Blogginlägg

Het festival med Sting i

Postad: 2010-08-27 07:56
Kategori: 70-talskonserter

Resan till Pink Pop-festivalen i Holland under pingsthelgen 1979 har jag redogjort för tidigare. Här har jag berättat hur målet var att se Dire Straits men att det var Police som blev det stora minnet. Och här är intervjun jag gjorde på plats med Mark Knopfler och Pick Withers från Dire Straits.
   Av 40 års Pink Pop-festivaler var 1979 den bästa! Allt enligt festivalens chef under alla år, Jan Smeets.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 1979.

MASSADA
AVERAGE WHITE BAND
THE POLICE
DIRE STRAITS
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
RUSH
PETER TOSH

Pink Pop Festival, Geleen, Holland 4 juni 1979

Festivaldagen 4 juni, annandag påsk, var en het dag i Holland. Sommarvärmen var tryckande och ett befriande åskregn under Elvis Costellos uppträdande räddade säkert halva församlingen från solsting. Det var ett mastigt program som årets Pink Pop-festival bjöd på. Under tio timmar, från 11 på förmiddagen till 21 på kvällen, framfördes musik av sju olika grupper eller artister från tre olika scener.
   Holländska Massada, som är föga kända utanför landets gränser, inledde medan publikmassorna ännu invaderade festivalområdet. De spelade främst instrumental musik med mycket percussion och framträdande gitarrer som ibland hade uppenbara likheter med Santana. Alltså en svag och ointressant början som bara manade publiken att inta sina platser inför de stora kanonernas presentation.
   Average White Band fortsatte. Det vita engelska bandet som nått så stora framgångar i USA med sin jazzfunkmusik. Det är ett kompetent band med många skickliga musiker men spelade en i mitt tyckte helt likgiltig och tråkig musik. Men delar av publiken dansade sig svettiga till deras rytmiska musik.
   Så var det dags för festivalens stora överraskning – the Police. De spelade rockmusik i nutid utan att förfalla till punktravesteringar. De blandade gärna upp med lite reggae men framförallt lyckades de vara underhållande på bara tre man.
   Andy Summers är den tuffaste gitarrist som jag har sett på länge och Sting, som sjunger och spelar bas, var spänstig och hade, just det, sting i rösten. Bra skrivna låtar och ett i övrigt perfekt framträdande gjorde det lättare att förstå deras genombrott i USA.
   Sedan var det dags för ännu ett engelskt gäng som nått oerhörda framgångar over there – Dire Straits. Klockan var 13:58 när Pink Pops huvudnamn (Costello och Tosh får ursäkta) med Mark Knopfler i spetsen äntrade scenen och satte igång entimmeshypnosen med ”Down to the waterline” så man glömde både tid och rum.
   Det här var ett av de få gig som gruppen gör i Europa. Den tidigare så fylliga turnéplanen blev starkt avkortad då de blev fördröjda av skivinspelning med Bob Dylan i USA. Med tanke på att de sålt allra mest skivor i Holland var besöket där inte oväntat. De själva var, när jag talade med dem efteråt, inte nöjda med att spela inför så mycket folk men vi i publiken tyckte deras show var enbart positiv.

Dire Straits gör redan på skiva lättutförlig musik så jag hade lätt att umgås också med scenupplagans versioner av deras låtar. Jag imponerades bara ytterligare av den precision och självsäkerhet som gruppen utstrålade. Deras musik följer inte några trender och själva saknar de image men responsen var tydlig.
   De borde vara allas rättighet att få uppleva 45 000 människor hoppa jämfota av lycka när inledningstonerna på självskrivna hitlåten “Sultans of swing” introducerades. Hypnosen var total.
   Elvis Costellos framträdande var dagens andra överraskning. Det var en öppen och glad engelsman som tog emot publikens ovationsartade hyllningar. Hade få likheter med hans Sverigekonserter förra sommaren. Här svängde det oavbrutet och några av de tveksamma låtarna på senaste albumet får här respektfulla tolkningar. Exempelvis blev ”Olver’s army” utan ABBA-piano helt perfekt.
   Kanadensiska Rush var sedan i tur med hårdrock av den tyngre sorten. Här var det återigen kompetenta musiker som fick fram sina avancerade ljudkonster förträffligt. Naturligtvis var det bra framfört men ack så tråkigt. Rökbomber och hög ljudvolym tände åtminstone publiken.
   Inför Peter Toshs entré trissades intresset upp bakom scenen. Plötsligt dök Mick Jagger upp oannonserad och blev omsvärmad av pressfolk och otaliga fotografer. Förhoppningar och förväntningar om ett Jagger-inhopp gjorde att det speciella pressområdet strax framför scenen befolkades snabbt.
   Nu kom aldrig någon Jagger in på scenen under Peter Tosh-framträdandet. Han stod sig dock bra med sin inspirerade reggaemusik utan draghjälp. Toshs reggae var hård och tung men han slog inte sin tidigare arbetsgivare Bob Marley i kraft och styrka.
   Den tionde årgången av Pink Pop Festival var slut. Inga intermezzon, förträfflig blandning av musik och ett perfekt organisatorisk arbete av arrangören som funderar på att genomföra en jubileumsfestival i höst.

The Police:
Sting: bas och sång
Andy Summers: gitarr
Stewart Copeland: trummor

Låtarna:
01. Truth Hits Everybody
02. So Lonely
03. Fall Out
04. Born In The 50's
05. Hole In My Life
06. Message In A Bottle
07. Peanuts
08. Roxanne
09. Next To You
10. Can't Stand Losing You

Dire Straits:
Mark Knopfler: gitarr och sång
David Knopfler: gutrarr och sång
John Illsley: bas och sång
Pick Withers: trummor

Trolig setlist:
1. Down to the Waterline
2. Six Blade Knife
3. Once Upon a Time in the West
4. Lady Writer
5. Single Handed Sailor
6. Water of Love
7. In the Gallery
8. Follow Me Home
9. What's the Matter, Baby?
10. Lions
11. Wild West End
12. Where Do You Think You're Going
13. Setting Me Up
14. Southbound Again

Elvis Costello & the Attractions:
Elvis Costello: gitarr och sång
Bruce Thomas; bas
Pete Thomas: trummor
Steve Nieve: keyboards

Låtarna:
01. I Stand Accused
02. Goon Squad
03. The Beat
04. B Movie
05. Green Shirt
06. (I Don't Want To Go To) Chelsea
07. Opportunity
08. Oliver's Army
09. So Young
10. Party Girl
11. Girls Talk
12. Accidents Will Happen
13. High Fidelity
14. Lipstick Vogue
15. Watching The Detectives
16. Big Boys
17. Pump It Up
18. You Belong To Me
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?

Rush:
• Geddy Lee - Vocals / Bass
• Alex Lifeson - Guitar
• Neil Peart - Drums

Låtarna:
A Passage To Bangkok
Xanadu
The Trees
Cygnus X-1
Hemispheres
Closer To The Heart
La Villa Strangiato
2112
i) Discovery (last verse)
ii) Presentation
iii) Soliloquy
iv) Grand Finale
In The Mood
Drum Solo

YouTube: Elvis Costello med "Lipstick vogue" och "Watching the detectives" (inte så bra ljud tyvärr) från Pink Pop 1979.



/ Håkan




10 år (33)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2010 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.