Blogginlägg

I min skivhylla: Marti Jones

Postad: 2017-01-20 07:54
Kategori: I min skivhylla



MARTI JONES: Match game (A&M 395 138-1)

Release:
Oktober 1986.
Placering i skivhyllan: Hylla 6. Mellan Marti Jones båda skivor "Unsophisticated time" (1985) och "Used guitars" (1988).

IBLAND ÄR DET TYPISKA TILLFÄLLIGHETER som avgör vilken skiva jag ska välja i skivhyllan. Som när jag kommer till den amerikanska sångerskan Marti Jones och har fyra vinylalbum att välja mellan. Jag minns henne som en av 80-talets bättre och mest personliga sångerskor men jag kan för ögonblicket inte minnas vilken skiva som bäst representerar hennes fördelar framför de andra tre. Så med en spontan känsla väljer jag skiva med hjälp av omslagsdesignen. Om det nu är någon hjälp. Egentligen en helt förkastlig metod om ni frågar mig men i det här fallet väljer jag skivan med det minst spektakulära omslaget, med det minsta fotografiet på huvudpersonen. Min taktik bygger på idén att musiken ska sälja sig själv utan draghjälp av någon lockande och festlig omslagsbild. Om jag lyckas får väl följande text ge svar på.
   Jag gräver lite i Marti Jones historia och ser att hon är född i Uniontown, några mil utanför Akron, Ohio, och den musikaliska nerven i min kropp reagerar direkt. Akron är väl mest berömd som centralpunkt för amerikansk däckbilsindustri. Runt år 1900 hade fyra stora däcktillverkare sina huvudkontor i staden men poprockmusikhistorien har också satt Akron på kartan.
   Första gången som jag på allvar hörde talas om staden var 1978. Då uppmärksammade det engelska skivbolaget Stiff, med hjälp av producenten Liam Sternberg, en rad grupper och artister från Akron på en samlingsskiva, ”Akron Compilation”, där sångerskorna Rachel Sweet och Jane Aire var störst. Ungefär samtidigt i England bildades gruppen The Pretenders där sångerskan och låtskrivaren Chrissie Hynde föddes just i Akron.
   Marti Jones var lite för ung för att tillhöra den här vågen av Akron-artister men det finns ändå en intressant koppling mellan den här eran och Jones första stapplande steg i artistbranschen som sångerska i den kortlivade gruppen Color Me Gone. Kvartetten gav ut en ep 1984, producerad av just Sternberg, som händelsevis hamnade hos en annan amerikansk skivproducent, Don Dixon. Den kontakten resulterade i Marti Jones soloartistkarriär och så småningom i ett äktenskap. Men dessförinnan agerade Jones demosångerska åt Sternberg och hans låtar. Bland annat sjöng hon på demoinspelningen av "Walk like an Egyptian" som 1986 resulterade i en mäktig världshit för The Bangles.
   Marti Jones karriär på skiva hade inletts året innan, 1985, med debutalbumet "Unsophisticated time" som givetvis producerades av Don Dixon vars egna karriär hade fått en flygande start några år innan. Tillsammans med Mitch Easter producerade Dixon den då okända gruppen R.E.M.:s två första album, "Murmur" (1983)och "Reckoning" (1984), och även andra skivor med Beat Radio, Fetchin Bones och Mitch Easters grupp Let's Active. Parallellt satsade Dixon även på en egen karriär som artist och 1985 gav han ut första soloalbumet "Most of the girls like to dance", en skiva som rekommenderas för alla som gillar Elvis Costello, Nick Lowe och John Hiatt.
   Under åren 1985-1990 gav Marti Jones ut fyra album, samtliga producerade av Dixon, och materialet på de tre första var både egna låtar, några mindre kända covers och även originalmaterial av intressanta låtskrivare. Och den mixen är väldigt uppenbar på "Match game" där urvalet av coverlåtar från Elvis Costello ("Just a memory"), Marshall Crenshaw ("Whenever you're on my mind") och David Bowie ("Soul love") knappast kan kallas förutsägbara.
   Låtvalet till Marti Jones album är ju genomgående väldigt begåvat och fantasirikt. Som när Jones/Dixon låter i sammanhanget logiska namn som Dwight Twilley, Richard Barone (vars band The Bongos höll på att spricka vid den här tidpunkten) och ovan nämnde Sternberg skänka spännande originallåtar till projektet. "Chance of a lifetime" (Twilley) och "Foolish lies" (Barone) är kanske inte unikt extraordinära låtar men tanken att anstränga sig när repertoaren bestäms är ju mycket god. Och "Crusher" (Sternberg) har ett snillrikt och udda arrangemang med akustisk slide, dragspel och ståbas. Sedan är det riktigt överraskande att upptäcka att den sistnämnda låten är förlagd på skivbolaget Motowns förlag Jobete som jag ännu inte har hittat förklaring till.
   Dixon jobbar ofta utifrån klassiskt poppiga förutsättningar men är inte rädd att i detalj smycka ut arrangemang och sound med delikata inpass. Resultatet blir en sorts smakfull powerpop med sångerskan Marti Jones 60-talsinfluerade stämma som garanti för det melodiska. När jag recenserade Martis skivor på 80-talet jämförde jag ofta hennes röst med Dusty Springfield och den beskrivningen håller fortfarande. En underhållande skiva som i sin helhet kanske blir lite ytlig och opersonlig, lite för vanlig och lite för kommersiellt genomskinlig än det jag hade väntat mig så här drygt 30 senare.

/ Håkan




Beatles (58)
Blogg (371)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (198)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Mikael Löwengren 9/02: Mikel Lindberg tillhör ju den där kategorin artister som det faktiskt finns någr...

Silja. 31/01: Gediget arbete som Povel Ramel skrev i en visa! Jag har en video med Festfolket ...

Silja. 24/01: Jag tror mig minnas att jag har kommenterat den här konserten tidigare men hitta...

Krister Sandberg 21/01: Ekseption var bra men Trace som Rick van der Linden bildade efter att han mer ...

Mikael Löwengren 6/01: Lorne de Wolfe kommenterar i en intervju turnén i samband med "comebacken" för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.