Blogginlägg

I min skivhylla: David Johansen

DAVID JOHANSEN: In style (Blue Sky SKY 83745)

Release: September 1979.
Placering i skivhyllan: Mellan Billy Joels "Storm front" (1989) och David Johansens "Live it up" (1982).

MED EN VISS PORTION IRONI SPLITTRADES New York Dolls 1977 ungefär lagom när den engelska punkmusiken blev en folkrörelse. Jag äger inte en enda New York Dolls-skiva (skäms på mig!) men jag tyckte väl att bandet var lite väl extremt, klädde sig provokativt fult och fastnade inte fullt ut för musiken fast jag idag förstår hur gruppens musik och attityd påverkat en hel generation. 3/5-delar av gruppen var ju kommande soloartister, Johnny Thunders, Syl Sylvain och David Johansen, och jag fastnade framförallt för sångaren med den kraftfulla (med stort K) rösten när han i slutet på 70-talet inledde sin solokarriär.
   Första soloskivan, "David Johansen" (1978), var ett ganska naturligt men litet steg frÃ¥n Dolls hänsynslösa rockmusik till det vi dÃ¥ kallade typisk New York-rock. Med sig frÃ¥n gruppen hade han pÃ¥ ett hörn gitarristen Syl Sylvain, främst som lÃ¥tskrivare, och plockade pÃ¥ vägen upp ett antal musiker ur den lokala levande rockmyllan: Frankie LaRocka, trummor, Buz Verno, bas, och de bÃ¥da gitarristerna Johnny Rao och Thomas Trask, som blev en genuin platÃ¥ för Johansens ambitioner som rocksÃ¥ngare utan begränsning. Kompet hade för övrigt ett eget bandnamn, The Staten Island Boys, av den enkla anledningen att de härstammade frÃ¥n den delen av New York.
   Det var väl en helt okej men kanske lite förutsägbar solodebut, producerad av Richard Robinson som bland annat jobbat med Flamin' Groovies ("Teenage head", 1971) och pÃ¥ det just dÃ¥ aktuella Lou Reed-albumet "Street hassle".
   Som soloartist hade Johansen hamnat pÃ¥ skivbolaget Big Sky där Johnny Winter och närbesläktade namn som brorsan Edgar Winter, Rick Derringer och Dan Hartman var mest kända. Efter den relativt ljumma kommersiella responsen pÃ¥ Johansens första skiva ville skivbolag och manager göra en poppigare och mer lättillgänglig skiva.
   Den synnerligen begÃ¥vade engelsmannen Mick Ronson som producent skulle pÃ¥ Johansens andra album "In style" bli nyckeln som öppnade dörren till den breda publiken. Ronson hade tidigare under 70-talet producerat bÃ¥de David Bowie, Lou Reed, Roger McGuinn och Rich Kids, spelat i Mott The Hoople, turnerat med Bob Dylan (Rolling Thunder Revue) och var precis aktuell som producent Ã¥t bÃ¥de Ellen Foley och Ian Hunter. Han var onekligen ett hett namn.
   Med Ronson som producent och framförallt arrangör pÃ¥ "In style" fick nÃ¥gra av Johansens lÃ¥tar en nÃ¥got glättigare fasad, med nÃ¥gra syntarrangemang i blickpunkten, men ocksÃ¥ en melodiskt tydligare prägel utan att tappa energi eller störa Johansens verkliga power i rösten.
   Jag vet inte om David Johansen räknade in nÃ¥gra singelhits frÃ¥n det här albumet men bÃ¥de "Melody", reggaedoftande "She knew she was falling in love", "Swaheto woman" och "Justine" hade ju klara möjligheter att klättra högt pÃ¥ singellistor.
   Trots ett nÃ¥got poppigare sound finns Johansens kompmusiker kvar bakom hans enorma röstresurser som en garant för att materialet inte skulle bli alltför utslätat. Och i energiska utbrotten "She" och "Wreckless crazy" är det stor rockmusik som presteras. Till kompet har extramusiker som Stan Bronstein, saxofonist med Clarence Clemons-potential, Dan Hartman, basist pÃ¥ hälften av skivans tio lÃ¥tar, och en blivande fast kompmusiker, pianisten Ronnie Guy, gjort arrangemangen ännu maffigare.
   Ronsons partner Ian Hunter gör ocksÃ¥ en blixtvisit med sitt piano pÃ¥ en av skivans bästa lÃ¥tar, "Flamingo road". En lÃ¥t som tillsammans med ovannämnda "hits" har gjort "In style" till en mycket givande skiva än idag.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.