Blogginlägg

Intensiv festivalhelg följs av eftertanke

Foto: Carina Österling
DET HAR VARIT EN INTENSIV festivalhelg i stan (Örebro), många konserter under tre kvällar, och jag har skrivit som en tokig. Har verkligen totalmanglat text till både den här sidan och tre tidningsrecensioner mellan alla intressanta möten med både artister och läsare. Upplevelserna på scen har naturligtvis varit det centralt viktiga men intryck och levererade tankar har också tagit tid att formulera. Mycket slit där vardagliga problem (äta/köpa frukostbröd/jobba/luncha/handla/
tipspromenad/hjälpa mor) ska lösas samtidigt som en ständig jakt på att få tiden att räcka till ständigt har pågått.
   Ändå har det varit mycket inspirerande att vara på festival, låt vara i samband med oändliga krogbesök(!). Mitt i stormens öga, när festivalen rusade på för fullt, fanns inte riktigt tid för eftertanke. Men så här några normala dagar senare upptäcker jag att det är mycket information som jag lät passera när själva skrivandet av recensioner och dagsanalyser stod i fokus.
   Därför skulle jag för några ögonblick vilja återvända till upplevelsen och skingra dimman kring några lösa trådar som kanske bara blev en bisats i ett anteckningsblock i stridens hetta.
   Torsdagens konsertkväll blev väl den mest normalintensiva av de tre. Med den fina starten Sixgun Republic, Johan Örjansson och The Mighty Stef (se bild vänster). Strax innan Örjansson träffade jag Bobby Sant, en av festivalartisterna, som berättade att han hade varit i Örebro sedan i tisdags, att han ständigt skriver nya låtar och att kommande konserten skulle innehålla en majoritet av nyskrivet.
   Just då var jag övertygad om att jag vid något tillfälle skulle få uppleva Sant på scen men ena gången krockade det med Richard Lindgren och den andra gången inträffade det unika plötsligt på en annan scen, Austinfestrivalgeneralen Louis Meyers gjorde ett sensationellt inhopp på Thad Beckmans konsert, som drog till sig min uppmärksamhet.
   Det mötet var inte direkt repeterat och Meyers gick upp på scenen med orden "See what happens" i sin mun.
   Sant är en genuin låtskrivare från Karlstad med en fantastisk röst. En annan låtskrivare från en annan del av landet, Skåne, är Richard Lindgren som inte bara genomförde två konserter under festivalen utan också tilldelades Live At Hearts låtskrivarstipendium 2012 som består av en två veckor lång låtskrivarvistelse i Örebro med helpension på hotell, möjligheter att spela in i studio och stå på scen och testa låtarna. Det kommer att bli ett alldeles utsökt tillfälle att stifta bekantskap med Richard och hans personliga sånger.

JAG VILL INTE PÅ NÅGOT ENDA sätt ta åt mig äran eller påstå att det var jag som upptäckte Richard en gång i tiden. Men redan 2006 upptäckte jag honom som både artist och låtskrivare, recensionen till albumet ”Salvation hardcore” finns här, och skivan hamnade för mig på tredje plats bland det årets alla svenska album. När ”A man you can hate” (2008) släpptes (tyvärr finns inte recensionen sparad) uppfattade jag den som ännu bättre och placerade den på en andraplats på årsbästalistan.
   Sedan har jag träffat Richard vid ett flertal tillfällen, upplevt konserter med honom och har även skrivit några längre betraktelser om honom, exempelvis här och här. Richard släppte den lilla nyheten på scen i lördagskväll att han just nu sitter och översätter Hank Williams-låtar. Till ett kommande projekt enligt Richards skivbolagschef Håkan Olsson på Rootsy.
   Richard hade kommit till Örebro redan på fredagen och bosatte sig först på hotellet och sedan på Bishops Arms, eller ”the other way around”. Men gitarristen Jon Eriksson låg sjuk hemma i Malmö och kom först på lördagseftermiddagen till Örebro och hade fortfarande 39 graders feber när han genomförde konserterna. En mycket strong insats med andra ord.
   Arrangören och reklammannen Richard Kennett fällde den klassiska kommentaren strax innan flicktrion Vidar ställde sig på scen i fredagskväll. Då viskade han i mitt öra: ”Är det nu man ska ropa ’Var är Paul Simon?’”.
   Festivalen innehöll få ickeplanerade konserter för mig men Sara Yasmine, dalatösen nu boende i Göteborg, i Nikolaikyrkan var en trevlig och pigg bekantskap. Ensam med en perfekt klingande akustisk gitarr till hjälp framförde hon sina låtar på engelska. Hon dissade sitt eget gitarrspel men jag uppfattade det som mycket fint och skickligt. Dessutom berättade hon gripande om sin kompis som var döende i cancer. Och den killen är alltså Kristian Gidlund, trummis i Sugarplum Fairy. Mycket sorgligt och mycket tragiskt eller som låten Sara sedan avslutade med, ”No more to say”.
   På lördagseftermiddagen sprang jag på Håkan Olsson, Rootsy-chefen, som satt och pustade ut på Bishops efter att han hade intervjuat Austin-chefen Louis Meyers. Håkan hade fullt upp under två kvällar på Teatercaféet där konserterna presenterades av just Rootsy. Och klagade på att han inte hann med att se och höra så mycket mer. Så jag passade på att promota Vidar, den skönsjungande Karlstadstrion, för Håkan som blev intresserad men han hade aldrig hört trion.
   Jag missade alla filmer och alla seminarier. Varken mer eller mindre. På pappret genomgående intressanta events men som pågick på tider som inte passade. Dessvärre. Sista chansen att se filmen om Blaze Foley, ”Duct Tape Messiah”, raderades effektivt ut när trädgårdsspelningen med The Mighty Stef på lördagseftermiddagen var klassiskt försenad och positivt drog ut på tiden till en 50 minuter lång konsert.
   Till konsertplatsen, en bakgård på Prisnagatan, fick de fyra medlemmarna i The Mighty Stef åka svart limousin och det hade de aldrig någonsin tidigare gjort.
   Det är alltså min fru Carina som tog en del bilder på lördagens konserter till den här sidan men bilden nedan har min vän Magnus Sundell knäppt. Men själv har jag inte varit så mycket sämre. Det är nämligen jag som tillsammans med Live At Heart gjort årets officiella affisch till festivalen…

Foto: Magnus SundellEn unik bild på Richard Lindgren som dagen till ära (han fick låtskrivarstipendium) var klädd i vit skjorta.

/ Håkan

Kommentera inlägget

 

Direktlänk till inlägget

Kommentarer till blogginlägget:

Silja kommenterade 2012-09-11 11:33:40:

Hej Håkan,

Visst blev det en fantastiskt givande konserthelg! Precis som du, så hade jag svårt att hinna och ibland blev det svåra val mellan flera intressanta band som spelade samtidigt. Men det är väl så det skall vara på en festival av den här typen. Festival-idén är bra och mycket kreativ. Jag har sett kommentarer om att scenerna är för små och speltiderna för korta men då har man ju inte fattat konceptet!

Själv började jag som du med Sixgun Republic på torsdagskvällen. Stannade på Noise och hörde lokala bandet Boogie Woogies. Lite för högt för mina gamla öron (70 bast) men det svängde fint! Sedan till Clarion och Friends In Love. Ett band från trakten som gav järnet. Stannade på hotellet för Mighty Stef som blev en favorit förra året och de gjorde mig absolut inte besviken. Sen hem i bingen med ringande öron.

Att ställa sig på Våghustorget (när jag var barn hette det Pumpkälltorget) klockan 12 en fredagslunch visade sig vara helt rätt. Ett pärlband av bra band kom upp på scenen men tidsschemat drogs ut som en gummisnodd. Det går ju inte att starta en ny spelning varje halvtimme om banden envisas med att spela i 30 minuter... Först ut var Mighty Stef med tungt tryck. Sedan Bobby Sant som jag fick höra (men inte du). Jag hörde honom i somras på Scandic som förband till Tony Carey om jag minns rätt. Han verkar bli bättre och bättre men sina sånger till gitarr. Därefter Sixgun Republic med fullt ös igen. Fattar inte hur dom orkar. Dom spelade ju en halv natt på Mastodont också. Höll på till 03.00 drygt har jag hört. Ida Long var en ny bekantskap för mig. Lovar att lyssna mera framöver. Efter kom The Fix och sedan masen Mattias Lies. Båda med habila framträdandet. Dags för paus och mat.

Fredagskvällen började i Stadsträdgården och det blev starkt försenad. Då konserten skulle börja så var inte PA:t riggat och klart. Johan Örjansson kom igång så småningom och hans fotarbete fascinerar. Det ser nästan ut som balett. Det lovade gott men jag var tvungen att gå vidare innan han var klar för att inte spräcka MITT schema. Gick till Nikolaikyrkan. Sister Chain & Brother John bjöd på känslig och en aning udda musik med elbas eller gitarr, pianospel och finstämd sång. Sedan bort till Brasserie Rendes-Vous. Stämsång med gitarrer och akustisk bas som såg ut som en gitarr. Bandet kommer från Piteå och heter The Chickpeas Band. Tre unga tjejer och en ännu yngre kille (han såg ung ut i alla fall!). Han trummade och kom in i sångpartierna då och då. Det var countrymusik på hög nivå och absolut fullsatt! Bandet hade åkt bil från Luleå sedan torsdagskvällen. 100 mil. Imponerande! Så nog ligger det något i trenden med unga kvinnoröster i stämmor, typ First Aid Kit (som har Örebroförflutet i sin pappa som hette Benkt Svensson på Lolita Pop-tiden). Kort promenad till O'Learys och värmlandsbandet Wild Rooster med sin rockabilly. Trång och mycket svettigt. Full fart på dansgolvet, hög volym och svängigt. Därefter till kyrkan igen. Tony Carey ensam med en flygel. Hans något raspiga röst och känslosamma pianospel passade fint i Nikolais akustik. Han fick med den överraskande stora publiken i både sång, handklappning och knäppanden med fingrarna. Midnatt på Teatercaféet var det knökfullt då Johan Örjansson satte igång. Det blev en av festivalens absoluta höjdare. Min gamla kropp började säga ifrån och jag passerade Clarion på hemvägen. Piteåbandet The Chickpeas Band stod på scenen och det verkade som budskapet hade spritt sig. Fullsatt på brasseriet och nu nästan fullt på hotellet. Men sängen lockade och jag slocknade direkt.

På lördagen tog jag det easy (om man kan kalla det easy att se Formel 1-kvalet på Monza...) Koncentrerade mig på finalen på SM i musikquiz på Clarion 16.00. Jag har varit med att komponera frågor men ingen av mina kom med i finalen. Om konceptet SM skall leva vidare så tycker jag att man måste tänka om lite. Det fanns ingen publik och inga hejaramsor som jag hade hoppats. På tok för nördigt också. Bara pop och rock. Såg en intervju med en av deltagarna och han tyckte att det var för mycket schlager. Sanningen är att det var en schlagerfråga. Om man vill kalla det SM så måste genren vidgas. Allt från klassisk musik till Bertil Boo. Jazz förstås från Jimmie Lunceford till John Coltrane. Tvinga lagen att ta med t.ex. en pensionär om de vill vinna! Ett lag från Örebro vann.

Hem för kraftsamling inför finalkvällen. Det blev Teatercaféet för hela slanten från 21. Ett bra val fick jag höra senare då det blev lång kö utanför och ingen lämnade den fullsatta lokalen. Thad Beckman gav sig hän med glimrande gitarrspel och sång. Festivalens bästa framträdande som jag såg. Gästspel av Louis Meyer på gitarr och banjo. Mr. Mayer är chefen för förlagan till Live At Heart, South By Southwest i Austin Texas. Han visade att han inte är någon novis i musikbranschen. Det blev några extranummer då efterföljande bandet inte hann fram i tid. Halden Electric följde och där sprack tidsschemat lite. Sedan kom Richard Lindgren upp på scenen. Han överraskades? med att få det första stipendiet för låtskrivare. Prisutdelningen följdes av en mycket fin konsert som avslutades på svenska med "Bara Om Min Älskade Väntar". Sedan blev det andra toner. Hellsingland Underground med melodiös rock på hög volym. Svettigt och intensivt men det skulle bli värre! För efter kom finalbandet Sixgun Republic igen! Fullt ös! Förra året på Soleo brakade kontrabasen ihop på slutkonserten. Det tog 7 månader att laga den men den är vid full vigör nu igen. Den här gången var det en annan basist och bas. Lördagskvällens man gav järnet och släpade ner sitt instrument mitt ibland den dansande publiken. Då jag gick hemåt pågick föreställningen fortfarande. Min hjärna hade fått så mycket att bearbeta så det räcker någon vecka framåt.

På söndagseftermiddagen fick jag nöjet att köra Thad Beckman, Sister Chain & Brother John, Louis Meyer och några till, till Arlanda i en minibuss. Det var mycket att snacka om men det avhandlades mycket förutom musik. Bland annat resor med all sin logistik samt hur man botar håravfall med laser. Men det är en annan historia.Svar:
Det kallar jag kommentar, Janne. Tack. Bobby Sant var förband till Tom Russell på Grand och jag hörde att dom höll på till halv sju i lördagsmorse på Mastodont. Jag märker att vi gick om varandra för det mesta på årets festival. Men så ska det väl vara.

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...