Blogginlägg

Singlar#89: Captains Of Industry

CAPTAINS OF INDUSTRY: Lifeline (Go! Discs, 1984)

JAG HAR GENOM ÅREN berättat många historier om Wreckless Eric på en hel massa ställen på den här sidan. Men har ändå inte riktigt beskrivit tiden, läget och förutsättningarna runt 1984-85 när Wreckless, som då officiellt hade tagit tillbaka sitt födelsenamn Eric Goulden, hade gruppen Captains Of Industry och gjorde ett allvarligt försök att ta sig tillbaka till det hägrande strålkastarljuset. Nu kan jag berätta om ett stort svart hål i Wreckless Erics karriär som ändå producerade en singel och ett album.
   Med hjälp av slutet i Eric Gouldens självbiografiska bok ”A dysfunctional success”, där han bland annat kommenterat de svåra åren efter Stiff fram till 1985, går det att fastställa utvecklingen som leder fram till Erics första skiva efter Stiff.
   I mars 1980 släpptes Erics sista Stiff-album, "Big smash!", tillsammans med singeln "Broken doll". Efter några turnéer i USA kom han tillbaka till England, blev beskylld av Stiff-chefen Dave Robinson att vara en oduglig låtskrivare, blev serverad två amerikanska låtskrivare (Brian Faiweather och Martin Page), gjorde ett misslyckat skivförsök med förre Rumour-pianisten Bob Andrews som producent, bröt med Stiff, körde sedan lastbilen med scengrejer på en George Hamilton IV-turné 1982, bildade sporadiska kortlivade band och levde sedan med alkoholism, psykiska problem och en väldigt begränsad kontakt med musikbranschen.
   Men 1983 började Eric få tillbaka tron på både livet och musikkarriären. Fick en ny manager, Johnny Green, som tidigare hade jobbat som roadmanager åt Clash. Det var plötsligt roligare att skriva låtar, Billy Bragg (som höll på att bli känd) ringde och ville ha med Eric på en spelning i London. Succé och Braggs skivbolagschef, Andy McDonald, var imponerad och erbjöd Eric ett skivkontrakt på relativt nystartade Go! Discs. Och Eric bildade då gruppen Captains Of Industry fast skivbolaget egentligen bara var intresserad av Eric som soloartist.

TRUMMISEN DICK ADLAND, som spelat i Piranhas (under namnet Dick Slexia), var först på plats och den rutinerade basisten Norman Watt-Roy kom sedan. Blockheads hade officiellt splittrats våren 1982 och Watt-Roy hade frilansat sedan dess. Alastair "Baz" Murphy, från Blue Orchids, spelade först keyboards i gruppen men ersattes innan skivinspelning med ytterligare en före detta Blockhead, Mickey Gallagher, som närmast hade turnerat med Eurythmics på deras "Sweet dreams"-turné. Han kom lägligt och spetsade till Captains Of Industry-soundet med sin pipiga orgel.
   Eric spelade alla gitarrer och producerade dessutom inspelningarna som resulterade i ett tämligen ruffigt och stökigt sound i en tid (80-talet) när allt skulle låta så oerhört välproducerat, ekoladdat och bombastiskt snyggt. Hösten 1984 släpptes singeln "Lifeline" som är en ljudmässig sensation i sitt komprimerade arrangemang där varje kvadratmillimeter var fyllt av instrument. Men låten är än idag en melodisk triumf om än kanske lite enahanda och blir lite tålamodskrävande med Erics frustrerade röst i centrum. Något år senare skulle Eric Goulden "överträffa" det spontana, bristfälliga och starkt minimalistiska soundet på Len Bright Combos skivor…
   "Lifeline" blev naturligtvis ingen hit och är väl i stort sett glömd i det historiska perspektivet och den finns inte ens sparad åt eftervärlden på YouTube. Singeln var ingen bra start på gruppens karriär och när skivinspelningarna i april 1985 resulterade i ett helt album, "Roomful of monkeys", hade gruppen vid det laget splittrats.
   På b-sidan "Girl in a million", som aldrig fick plats på albumet, har Eric skrivit låten med Syd Geary en halvkänd engelsman från 70-talets punkkretsar. Eric kände Geary redan på 70-talet när Gearys grupp The Softies supportade Wreckless Eric på turné. Deras låtsamarbete har väl inte heller gått till historien men borde i rättvisans namn ändå fått plats på albumet.

Intressant fotnot: Det går rykten om att Norman Watt-Roy i tiden mellan Blockheads och Captains Of Industry bland annat skapade basgången i Frankie Goes To Hollywoods "Relax" utan att få någon som helst credit.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.