med klassiska poplåtar, fylld med oöverträffade versioner och inte minst full av ren och skär pophistoria.

Paul McCartney: bas. gitarr, piano och sång
Linda McCartney: keyboards och sång
Hamish Stuart: gitarr, bas och sång
Robbie McIntosh: gitarr och sång
Paul WIX Wickens, keyboards
Chris Whitten, trummor

Låtarna:
Figure Of Eight
Jet
Rough Ride
Got To Get You Into My Life
Band On The Run
Ebony And Ivory
We Got Married
Maybe I'm Amazed
The Long And Winding Road
The Fool On The Hill
Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
Good Day Sunshine
Can't Buy Me Love
Put It There
Things We Said Today
Eleanor Rigby
This One
My Brave Face
Back In The U.S.S.R.
I Saw Her Standing There
Twenty Flight Rock
Coming Up
Let It Be
Ain't That A Shame
Live And Let Die
Hey Jude

Yesterday
Get Back
Golden Slumbers
Carry That Weight
The End

/ Håkan

Singlar#96: The 101ers

Postad: 2012-09-03 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


THE 101’ers: Keys to your heart (Chiswick, 1976)

"KEYS TO YOUR HEART" är Clash-stjärnan Joe Strummers debut på skiva. Det är inte punk ty 101'ers tillhörde snarare den genuina engelska pubrocken. I maj 1974, ungefär samtidigt som Ducks Deluxe gav ut "Fireball" och Brinsley Schwarz gav ut "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding", bildade Strummer sitt band som hämtade sitt namn efter adressen till den lilla lägenhet i Londons Maida Vale som han delade med medlemmarna i bandet. I september samma år gjorde gruppen debut på scen.
   Strummer föddes som John Graham Mellor, i Turkiet faktiskt, och började intressera sig för musik tidigt. Little Richard och Beach Boys var favoriter men även Woody Guthrie. När 101'ers bildades kallade han sig för Woody, bandet spelade på pubarna runt London och repertoaren var helt enligt pubrockmodellen med covers på amerikanska r&b- och blueslåtar. Som kompgitarrist bytte han snart namn till Joe Strummer och bandet fick möjlighet att spela in en singel.
   Låten var "Keys to your heart" och Strummer hade enligt uppgift skrivit låten till sin dåvarande flickvän, Palmolive, som spelade trummor i tjejpunkkvartetten The Slits. En poprocklåt med mycket energi och en stark refräng. Men snart skulle Strummers liv fyllas med än mer fysisk energi. Det var bokstavligen på en konsert 3 april 1976 när Sex Pistols spelade förband till 101'ers som Strummer såg framtiden och upptäckte punken för första gången.

UNDER VÅREN 1976 hade musikerna som skulle bilda Clash sammanstrålat, bildat grupp och det enda som saknades var en frontperson. En roll som både managern Bernie Rhodes och gitarristen Mick Jones tyckte passade perfekt för Joe Strummer. Så vid en 101'ers-konsert 30 maj fick han i smyg erbjudandet att gå med i Clash och tackade nästan omgående ja och 101'ers sprack.
   Då hade "Keys to your heart"-singeln ännu inte släppts och bandet hade alltså lagt av när skivan till slut kom ut 27 juni 1976. På den nystartade men då sporadiska Chiswick-etiketten blev 101'ers faktiskt den första riktiga singelartisten. Premiären för Chiswick var i november 1975 med en ep med Count Bishops, andra skivan blev en återutgivning (från 1959) med Vince Taylor & the Playboys och "Keys to your heart" blev skivbolagets första nyproducerade singelrelease. Och det var fortfarande några månader kvar innan Stiff tog sig ur startgroparna.
   "Keys to your heart" var alltså skriven av Strummer och producerad av den ene Chiswick-ägaren Roger Armstrong. En potentiell hitlåt i min värld men nådde ändå inga listor. B-sidan "5 star rock' n' roll" är en stökigare och bråkigare rocklåt tydligt inspirerad av den amerikanska garagerockmusiken. Den låten skrev Strummer tillsammans med basisten Dan Kelleher (på etiketten stavat Kellehar). Producerades av gruppen tillsammans med Simon Jeffes, en klassisk udda gitarrist som också faktiskt bidragit till punkmusiken. Han skrev nämligen arrangemanget till Sid Vicious ökända version av "My way".
   Övriga musiker på 101'ers första och enda singelskiva var Clive Timberley, gitarr, och Richard Dudanski, trummor. Musiker som alla fortsatte i andra grupper som Martian Schoolgirls (Kelleher), The Passions (Timberley) och The Raincoats (Dudanski).

"Keys to your heart" ackompanjerad av ett bildspel med Clash-anknytning.


Den stökiga b-sidan "5 star rock'n'roll petrol" fast den här kallas "9 star...".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.