Blogginlägg från 2017-02-27

#12. dvd: Amazing journey

THE WHO: Amazing journey (Spitfire Pictures/Universal, 2007)

EN AV POP- OCH ROCKHISTORIENS STÖRSTA GRUPPER har här förärats en tvåtimmarsdokumentär, plus en bonud-dvd med samma längd, som från första till sista sekund är intressant, faktaspäckad, personlig, till viss del utlämnande och full av intressanta bilder och filmer. En drygt 40 år lång berättelse där kommentarerna, intervjuerna och inte musiken huvudsakligen ger historien. Musiken i sin helhet får man njuta på annat sätt, exempelvis en samlingsskiva med The Who-hits.
   Ryggraden i dokumentären är främst Pete Townshends och Roger Daltreys exklusiva kommentarer, filmade för just det här projektet, som för handlingen och historien framåt. Från de tidiga skolminnena i västra London där Pete, Roger och John Entwistle träffades, via genombrottet, hitsen och de alltmer pretentiösa koncepten (rockopera låg i tiden) till droger, död och tragedi. Och sedan en avslutning som med eftertanke och lugna reflektioner trots allt ger en homogen bild av The Whos många gånger oroliga historia.
   Programmet, som fått titeln "Amazing journey" efter en låt på "Tommy"-albumet som också höll på att bli den skivans namn, har fått en snygg grafisk inramning som ett dubbelalbum i vinyl. Grammofonnålen studsar ner på vinylskivan, med den klassiska Track-etiketten, och vi får en snabb glimt av "låttiteln" som givit namn åt varje kapitel som som är någon textrad från Pete Townshends låtar.
   Dvd:ns undertitel är "The Story Of The Who" och det behövs givetvis fler röster, framförallt Entwistles och Keith Moons från arkivet, och utomståendes kommentarer för att bilden av detta historiska popband ska bli fullständig. Fruar, kompisar, tekniker, managers och skivproducenter (intressant att se den skygge Shel Talmy uttala sig), fyller i många detaljer av den komplicerade historien.
   Alla rykten om interna strider och regelrätta slagsmål inom gruppen tillhör också historien och den här dokumentären duckar inte för sådana mer obekväma fakta. Dokumentären är bitvis ingen solskenshistoria och både Townshend och Daltrey berättar uppriktigt om meningsskiljaktigheter som utvecklades till fysiska bråk.
   Och Pete vill fortfarande skrapa lite i såret vad gäller samarbetet i gruppen. Vid ett tillfälle i filmen hävdar han att både Keith Moon och John Entwistle var genier, att han själv var på väg att bli det men att Daltrey bara var en sångare...
   Keith Moons rader av spontan galenskap har naturligtvis överskuggat hans skicklighet som trummis men i många korta livesnuttar i det här programmet ser och hör man att energin från denna man var något magiskt. Han studsar upp och ned bakom trummorna och hans tajming var ofta perfekt.
   Även John Entwistle beskrivs som en ypperlig basist som dessutom kunde spela trumpet och ville gärna turnera mer än gruppen så han startade egna band när The Who var turnélediga. Till skillnad från Moon gav han ett lugnt och stilla intryck på scen men även han gick en drogrelaterad död till mötes natten innan The Whos turné 2002 skulle starta.
   Gruppens första managers Kit Lambert och Chris Stamp hade ambitioner att filma bandet så mycket som möjligt och inför den här dvd:n hittades en tidig konsertinspelning, en svartvit film från The Railway Hotel i Wheatstone (fast dokumentären vill placera stället i West Hampstead) i augusti 1964. Underbara filmbilder, Daltrey i tuffa solglasögon framför ett tufft band, på en trång pub med blommiga tapeter. De åtta minuterna av den inspelningen som räddats för eftervärlden finns i sin helhet på dvd 2.
   Lika "intressant" är det att se klipp på gruppens framträdande på popfestivalen i Monterey 1967 när Townshend avslutade sitt framträdande med att helt massakrera sin gitarr och Moon följde upp med att vända upp och ned på sitt trumset. Allt för att överträffa Jimi Hendrix som hade liknande planer senare på festivalen.
   Med facit i hand kan man säga att The Who sedan Keith Moons död 1978 varit ett sporadiskt och inte så kreativt band på varken skiva eller turné. Och fram till 2007, när den här dvd:n gavs ut, har det varit jämförelsevis ganska händelsefattigt.

PÅ SKIVA TVÅ I DEN HÄR DVD-SAMLINGEN finns ytterligare tre kapitel om The Who som fördjupar sig i ämnet. I "Six quick ones" porträtteras varje Who-medlem ännu grundligare, bandets modeinriktning på 60-talet utreds och berömde regissören D A Pennebaker har dokumenterat inspelningen av en ny låt till samlingsskivan "Then and now" (2004).
   Vi får också ett kapitel som skulle kunna kallas "bonusmaterial" där bortredigerade klipp visas i sin helhet. Mest intressant är fördjupningen i kontraktsbråket mellan bandet och Shel Talmy 1965 där vi får synpunkter från båda håll.
   Sedan får vi åtta minuter av ovannämnda konsertfilm från Railway Hotel 1964. Ren och skär musikhistoria och redan här, medan bandet fortfarande heter High Numbers, går det inte att missa Keith Moons extraordinära kvalitéer som trummis.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.