Blogginlägg

LIVE#10: The Police 1979

Postad: 2012-03-19 07:54
Kategori: Bästa konserter



THE POLICE
Music Palais, Stockholm 19 juni 1979


Det var just vid den här tidpunkten, våren och sommaren 1979, som Sting och hans två kollegor slog igenom globalt. Men det var resultatet av ett tämligen långt och ihärdigt arbete. Drygt två år tidigare, i januari 1977, hade gruppen börjat ta form och tillhörde då lite schablonmässigt punkgenren. Det var Sting, basist och sångare, Stewart Copeland, trummis, och gitarristen Henry Padovani som spelade på gruppens debutsingel ”Fall out”, på det lilla skivbolaget Illegal Records, som gavs ut i maj. Gruppen utökades med ytterligare en gitarrist, Andy Summers, på sommaren 1977 men bara några månader senare valde Padovani att lämna gruppen som i fortsättningen var en trio.
   Parallellt med turnerandet som The Police så provade de tre musikerna, som alla ansågs vara virtuoser på sina instrument, på gästinhopp i både experimentell klassisk musik och elektronisk musik. Och det var först i januari 1978 som den första seriösa skivinspelningen med The Police ägde rum, singeln ”Roxanne”. En låt som gav gruppen skivkontrakt, singeln släpptes ursprungligen i april 1978, men det tog alltså ett år innan låten slog och The Police blev en känd grupp.
   ”Roxanne” följdes av ännu en stark singel, ”Can’t stand losing you”, som även den föll i glömska hos den breda skivköpande publiken liksom tredjesingeln ”So lonely” som släpptes samtidigt som debutalbumet ”Outlandos d’Amour” som även det möttes av mindre uppmärksamhet – då!
   Gruppens stora framgångar tog vägen över USA. En lågbudgetturné där i samband med albumet hösten 1978, med spelningar på bland annat CBGB’s i New York, gav gruppen ett gott rykte, singeln ”Roxanne” började klättra på listorna och när de återvände på våren var genombrottet ett faktum. Och då, först då, började Europa och hemlandet reagera. Gruppens två första singlar återutgavs och albumet relanserades och The Police höll på att bli det hetaste engelska bandet tillsammans med Dire Straits som hade en liknande historia, först USA och sedan England, bakom sig.
   I början på juni 1979 såg jag båda de banden på en musikfestival i Holland, Pink Pop. En festival vi i första hand besökte för Dire Straits men kom hem med The Police som starkast minne. Vilket gjorde att jag snabbt bestämde mig för att se gruppen igen, några veckor senare, på en klubb i Stockholm och då bli fullständigt överkörd av en grupp med full energi, underbart samspel och en osannolikt stark repertoar.
   På den lilla utsålda klubben Music Palais, på Kungsgatan i Stockholm (bredvid Fasching) som senare blev känt som Rock Palais och Karlsson, trängde jag in mig tillsammans med andra nyfikna.
   Något förband (se affisch) minns jag inte, kan ha varit The Pain, men jag kanske missade det för jag inledde kvällen med att se Ian Dury & the Blockheads på Gröna Lund.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/6 1979.

KAN ERÖVRA VÄRLDEN

Engelska The Polices konsert på nyöppnade rockklubben Music Palais på Kungsgatan hade helt andra förutsättningar än Ian Durys massmönstring några timmar tidigare på Gröna Lund. Här tillbringade folk småtimmarna för sin nyfikenhet på en av de nya framgångsrika engelska grupperna.
   I en fullsatt lokal som badade i svett och rök gjorde gruppen sin Sverigepremiär.
   Bland gruppens supportrar märktes många punks men de själva går inte att sortera in i någon begränsad musiksort. Police spelade gedigen rockmusik med många inslag av reggae. Själv blev jag hejdlöst överraskad av deras insats i Pink Pop-festivalen i Holland för några veckor sedan och det var ett skönt återseende på deras mammas gata, en intim rockklubb.
   The Police är heta bananer just nu. Precis som Dire Straits har deras framgångar tagit vägen över USA på sin väg mot berömmelse och ära. Det började med singeln ”Roxanne” som floppade i England men amerikanerna ville annat och placerade den kring 30-strecket på sin försäljningslista. Det räckte långt.
   Nu far de tre killarna mellan amerikanska turnéer, tyska tv-program, uppmärksammad Englandsturné och ett snabbjobb i Stockholm.
   En kort återblick i gruppens historia visar att rötterna uppstod någon gång 1977 då Curved Airs avhoppande trummis Stewart Copeland blev intresserad av Gordon Sumners (som är sångaren Stings rätt namn) låtskrivande och tyckte sig se ett begynnande samarbete. Tillsammans med gitarristen Henri Padovani föddes The Police.
   Padovani hoppade snart av för ett jobb i punkgruppen Wayne County & the Electric Chairs och nuvarande Police-gitarristen Andy Summers stegade in. En rutinerad gitarrist som började för över 12 år sedan i Zoot Moneys grupp och på senare år gjort uppmärksammade inhopp hos Kevin Coyne och Kevin Ayers.
   Debutalbumet ”Outlandos d’amour” (A&M) som kom sent förra året och var lite musikaliskt ojämn och teknisk lågbudget men där visade Sting sina betydande låtskrivarkvalitéer som man kunde ana något stort bakom. Och det är just hans låtar som nu på scen blev till fräck, personlig och mycket imponerande rockmusik.
   Sting sjunger också och hans röst var en osannolik blandning av Bob Marley, i de släpiga reggaesekvenserna, Colin Blunstone, för sina hesa stämma, och Andy Fairweather Low, när han försöker överrösta den larmande musiken.
   På några veckor har jag sett The Police två gånger och vill mena att det i den gruppen finns krafter och kunnande att erövra hela världen. Så det gäller att hänga på – nu. Snart går tåget och mycket talar för att de redan på nästa skiva, som till hälften är inspelad, blommar upp för fullt.

Trolig setlist:
1. Truth Hits Everybody
2. So Lonely
3. Fall out
4. Born In The '50s
5. Hole In My Life
6. The Bed's Too Big Without You
7. Be My Girl/Sally
8. Message In A Bottle
9. Peanuts
10. Roxanne
11. Next To You

Extralåt:
12. Can't Stand Losing You

Låtkommentaren: Materialet från debuten dominerade starkt, nio låtar. Plus två låtar försmak, "The bed's too big without you" och "Message in a bottle", från det kommande albumet. Och en udda tillbakablick på gruppens gamla singel "Fall out" (Illegal Records) från 1977.

/ Håkan




10 år (35)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.