Blogginlägg

#13. dvd: Heart of gold

Postad: 2017-02-20 07:54
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG: Heart of gold (Paramount/Shangri-La/Reprise, 2006)

ETT URSPÅRAT OCH GALET VÅLDSAMT ELGITARRSOLO från Neil Young kan mycket väl vara det vackraste oväsen världen har hört. Men även Neil Percival Young tröttnar ibland på elgitarr och elaka fuzzade riff. Efter det inte så framgångsrika temaalbumet "Greendale" inledde han i mars 2005 arbetet med det akustiskt dominerade albumet "Prairie wind". Precis när han hade avslutat inspelningarna av skivan upptäcktes ett pulsåderbråck i hans hjärna, några månader senare dog hans pappa och livets sköra tråd blev påtagligt för den då 59-årige Young. Texterna och grundtonen på skivan blev väldigt reflekterande och det var en lugn, kontrollerat glad, huvudsakligen nöjd och tacksam person som ställde sig på den legendariska scenen Ryman Auditorium (före detta Grand Ole Opera) i Nashville en vecka innan skivan släpptes i september 2005.
   Konserterna, 18 och 19 september, filmades av den rutinerade musikfilmsregissören Jonathan Demme ("Stop making sense", video med bland annat Springsteen och Pretenders) och gavs den lite oväntade och omotiverade nygamla titeln "Heart of gold". Kanske var det Neil Youngs just då känslomässiga läge som gjorde honom nostalgisk och fick honom att titta tillbaka på sitt då 33 år gamla album "Harvest" där hans tveklöst största hit "Heart of gold" fanns med. Sedan finns det många gemensamma nämnare mellan "Harvest" och "Prairie wind", båda albumen är exempelvis huvudsakligen inspelade i Nashville där han nu ställde sig på scen och bland annat framförde ett helt album med låtar som publiken aldrig hade hört innan. Just det oförutsägbara sammanhanget haråterkommit åtskilliga gånger på Neil Youngs konserter.
   Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband (väldigt identiskt med studiobandet), körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar men det blir aldrig tungt lastat eller för utslätat.
   Han står där, elegant klädd i ljusgrå nypressad kostym och bredbrättad hatt, med sin autentiska Hank Williams-gitarr och verkligen myser ikapp med sin omgivning. Drygt hälften av konserten är en låt-för-låt-repris av ”Prairie wind”-albumet, minus "He was the king" som finns med i extramaterialet, och det blir på scen bara än mer uppenbart hur mycket kärlek, till sin just avlidna pappa, Neil bjuder på i de här låtarna.
   Sedan blir konserten fullständigt fulländad när han går på de äldre, men i sammanhanget väldigt anpassade, låtarna som bland annat ”Old man”, ”The needle and the damage done” och ”Comes a time”. Men i den sekvensen är det faktiskt två av de mindre profilerade låtarna, ”Old king” och ”One of these days”, som från sin anspråkslösa nivå här växer till närmast mästerverk.
   "Heart of gold"-filmen är inte bara en odramatiskt filmad konsert men just nu, tolv år senare, är det än mer vemodig nostalgi att notera deltagande musiker där ödet i flera fall har gjort att de inte längre finns med bakom Neil. Ben Keith, steelgitarristen som samarbetat med Neil sedan det ovannämnda albumet "Harvest" (1972), dog av blodpropp i lungan 2010. Gitarristen Grant Boatwright, som spelade med Neil redan på "Old ways"-albumet (1985), dog 2013. Basisten Rick Rosas, som gjorde sin Neil-debut på "This note's for you" (1988), dog 2014. Och Wayne Jackson, en gång legendarisk trumpetare i Mar-Keys, dog av hjärtfel 2016. Lägg till noteringen att för tre år sedan skiljde sig Neil och hans fru Pegi, som här ingår i kören.

Extramaterial: Historiens mest fullmatade extramaterial? På en hel extra-dvd finns så mycket bonusmaterial att det i minuter (ca 100) blir lika omfattande som hela konserten. Intervjuer med Young och Demme, musikeruttaalar sig om Young, presentation av Neils gitarrer, långa repetitioner, filmförberedelser och noggrann planering, uppvärmning med kören och slutligen lite nostalgi: Neil framför "The needle and the damage done" på Johnny Cash Show 1971.

FOTNOT: Gitarren som Neil Young spelar på, en D-28, har han givit namnet "Hank" efter Hank Williams som bytte bort den för några skjutvapen. Gitarren hamnade först hos Grant Boatwright, som spelar med Neil på filmen, och sedan hos hans vän Tut Taylor som sålde den till Neil. Vid ett tillfälle lånade Neil ut sin turnébuss till Bob Dylan och gitarren följde med. Neil berättar: "Bob Dylan was using my bus. He didn’t have his own tour bus yet. And he was just getting into using buses so I let him use mine. When I gave it to him, I told him that Hank was in the back and that if he wanted to use Hank. And so I don’t know what he did with it, but he had it with him for a long time. And I don’t know what he wrote or what he did, but you know, something must have happened back there.“

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28          

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.