Blogginlägg

I min skivhylla: Terry Reid

Postad: 2017-01-13 07:59
Kategori: I min skivhylla



TERRY REID: Seed of memory (ABC ABCD-935)

Release:
Juni 1976.
Placering i skivhyllan: Hylla 9. Mellan Dan Reed Networks "Slam" (1989) och R.E.M.:s minialbum "Chronic town" (1982).

DET HÄR ENKLA MEN SNYGGA SKIVOMSLAGET med det fina fotografiet (Tom Kelly Studios) på en bildskön Terry Reid har funnits på min näthinna sedan jag fick recensionsexemplaret med "Seed of memory" i min hand på försommaren 1976. Musiken och framträdandet på skivan sitter inte lika tydligt kvar i mitt minne men jag tänker på något lågmält, akustiskt och en personlig röst så förhoppningarna fanns när jag plockade skivan ur skivhyllan.
   Men recensionen jag skrev (se höger, med korrekturfel...) i Nerikes Allehanda 30 juni 1976 blev kort och lite avvaktande och fick trots allt en lite dämpande effekt på mig inför lyssningen nu.
   Jag var nog rätt så omedveten om engelsmannen Terry Reids historia när "Seed of memory" ramlade in från det svenska skivbolaget Electra. Det onekligen rena och snygga skivomslaget har gäckat mig i 40 år utan att jag förmått mig att ta fram skivan och spela den. Och inte har den ramlat in i Spotify-floden heller.
   Engelsmannen Terry Reid har ju som sångare en anmärkningsvärd historia bakom sig och kanske är det just den berättelsen, med eller utan rykten, som har gjort att han inte har behövt producera så många skivor och ändå har lyckats behålla sin kultstatus. Hans röst jämfördes ofta med svarta soulsångare som Otis Redding eller Eddie Floyd.
   Reid blev inom några år i slutet på 60-talet erbjuden plats som sångare i både New Yardbirds (som senare blev Led Zeppelin) och Deep Purple men han ville satsa på något eget. Men han blev upptäckt redan 1965 som 15-åring när han spelade i lokalbandet The Redbeats. Blev sångare i Peter Jay's Jaywalkers som 1966 agerade förband till Rolling Stones, han fick sitt namn på Jaywalkers-singeln "The hand don't fit the glove", bildade en egen trio och hamnade sedan i etablerade skivproducenten Mickie Mosts nät.
   Most försökte först göra popballadsångare av Reid, som ville spela rockmusik, och introducerade honom 1968 också för USA vilket fick till följd att han och gruppen fick spela förband till Cream där. Live en succé men ingen hit på skiva, relationen med Most krackelerade och Reid blev fast i ett kontrakt som låste hans möjligheter att ge ut skivor i tre år.
   Under tiden flyttade han till Kalifornien och blev kompis med Jackson Browne och Crosby, Stills, Nash & Young-gänget. Där återknöt han kontakten med Graham Nash som han träffat redan i mitten på 60-talet. CSNY spelade in Reids "Without expression" för "Déjà vu" men låten kom aldrig med på skivan.
   Fri från Most-kontraktet fick han äntligen ge ut ett album 1973, "River", inspelad i USA med amerikanska musiker men det hände ändå inte mycket. Innan nästa album, just det aktuella "Seed of memory", skrev Terry Reid låtar utan något mål innan han återigen kontaktade sin kompis Graham Nash som godkände materialet, fixade skivkontrakt, skaffade musiker och utnämnde sig själv till producent.
   Det var nog namnet Nash på skivomslaget som drog mina blickar till sig. Åren efter CSNY var jag intresserad av allt som de fyra profilerna sysslade med, inte minst skivorna med Crosby & Nash som åren 1975-1977 gjorde några minnesvärda album inklusive en liveskiva.
   På "Seed of memory" har Nash satt en viss prägel på sound och produktion. Kompet är genomgående lågmält och sparsmakat och det är ju en stor överraskning att basist och trummis, Lee Miles respektive Soko Richardson, hämtats från Ike & Tina Turners kompgrupp. David Lindleys medverkan på akustisk gitarr, slide och fiol är mer logisk och är ofta en centralpunkt i arrangemangen. Det var för övrigt just tillsammans med Terry Reid som Lindley, som då var medlem i amerikanska Kaleidoscope, lärde sig spela lap steel. Sedan är ju rösterna, Reid och Nash, viktiga i låtarna vars melodier ofta är flyktiga och drömska som ungefär som David Crosby brukar skriva sina låtar.
   Även pedal steel, Ben Keith och Al Perkins, och blås, bland annat Blue Mitchell, kryddar arrangemangen där man ibland kan ana den där typiska Neil Young-rytmen.
   Inte heller "Seed of memory" blev någon kommersiell succé, mest beroende på att skivbolaget ABC/Dunhill kursade och all marknadsföring föll, men jag kan nog förstå skivpublikens svala intresse i övrigt ty albumet saknar de handfasta låtarna och de catchy refrängstarka melodierna. Sedan kan jag aldrig låta bli att uppfatta albumet som en djupt personlig skiva långt ut i fingerspetsarna.
   "To be treated rite", första sidans sista låt, är en låt jag gärna återvänder till. En rätt typisk singer/songwriter-låt som utvecklas åt det energiska hållet när röstresurserna, som jag 1976 jämförde med John Fogerty , blir mer uttrycksfulla och påminner om just Robert Plant.
   Skivans andrasida blir lite mer händelserik med soulfunkiga rytmer i blåskryddade "Ooh baby (make me feel so young)" och "The way you walk" är mer högljudd och elektrisk och skulle faktiskt kunna vara en del i Led Zeppelins repertoar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2017 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.