Blogginlägg

Singlar#92: The La's

Postad: 2012-09-17 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


THE LA’s: There she goes (Go! Discs, 1988)

ÄNNU EN SKIVA MED STARK Liverpool-connection på min 100-lista. Och den här gången är det med ett klassiskt popsound som påminner om 60-talet fast den är producerad i den senare delen av 80-talet. Klingande 12-strängade gitarrer med det där typiska Rickenbacker-soundet går igenom hela låten. Till det läggs starka popröster stundtals i falsett och sedan en helt magiskt förförande melodi som har svårt att lämna hjärnan när du en gång har hört den. Med de förutsättningarna och med det oslagbara soundet är det svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur skivan missade alla engelska försäljningslistor när den släpptes i november 1988.
   Kvartetten The La's var ungefär tio år före sin tid när de ursprungligen bildades 1984 då musikklimatet för brittisk melodisk pop inte var så hett. Etiketten Britpop skulle ju först ett decennium senare få fotfäste via ledande namn som Oasis och Blur och i den omgivningen hade nog The La's haft större chans till uppmärksamhet.
   Sanslöst snygga melodier och musikaliska rötter i 60-talet alltså. Men mitt i all välljud hade bandet uppslitande problem med sin omgivning. Hade tydligt trotsiga åsikter vid skivinspelningar, blev osams med en rad skivproducenter och hamnade vid upprepade tillfällen i schism med skivbolaget. Och det här var tio år innan bröderna Gallagher började härja som mest. The La's gjorde inte livet lätt för skivbolag, producenter och för varandra när de ständigt krånglade, protesterade och aldrig var tillfredsställda.
   Gruppen drabbades av återkommande medlemsförändringar under åren i det begränsade strålkastarljuset. Redan två år efter starten lämnade gruppens originalmedlemmen Mike Badger och sångaren och låtskrivaren Lee Mavers lämnades ensam med den nyss anlände John Power. Teamet Mavers/Power drev sedan bandet med olika gitarrister och trummisar som under de följande åren skiftade plats bakom de båda frontpersonerna.
   Innan Badger lämnade gruppen 1986 hade flera skivbolag visat intresse för The La's. Demoinspelningar från en repetition hamnade hos skivbolagschefen Andy McDonald på Go Discs som gillade det han hörde och skrev kontrakt med gruppen. Första singeln "Way out" blev ingen kommersiell framgång fast Morrissey och engelsk rockpress uttalade sig positivt om gruppen. Då producerades gruppen av Gavin Mackillop, en producent som tidigare jobbat med skagruppen General Republic, men till nästa singel, dagens huvudnummer "There she goes" som skrevs av Mavers, blev den förre The Rumour-medlemmen Bob Andrews ny producent och musikaliskt skulle gruppen varken förr eller senare träffa lika rätt.

LÅTEN FICK GOD RESPONS från många håll men några större kommersiella framgångar kunde alltså inte noteras. Dock skulle låten göra gruppen helt odödlig och oförglömlig i engelsk pophistoria. Inte minst tack vare tidskrävande strul vid kommande skivinspelningar som gjorde att det skulle dröja två år innan gruppens första och egentligen enda album släpptes.
   Gruppen och Lee Mavers, som nu var bandets helt dominerande ledare och låtskrivare, prövade ett tiotal olika producenter och ingen passade. Tämligen kända namn som John Porter (Smiths/The Alarm/Billy Bragg), Mike Hedges (Marc Almond/Siouxsie & the Banshees/Undertones) och John Leckie (Magazine/The Fall/Simple Minds/XTC) ratades helt sonika. Och budet gick till Steve Lillywhite som då tillhörde världens mest anlitade producenter. Men samarbetet under inspelningarna blev närmast en katastrof. Det kanske inte hörs på albumet "The La's" (1990) men Mavers var mycket missnöjd med Lillywhites inspelningsmetoder och det påstås att Lee och bandet helt enkelt struntade i att göra sitt bästa. Gruppen hatade till och med omslaget. En skivbolagsprodukt, påstod bandet.
   Strategiskt och kommersiellt fanns den två år gamla Bob Andrews-producerade "There she goes" med på albumet, det var ju trots allt gruppens mest kända låt, men i en nymixad version gjord av Lillywhite själv. En låt som ännu en gång släpptes på singel men på min lista är det originalet från 1988 som platsar bäst.
   Jag äger för övrigt bara 12"-versionen där ytterligare tre Andrews-producerade spår finns med. Låtar som till skillnad från "There she goes" aldrig gavs ut igen. Bland annat den officiella b-sidan "Come in come out" (ni ser den på etiketten ovan), givetvis skriven av Mavers, som också är värd att minnas. Men kanske mest för att introt så tydligt påminner om Ian Durys kanske mest kända låt "Sex and drugs and rock and roll".

Intressant fotnot: Gruppnamnet är ingen variant på en lala-lallande slagdänga utan beskrivs som den lokala accenten (scouse) på "the lads".

Den officiella videon från 1988.


Wide Awake Club-1989. Playback.


B-sidan "Come in come out".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.