Blogginlägg
I min skivhylla: Brendan Croker
BRENDAN CROKER & THE 5 O'CLOCK SHADOWS: Brendan Croker & the 5 O'Clock Shadows (Silvertone ZL 74218)
Release: 21 augusti 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan The Cretones "Thin red line" (1980) och Steve Croppers "Playin' my thang" (1981).
DEN HÄR ENGELSKA PLATTAN MINNS jag tydligt som en minst sagt trevlig upplevelse. Innan jag återvänder till skivan så har jag ändå inga speciella minnen kring låtarna och innan mitt första möte med skivan hade jag inget förhållande till Brendan Croker fast han hade en hyfsat intressant bakgrund i engelsk musik sedan slutet av 70-talet. Nej, det som lockade mig mest till den här skivan var till stor del skivbolaget Silvertone, som gav ut albumet, och att Mark Knopfler spelar gitarr på ett spår gjorde mig också lite intresserad.
Silvertone var alltså det engelska skivbolaget som hade lanserats 1988 som först och främst bandet Stone Roses etikett. Men första albumet som gavs ut på skivbolaget var faktiskt Brendan Croker-relaterat. Tillsammans med pianisten Guy Fletcher gav Croker ut ett soundtrack, "On the big hill", till en engelsk tv-serie. Men det var jag inte medveten om när dagens aktuella Croker-album släpptes. Nej, för mig var Silvertone 1989 allra mest den nya hemvisten för The Men They Couldn't Hang som jag hade följt på skiva sedan 1985.
Silvertone var också intressant på ett annat sätt ty mannen som startade etiketten, Andrew Lauder, hade en minst sagt spektakulär bakgrund i skivbolagsvärlden. På United Artists såg han till att göra Brinsley Schwarz, The Inmates och Dr Feelgood allmänt kända och var mannen som tog över amerikanska bandet Flamin' Groovies till England och ett fruktbart samarbete med bland annat Dave Edmunds. Lauder låg sedan bakom Radar-etiketten, där flera före detta Stiff-artister som Nick Lowe, Elvis Costello och Yachts gav ut skivor. Det fick en naturlig fortsättning på Jake Rivieras F-Beat och Demon. Så historien bakom Silvertone var alldeles för intressant för att ignorera.
Nåväl, Croker hade i mindre skala inlett sin musikaliska karriär redan i slutet på 70-talet, hade en bluesduo, Nev & Norris, innan han på 80-talet inledde solokarriären och redan då hade ett litet kompband som gick under namnet 5 O'Clock Shadows. Samtidigt var Croker tillfällig medlem i bandet The Mekons som spelade country med punkrötter.
Mark Knopfler, vars karriär i superframgångsrika Dire Straits hade växt över alla huvuden, ville uppträda i mindre profilerade sammanhang och Croker blev en i det band som långt senare (1990) skulle göra en skiva under namnet Notting Hillbillies. Men först skulle Croker göra sitt riktiga solodebutalbum, "Boat Trips in the Bay" (Red Rhino, 1987), för att sedan ladda för soloskivan på ett lite större skivbolag som nu alltså är upp till bedömning på Håkans Pop.
FÖR DET HÄR ALBUMET HAR CROKER SAMLAT ett litet permanent kompband, för övrigt två killar med jazzbakgrund (Mark Creswell, gitarr, och Marcus Cliffe, bas), men också några stjärnmusiker (Mark Knopfler och Eric Clapton) som gör korta gästinhopp. Plus några fler musiker med Dire Straits-bakgrund och andra, exempelvis The Rumour-trummisen Steve Goulding.
Som producent valdes det vid den här tidpunkten relativt heta namnet John Porter som i mitten på 80-talet var mest känd för sina produktioner åt The Smiths och Billy Bragg men har under senare decennier producerat blues.
Brendan Croker har en behaglig J J Cale-influerad röst som inte känns det minsta strömlinjeformad. En stämma som klarar sig lika bra och personlig i bluesbaserade låtar ("All mixed up") som i soul ("This man") och faktiskt klassisk pop ("Shine on"). För att bättra på variationen finns här också låtar som är både cajun- ("My government" med piporgel a la Straits) och countrykryddade ("Just an old waltz").
Naturligtvis drar låtarna där Knopfler och Clapton gästar till sig uppmärksamhet. "No money at all" med sitt catchy gitarriff och "This kind of life" är en mjuk duett mellan Clapton och Croker.
Skivan innehåller inte bara en genomgående fin feelgood-känsla. I några låtar gör tremannablåset, som går under det kollektiva namnet The New Hooligans, sitt bästa för att närma sig Van Morrisons domäner.
Kan även rekommendera en lyssning på "Wrong decision", första singeln från albumet, med sin akustiska gitarr och samspelet mellan orgel och piano. Men "That's why I'm leaving here", där då det nya stjärnskottet Tanita Tikaram gör ett gästinhopp, är dock en oväntat blek avslutning på sidan ett.
/ Håkan
Dokumentärfilm om Eva Eastwoods liv
"Second thoughts"
<< | Januari 2017 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 |
Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...
Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...
Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...
Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...
Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...
Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...
Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...


Kommentarer till blogginlägget: