Blogginlägg

I min skivhylla: David Johansen

Postad: 2017-02-24 07:51
Kategori: I min skivhylla



DAVID JOHANSEN: In style (Blue Sky SKY 83745)

Release:
September 1979.
Placering i skivhyllan: Mellan Billy Joels "Storm front" (1989) och David Johansens "Live it up" (1982).

MED EN VISS PORTION IRONI SPLITTRADES New York Dolls 1977 ungefär lagom när den engelska punkmusiken blev en folkrörelse. Jag äger inte en enda New York Dolls-skiva (skäms på mig!) men jag tyckte väl att bandet var lite väl extremt, klädde sig provokativt fult och fastnade inte fullt ut för musiken fast jag idag förstår hur gruppens musik och attityd påverkat en hel generation. 3/5-delar av gruppen var ju kommande soloartister, Johnny Thunders, Syl Sylvain och David Johansen, och jag fastnade framförallt för sångaren med den kraftfulla (med stort K) rösten när han i slutet på 70-talet inledde sin solokarriär.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg från Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi då kallade typisk New York-rock. Med sig från gruppen hade han på ett hörn gitarristen Syl Sylvain, främst som låtskrivare, och plockade på vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de båda gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platå för Johansens ambitioner som rocksångare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade från den delen av New York.
   Det var väl en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut, producerad av Richard Robinson som bland annat jobbat med Flamin' Groovies ("Teenage head", 1971) och på det just då aktuella Lou Reed-albumet "Street hassle".
   Som soloartist hade Johansen hamnat på skivbolaget Big Sky där Johnny Winter och närbesläktade namn som brorsan Edgar Winter, Rick Derringer och Dan Hartman var mest kända. Efter den relativt ljumma kommersiella responsen på Johansens första skiva ville skivbolag och manager göra en poppigare och mer lättillgänglig skiva.
   Den synnerligen begåvade engelsmannen Mick Ronson som producent skulle på Johansens andra album "In style" bli nyckeln som öppnade dörren till den breda publiken. Ronson hade tidigare under 70-talet producerat både David Bowie, Lou Reed, Roger McGuinn och Rich Kids, spelat i Mott The Hoople, turnerat med Bob Dylan (Rolling Thunder Revue) och var precis aktuell som producent åt både Ellen Foley och Ian Hunter. Han var onekligen ett hett namn.
   Med Ronson som producent och framförallt arrangör på "In style" fick några av Johansens låtar en något glättigare fasad, med några syntarrangemang i blickpunkten, men också en melodiskt tydligare prägel utan att tappa energi eller störa Johansens verkliga power i rösten.
   Jag vet inte om David Johansen räknade in några singelhits från det här albumet men både "Melody", reggaedoftande "She knew she was falling in love", "Swaheto woman" och "Justine" hade ju klara möjligheter att klättra högt på singellistor.
   Trots ett något poppigare sound finns Johansens kompmusiker kvar bakom hans enorma röstresurser som en garant för att materialet inte skulle bli alltför utslätat. Och i energiska utbrotten "She" och "Wreckless crazy" är det stor rockmusik som presteras. Till kompet har extramusiker som Stan Bronstein, saxofonist med Clarence Clemons-potential, Dan Hartman, basist på hälften av skivans tio låtar, och en blivande fast kompmusiker, pianisten Ronnie Guy, gjort arrangemangen ännu maffigare.
   Ronsons partner Ian Hunter gör också en blixtvisit med sitt piano på en av skivans bästa låtar, "Flamingo road". En låt som tillsammans med ovannämnda "hits" har gjort "In style" till en mycket givande skiva än idag.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (381)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (101)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.