Blogginlägg

I min skivhylla: Byrds

Postad: 2017-02-17 07:50
Kategori: I min skivhylla



BYRDS: Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke (Asylum SD 5058)

Release:
7 mars 1973.
Placering i skivhyllan: Mellan Byrds "Sweetheart of the rodeo" (1968) och D.L. Byrons "This day and age" (1980).

BYRDS TILLHÖRDE 60-TALETS STÖRSTA POPGRUPPER och existerade i nio år, i många olika formationer, mellan oktober 1964 och februari 1973. Under flera år var det påtagligt starka singlar som gav gruppen dess goda rykte men med tiden blev album viktigare. Mot slutet av 60-talet tappade jag lite kontakt med en grupp som ständigt bytte ansikten med bara Roger McGuinn som gemensam sammanhållande länk. När den sista konstellationen splittrades hade ett tiotal olika upplagor Byrds passerat förbi. Slutpunkten i gruppens officiella historia blev något komplicerat med den tillfälliga återföreningen av originalgruppen och den här skivan som orsak.
   I oktober 1972 återförenades den allra första Byrds-upplagan i en Kalifornien-studio under en månad för att spela in albumet som ibland får den simpla titeln "Byrds" och ibland, som i mitt val (jag är på den punkten "bokstavstrogen" och låter skivetiketten bestämma), får namnet där fem medlemmar räknas upp. Se bilden till vänster på skivetiketten och ni förstår vad jag menar.
   Efter många inre stridigheter fram och tillbaka under många år var det alltså tämligen sensationellt att de fem första medlemmarna i Byrds efter exakt fem år kunde samlas under samma tak i en inspelningsstudio. Det var den klassiska upplagan av bandet som gjorde historiska singlar som "Mr tambourine man", "All I really want to do" och "Eight miles high".
   I oktober 1972 hade det ursprungliga bandet, med McGuinn i spetsen, utvecklats till ett albumband med få eller inga singelhits. McGuinn, på uppmaning av David Crosby, splittrade den senaste Byrds-konstellationen och hoppade på idén på en comeback med en skivinspelning som bekostades av David Geffen. Och visst är återföreningen sensationellt bra men musikkritikerna var svårflörtade vilket skrotade planerna på en uppföljande turné och gruppen Byrds var därmed ett minne blott. Förutom några tillfälliga återföreningar har det förblivit så sedan dess.
   Att få ihop ekvationen med alla fem originalmedlemmarna samlade var naturligtvis det stora jobbet. McGuinn övertalades alltså av David Crosby vars supergrupp Crosby, Stills, Nash & Young hade gått skilda vägar våren 1971. I en paus i duosamarbetet med Graham Nash dök Byrds-idén upp. Chris Hillman var vid inspelningsögonblicket fullvärdig medlem av Stephen Stills Manassas vars debutalbum hade släppts under våren 1972 och turnerade tidig höst i Europa. Jag hade nöjet att uppleva bandets fantastiska konsert i Stockholm den hösten men när bandet nådde USA hoppade Hillman tillfälligt av för att han ville prioritera Byrds-återföreningen.
   Innan Stills-samarbetet hade Hillman spelat i Flying Burrito Brothers i tre år där Byrds-trummisen Michael Clarke också spelade i flera år men dessförinnan hade han kort varit medlem i Gene Clarks grupp Dillard & Clark. Clark hade också vid olika tillfällen satsat på en solokarriär.
   De tidiga Byrds-medlemmarna befann sig alltså inte så långt från varandra och av en händelse hamnade alla i studion samtidigt på en Gene Clark-inspelning, två låtar på albumet "Roadmaster" (1972). Och där uppstod idén på återföreningen som till slut resulterade i Asylum-albumet.

MATERIALET TILL DET HÄR ÅTERFÖRENINGSALBUMET var inget kreativt samarbete mellan medlemmarna. De fyra medlemmarna, Michael Clarke skrev ingenting, bidrog var och en för sig till skivan och varje sångare sjöng sin egen låt. Plus att Gene Clark sjunger de båda Neil Young-coverlåtarna "Cowgirl in the sand" och exklusiva "(See the sky) about to rain" och Crosby sjunger hans en gång flickvän Joni Mitchells "For free".
   Som initiativtagare till det här projektet har Crosby producerat skivan men musikaliskt tycker jag Gene Clark har den ledande rollen. Han har skrivit och sjunger två av skivans bästa låtar, "Changing heart" och "Full circle" (vars original finns på hans "Roadmaster"-album under titeln "Full circle song"). Och ger Neil Young-låtarna en alldeles fantastisk behandling tillsammans med de övriga Byrds-rösterna.
   "Cowgirl in the sand" fanns ursprungligen på Youngs andra album "Everybody knows this is nowhere" inspelat tillsammans med Crazy Horse. En lång (10:03) gitarrintensiv version i ett oförglömligt arrangemang med många intressanta solon, rockhistoriens kortaste tio minuter... Den andra Young-låten, "(See the sky) about to rain", fanns i original med vid inspelningarna av "Harvest"-skivan 1971 men gavs inte ut med Young förrän ett år efter den här Byrds-skivan, då utan parentes.
   1972-73 fanns det countryrock på mångas läppar och jag känner den där nostalgiska smaken av klassisk countryrock i munnen och öronen när jag lyssnar på flera låtar här. Som sagt har den röstfixerade Crosby på många låtar fått ihop gruppens stämmor på ett nästan magiskt sätt och jag överdriver inte när jag på den punkten vill jämföra resultatet med CSNY.
   Bland Crosbys låtar överraskar "Long live the king" i sin kraftfulla prägel medan han på sitt andra bidrag lite snopet upprepar sin "Laughing", från soloalbumet "If I could only remember my name" (1971). Där han, precis som på tolkningen av Joni Mitchells "For free", har den där atmosfäriska, drömmande och lätt flummiga stilen.
   Som den eviga Byrds-profilen tycker jag Roger McGuinns låtar "Sweet Mary" och "Born to rock'n roll" inte riktigt når upp till mina förväntningar. Kort sagt konventionell poprock. Det gäller även Chris Hillmans låtar "Things will be better" och "Borrowing time" som fyller sin plats men inte mer. Den lustiga noteringen är att han har skrivit låtarna med två Manassas-trummisar, Dallas Taylor respektive Joe Lala.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (13)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.