Blogginlägg från april, 2013

Singlar#16: THE CHAIRMEN OF THE BOARD

CHAIRMEN OF THE BOARD: (You’ve got me) dangling on a string (Invictus, 1970)

DET FANNS LIV EFTER MOTOWN FÖR SUPERLÅTSKRIVARTRION OCH PRODUCENTERNA Holland-Dozier-Holland. Ett av pophistoriens största och mest framgångsrika team hamnade 1967 i konflikt med Motown och dess chef Berry Gordy Jr. En schism som eskalerade och resulterade i att trion 1968 lämnade Detroit-skivbolaget. Dock stod de fortfarande under kontrakt med Gordy/Motown så när de runt sommaren 1969 startade sina nya egna skivbolag, Hot Wax och Invictus, fick de först skriva låtar under pseudonym.
   Dessutom fick H-D-H rekrytera ett nytt gäng artister, producenter och låtskrivare, ofta från Detroit (avhoppande Motown-folk plus nya namn som ofta hade refuserats på "det stora skivbolaget"), för att kunna bygga vidare på sina nya idéer.
   Ronald Dunbar blev något av tidig hörnsten bland låtskrivarna på Hot Wax/Invictus då han kom att skriva samtliga förstasinglarna med The Honey Cone, The Flaming Ember, 100 Proof Aged In Soul (alla Hot Wax-artister), The Glass House, Freda Payne och Chairmen Of The Board (på Invictus). Dunbar hade haft en solokarriär som artist på tidigt 60-tal, under namnet Ronnie Love, och fick nu förtroendet att sätta sitt namn under en mängd framgångsrika låtar.
   Men det gick länge ett rykte om att Dunbars namn enbart var en täckmantel för just Holland-Dozier-Holland som inte fick skriva låtar officiellt. Däremot kom det senare fram mer eller mindre officiellt att Dunbars medlåtskrivare Edyth Wayne var en riktig pseudonym för H-D-H.
   Våren 1970, när Chairmen Of The Boards "(You've got me) Dangling on a string", släpptes var nog Invictus peak som framgångsrikt skivbolag. De hade just noterat sin allra största hit med Freda Paynes "Band of gold" (en alldeles för stor hit för min lista), naturligtvis skriven av Dunbar/Wayne, och Chairmens tidigare singel "Give me just a little more time" hade nått 3:e-platsen.
   Men "Dangling on a string" nådde negativt överraskande bara en blygsam 38:e-plats och det är ju i sammanhanget mycket orättvist ty låten håller absolut toppklass även jämfört med de klassiska singlarna på både Motown och Invictus.
   H-D-H, som tidigt gömde sig bakom Stagecoach Productions-namnet när de producerade, fick nu möjlighet att ståta med sina officiella namn som producenter och det låter både fantastiskt hitmässigt om denna komprimerade pophistoria på 2:40. Leadsångaren i gruppen, General Norman Johnson, har också fått låtskrivarcredit vid sidan av Dunbar/Wayne.
   Johnson, som för övrigt dog hösten 2010, hade en lång historia som sångare innan han hamnade i Chairmen Of The Board. Inledde sin karriär tidigt 60-tal i New Orleans-gruppen The Showmen med framförallt doo-wop och r&b på repertoaren. 1968 lämnade han gruppen och slog sig samman med den grupp som H-D-H skapat. Övriga medlemmar i gruppen blev Danny Woods (även han ex-Showmen), Harrison Kennedy och Eddie Curtis.
   B-sidan "I'll come crawling" är ytterligare en stark Dunbar/Wayne-låt. Doftar Temptations och var verkligen värd att bli en singel-a-sida. Blåsarrangemang och hammondorgel understryker känslan i sången.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#17: MAGNUS LINDBERG

MAGNUS LINDBERG: Tiden bara rinner iväg (Parlophone, 1979)

MAGNUS LINDBERG HAR ALDRIG VARIT NÅGON REGELBUNDEN ELLER FLITIG ARTIST. På 70-talet gav han ut skivor i sin alldeles egna takt som naturligtvis resulterade i många, ibland långa, uppehåll mellan både singlar och album. Sedan han lämnat Landslaget våren 1975 hade han fram till 1980 givit ut två album i eget namn men inga singlar överhuvudtaget. Därför var det smått sensationellt när han lagom till sommaren 1980, drygt två år efter senaste albumet "Som natt och dag", gav ut den nya låten "Tiden bara rinner iväg" på en unik Parlophone-singel.
   Texten till den nya singeln överensstämde rätt tydligt med den Magnus som då turnerade kontinuerligt, började festa lika konsekvent samtidigt som ryktet och populariteten bara ökade, speciellt i hemstaden Stockholm. Allt skyndade på den nerviga rastlöshet som har förföljt honom sedan dess. Eller som det låter i texten till "Tiden bara rinner iväg":
   Om jag irrar runt och tvekar
   Om jag leker andras lekar
   Om jag tittar bort och nekar
   Om jag flyr när någon pekar
   Om jag bara går förbi
   allt som andra skiter i
   och tror att jag är så fri
   När tiden bara rinner iväg
   Tiden bara rinner iväg
   Tiden bara rinner iväg

För övrigt ett tema som Magnus återanvände på albumlåten "Då känns det lite lugnare" något år senare: ”Man irrar runt och irrar...”. Tillsammans med det framrusande kompet blev Magnus nya singel ett tidens tecken som kunde jämföras med både Bruce Springsteen och Ulf Lundell. Precis som Lundell, som slets mellan ytterligheterna rockartist/författare, turné/skriva och bo på landet/stan, så kunde Magnus inte heller bestämma sig för om han ville stå eller gå.
   Redan under 70-talsåren var skivproduktioner för Magnus långa, utdragna processer. Inför påbörjandet av inspelningen till sitt andra album "Som dag och natt" kom Magnus i kontakt med Söderhamnsbandet Splash som delvis medverkar på det albumet. Av vilka medlemmarna Henrik "Hempo" Hildén, trummor, och Kay Söderström, bas, fortsatte turnera med Magnus och blev ryggrad i det band som kompar på det klassiska albumet "Röda läppar" (1981). Och finns också med på den här singeln som släpptes nästan ett år innan.
   Övriga musiker på "Tiden bara rinner iväg" är gitarristerna Roffe Färdigh och Janne Andersson, två kända Stockholmsprofiler. Färdigh hade spelat mycket med Basse Wickman på 70-talet och Andersson, med sina punkrötter i Pain och Four Mandarines, hade hamnat i Ulf Lundells band. Båda medverkar på Lundells "Ripp rapp"-album och skulle senare spela tillsammans på "Röda läppar".
   Först skulle "Tiden bara rinner iväg" även ingå på "Parlophone Pop!"-samlingen, en mängd svenska EMI-artister med både out-takes och redan släppta spår, som kom i september 1980.
   Det snygga singelomslaget, foto av Carl Bengtsson och design av Kjell Andersson (som också producerat singeln tillsammans med Magnus), går nästan helt i svartvitt förutom röda låttitlar och den lysande "Back to mono"-knappen. En relik och ett talesätt hämtat från Phil Spectors värld på 60-talet. Han ville alltid komprimera hela sitt Wall Of Sound på ett enda spår nämligen. Knappen såg jag första gången på skivomslaget till den återutgivna versionen av "Phil Spector's Christmas Album" som släpptes på Apple 1972. Senare fanns knappen med på riktigt i Spector-samlingen "Back to mono" (1991).
   "Tiden bara rinner iväg" gavs mycket passande ut i en monoversion på singel. Uppseendeväckande och sensationellt på en skiva 1980. För att höra låten i stereo fick man vänta till "Röda läppar"-albumet i april 1981.
   B-sidan "Snön den faller vit" är däremot i stereo men var 1980 en återutgivning av den låt som Magnus Lindberg hade skrivit till svenska EMI:s julskiva "Glitter glögg och rock'n'roll" (1979). Trots den oskuldsfulla titeln saknar den helt den där gemytliga julkänslan och andas egentligen bara ångest när Magnus för övrigt rimmar titeltextraden med "det smakar bara skit". Jag har skrivit mer om låten här.
   Kompet på "Snön den faller vit" är nästan identiskt med A-sidan fast Kay Söderström spelar här både bas, orgel, piano och klockspel. Färdigh är ensam elgitarrist tillsammans med Magnus och förre Kebnekajse-medlemmen Mats Glenngårds elfiol gör ett tydligt avtryck i arrangemanget. Hela bandet körar tillsammans med en kvintett tjejer vars namn inte är berömda.
   Båda singellåtarna har överlevt i Magnus Lindbergs liverepertoar och exempelvis 1983 spelade han båda i samma konsert.

B-sidan


/ Håkan

"Block out the sirens of this lonely world"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 2013.

CHIP TAYLOR
Block out the sirens of this lonely world
(Trainwreck/Rootsy)

Den en gång löpande-band-låtskrivaren Taylor har ju blivit alltmer personlig på sina skivor. Och nya skivan slår något av rekord i personlighet och den här gången slår han i botten där svårmod och förvirrade känslor möts. Skivan föddes i kaoset efter Utöya-massakern 2011 då Chip precis befann sig i Halden och fick uppträda på en minnesstund för offren.
   Det och mycket annat som Chip upplevt i New York och på turnéer i USA och Europa handlar många texter på skivan. Producerat av den norske pianisten Göran Grini och inspelat i en studio i Halden. Allvarliga texter, pratiga långsamma melodier och ömsinta arrangemang som ändå sprider ett visst hopp via Chips känslofulla framförande och hela skivans homogena sound.

/ Håkan

"Dags att tänka på refrängen"

GYLLENE TIDER
Dags att tänka på refrängen
(Elevator/Capitol/EMI)

Gyllene Tider har mer än nio liv. Mot alla odds och mot alla regler i musikbranschen dyker gruppen upp med jämna mellanrum och populariteten (inklusive kreativiteten) består. Innan Gyllene Tider gjorde sitt första lyckade comebackförsök 1996 kunde ingen popgrupp som spelade hitinriktad musik för ungdomar ha en längre karriär än några år. Och ännu mindre göra comeback många år senare i en värld där de var borta, glömda och bortglömda.
   Halmstad-bandet är undantaget som bekräftar regeln. När de nu gör sin tredje allvarliga comeback verkar det bli succé igen. Och nu har de inte oddsen emot sig. Däremot vill jag inte utropa nya skivan till att vara den där totalt helgjutna skivan. Men den är klart bättre än förra comebackskivan "Finn 5 fel" från 1994.
   Den skivan var en lite orolig balansgång mellan Per Gessles solokarriär (som året före hade slagit till hårt med "Mazarin") och ett tillfälligt återförenat GT. Nu är skivan genomgående en GT-produkt med all den energi, orgelsound och många starka låtar som Gessle och det här bandet kan skaka fram.
   Det är när Gessle kommer ner på jorden han är som bäst, sjunger på svenska och inte har större krav på sig än att tillverka några klipska texter och starka refränger med eller utan allsångsambitioner. I en tid när alla popharmonier redan tycks vara använda så känns GT ändå rätt fräscha.
   Nya skivan inleds förvånansvärt friskt, ungdomligt och högljutt med "Det blir aldrig som man tänkt sig". Uppfriskande och överraskande energi från ett band vars medlemmar fyllde 50 för flera år sedan. Och igenkänningsfaktorn, den pipiga orgeln, finns där och på nästan alla andra låtar på skivan.
   Försmakssingeln "Man blir yr" var inte den hitknockout jag trodde det skulle vara. "Oh-oh-oh"-kören är lite väl lättköpt och hela låten har ett kortare bäst före-datum än Per Gessles hitlåtar brukar ha. Ingen ny "Gå & fiska"-klassiker med andra ord. Men risken/chansen är ju ändå att det blir sommarens stora allsångsklassiker på alla GT:s sommarkonserter.
   Influenserna och de rent stulna sekvenserna i Gessles låtar och GT:s sound är ju också något som tillhör det här konceptet. "Singel", handlar inte om skivformatet (överraskad?), är en mix av Gary Glitter-trummor och Familjen Addams. "Chikaboom" är en rip-off av de där typiska T Rex-rytmerna innan tempot ökar och blir energisk 60-talsgarage.
   En GT-återförening ska väl i princip vara mycket eko och igenkänning. Men allra bäst är det när nostalgin blandas med nya harmonier som på låtarna "Allt jag lärt mig om livet (har jag lärt mig av Vera)", "Jag tänker åka på en lång lång lång lång lång resa", "Anders och Mickes första band" och den avslutande titellåten. Där sjunger Gessle motsägelsefullt "Det får inte ta slut" och "Det är inte dags att tänka på refrängen". Om åtta år kommer nästa Gyllene Tider-skiva?

/ Håkan

"Naughty boy"

demo
MICKEY JUPP
Naughty boy

Förutom några småprofilerade uppträdanden på pubar i Cumbria som duo med Legend-kollegan Mo Witham har Mickey Jupp under de senaste åren ägnat tid åt kreativt arbete som låtskrivare. Han har sedan dokumenterat sitt material i ett flertal olika demosammanhang. Han har alltså regelbundet skrivit ett stort antal nya låtar och jag har i olika omgångar skrivit om nyproducerade demolåtar med Mr Jupp, "The Govnor of the Sarfend Sound" som han också ibland kallas.
   Första demorecensionen med Jupp gjorde jag i mars 2009, nya låtar presenterades i maj 2010 som sedan gavs ut på skiva som "Favourites", i mars 2011 "släppte" Jupp ännu en demolåt, "I'm gonna end up in a home" och strax efter i samma månad kom nästa demoalbum, "Favourites too".
   Och nu presenterar Mickey Jupp ännu en generös samling demolåtar, 16 stycken, som har samlingstiteln "Naughty boy". Förklaringen till titeln förklarar Mickey så här: "The fact that over the years I haven't exactly been a saint had something to with it!".
   Några få låtar på demoskivan härstammar från 2007, 2008 och 2009 men de flesta är producerade mellan 2011 och nu. Den färskaste låten skrevs och spelades in i januari i år, "Song for Holly".
   Vi ska inte ta till några överdrifter om en nypåfödd Mickey Jupp för han har inte skrivit några nya stora melodiska mästerverk. Det mesta går i traditionella hjulspår med många återanvända eller lånade (rock'n'roll/blues)rytmer. Däremot är han en fyndig, ofta rolig och intressant textförfattare. Vemod och en påtaglig loserkänsla är ett genomgående tema i hans texter som levereras i avskalade men fullt fungerande inspelningar. Gitarr och/eller elpiano med några nedtonade elektroniska trummaskiner i bakgrunden.

Här är samtliga låtar:

The doggie song
Typisk boogiewoogie med samplat(?) hundskall. Han körar sig själv snyggt på den här låten och många andra på skivan. Han tycker själv att han har tappat gitarrtekniken men piano kan han spela än.

A cuddle and a coffee
Akustisk gitarr och Sex, drugs & rock'n roll i texten. En smånätt rytm med en självbiografisk(?) text om 60-talet.

Someplace else
Rena Fats Domino-pianot i en långsam blues/shuffle.

Searching for Andromeda
En tung bluespianolåt.

Alice my Alice
Sklivans äldsta låt från 2007. En snabb pianolåt.

Party gene
En ryggt skumpande Jupp-låt med akustisk gitarr och rolig text.

Somewhere south
Pianolåt med en lätt karibisk takt.

The woman I love has left the building
Snabb pianorock'n'roll.

I know nothing
Snygg poplåt med en akustisk gitarr i musikalisk huvudroll.

Learning to swim
Ännu ett typiskt Fats Domino-piano. En ledsen barsång. "I'm down in my sorrow/But my sorrow is learning to swim" som texten går.

The barmaid song
Akustisk gitarr i en låt med trygg rytm.

The boogiest woogie
En inte överraskande pianoboogielåt. Hårt svängande med orgel(!) som omväxling.

Trying to unlike you
Mycket vemod i en långsam låt med akustisk gitarr.

Denial
En kort parentes till låt där Mickey körar sig själv.

I ain't broke no law
Snabb pianolåt där titeln på skivan förekommer i texten: "I've been a naughty boy/but I never broke no law...."

Song for Holly
En ren och skär kärlekslåt där Mickey visar att hans röst stått sig bra genom åren. "I wrote a song about you" sjunger han kärleksfullt.

Inte för att jag förstår hur det går till men tydligen beställer man Mickeys demoskiva "Naughty boy" via Paypal som är knutet till Mickeys egen e-post: mickeyjupp@hotmail.co.uk. Priserna för Skandinavien/Europa inkl porto är 1CD £10, 2CDs £15, 3 CDs £20, 4CDs £25.

/ Håkan

Singlar#18: KIRSTY MacCOLL

KIRSTY MacCOLL: A New England (Stiff, 1984)

NÄR JAG SPONTANT TÄNKER PÅ DEN RÖDHÅRIGA SÅNGFÅGELN Kirsty MacColl, vilket händer förvånansvärt ofta, så är det framförallt hennes tre album från runt 1990 som fångar mina ögon och öron. "Kite" (1989), "Electric landlady" (1991) och "Titanic days" (1993) är homogent trevliga album där både låtskrivaren och sångerskan Kirsty får tillräckligt utrymme för att visa upp sin personliga talang.
   När jag sedan backar bandet och hamnar tio år tidigare, runt 1980, är det till övervägande del, okej albumet "Desperate character" kom 1981, på singlar som hon är extraordinärt framgångsrik. Där hennes, otroligt nog, två Stiff-sejourer utmärker sig nämnvärt. Dels på den tidiga solodebuten "They don't know", som blott 19-åring, och dels på "A new England", hennes suveräna tolkning av Billy Braggs låt.
   Kirsty MacColl föddes i Croydon strax söder om London och var varken irländsk eller skotsk, trots de nära kopplingarna senare med Shane MacGowan och Pogues och farföräldrarnas ursorung i Skottland. Sedan kan man väl ana eller gissa sig till att rötterna och omgivningen påverkade hennes musikaliska utveckling.
   Jag har redan hyllat "A new England" efter konstens alla regler och när jag letar nya infallsvinklar bland hennes skivor (mellan Philip Lynott och Madness i vinylhyllan och strax framför Shane MacGowan i cd-lådan) ramlar jag på den ena hyllningen efter den andra. Bland annat:
   Billy Bragg, som faktiskt skivdebuterade på samma skivbolag och samma dag som Kirsty när hon var medlem i The Drug Addix och han i Riff Raff:
   "Kirsty has posession of one of the most distinctive voices in pop. Unpretentious, inimitable, wites lika a playwright, sings like an angel".
   Bono:
   "Red hair, sharp tongue, she should be Irish, but I think of Kirsty MacColl as one in a line of great English songwriters, the Noelle Coward of her generation".
   "A new England" är inledningen på något stort för Kirsty MacColl. Det blev hennes största listframgång (7:a) i England och att hennes nyblivne make Steve Lillywhite har producerat är också början på ett långsiktigt professionellt och personligt samarbete. Lillywhite var vid tillfället en etablerad och rutinerad producent som jobbat med Big Country, Marshall Crenshaw, U2, Peter Gabriel, Simple Minds, XTC och många fler. Och hade precis producerat ABBA-Fridas soloalbum "Shine", en skiva som Kirsty både skrev låtar till och körade på, och snart skulle han också producera Rolling Stones.
   Kirsty tyckte originalet till "A new England", från Billy Braggs album "Spy vs spy", var för kort så hon lät Bragg skriva ytterligare två verser till henne:
   My dreams were full of strange ideas *4
   My mind was set despite your fears
   But other things got in the way
   I never asked that boy to stay

   Once upon a time at home *4
   I sat beside the telephone
   Waiting for someone to pull me through
   When at last it didn't ring I knew it wasn't you

B-sidan ”Patrick”, som Kirsty skrivit, har hon producerat själv. En text av typiskt engelskt snitt. Med några stänk vemod. 12”-skivan (BUYIT 216) har en extralåt som bara förekommer på maxisingeln, ”I’m going out with an eighty year old millionaire” också skriven av MacColl. Har ett latinamerikansk sväng.

A-sidan:


B-sidan:


Extralåten ”I’m going out with an eighty year old millionaire” på 12":an:


/ Håkan

"Freaks oddities & wonders"

FANNY HOLM
Freaks oddities & wonders
(Knackelibang)

Det är inte alltid i de stora sammanhangen på de stora skivbolagen som den mest intressanta musiken görs. Fanny Holms egenfinansierade debutalbum försvann lite spårlöst, i alla fall för mig, i julruschen när den släpptes i december förra året.
   Men musik i allmänhet och Fannys skiva i synnerhet har inte något bäst före-datum så det är med nöje jag lyssnar och med tillfredsställelse konstaterar att Fannys skiva både sound-, låt- och sångmässigt håller en genomgående god kvalité.
   Det finns ett gott hantverk på flera händer i kompet bakom Stockholmstjejen Fanny. Ett band utan några uppenbara kändisar, en spännande blandning musiker från FJK, Yonder och gamla Madhouse, som också kompar Fanny på konserter.
   Lika naturligt och livemässigt har det uppenbart fungerat i studion ty det spelas både okonstlat och personligt på skivan. I en genre som närmast kan jämföras med americana, från pop via country till singer/songwriter-låtar, är soundet luftigt och gitarrbaserat med ett flertal läckra inslag på slidegitarr. Tillsammans med Fannys rutinerade stämma, full av erfarenhet, framstår hennes låtar som personliga och unika utan att direkt söka sig nya unika vägar.
   Fannys texter på engelska är också så personliga som det går, ord och meningar som förstärks när de hamnar i ett ljuvligt sällskap med slidegitarr, akustiska gitarrer och ödmjukt spelade slagverk. I både snabba, långsamma, fullt arrangerade och avskalade låtar. Just den raffinerade blandningen ger lyssnaren störst intryck.
   Tvingas jag välja favoritlåtar tar jag den inledande "All the stars", med den poppiga gitarren, den rakt rockiga "Unring the bell" och den lätt Neil Young-influerade balladen "Scarred".

Skivan går att köpa direkt via Fanny: www.facebook.com/fannyholm

/ Håkan

"A century behind"

WILL COURTNEY
A century behind
(The Calla Lily Company)

Jag såg den första konserten på turnén med årets upplaga av Triple Troubadours 2, konceptet där tre singer/songwriters möts utan att direkt ha några gemensamma nämnare. Premiären stördes något av att Lydia Loveless missat planet från USA och Will Courtney blev kvällens enda amerikanska representant. Men vilken ståtlig entré han gjorde fast anspråkslösheten och ödmjukheten lyste stark i hans ögon.
   Courtneys solokarriär har varit begränsad då han i sex år spelat, sjungit och skrivit låtar i Austin-gruppen Brothers & Sisters som har givit ut två album. Innan Courtney kom till Örebro med Triple Troubadours letade jag upp några YouTube-klipp där han tolkade andra låtskrivare som Gene Clark, Steven Fromholz, Neil Young, Scott Walker, John Lennon och Bob Dylan och Will lät imponerande och lovande fast det var lånat material.
   Den melankoliska och smått ledsna Fromholz-låten "I'd have to be crazy", tolkad på helt egen hand med akustisk gitarr, finns med på det sju låtar långa albumet "A century behind" som släpps just idag. Av vilka en majoritet framfördes på ovannämnda konsert.
   Övriga låtar på det fina albumet är Courtneys egna och alla har en genuin låtstyrka som kommer fram fast inspelningarna visserligen är lågbudgeterade men snarare personliga än primitiva. Visst ekar det Neil Young-relaterat om sättet han sjunger på och skriver låtar men i mina öron låter det mer som inspiration än rent kopierande.
   Att han har Young som stor inspirationskälla är inget han vill dölja, både "Old man" och "Helpless" fanns med i Wills scenrepertoar, när han pendlar upp och ner i röstregistret och har en väldigt distinkt och stark ton i både den akustiska gitarren och pianot. Men det finns fler underliggande influenser i hans starka låtskrivande. Till listan ovan vill jag gärna lägga Elliott Smith vars vemod och emotionella pop genomsyrar "I have a feeling about you", en låt som framförs på piano, kryddas av stråkar och en underbar akustisk slide.
   Hela skivan innehåller genomgående starka låtar. från titellåten till "Lost in the desert", men kanske är det "There's no answer" som är den definitiva höjdpunkten. En låt som från den ensamma akustiska gitarren byggs på med först piporgel och sedan ett tajt och ödmjukt band.
   Jag vill passa på att tacka Richard Lindgren , den sista tredjedelen i Triple Troubadours-turnén, som lånat ut sitt ex av Will Courtneys skiva till mig. Will anlände till Örebro utan varken resväska eller skivor, då bagaget kommit på avvägar mellan USA och Sverige, men genom Richards försorg kan jag nu alltså njuta av Courtneys första soloalbum.
   Richard kunde också berätta en liten anekdot från turnén om Will och hans lyhörda musikalitet. Efter konserten i Kristianstad for Richard hem till Malmö över natten och trion återförenades dagen efter i Falkenberg lagom till soundcheck. När Richard närmade sig konsertlokalen hör han sin egen "Drunk on arrival" klockrent sjungen och spelad identisk med sin egen version. Will sjöng och satt vid pianot och meddelade en förbluffad Richard:
   - Så där ja, nu var soundcheck klart!

Beställ Will Courtneys skiva här: http://www.willcourtneymusic.com/store.html

/ Håkan

Hög stämning med Dag Vag

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1980.

DAG VAG
Rockmagasinet, Örebro 16 februari 1980

Trångt, svettigt och stimmigt men en gemytlig hög stämning. Så kan jag sammanfatta lördagens konsert på Rockmagasinet med Dag Vag. De verkar vara allas favoriter för ögonblicket och de bjöd rikligt på sig själva. Två långa 45-minuterspass var väl ungefär vad man maximalt stoppade för i den minimala lokalen.
   Dag Vag tar den gyllene medelvägen i svensk rockmusik just nu. Samtidigt de lockar folk från den alternativa rörelserna och kärnkraftmotståndare når de folk långt utanför den egna kretsen med sin egenartade men lättillgängliga musik. För närvarande är de Sveriges hetaste grupp.
   De hade inga som helst svårigheter att nå upp till allas förväntningar på scen. Det här är deras media, där de får fritt fram och Stig Vigs avslappnade kommunikation med publiken borde vara eftersträvansvärt för många rockartister.
   Nästan alla Dag Vags låtar är hits, kända favoriter som publiken kunde sjunga med i. Men gruppen har också mycket material på gång och jag upptäckte flera mycket bra nyskrivna låtar den här kvällen. Den alltmer populära skamusiken har naturligtvis inte lämnat Dag Vag oberörda. De gjorde en Selecter-låt och den positiva reggaetakten passade dem som handsken.
   Att de gjort musik av "Sånt är livet" visste vi redan. Nu vet vi också att de klarar av att göra acceptabel musik av en Thore Skogman-schlager!
   Dag Vag är inte bara Stig Vig. Gänget bredvid hade märkbart roligt själva när de spelade. Beno Zeno (alias Kenny Håkansson) var proffset, säker och rutinerad sologitarrist. Tage Dirty var låset bakom trummorna, som gjorde ett bejublat sångframträdande. Andregitarristen Zilverzurfarn blixtrade till bara ibland men hans "Tjockhult" var en av kvällens allra största favoriter.
   Hemligheten bakom Dag Vags enorma framgångar borde inte vara någon hemlighet. Deras musik är charmerande enkel och förälskelsen i reggaerytmer gav musiken ett gung och sväng som jag tror ingen annan svensk grupp för ögonblicket kan prestera.

/ Håkan

Singlar#19: THE CHECKMATES, LTD

THE CHECKMATES, LTD: Love is all I have to give (A&M, 1969)

DÅ ÄR VI ÅTER PÅ BESÖK I PHIL SPECTORS SPEKTAKULÄRA VÄRLD under hans lilla korta comeback 1969. Jag har ju redan placerat en singel med Checkmates, Ltd på min lista, "Black pearl", och kan inte låta bli att välja ytterligare en. "Love is all I have to give" är debuten för samarbetet mellan Spector och bandet. Inspelad i januari 1969 och utgiven i mars på faktiskt samma dag som Ronettes singel "You came, you saw, you conquered".
   Mitt totala Spector-intresse 1969 resulterade också i att jag tog Checkmates Ltd till mitt musikaliska hjärta. Och den här magiska balladen, med massor av mandoliner, himmelska körer, ekon och stråkar, var en hit redan första gången jag hörde den. Spectors 60-tal var inte bara popmusik i snabbt och glatt tempo, Crystals, Ronettes och Darlene Love. Där fanns ibland också mycket vemod och soulfyllda röster. Som exempelvis Righteous Brothers, två visserligen vita killar som sjöng vad som senare kom att kallas "blue eyed soul" som gick hem på de färgade radiostationerna.
   Spector upptäckte Checkmates Ltd 1968 när de var förband till Ella Fitzgerald och kom väl på sätt och vis att bli hans nya Righteous Brothers. Kvintetten innehöll både vita och färgade medlemmar men det var de båda färgade sångarna Bobby Stevens och Sonny Charles som var nyckelpersonerna i Spector/Checkmates-soundet.
   Bakom Stevens och Charles i bandet fanns basisten Bill Van Buskirk, bas, Harvey Trees, gitarr, och Marvin "Sweet Louie" Smith, trummor. Men det var naturligtvis som vanligt Spectors Wall Of Sound, groteska mängder med studiomusiker och orkesterar, som satte den arrangemangsmässiga stämpeln på musiken. Här kan ni läsa mer information hur Phil Spector konstruerade sina majestätiska ljudbyggen. Engelsmannen Richard Williams blogg "The blue moment" är för övrigt ofta mycket intressant läsning. Han har också skrivit en bok om Spector, "Out of his head".
   Av de två sångarna i Checkmates var det Bobby Stevens som stod i förgrunden på "Love is all I have to give". Sonny Charles fick ju sin plats i strålkastarljuset, och även på skivetiketten, på uppföljaren "Black pearl". Stevens fick här också den unika chansen att skriva låten tillsammans med Spector som annars väldigt ofta anlitade professionella låtskrivarpar.
   "Love is all I have to give" fick stor uppmärksamhet men blev ingen regelrätt hit på samma sätt som "Black pearl", som släpptes blott en månad senare i april 1969. Men det mäktiga mandolinsoundet kunde Spector återanvända när han i slutet på oktober 1971 gick in i studion med John Lennon och Yoko Ono för att spela in "Happy Xmas (war is over)".
   Som det ofta var vanligt i Spectors fall struntade han, precis som med "Black pearl", helt i singel-b-sidan, "Never should have lied", som även denna gång producerades av det opersonliga Even-Stevens Productions. Ett managementföretag som Bobby Stevens drev. Låten skrevs av för mig okända Bobby Baugh/Charles Stevens och är en Motown-influerad snabb poplåt med en extremt hes Stevens.
   Spectors idé inför den påföljande singeln att lyfta fram Sonny Charles i fokus skapade splittring mellan sångarna och hela bandet som gjorde att Spector, efter den kommande inspelningen av ett helt album, som också fick titeln "Love is all I have to give", snart tog sina händer från det här projektet. Hela samarbetet med A&M föll också ihop när Spector fick uppdraget att producera om The Beatles "Let it be"-album som sedan följdes av producentinsatser på George Harrisons och John Lennons soloalbum.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Övertygande personliga Cash-tolkningar

Foto: Magnus SundellAnna Stadlings trio på East West Sushi i fredagskväll. Från vänster Andreas Nordell, Anna Stadling och Pekka Hammarstedt.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 21/4 2013.

ANNA STADLING
East West Sushi, Örebro 19 april 2013
Konsertlängd: 22:06-22:42 och 23:00-23:50 (86 min)
Min plats: Stående ca 7 m från scenen.

Vi visste att konserten skulle innehålla en mängd Johnny Cash-relaterade låtar, vi tog för givet att det skulle bli en melodiskt angenäm afton, vi förstod att det skulle låta bra om arrangemangen och vi misstänkte att den här trion med Anna Stadling i spetsen skulle fungera perfekt tillsammans. Ändå fanns det aldrig i mina tankar att det här covermaterialet på engelska skulle kunna framföras så övertygande personligt med en genomgående övernaturlig musikalisk nerv.
   När Cash skulle tolkas på en scen i Örebro blev det varken country eller singer/songwriter-pop. Det blev mest av allt Anna Stadling eller Stadling/Cash, efter Annas aktuella skiva med samma namn, som den här konserten affischerades som.
   Ingen konsert ska egentligen kunna jämföras med en skiva men när Stadling & Co avslutade med en lekfull version av "Wide open road" framåt midnatt i fredagskväll stod det klart att skivans samtliga spår hade framförts. Och sättningen var identisk med skivan där avklädd enkelhet varit ingredienserna på ett ganska oslagbart recept.
   Ett näst intill fullpackat East West Sushi tog kanske bort de mest finstämda detaljerna i arrangemangen men en trång och svettig klubbkänsla ska inte heller underskattas i konsertkretsar. Och så länge det fanns en sångfågel (Anna) i centrum och en instrumentalist av rang (gitarristen Pekka Hammarstedt) vid hennes sida kunde jag omöjligt störas.
   Fredagskvällens konsert var premiär för denna levande trio, som förutom Anna och Pekka också innehöll ståbasisten Andreas Nordell, som redan kändes rutinerad och samspelt både tillsammans och med Cash-materialet.
   Anna har ju under hela sin långa karriär sjungit på svenska i alla sammanhang och fanns det ett enda uns av tveksamhet inför den här konserten var det just hur språket och personligheten skulle kunna samsas under Cash-flaggan. Men det fanns absolut inga problem ty personligheten hos Anna Stadling ligger inte i stavelser eller konsonanter utan betydligt djupare än så.
   I min enfald trodde jag för ett ögonblick att kvällens tema skulle få sig en törn när Anna strax efter "Ring of fire", som hon valde att kalla Johnny Cashs största hit, plötsligt valde att göra två låtar på svenska. Men även den parentesen klarade hon galant, inte minst tack vare Hammarstedts gitarr som spelade i en egen division under "Förlåt".
   För att göra konsertkonceptet kring senaste skivan lite mer innehållsrikt hade repertoaren utökats med ytterligare några Johnny Cash-förknippade alster. Bland dessa var inte den inledande "Folsom prison blues" direkt representativ för precis som på skivan hade Anna sökt pärlor långt ner i der rika materialet, långt från kategorin allmänna klassiker.
   Där två sparsmakade guldkorn var konsertens höjdpunkter. Dels "On the evening train" som Hank Williams aldrig spelade in själv och dels Annas egen tonsättning av Johnny Cashs text "When the little hand reaches" som hon har fått av Lasse Lindfors (som fanns i publiken på East West) i Norrköping som var personlig vän med Cash. Båda låtarna var kort och gott magiska i sina lågmälda arrangemang.
   Det kan vara lätt att beskriva Anna Stadling som underskattad och okänd men hon borde varken vara det ena eller det andra. När hon och Pekka så totalt samarbetade vid sångmikrofonen, exempelvis på "Any old wind that blows", var resultatet i nivå med den hajpade återföreningen Emmylou Harris/Rodney Crowell som just nu firar framgångar.

Låtarna:
Folsom prison blues
Field of diamonds
Home of the blues
A thing called love
I still miss someone
Hard times
On the evening train
Flesh and blood

Paus

Go on blues
Any old wind that blows
I walk the line
When the little hand reaches
Ring of fire
Förlåt
E4 mot norr
God's gonna cut you down
Ghost riders in the sky
Don't take your guns to town
A little at the time

Extralåt
Wide open road

/ Håkan

"My dead town"

BOBBY SANT
My dead town
(Sakuntala)

På sitt andra album lyfter Karlstadssångaren och låtskrivaren Bobby Sant upp den ibland tämligen utslitna genren singer/songwriter en nivå. Mot ett personligt, stundtals påträngande, uttryck som ibland är svårt att skaka av sig. Så engagerande är nämligen en majoritet av hans tio låtar och framförande som arrangerats sparsamt med akustisk gitarr, ibland piano och några sträva emotionella fiolklanger.
   Bobby har gästat Live At Heart under två år, vid ett tillfälle spelade han i Nikolaikyrkan, och nu har han under fyra kvällar mycket passande spelat in sin nya skiva i Forshaga Kyrka. Där har den extrema akustiken och den högtidliga miljön samsats med Bobbys ofta intensiva stämma, nakna arrangemang och många vemodiga och vackra melodier på ett alldeles naturligt och fint sätt.
   Inte överraskande har Bobby sina musikaliska rötter bland de klassiska amerikanska låtskrivarna och sångarna. Robert Bengtsson, Bobbys riktiga namn, har med all säkerhet adopterat sitt artistnamn från Townes Van Zandt och ibland kan man på skivan göra jämförelser med Johnny Cashs sista tid i livet fast med ungefär hundra gånger starkare röst.
   Hela "My dead town" präglas av ett ambitiöst självförtroende och ibland saknar jag det musikaliskt nedstämda och jordnära. Men på sista låten. "Letter 44", får jag den där spruckna, bittra, djupt vemodiga och personliga sången. På en skiva som innehåller fler höjdpunkter.
   "That ain't why" mixar på ett osedvanligt sätt balladformen med storslagen styrka. Och rösten förmedlar känslor långt bortom alla tvivel. Rymden, luftigheten och pianot i kyrkan (som spelas av Tobias Svensson) gör "Oh lord" till en perfekt sång anpassad kyrkans miljö. Duetten "Frozen tears" med Johanna Boes är kryddad av ett vackert fiolspel av Therese Lien Evenstad. Den lite lugnare pianoballaden "City sky", också står ut bland alla välartikulerade sånger, framförs med kraftfull stämma. Johnny Cash-vibrationerna i "Ride the black train" likaså.
   Efter förra årets fina debutskiva är "My dead town", som släpps just idag på Record Store Day, en spännande fortsättning på Bobby Sants karriär som nu pekar uppåt på allvar.

/ Håkan

Singlar#20: SQUEEZE

SQUEEZE: Pulling mussels (from the shell) (A&M, 1980)

MIN ABSOLUT ULTIMATA SQUEEZE-PERIOD UTSPELADE SIG 1981 i samband med det Elvis Costello-producerade albumet "East side story". Men min fascination för Squeeze, deras musik och många fantastiska låtar inleddes något år innan i samband med albumet "Argybargy" (1980) som var min stora introduktion till Squeezes fantastiskt engelska popmusik.
   Gruppen, som hade funnits sedan 1974, började ge ut skivor 1977 men trots singelhits som "Cool for cats" och "Up the junction" och album som "Squeeze" och "Cool for cats" var Squeeze för mig ett outforskat poplandskap. Jag har ju förstått i efterhand att jag missat en hel del.
   Efter den delvis John Cale-producerade debuten "Squeeze" (1978), där bandet tycker att samarbetet med Cale inte direkt fungerade smärtfritt, och uppföljaren "Cool for cats" året därpå var det 1980 dags för bandets tredje album, "Argybargy", som kom att produceras av John Wood tillsammans med bandet. Rutinerade Wood hade varit etablerad producent och tekniker i många år. Ofta producerade han artister och grupper i folkmusikgenren, Sandy Denny, Fairport Convention, Richard & Linda Thompson, Albion Country Band, Nick Drake, John Martyn, Tom Paxton, men också andra artister som Tom Robinson och Any Trouble.
   Wood hade jobbat som tekniker på Squeeze-debuten och det samarbetet fungerade mycket bättre än Squeeze/Cale så redan till andra skivan satt Wood i producentstolen. Efter första skivan bytte bandet basist och 1980 var Squeeze en permanent konstellation som gjorde sitt andra album tillsammans. Från vänster på skivomslaget ovan ser vi John Bentley, bas, Jools Holland, keyboards, Gilson Lavis, trummor, Glenn Tilbrook, gitarr och sång, och Chris Difford, gitarr och sång.
   Difford & Tilbrook var bandets nästan uteslutande låtskrivare och deras kunnande, kreativitet och skicklighet kom runt 1980 att jämföras med Lennon & McCartney med den skillnaden att det väldigt ofta var Difford som skrev texterna som Tilbrook sedan satte musik till. Och på "Argybargy" nådde paret sin dittills högsta nivå som låtskrivare.
   Förstasingeln från "Argybargy", "Another nail in my heart" blev en mindre kommersiell succé med sin 17:e-placering i England som bäst. Uppföljaren "Pulling mussels (from the shell)", som jag tycker vida överträffar den tidigare singeln, blev överraskande en smärre flopp när den bara nådde plats 44.
   Texten till "Pulling..." inspirerades av en semesterresa till Margate när Chris Difford var tolv år. Han skrev låten med Steve Marriott och Small Faces i tankarna. Glenn Tilbrook har berättat att musiken i sekvenserna på slutet av låten är influerad av, tro det eller ej, The Tubes som Squeeze hade varit förband till året innan.
   B-sidan "What the butler saw", ännu ett Difford-Tilbrook-original, kom aldrig med på albumet då deras dåvarande manager Miles Copeland inte tyckte att den passade in på "Argybargy". På den låten, som knappast kan kallas popklassiker, finns ett stråkarrangemang skrivet av Del Newman, rutinerad arrangör som tidigare hade jobbat på skivor med Art Garfunkel, Carly Simon, Cat Stevens, Diana Ross, Elton John, Nilsson och Scott Walker.
   Inför nästa skiva, redan nämnda "East side story", lämnade Jools Holland gruppen och ersattes av Paul Carrack. Squeeze bytte även manager från Copeland till Jake Riviera.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

"The low highway"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2013.

STEVE EARLE & THE DUKES (& DUCHESSES)
The low highway
(New West)

Ännu en ny bra Steve Earle-platta i den långa raden av utsökta skivor från honom. Och ännu en gång är det snudd på omöjligt att ge den en enda genrebeteckning och mitt "poprock" är sannerligen en grov kompromiss och ingalunda ett beskrivande ord av innehållet på skivan. Ty blandningen är en nästan gränslös mix från akustiska ensamma ballader till Stones-klingande rockriff. Redan efter två låtar fick jag uppleva de ytterligheterna...
   Sedan "El corazon" (1997), min absoluta Earle-favorit (jag gav den en 5:a i betyg), har Steve producerat det ena välformulerade och musikaliskt lysande albumet efter det andra. Och nya skivan är inget undantag, är till och med i nivå med just "El corazon" men den här gången inte lika överraskande. Bästa låt i stark konkurrens: Rickenbacker-poppiga "21st century blues".

/ Håkan

Wilmer X växer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/11

WILMER X
Rockmagasinet, Örebro 19 november 1986

Med ett nytt, suveränt bra album i bagaget har Wilmer X turnerat intensivt de senaste tiden (22 spelningar på drygt en månad!). Och för varje turné, varje konsert och varje Örebrobesök växer Nisse Hellberg och kompani. Onsdagskvällens konsert på ett näst intill fullpackat Rockmagasinet var inget undantag från den framåtskridande utvecklingen.
   Redan i våras tyckte jag mig kunna höra och se ett fullkomligt rockband som gav max av både energi och kvalité. Då uteblev de spännande momenten med endast en ny, coverdominerat album i ryggen.
   Efter samma gudabenådade och maximala modell var de nu tillbaka med en ännu vassare repertoar med många fantastiska låtar från deras senaste och bästa album "Tungt vatten".
   Wilmer X står stadigt i rockens och rhythm & bluesens mylla men blir aldrig någon förutsägbar självklarhet som gör att man aldrig kan skåda något slut på denna väg uppåt.
   De prövade några nya, inte helt revolutionerande grepp på senaste albumet med bland annat klaviaturer som nu inte finns med live men med en ny hungrig gitarrist i bandet, Pelle Ossler, kompenserades ljudbilden med marginal. Med en punkares energi var han bandets rörligaste medlem.
   Wilmer X förfogar över ett utsökt konsertljud som nu lät allt bättre från scen och det är ytterst viktigt även inom så här rock'n'roll-baserad musik. Att jag hörde Nisse Hellbergs röst, Jalle Lorenssons inpass på munspel och den fantastiske trummisen Sticky Bomb i en välformulerad mix höjde konsertvärdet betydligt.
   Efter varje ny studioinspelat album brukar gruppen städa omsorgsfullt i scenrepertoaren och eftersom de fortfarande vill hålla konserterna korta och intensiva var det ingen överraskning att de nya låtarna kom att dominera med "Tårar av guld" och "Gå i topp" som absoluta höjdpunkter.
   Saknade bara en låt, den dansanta jordbävningen "Dansa på ett ben", på konserten med Wilmer X som kan tyckas sakna karisma men i gengäld är Sveriges rockband numero uno.

/ Håkan

Singlar#21: TRAFFIC

TRAFFIC: Paper sun (Island, 1967)

DET ÄR NÅGOT I SOUNDET, PRODUKTIONEN ELLER LÅTEN som gör "Paper sun", Traffics debutsingel, så magnetiskt tilldragande. Introt med några takter congasspel innan sitaren, spelad av Dave Mason som hade fått sitt första indiska stränginstrument av George Harrison, sätter den melodiska och musikaliska prägeln. Traffic var del 2 i Stevie Winwoods fantastiska karriär. Som blott 15-åring var han, tillsammans med sin bror Muff, med i Muff Woody Jazz Band när de träffade walesaren Spencer Davis och The Spencer Davis Group föddes. Och redan där, efter några singlar, kan vi påstå att resten är pophistoria för unge Stevie.
   Efter sitt genombrott som underbarn i Spencer Davis Group sökte sig Steve Winwood, som han nu stavade sitt namn som "vuxen" 19-åring, vidare mot nya spännande musikaliska områden. Traffic bildades i mars 1967 och redan efter två månader debuterade gruppen med singeln "Paper sun". En låt skriven av alla de fyra medlemmarna i gruppen som betydde att Winwood visserligen var gruppens mest kända stjärna men arbetet i gruppen var demokratiskt och alla var med i låtskrivarprocessen.
   Alla medlemmarna kom från Birmingham eller dess närhet och när de sammanstrålade i Traffic var det naturligt och kreativt att skriva låtar tillsammans i olika konstellationer eller var och en på sitt håll. Och "Paper sun", denna pärla till premiärsingel, skrevs alltså av Winwood tillsammans med Jim Capaldi, trummor och sång, Dave Mason, gitarr och sång, och Chris Wood, blås. En grupp utan konventionell basist alltså men med ett spännande och gränslöst sound som följd.
   Capaldi och Mason spelade tidigare i gruppen The Hellions när de träffade Winwood på turné och Wood hade en syster som sydde kläder till Spencer Davis Group. Flyktiga släktband som nu knöts samman i en spännande rockgrupp.
   I den samlade rockhistorien framstår Traffic som en typisk albumgrupp men våren och sommaren 1967 var det bara singlar som gällde för Winwood & Co. Det var först i december 1967 som Traffic albumdebuterade med "Mr Fantasy" utan att någon av singelhitsen "Paper sun", "Hole in my shoe" eller "Here we go round the Mulberry Bush" fanns med. B-sidan till "Paper sun", "Giving to you" (ännu en gruppkomposition), fanns dock med på albumet , en jazzbluesig låt där solon på flöjt, gitarr och orgel avlöste varandra. Och Winwood sjöng blott en kort vers i låtens inledning.
   Efter George Harrisons introduktion av sitar i västerländsk popmusik i mitten på 60-talet var det först Brian Jones som följde i fotspåren på Rolling Stones-singeln "Paint it black". Och Dave Masons framträdande och genomgående sitar på "Paper sun" är god trea i pophistorien.
   Den amerikanske skivproducenten Jimmy Miller hade producerat Spencer Davis Groups två sista singlar med Winwood, av vilka han även var med och skrev "I'm a man", innan Winwood lämnade gruppen. Miller var därför ett naturligt val som producent när Traffic startade. Miller producerade Traffics tre första album men blev sedan mest legendarisk som Rolling Stones skivproducent från 1968 ("Beggars banquet") till 1973 ("Goats head soup").
   Traffic skulle genom åren bli ett minst sagt turbulent band där först Dave Mason lämnade och återkom vid ett flertal tillfällen. Gruppen tog paus när Winwood bildade den tillfälliga supergruppen Blind Faith för att sedan återförena Traffic med delvis nya, stundtals amerikanska, olika medlemmar fram till december 1974 då Winwood började koncentrera sig på sin solokarriär.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

"Singelgatan"

HONKS
Singelgatan
(Helan Kommunikation/Soundcarrier)

Den småländska gruppens märkliga namn härstammar från initialerna i medlemmarnas efternamn. Eller rättare sagt Herrarna Olsson, Nilsson, Karlsson och Ström. Där samtliga killar har ett eller annat förflutet i gruppen Deeptone som gjorde två stabila album med altcountry 1999 och 2002. Och ett steg ytterligare tillbaka spelade killarna i välkända Creeps eller poppiga Daffodils. Mycket rutin där alltså.
   Gruppens debutskiva är mogna mäns försök att göra modern mogen musik utan att tappa varken personlighet eller ansikte. I gruppens bakgrund finns genomgående engelska texter men här har de valt att skriva svenska texter om sin egen verklighet i medelåldern.
   Textmässigt doftar det nostalgi och gamla Svensktoppen och melodimässigt gränsar det, särskilt i de texmexkryddade rytmerna, stundtals till dansbandsgenren. Men musikaliskt är det lysande med fina och kompromisslöst inspelade gitarrer där gästande Pelle Jernryd gör rätt för arvodet på dobro och lapsteel. Och när jag som mest saknar ett dragspel i "Kommer alltid hem" dyker Mats Bengtsson upp mycket passande.
   Skriver man en låt med titeln "Pet Sounds" är skivan nästan i hamn och gruppens kvalitéer i övrigt övertygar. Som svensk är det nästan omöjligt att inte tänka dansband ty countryrock och svenska texter framkallar ofrånkomligt de associationerna. Men när det soundmässigt låter så här fräscht som på Honks skiva är det bara inskränkt att ägna tankar i den riktningen.

/ Håkan

Olle i sitt livs strålande form

OLLE LJUNGSTRÖM
Södra Teatern, Stockholm 14 april 2013
Konsertlängd: 21:07-22:25 (78 min)
Min plats: Parkett Rad 4, Plats 48, ca 6 m från scenen.

Olle Ljungström är i sitt livs form. I alla fall om jag ska döma efter den sena konserten på söndagskvällen på mycket trivsamma Södra Teatern i Stockholm. Det är alltid frustrerande och nervöst att uppleva Olle Ljungström live. För några år sedan såg vi honom på en oförglömlig men långtifrån musikaliskt lyckad konsert. Det här var något helt annat. Med nya albumet "Släng in en clown" aktuell gör han under våren några spridda konserter med bland annat fem spelningar på tre dagar på Södra Teatern.
   Vi såg fjärde konserten i denna rad och kunde inte upptäcka någon turnétrötthet eller allmän svikt hos Olle. Han var under närmare en och en halv timme full av energi, dansade på sitt speciella sätt, sjöng på sitt ännu mer speciella sätt och tillsammans med bandet blev det en så gott som helgjuten men kanske lite kort föreställning som bjöd på både gamla och nya låtar. Med helt spontana och oplanerade mellansnack som inte spårade ur eller blev uppseendeväckande utan bara underhållande.
   Hans röst var i vanlig ordning svag, bristfällig och pratig men bandet plus körtjejen Emily Bratt fyllde förtjänstfullt i där det fattades medan en inspirerad Olle i övrigt bjöd på hela sig själv. Uppmärksamheten kring Olle efter Så mycket bättre har verkligen ökat på hans självförtroende. "Jag är kändis!" ropade han flera gånger under söndagskonserten och publiken svarade med kärleksfull respons och fick sedan tillbaka en musikaliskt homogen konsert med ett band som var både lyhört och anpassad Olles personliga framtoning. I en konsert som blandade gammalt och nytt på ett ganska läckert sätt där den gemensamma nämnaren var oerhört starka melodier och ännu mer udda texter som flätades ihop till något mycket imponerande.
   Han framförde fem låtar från den nya aktuella skivan, bäst var "Anna Karina" och "Vi låtsas att det regnar", och han kunde ha tagit en handfull låtar till från samma skiva utan att den exklusiva nivån hade sänkts. Exempelvis saknade jag "Mellan A och dig".
   Men det är naturligtvis många Ljungström-låtar som känner sig manade att ingå i en konsert med Olle och det hade väl behövts en timmes konserttid till för att i någon mån tillfredsställa de stora Ljungström-älskarna i publiken. Men det kanske är att begära för mycket av en fortfarande lätt bräcklig man. Men i söndagskväll var han på ett strålande fysiskt humör, dansade på scen och ville uttryckligen ta hela publiken i sin famn.

Torsten Larsson, gitarr, bas och sång
Joel Fritzell, gitarr och sång
Peter Alm, bas, gitarr och sång
Kalle Stintzing, keyboards
Johan Håkansson, trummor
Emily Bratt, sång

Låtarna:
Du sköna värld
En förgiftad man
Du var min enda drog
En apa som liknar dig
Min trädgård
Anna Karina
Överallt
Släng in en clown
Jag och min far
Nåt för dom som väntar
Vi låtsas att det regnar
Det betyder inget
Norrländska präriens gudinna

Extralåtar:
Kärlek och en balkong
Jag spelar vanlig
Världen är så mycket bättre nu

/ Håkan

Tomas hade publiken i sin hand

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2013.

TOMAS ANDERSSON WIJ
Clarion Hotel, Örebro 13 april 2013
Konsertlängd: 20:07-21:55 (108 min)
Min plats: Stående ca 15 m från scenen.

Jag har aldrig upplevt någon artist eller grupp uppträda inför en så skötsam, lyssnande och respektfull publik som Tomas Andersson Wij gjorde i närmare två timmar på Clarion Hotel. Aldrig har hotellfoajén varit så tystlåten och städad och Tomas hade publiken i sin hand från första till sista låt.
   Förra året fastnade jag plötsligt för Tomas Andersson Wijs senaste skiva "Romantiken". Albumet är lite mer arrangerat och stundtals uppsluppet men i Örebro uppträdde han ensam. Vilket betydde att arrangemangen var basic akustisk gitarr vilket i sin tur betydde att det senaste albumet var underrepresenterat i lördagskvällens repertoar.
   Bara en låt ("Sturm und drang") från den senaste skivan och i övrigt hämtades låtar från nästan samtliga album han har gjort. Med hjälp av publikens önskningar plockade han fram gamla godsaker som "De gröna vagnarna" och "Trummorna och musiken" mot slutet av konserten.
   Tomas målar sina låtar med få färger och ensam på scen, visserligen med hjälp av fyra olika gitarrer som han bytte mellan nästan varje låt, blev nyanserna i musiken ännu färre. Och de sparsmakade röda och blå strålkastarna gjorde inga underverk för att visuellt lätta upp stämningen.
   Men det här skulle inte bli en konsert motsvarande ett hederligt lördagspartaj utan en föreställning med välformulerade texter och intressanta mellansnack med en och annan komisk poäng. Och inte minst tjugo låtar av väldigt hög kvalité fast aktualiteten i materialet alltså var satt på undantag.
   Tomas är väl inte poet i ordets rätta mening men känslan är att han har valt varje ord med guldvåg som han senare snillrikt har format till tämligen vardagliga historier. Som han dessutom sjöng med full personlig ackuratess. Det hördes om inte annat när han långsamt tolkade Carolas "Evighet", populär hos schlagervännerna i publiken, som blev stor poesi i hans mun.
   Detsamma gällde texten han hade skrivit till den amerikanska låten "Cycles", "Vågor", som Tommy Körberg i vanliga fall sjunger. Orden är naturligtvis viktiga för journalisten Andersson Wij även när han skriver sångtexter. Som sångare och artist är han fortfarande inte helt bekväm i rollen som scenperson men i lördagskväll var han på hemmaplan när applåderna dånade redan innan han gick upp på scen, allsång och handklapp hjälpte till att förlösa stämningen och en viss spontanitet mot slutet när publiken önskade vilt ur hans rika låtkatalog.

/ Håkan

Singlar#22: THE DAMNED

THE DAMNED: New rose (Stiff, 1976)

DET ÄR SVÅRT ATT VÄRJA SIG FÖR KOMBINATIONEN NICK LOWE och The Beatles. En kombination/koppling "Made in heaven" om ni frågar mig. Det är på b-sidan av den engelska punkgruppen The Damneds debutsingel som en cover på Beatles kanske bästa singel "Help" dyker upp. På originalet, 19 juli 1965, stavas låttiteln med ett utropstecken(!) men så respektlösa och anarkistiska som de engelska punkarna var runt 1976 skippade de helt enkelt det sista tecknet.
   The Damned var pionjärer. Det första punkbandet som gav ut ett album, "Damned Damned Damned" i februari 1977, första punkbandet som låg på försäljningslistorna i England, första punkbandet som fick medverka på tv, första punkbandet att turnera med en stor etablerad artist (Marc Bolan/T Rex) och det första engelska punkbandet som fick möjlighet att åka till USA. Men till Örebro kom de aldrig. En konsert var planerad, 30 oktober 1977, men turnén ställdes in.
   Gruppen bildades i januari 1976 då tre medlemmar, Brian James, gitarr, Rat Scabies, trummor, och Captain Sensible, bas, som senast hade spelat i gruppen Subterraneans tillsammans med Nick Kent, mötte sångaren Dave Vanian (vars riktiga namn var Dave Letts).
   James och Scabies (Chris Miller) hade ännu tidigare spelat tillsammans i London S.S. och Rot och Sensible (Ray Burns) hade spelat gitarr i Johnny Moped.
   Den numera legendariska franska musikfestivalen Mont de Marsan 21 augusti 1976, arrangerad av Marc Zermati och Larry Dubais som drev skivbolaget Skydog, fick underrubriken "First European Punk Rock Festival". Där spelade en mängd engelska namn som Hammersmith Gorillas, Sean Tyla, Larry Wallis, Count Bishops, Nick Lowe, Roogalator, Eddie & the Hot Rods - och The Damned.
   Resan till Frankrike startade kollektivt på Victoria Coach Station och The Damned hamnade av en händelse på den buss som Stiff-chefen Jake Riviera hade hyrt. Redan efter första set på punkfestivalen kom Riviera fram till The Damned och frågade om de ville göra en skiva på oberoende Stiff med Nick Lowe som producent. Vilket givetvis besvarades med ett jakande svar. Damned var ju punk och ville inte göra skiva på något stort skivbolag.

I SEPTEMBER 1976, NÄR STIFF PRECIS HADE premiärsläppt sina fyra första singlar med Nick Lowe, The Pink Fairies, Roogalator och Tyla Gang, skrev The Damned kontrakt med skivbolaget och gick in i Pathway Studios i London för att spela in debutsingeln "New rose" med Lowe som producent. "...for Leather Nun Productions" som det mystiskt och oförklarligt står efter Lowes namn på etiketten. Rivieras dåvarande presstalesman Glen Colson har uttalat sig om Lowe/Damned i Will Birchs bok "No sleep till Canvey Island":
   "Nick Lowe made The Damned into magic. Anything that he touched turned to gold, not in sales terms, but in magic terms. He'd walk in, if there were no lyrics, he'd make it happen in five minutes. He'd go in the toilet and come out with lyrics. Nick was the man who was gonna do it".
   "New rose", skriven av Brian James, med The Damned är allmänt förklarad som den först utgivna punksingeln. Släpptes 22 oktober, en dryg månad innan Sex Pistols (indragna) "Anarchy in the UK"-singel på EMI.
   Listplaceringen var visserligen blygsam (65:a) men "New rose" var ändå ett stort genombrott. 2:43 (fast det står "1.99" på etiketten) av furiös energi. Efter inledningsrösten "Is she really going out with him?" (direkt knyckt från introt till Shangri-Las "Leader of the pack", 1964) kommer trumintrot på fem sekunder innan det maniska gitarriffet som ÄR låten blir det genomgående temat, melodin och energin. Då hösten 1976 gick det väl bara att jämföra "New rose" med någonting som fanns med på amerikanska The Ramones debutalbum som hade släppts samma vår.
   B-sidan är inte direkt mindre intensiv. Återigen ett hetsigt intro, "one-two-three-four", innan det rastlösa tempot och de snubblande textraderna nästan tar död på Beatles underbara original. Och efter blott 1:42 är det slut och över.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Familjär stämning på tillbakalutad konsert

Bilder: Anders Erkman

OLLE UNENGE & CO
Stadsträdgården, Örebro 12 april 2013
Konsertlängd: 19:27-20:33 (66 min)
Min plats: 3 m till höger från scenen.   

Konsertens inramning kunde knappast ha varit mer gemytlig. Utanför Växthuset var det ljust medan vårens första riktiga regn ökade i intensitet, det smattrade så fint mot taket ovanför oss, och i publiken föreföll stämningen vara riktigt familjär. Så familjär att det fanns plats för både en rollator och en gammal chefredaktör.
   På scen gjorde Olle Unenge och hans band sin tredje konsert tillsammans. Jag har tidigare lite slarvigt kallat det här projektet för Olles solokarriär men är i högsta grad en gruppaffär. Det var visserligen Olle vid mikrofonen som med anspråkslös men underhållande charm vägledde lyssnaren genom en dryg timmes repertoar. Men utan gruppens musikaliska mix av rutin och ungdomlig hunger i botten hade inte Olles låtar och texter fallit så väl på plats i fredagskväll,
   Med Kajsa Zetterlunds fiol och sång, Robin Mossbergs ståbas och Lennart Nordströms akustiska gitarr, banjo och stundtals lite slide och Olles egen akustiska gitarr fick låtarna en ömsint men perfekt behandling.
   Olle har under vintern utökat sin repertoar med ytterligare starka låtar som smälter in i den tillbakalutade men fortfarande engagerande repertoaren. Till numera kända "Farväl vackra Sara" (Olles personliga tolkning av husguden Bob Dylans "Farewell Angeline), helt egna "Mellan ebb och flod", "Långsamt väder" och "Det kunde förvisso vara värre" och Olles svenska texter till Christy Moores, Arlo Guthries (översättningen av "Lightning bar blues" till "En trivsam liten bar" är genialisk) och den andra husguden Ry Cooders (eller egentligen Alfred Reeds) låtar har han skrivit flera helt nya låtar.
   I den kategorin fick vi mot slutet av konserten höra två bra låtar, "Kejsarens nya kläder" och "Skål för min fader" och Olles nya text "Det faller regn" (denna kväll oerhört vältajmad titel) till Dylans "Bucket of rain" men också, efter idogt önskande i publiken, en exklusiv och oväntad inblick i Cumbla Capells gamla repertoar med sista extralåten "Leicester Square". Som fint rundade av en trivsam konsertkväll i Växthuset.
   Förutom sista extralåten, "Leicester Square" som inte alls var planerad att framföras, stämmer nedanstående autentiska låtlista nästan exakt. "Skål för min fader" flyttades till första extralåt och när vi får höra de sista fyra låtarna i listan står skrivet i stjärnorna.


/ Håkan

De färska låtarna stod sig slätt

Foto: East West
NIKOLA SARCEVIC
East West, Örebro 10 april 2013
Konsertlängd: 20:33-21:00 och 21:14-21:58 (69 min)
Min plats: ca 7 m snett till höger från scenen.

Hur konstigt det än kan låta så hade Nikola oddsen emot sig på onsdagskvällen. I alla fall i min värld. Senaste Örebrobesöket i höstas resulterade i en stundtals ofokuserad och ojämn konsert och nya skivan, fjärde soloalbumet "Freedom to roam" som är anledning till nuvarande turné, är inte hans bästa skivförsök som soloartist.
   Efter den i mina och den breda publikens öron både musikaliskt och kommersiellt framgångsrika "Nikola & Fattiglapparna" på svenska är Nikola tillbaka med en skiva på "sitt modersmål" engelska. Det blir inte lika hjärtligt, inte lika personligt eller helt enkelt inte lika slagkraftigt. Att sedan skippa det trygga kompbandet, med den lysande Henrik Wind (i publiken på East West) i centrum, och göra det mesta själv tillsammans med några få personer i studion har inte heller påverkat melodier eller sound positivt.
   Men inför konserten var jag aldrig orolig fast utgångsläget var lite pressat. För ensam på scen hade Nikola ingenting att förlora och egentligen allt att vinna när han fick chansen att göra det nya materialet mänskligt, levande och enkelt på ett naturligt sätt. Och när de nya sångerna musikaliskt inte räckte till hade han ju en retroaktiv låtkatalog på 20-30 låtar att plocka med.
   En energisk "New fool" med snyggt gitarrspel, "Tybble torg" följt av det största publikjublet och avslutningen med enbart låtar från Nikolas solodebut "Lock-sport-krock" blev kvällens största höjdpunkter.
   Nikola har alltid uppträtt med en stor dos spontanitet och tankspridd charm och det räddade ännu en gång konsertupplevelsen med en genuin närvarokänsla. Däremot visade sig de färska låtarna, trots de naturliga och självklara versionerna, stå sig tämligen slätt i en som alltid orättvis jämförelse med alla äldre "hits" han hade på programmet för kvällen.
   Det var egentligen bara en ny sång på engelska, "Drunk no more", som stod ut och kom närmast ett oförglömligt ögonblick.

Låtarna:
Lock sport krock
The final chapter
Tappa tempo
Love is trouble
Ophelia
Min hemstad
Tro

Paus

Utan dig
Still loving you
Into the arms of a stranger
New fool
Soul for sale
Drunk no more
You make my world go around
Tybble torg
Lovetrap

Extralåtar
Nobody without you
Vila rada

/ Håkan

Singlar#23: THE MOVE

THE MOVE: Night of fear (Deram, 1966)

DET ÄR INGEN ÖVERRASKNING ATT ENGELSKA GRUPPEN THE MOVE representeras av flera låtar på min 100-lista. Få artister eller grupper gör det, på det viset är 60- och 70-talsgruppen The Move unik. "Tonight", som jag skrev om i höstas, tillhör en helt annan senare tidsepok i gruppens historia. "Dessvärre" är många av gruppens låtar så kallade "alldeles för kända låtar" för att kvalificera sig på min lista. Debuten "Night of fear" var visserligen ett stort genombrott, som bäst 2:a i England, men i jämförelse med gruppens mer bekanta hits, "Fire brigade", "Flowers in the rain" och "Blackberry way", är låten inte fullt så känd.
   Pratar man om tidiga The Move pratar man också om Birmingham, musiktraditionerna där och stadens historia av kända band. 1963, när den moderna popens tidevarv startade, inleddes Birminghams pophistoria med band som Applejacks, Rockin' Berries, Spencer Davis Group, Fortunes och Moody Blues. Även Roy Wood, som kom att bli ledare, låtskrivare, sångare och "kreativ chef" i The Move, inledde sin musikerbana så tidigt som 1963. Då ännu på en låg kommersiell ambitionsnivå.
   Wood spelade gitarr i Gerry Levene & the Avengers som 1964 släppte en singel innan han samma år gick vidare till gruppen Mike Sheridan & the Nightriders. 1965 bytte gruppen namn till Mike Sheridan's Lot och på deras andra singel gjorde Wood låtskrivardebut på b-sidans "Make them understand". 1966 sprack den gruppen och tre av killarna bildade Idle Race, en annan halvlegendarisk Birmingham-grupp, tillsammans med Jeff Lynne. Då bildade Wood The Move.
   Övriga medlemmar i The Move hämtades från grupperna Carl Wayne & the Vikings (Ace Kefford, bas, Carl Wayne, sång, och Bev Bevan, trummor) och Danny King & the Mayfair Set (Trevor Burton, gitarr). Kvintetten var ett faktum men det skulle nästan dröja ett år av många konserter innan gruppen skivdebuterade i december 1966 med just "Night of fear".
   Roy Wood var i första hand låtskrivare och gitarrist i The Move då gruppen hade en utpräglad och naturlig frontman i sångaren Carl Wayne. Men Woods betydelse för The Move skulle bara växa. På "Night of fear" håller han sig i bakgrunden och körar på den Denny Cordell-producerade singeln. Alla utom trummisen körar och vid sidan av Wayne får Kefford oväntat utrymme vid sångmikrofonen.
   Gruppen gjorde sina första två singlar, "Night of fear" och "I can hear the grass grow", på Deram-etiketten men följde sedan sin producent Cordell till hans nylanserade Regal Zonophone. På ungefär samma sätt och vid samma tidpunkt när Procol Harum gjorde sin andra singel "Homburg". The Moves tredje singel, den kontroversiella "Flowers in the rain", blev det skivbolagets första release.
   Kanske med anledning av skivbolagsbytet dröjde The Moves albumdebut till 15 månader efter debutsingeln när gruppen släppt hela fyra singlar. Vilket förde med sig att gruppens två första singlar aldrig släpptes på något album.
   På b-sidan "Disturbance" får däremot Roy Wood ensam plats vid mikrofonen. Med en blandning av gammal rock'n'roll, som ska följa Wood genom The Move och via ELO och solokarriär till Wizzard, och högljudd garagerock med en avslutning som tagen ur skräckfilmsgenren.

A-sidan live:


A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Commando igen

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/10 1986.

COMMANDO
ATHLETIC ARABS
Rockmagasinet, Örebro 10 oktober 1986

Peter Puders, gitarristen i gruppen Commando, hade obegränsade möjligheter att få sitt instrument att låta hur som helst. Från gråtande och blödande toner via ömsinta glidningar till ett njutbart oväsen. Han var gruppens musikaliska stadga och var fredagskvällens okrönta konung på Rockmagasinets scen.
   Commando har kortat ned sitt namn och satsar nu också på utlandet. Men i Västtyskland, där gruppen har sin största internationella publik, har de behållit tillägget M Pigg, då Commando kan ge en del känsliga associationer där.
   För sex år sedan bildades den första upplagan av Commando, som besökt Örebro ett dussintal gånger. De har bytt flera medlemmar genom åren men soundets förändringar har varit minimala. Gitarrdominerad rockmusik med en särdeles begåvad sångerska, Eva Sonesson, längst fram.
   På skiva har gruppen blivit ojämn med en irriterande regelbundenhet men på scen, där repertoaren blivit bredare och hämtad från många olika skivor, blev det genomgående en jämnare affär fast utan att kittla den innersta nerver då allt gick mer på rutin än något annat.
   Konserten byggde på de fem bästa låtarna från senaste albumet, andra favoriter från den senare produktionen och även Led Zeppelin-covern "Rock'n'roll" gjorde de med bravur mot slutet.
   Örebros Athletic Arabs inledde kvällen både spännande och överraskande. Respektlöst blandade de rockmusikens alla uttryck till en osedvanligt lyckad mix med utrymme för både blås och stundtals två basgitarrister.

/ Håkan

Singlar#24: GENE CLARK

GENE CLARK: Life’s greatest fool (Asylum, 1974)

DET TOG MIG MÅNGA ÅR ATT REDA UT VEM SOM VAR VEM AV GENE CLARK och Michael Clarke i Byrds i mitten på 60-talet. Efternamnen var lätt att förväxla och när det gällde Gene Clark hade jag nog svårt att förstå att han betydde så mycket i ett band där de i mina ögon spektakulära profilerna hette Roger McGuinn och David Crosby. Men innan McGuinn tog över låtskrivandet och Crosby blev en färgstark medlem i Byrds var det faktiskt Gene Clark som levererade låtarna. Men det var jag inte medveten om då.
   På b-sidan till Byrds debutsingel "Mr tambourine man" var det Clark som skrev "I knew I'd want you". På nästa singel "All I really want to do" skrev han "I'll feel a whole lot better" på b-sidan och även på Byrds tredje singel skrev han b-sidan "She don't care about time". Sedan skrev Clark a-sidan på nästa singel, "Set you free this time" och innan han lämnade Byrds 1966 var han med ock skrev bandets stora hit "Eight miles high". Dessutom hade han skrivit åtskilliga låtar på bandets två första album.
   Flygrädsla och orättvisa med copyright-inkomster gjorde att Clark lämnade Byrds i mars 1966. Soloskiva, återvände kort (tre veckor i oktober 1967) till Byrds, bildade Dillard & Clark som blev något av föregångare i countryrockvågen innan han 1969 återigen blev soloartist samtidigt som han gjorde tillfälliga inhopp i Flying Burrito Brothers. Men allt det här var jag aldrig medveten om då när det hände.
   Nej, min klara medvetenhet om Gene Clarks storhet vaknade på allvar först (alldeles för sent, kan tyckas) på Byrds återföreningsskiva (1973) där hans "Full circle" och "Changing heart" var albumets klart mest framträdande låtar tillsammans med den unika Neil Young-covern "(See the sky) about to rain".
   Just "Full circle" blev första singel från albumet och fokuseringen på Clark gjorde att skivbolagschefen David Geffen även knöt Clark till sitt bolag Asylum. Och då föddes idéerna på Gene Clarks nästa soloalbum "No other" med förstasingeln "Life's greatest fool" som inledde hela skivan som en stor härlig och mäktig höjdpunkt. Någon har beskrivit skivan som en mix av Bob Dylan och Buck Owens. Låten befinner sig tveklöst i countrygenren men jag vill ändå inte placera denna fantastiska låt i någon traditionell genre. Det finns både ett majestätiskt skimmer och en gospeltouch över hela arrangemanget, storslaget men ändå ytterst känslofyllt med den i texten anspråkslösa slutsatsen "Too much loneliness makes you grow old".
   Thomas Jefferson Kaye, mannen bakom produktionen på "Life's greatest fool" och hela "No other"-albumet, var 1974 etablerad både som producent och artist. Han hade producerat "96 tears" med Question Mark & the Mysterians, "Dead skunk" med Loudon Wainwright och album med Bob Neuwirth och Michael Bloomfield. Och hade precis debuterat med sitt eget album "First grade".
   Musikerna och kören på "Life's greatest fool" är en imponerande samling: Rytmsektionen Russ Kunkel (felstavat Kunkle på omslaget...), trummor, och Lee Sklar, bas. Gitarristerna Jerry McGee, Steve Bruton och Jesse Ed Davis förutom Clark själv. Övriga är Michael Utley, keyboards, Joe Lala, percussion och den mäktiga kören Ronnie Baron, Cindy Bullens, Claudia Lennear, Venetta Fields, Clydie King och Shirley Matthews.
   På b-sidan "From a silver phial", som är en något mindre arrangerad balladbaserad låt hämtad från samma album (inleder andrasidan), spelar samma Kunkel, Sklar, Utley, Lala, McGee, Ed Davis plus Chris Hillman på mandolin med bara Poco-medlemmen Tim Schmit i kören.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Nu är det bara skägget kvar

Slutspelsskägg? Nej, Dubliners-skägg. Malmös Richard Lindgren har som bekant gästat Örebro och när han åkte hem i lördags hade jag ett gråhårigt skägg i mitt ansikte. Och när jag tänker efter kan det vara ett resultat av Richards flitiga spelande av den irländska "I wish I had someone to love me" under de fjorton dagar han var här.
   En sedvanligt vemodig sjöfararsång som har satt outplånliga spår i min hjärna. Både på en stökig restaurang, bakom en stor vit flygel och, framförallt, på skivinspelningen i onsdags där Richards kraftfulla version av denna synnerligen vackra pianoballad växte till en monumental hitlåt med hjälp av fiol, irländsk bouzouki, ståbas, banjo och akustisk gitarr.
   Vid något tillfälle presenterade Richard låten som skriven 1927 men jag vet inte och har inte lyckats få fram några närmare uppgifter om den låten. Däremot vet jag att den har funnits länge på The Dubliners repertoar där Barney McKenna sjöng denna kärleksfulla låt med en bräcklig men oerhört starkt personlig sångröst. Ni ser ett framträdande här nedan. Sedan har jag även lagt in en mer traditionellt skönsjungande version från 2012 med Imelda May vid mikrofonen framför The Dubliners. Vid det laget var Barney borta, han dog samma år, vilket gör framträdandet än mer vemodigt.
   Om jag tvingas beskriva Richard Lindgrens version av "I wish I had someone to love me", som planeras komma på hans nästa album, så hamnar den någonstans mittemellan Barney och Imelda...





Richard skrev inte bara låtar, gjorde inte bara fyra konserter i Örebro och spelade inte bara in låtar till nästa album här. Han medverkade också i både tv och radio.

/ Håkan

Singlar#25: LEW LEWIS

LEW LEWIS: 1-30 2-30 3-35 (Stiff, 1980)

BÅDE PERSONLIGT OCH ARTISTMÄSSIGT HAR LEW LEWIS LIV varit en berg-o-dalbana. Men allra mest har Lew Lewis tillbringat de senaste 35 åren i dödsskuggans dal där inget händer, inget sker och ingen syns. Sådan inaktivitet påverkar givetvis en artistkarriär negativt. Men tystnaden kan också bygga legender och skapa myter. I Lew Lewis fall är sanningen i hans liv större än dikten.
   Om vi ska börja med namnet Lew Lewis så är han inte född Lew Davis som jag har uppgivit i en tidigare artikel utan Keith Lewis som jag också har påpekat i en annan artikel. Där jag för övrigt redan har berättat nästan allt intressant om dagens singel.
   Som en genuin Southend-profil spelade han ofta vildsint munspel i olika sammanhang när han var yngre. Och i den tidens (1976) Eddie & the Hot Rods passade han in perfekt i soundet på gruppens två första singlar som snarare var amerikansk garagerock än punk. Men då kallade han sig Lew Davis men lämnade gruppen när punken bröt ut på allvar och han ville koncentrera sig på att spela r&b och blues.
   Men Lew började sin karriär, även då som Lew Davis, redan 1969 i bandet Southside Jug Band, där de båda framtida Dr Feelgood-killarna John B Sparks och Lee Brilleaux också spelade. Davis, Sparks och Brilleaux lämnade det bandet och gick med i redan existerande The Fix samma år. När den gruppens gitarrist Dave Higgs lämnade bandet för att bilda Eddie & the Hot Rods började Lew spela som gatumusiker utanför pubar och bingohallar.
   Innan även han hamnade i Eddie & the Hot Rods andra och tredje upplaga och medverkade alltså på gruppens två första singlar, "Writing on the wall" och b-sidan på "Wooly bully".
   Nu börjar vi på min 100-singel-lista närma oss skivor, erkänt bra skivor, som jag alltså redan en gång i tiden har beskrivit ingående i en eller annan artikel. Som exempelvis ”1-30 2-30 3-35”, Lew Lewis klart mest lysande stund som artist är ju en fantastisk singel.
   Efter Eddie & the Hot Rods-äventyret hamnade han direkt, via Dr Feelgoods kontakter, på Stiff där han släppte singeln "Boogie on the street", producerad av den amerikanske Bomp-mannen Greg Shaw, redan i oktober 1976. Men Stiff-samarbetet var kortvarigt och sporadiskt. I februari 1977 gav han ut en singel på United Artists, "Out for a lark", för att snart via den hemproducerade singeln "Lucky seven", på eget bolag, vara tillbaka på Stiff och nu blev samarbetet allvarligare. "Lucky seven", skriven av Lew, gavs ut redan 1977 på Feelgoods-albumet "Sneakin' suspicion".
   Stiff gav ut "Lucky seven", skivan fick prefixet LEW, och det fortsatte med ytterligare en Stiff-singel, "Win or lose" och nu hette bandet Lew Lewis Reformer, som följdes av albumet "Save the wail". Just vid den här tiden turnerade bandet med Rockpile samtidigt som Dave Edmunds firade hitframgångar med "Girls talk".
   På ”1-30 2-30 3-35” möts rockmusik och rockabilly i en fantastiskt effektiv omfamning. Så fräsch och intelligent inspelad, Vic Maile har verkligen lyckats med produktionen, att den trots den ganska enkla men genuina inramningen är en ynnest att lyssna på. Gång efter gång. Få rockabillysvängande skivor klarar den oändliga balansgången. Märkligt att låten inte finns med på Stiffs 4-cd-box (2007)
   B-sidan på singeln, "The mood I'm in", är producerad av The Rumour-pianisten Bob Andrews som skrivit låten tillsammans med sin dåvarande fru Pat Mayberry.

A-sidan:


/ Håkan

Richards produktiva veckor i Örebro

Foto: Jan-Aage HaalandRichard Lindgren har skrivit låtar, gjort konserter och spelat in i studio under de två veckor han har varit i Örebro.

Live At Heart-stipendiaten, sångaren och låtskrivaren RICHARD LINDGRENS två veckor långa vistelse i Örebro blev händelserik och produktiv. Förutom en flödande kreativitet på låtskrivarområdet så har han också genomfört en rad konserter plus två dagar i skivinspelningsstudio. Låtskrivarstipendiet, som instiftades i höstas av Live At Heart tillsammans med Elite Stora Hotellet, Örebro kommun och Musikhögskolan, tilldelades alltså första gången Malmös Richard Lindgren.
   På rum 309 på Stora Hotellet, med utsikt över takåsarna västerut och bortåt Kilsbergen, har Richard skrivit och/eller färdigställt sex låtar. Han har tillsammans med sin lokale kompanjon Olle Unenge under dessa dagar även upptäckt två nya covers till sin liverepertoar.
   - Det har infunnit sig en ren fransk atmosfär däruppe på rummet, berättar Richard. När jag öppnade fönstret kunde jag dessutom nästan ana en musette eka där borta vid Storbron...
   Richard blev premiärartist för Live At Hearts låtskrivarstipendium men kände varken press eller ångest inför utmaningen att prestera och sedan visa upp ett resultat.
   - Det här är egentligen inte så stor skillnad mot min vanliga vardag. Jag skriver nästan jämt, bollar idéer i mitt eget huvud, användbara fraser åker ut och in i hjärnan och det pågår en ständig jakt på den perfekta låten. Men här har jag kunnat jobba ostört och kreativt. Det är naturligtvis ett stort privilegium. Kreativiteten har flödat, säger Richard.
   Helt nya låtar i Richards allt vidlyftigare låtkatalog är smått jazziga "I'm crazy about you baby", pianoballaden "Driftwood", lätt bluesiga "Hurry on home mama", den typiska Lindgren-låten "Letting go of you", den långa (7:27) "Desolation row"-influerade "The Heart of the land" och texten "Broken bell" som ännu inte fått någon melodi.
   Låtar som sedan blivit ryggrad under två skivinspelningsdagar i Musikhögskolans studio. Där strålade Richard och Olle samman med ytterligare musiker för att med små men delikata medel dekorera melodierna.
   Där kom Mats Lindström, som till vardags spelar i Tullamore Brothers och Sir Reg, med sin irländska bouzouki, Robin Mossberg på ståbas, Simon Nyberg på bland annat banjo och mandolin, Kajsa Zetterlund, också från Tullamore-bröderna, på fiol och Andreas Svensson på dragspel.
   Inspelningarna av de sex låtarna, under ledning av teknikern Erik Värn, var väldigt odramatiska, naturliga och väldigt snabbt genomförda.
   Några snabba repetitioner i studion, inga noter förekom, bara Richards text på ett notställ, sedan inspelning live följt av en koncentrerad avlyssning i kontrollrummet. Richard var inte på jakt efter det kliniskt felfria utan var väldigt nöjd när det lät nästan perfekt. Spela rätt var nästan förbjudet och spela lite fel var klart godkänt. "Några småfel får man ta", var Richards ofta återkommande kommentar.
   - Det var kul att spela in med nya människor, spännande men ändå tryggt med så skickliga musiker bredvid sig. Och alla var väldigt förberedda då Olle spelat in våra genomgångar på hotellrummet och sedan skickat runt dem, berättar Richard samtidigt som han avundsjukt sneglar på Olles Iphone som underlättat inspelning och sedan spridning av de nya låtarna.
   - Väldigt modernt det där men också bekvämt och praktiskt. Jag är annars papperslapparnas mästare när jag skriver nya låtar, avslöjar Richard.
   En stor del av sitt nya material har Richard fått möjlighet att framföra live i olika sammanhang under de här veckorna. Vännen, arrangören och musikern Olle Unenge har tillsammans med Live At Heart-generalen Anders Damberg hjälpt till att boka spelningar på många olika ställen och miljöer. Allt för att göra vistelsen i Örebro så händelserik och kreativt utmanande som möjligt.
   Från en stökig och högljudd restaurangspelning på långfredagen via en högtidlig solosession vid den vita flygeln i Clarion Hotels foajé och ett klassiskt pubframförande på Richards stamlokus Bishops Arms tidig onsdagskväll till den mer officiellt arrangerade konserten i på avslutningskvällen i Örebro.
   Ofta tillsammans med Olle Unenges akustiska gitarr har Richard på gitarr och piano presenterat en mix av de nya exklusiva låtarna, några av sina egna numera ganska kända låtar och avslutningsvis några populära och riktigt välkända allsångscovers som nog aldrig hamnar på ett nytt Richard Lindgren-album.
   Till sitt hotellrum hade Richard även lånat ett piano som gjort att han har skrivit fler låtar på det instrumentet. Kanske 70/30 i uppdelning mellan piano och gitarr enligt egen beräkning. Och just pianot har en betydande del på de nya coverlåtarna, den traditionella irländska vackra kärleksballaden "I wish I had someone to love me" och Mississippi John Hurts "Make me a pallet on your floor".
   Richards konsertintensitet har den här våren ökat kraftigt. Först en sväng med sitt rockband där Richard spelade elgitarr, sedan en tre veckor lång turné nästan varje kväll med Triple Troubadours (med amerikanerna Will Courtney och Lydia Loveless), en kort Norgevisit och nu två veckor i Örebro.
   - Jag har knappt varit hemma sedan 31 januari och på tisdag åker jag till Barcelona för att spela in ytterligare några låtar med min svåger Fredrik Carlqvists band. Sedan ska jag sova en vecka när jag kommer hem.
   Berättar Richard Lindgren som kommer att premiera sitt hotellrum med en fin notering på samma sätt som Bo Setterlind gjort i ett annat rum på Stora Hotellet. Ett rum, med utsikt över Örebro slott, som Setterlind utnämnde till världens näst finaste hotellrum. Strax efter ett rum på ett hotell i Kyoto, Japan.
   Richard skriver som sagt nya texter och tänker musik dygnet runt. I fredags strax efter 02.00 medan den stackars dörrvakten Tommy försökte skicka ut alla kvarvarande pubgäster på Bishops Arms stack Richard en papperslapp i min hand medan han förklarade att han, i en skrålande, stökig och hysterisk atmosfär, skrivit några textrader som kan komma till användning i framtiden:



Bilder: Jan-Aage HaalandUnder skivinspelningen har Richard bland annat använt sig av Robin Mossberg, ståbas, Kajsa Zetterlund, fiol, och Simon Nyberg, gitarr.

/ Håkan

Fantastisk och stundtals magisk konsert

Foto: Anders Erkman

RICHARD LINDGREN
Stadsträdgården, Örebro 5 april 2013
Konsertlängd: 19:24-20:01 och 20:23-21:25 (99 min)
Min plats: Sittande ca 4 m snett till vänster från scenen.

Efter tre mer eller mindre inofficiella framträdanden toppade Richard Lindgren sin Örebro-vistelse med en fantastisk och stundtals magisk konsert på fredagskvällen. Denne extraordinäre låtskrivare och sångares uppvisning överträffade dessutom allt jag tidigare har upplevt med Richard i Örebro. Och det har minsann varit ett antal gånger.
   Har man följt Richard på nära håll under flera år, som jag har gjort, var det en ren njutning att få höra de nya fantastiska låtarna, fokuserade versioner av flera gamla kända låtar och några allsångsinspirerade ögonblick som den här gången verkligen lockade till seriös allsång hos en koncentrerat intresserad publik.
   På en konsert som från första till sista sekund bjöd på suverän personlig underhållning. Från första avdelningens fina mix av Lindgrens gamla och nya skivrepertoar till den andra avdelningens generösa majoritet av sensationellt starkt nyskrivet material. Med huvudpersonen växlande mellan akustisk gitarr och piano. Och med baskern av och Hilda Törnqvist-hatten åter på skallen förstod vi att kvällen skulle bli riktigt.
   Inledningen var Richard helt solo med en lite vemodigare touch av materialet men också i ett behärskat och lite långsammare tempo. Där äldre låtar som inledande "Drunk on arrival", "Back to Brno", "When my days are done och "Goodbye Rosie" (enligt uppgift den första låt Richard skrev) bildade en homogen helhet tillsammans med aktuella låtar som "Sunday tea blues" och "Reconsider me".
   Första avdelningen i all ära men det var den andra avdelningens 62 minuter som gav mig rysningar mest hela tiden. Ofta tack vare de riktigt fokuserade versionerna av många nya låtar. Att Richard då också fick sällskap på scenen av Olle Unenges akustiska gitarr och Simon Nybergs rent ekvilibristiska handlag på 12-strängad gitarr, mandolin och banjo fick hjärtat att slå dubbelslag vid flera tillfällen.
   Andraavdelningen började så oerhört imponerande med "Driftwood" (möjligen en underbar titel till nästa album?) där Richard gick från det trygga singer/songwriter-skrået till att ta en seriös plats bland de legendariska låtskrivarna på Brill Building. Faktiskt ingen överdrift alls. En vemodig pianolåt med klassiska tempobyten och en storslagen melodi som inte ens Burt Bacharach hade skämts för under sina hey days. Och kom det minsann inte en liten tår rinnande på kinden?
   "Hurry on home, mama" och "I'm crazy about you, baby" är lite mer traditionellt skrivna efter mallar från blues- respektive jazzhistorien. Men "Letting go of you" är däremot en ny hörnsten av klass i Lindgrens aldrig sinande ström av nytt starkt material.
   Efter dessa nya höjdpunkter följde det episka nya mästerverket "The heart of the land" som är en lång berättande sång med många intressanta verser om vårens Triple Troubadours-turné där Richard var ende svensk representant. En ursprungligen gitarrlåt som nu framfördes elegant och mästerligt spelad på piano.
   Där var det slut på nya exklusiva låtar i låtlistan som förvandlades till en raksträcka och trestegsraket mot det ofrånkomliga slutet. Med hans gamla hit "Five pints and a wink from Gwendolyn", Tom Waits "Tom Traubert's blues" (som jag lite felaktigt har kallat "Waltzing Mathilda" tidigare i veckan) och den högst naturliga finalen "Goodnight Irene" då min mor lutar sig mot mig och säger "Tommy Körberg kan slänga sig i väggen". Ett nog så riktigt påstående.

Låtarna (autentisk setlist):
Drunk on arrival
Back to Brno
Mezcal Mae
Sunday tea blues
Goodbye Rosie
Reconsider me
Famous blue raincoat
When my days are done

Paus

Driftwood
From Camden town to Bleecker Street
Make me a pallet on your floor
Hurry on home, mama
I wish I had someone to love me
I'm crazy about you, baby
Letting go of you
The heart of the land
Five pints and a wink from Gwendolyn
Tom Traubert's blues

Extralåt
Goodnight Irene

Foto: Anders Erkman
Foto: Carina Österling

/ Håkan

Richard Lindgren setlist

Som vanligt är Richard Lindgrens autentiska setlist från fredagens konsert på Stadsträdgården i Örebro en högst intressant historia. Och för en gångs skull en så gott som väldigt sanningsenlig låtlista där han egentligen utan förhandsplanering la till två låtar i början på andra set: "From Camden Town to Bleecker Street" och "Make me a pallet on your floor". I övrigt kan ni läsa recensionen här.



   

/ Håkan

"21st century loser"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 2013.

SIR REG
21st century loser
(Heptown)

När jag senast såg Tullamore Brothers däckades jag av bandets energi på scen, mycket tack vare Mats Lindströms irländska bouzouki. Här kommer Sir Reg och slår "bröderna" på fingarna på deras egen musikaliska hemmaplan. Samme Lindström är nämligen medlem även i det här bandet där energin är mer än påtaglig bland alla sex personerna i bandet. Sir Reg spelar också irländsk folkmusik men tillhör egentligen en annan gren på samma träd. Där rockmusik och punk möter uteslutande originallåtar med en traditionell nerv i botten.
   Energin är den återkommande ingrediensen på Sir Regs tredje album. Det moderna soundet möter fiol/bouzouki i arrangemang som jag ibland faktiskt förknippar mer med symfonirock än folkmusik. Som ett uppgraderat Waterboys kanske.

/ Håkan

Singlar#26: DAVE EDMUNDS

DAVE EDMUNDS: Girls talk (Swansong, 1979)

I MINA BÄSTA STUNDER ÄR JAG ÖVERTYGAD OM ATT ELVIS COSTELLO är en av världens bästa låtskrivare. Inte bara med tanke på vad han själv har presterat på skiva utan också alla låtar han har spridit till andra artister och andra sammanhang. Hans "Girls talk" är en fantastisk låt som först spelades in av den walesiska rockartisten Dave Edmunds.
   Vid tillfället, 1978-79, hade Edmunds och Costello parallellkarriärer med många gemensamma vänner, musiker och kontakter. Costellos manager, Jake Riviera, var dock inte en av dessa. Edmunds hatade Riviera, som också hade/har Nick Lowe som klient, och det var också den utlösande orsaken till den fatala Rockpile-splittringen 1981.
   Men via Rockpile-kollegan Lowe, som ju producerade Costello, var det givetvis inte så långt för Edmunds att hitta bra låtmaterial till sina skivor. I skivbolaget Stiffs arla morgonstund (1976) fanns en inledande kreativ idé, hos cheferna Dave Robinson och Jake Riviera, att skriva kontrakt med Elvis Costello som låtskrivare för att enbart leverera låtar till just Dave Edmunds. Som vi redan vet fick Costello ett eget skivkontrakt och det skulle dröja till 1979 innan Edmunds skulle spela in den så gott som specialskrivna Costello-låten "Girls talk".
   Edmunds var aldrig någon flitig låtskrivare. På sina 70-tals-album var det en, två eller max tre låtar som kom från hans penna. Så det var ju hela tiden viktigt för honom att hitta bra material, specialskrivet och/eller rena covers, för att kunna producera så starka album, med toppar som "Tracks on wax 4" och "Repeat when necessary", som han faktiskt gjorde.
   Det var inför inspelningen av den sistnämnda skivan, som för övrigt spelades in parallellt med Nick Lowes "Labour of lust" våren 1979, med ett då samlat, genuint samspelt och kollektivt starkt Rockpile som "Girls talk" dök upp i repertoaren. Costello hade haft den på liverepertoaren sedan 3 november 1978 men innan han själv spelade in den, oktober 1979 i Eden Studios, gav han den alltså till Edmunds. Costellos version hamnade på b-sidan till "I can't stand up for falling down" som släpptes i januari 1980.
   Den rutinerade producenten Edmunds producerade givetvis sitt eget album. Det sedvanliga Rockpile-kompet Nick Lowe, bas, Billy Bremner, gitarr, och Terry Williams, trummor, fick just på den här låten hjälp av Roger Bechirian på piano. Han agerade även tekniker på hela inspelningen av "Repeat when necessary" men jobbade även som producent på skivor med Undertones, Lene Lovich, The Rumour och The Flamin' Groovies.
   "Girls talk"-singeln med Edmunds släpptes i maj 1979, som försmak och en rejäl aptitretare, en månad innan albumet "Repeat when necessary" där låten inledde hela skivan. Singeln är en av Edmunds mest kommersiellt framgångsrika med en hedrande 4:e plats på Englandslistan som merit.
   Även b-sidan "Bad is bad" skulle också finnas med på det aktuella Edmunds-albumet. Skriven av amerikanen Huey Lewis som också spelar munspel på inspelningen. 1979 hade Lewis ett band som hette American Express som året efter bytte namn till The News som först 1983 spelade in "Bad is bad" på albumet "Sports" där hela bandet fick låtskrivarcredit för låten. Ett band där flera medlemmar tillsammans med Lewis hade varit med i Clover, bandet som kompade Costello på hans debut "My aim is true".
   (1980 gav Edmunds ut låten "Boys talk" som b-sida till singeln "Singing the blues". En låt skriven av Rockpile som inte har något gemensamt med "Girls talk".)

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

En avslappnad kväll på puben

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Bishops Arms, Örebro 3 spril 2013
Konsertlängd: 18:12-18:55 och 19:20-19:48 (71 min)
Min plats: Sittande ca 5 m från "scenen".

En lång men fruktbar arbetsdag i skivinspelningsstudion följdes av en lite mer avslappnad kväll på puben för herrar Lindgren & Unenge. Gitarrerna hade de med sig och pianot bar vi ned från Richards hotellrum. I repertoaren för kvällen var det uteslutande fokus på Lindgren med både intressanta nya och kända gamla låtar plus en hel del covers.
   Uppmärksamheten hos de lite lätt onsdagsstimmiga besökarna på Bishops Arms var även dessa tidiga timmar, ja, lite begränsade. Men vi fåtal som lyssnade fick ännu ett koncentrerat Lindgren-ögonblick att spara i minnet.
   Att Bob Dylan ligger nära hjärtat hos både Olle och Richard har alltid varit tydligt. De äldre favoritlåtarna från den klassiska låtkatalogen fick ännu en chans att ställas mot kvällens originalmaterial där jag som numera rutinerad Lindgren-lyssnare fascinerades av de mycket fina nya låtarna "I wish I had someone to love me" och "Driftwood". Två låtar, båda presenterade på piano, som kommer att bli hörnstenar på nästa skiva som Lindgren håller på att spela in just nu.
   Även denna gång avslutade Lindgren med de naturliga gamla klassikerna "Waltzing Mathilda" och "Goodnight Irene".

Låtarna:
Live minus zero
Make me a pallet on your floor
Drunk on arrival
Five pints and a wink from Gwendolyn
I wish I had someone to love me
Driftwood
Tomorrow is a long time/Bara om min älskade väntar

Paus

Don't think twice it's alright
From Camden Town to Bleecker Street
Waltzing Mathilda
Goodnight Irene

/ Håkan

Tråkiga Inca Babies

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 1986.

INCA BABIES/TRASH DISEASE
Rockmagasinet, Örebro 2 maj 1986

Ett mäktigt oväsen och ett bedrövligt dåligt ljud gjorde de redan minimala förväntningarna än mindre hoppfulla när Inca Babies tog Rockmagasinets scen i besittning en halv timme före midnatt i fredagskväll.
   Det var dessutom ett nonchalant gäng på scenen. Sångaren Mike Louis rökte nästan oavbrutet medan ljudmixaren gjorde allt för att krossa de små men ändå intentioner till god rockmusik.
   Det låg en konstant diskantdistortion över hela framträdandet.
   Gitarristen Harry S spelade mest rundgångssolon och basisten Bill Bonney framstod som gruppens starkaste musikaliska medlem.
   Inca Babies hade den klassiska rocksättningen men tråkigare har jag inte haft på någon rockkonsert i år.
   Då framstod istället förbandet Trash Disease som rena energisprutan när de mest stod och drev med publiken och minst av allt framförde några riktiga låtar.
   Gruppen är ett tillfälligt hopkok av lokala musiker och en levande kvinnlig trummaskin som inte tog allt på för mycket allvar. Kvällens roligaste.

/ Håkan

Singlar#27: TYRANNOSAURUS REX

TYRANNOSAURUS REX: Debora (Regal Zonophone, 1968)

DUON TYRANNOSAURUS REX UPPFATTADES 1968 NOG SOM DEN ENGELSKA motsvarigheten till svenska Philemon Arthur and the Dung när de intensivt började producera skivor. Udda på gränsen till egendomligt och galet men samtidigt personligt och rejält egensinnigt. Det är svårt att minnas tillbaka hur jag genast tog till mig Tyrannosaurus Rex under våren 1968. Jag har försökt återkonstruera tid och känsla i den här krönikan. Jag var onekligen fascinerad av både sound, Marc Bolans påträngande röst och hans poetiska sida. Jag minns att jag försökte analysera, eller i alla fall måttligt översätta, hans texter som ofta var invecklade och smått obegripliga textrader.
   Nu är textraderna till "Debora", duons allra första singel, kanske inte så fullständigt poetiska utan egentligen ganska raka och ordfattiga. Och inledningen med "Dug a re dug n dug a re dug" (fast jag då i min enfald tyckte att Marc upprepande sjöng namnet på tjejen i titeln) kanske inte vittnade om några stora poesiambitioner. Fast visst blir jag, när jag läser vidare, så här i efterhand, lite nyfiken på ord som "galleon" och "conjurer":
   Oh Debora, always look like a zebra
   Your sunken face is like a galleon
   Clawed with mysteries of the Spanish Main,
   Oh Debora, always dress like a conjuror
   It's fine to see your young face hiding
   'Neath the stallion that I'm riding, Debora...

Jag har i den här serien tidigare berättat om Bolans kommersiellt stora genombrott på 70-talet som T. Rex, där jag lite flyktigt också tangerade bakgrunden i Tyrannosaurus Rex. Men Bolan hade redan 1968 flera års erfarenhet från musikbranschen innan duon uppstod.
   Han föddes 1947 som Mark Feld. Redan 1964 inledde han sin artistbana som Toby Tyler, året därpå skrev han på kontrakt för Decca, bytte namn till Marc Bolan och släppte två singlar och ytterligare en på Parlophone. Övervägande egna låtar. Men inget hände så 1967 hamnade han i gruppen John's Children i tre månader då Marcs låt "Desdemona" släpptes på singel.

SÅ LÅNGT INGA KOMMERSIELLA FRAMGÅNGAR och Bolan tänkte om och tänkte stort: Ett elektriskt rockband med fem medlemmar men den ekonomiska situationen var inte på den nivån så det blev istället budgetvarianten med en akustisk folkrockduo.
   Under en Europaturné med John's Children såg Bolan en konsert med Ravi Shankar där han satt med benen i kors på scen och både praktiskt och musikaliskt, med de österländska klangerna, blev han påverkad. Namnet på duon hämtades från Ray Bradburys novell "A sound of thunder". Och Bolans kollega Stephen Porter, på congas, ändrade snart namn till Steve Peregrine Took efter en figur ur Tolkiens värld.
   Tony Visconti, en amerikan som då jobbade som tekniker under producenten Denny Cordell, upptäckte duons udda namn på en konsertaffisch, blev nyfiken och fick uppleva ett mystiskt egendomligt uppträdande. Visconti blev sedan ansvarig producent för duons första album, med den minst sagt pretentiösa titeln "My people were fair and had sky in their hair... But now they're content to wear stars on their brows", som spelades in under fyra dagar våren 1968 och släpptes under sommaren.
   Samtidigt spelades singellåten "Debora", med ursprungliga stavningen "Deborah", in och blev duons skivdebut 19 april 1968. Låten, som fick en blygsam men ändå listnotering (34:a), utelämnades märkligt nog från albumet. Däremot togs låten upp igen på nästa album, som fick den nästan lika pretentiösa titeln "Prophets, Seers & Sages: The Angels of the Ages", i en något mer spejsig, säg psykedelisk, version med titeln "Deboraarobed".
   Men singel b-sidan "Child star", en betydligt långsammare låt, fanns däremot med på albumet. Båda låtarna är givetvis skrivna av Marc Bolan.
   Tony Visconti gjorde debut som producent på Tyrannosaurus Rex första inspelningar. En karriär som sedan pekat spikrakt uppåt. Från "Space oddity", en mängd David Bowie-skivor, Thin Lizzy, John Hiatt, U2, Squeeze och Morrissey till det alldeles nya färska Bowie-albumet.

A-sidan:



B-sidan:


/ Håkan

Phil Ramone (1934-2013)

Visserligen är jag stundtals besatt av kända skivproducenter men först tänkte jag inte notera Phil Ramones dödsfall fast han har varit en av de allra mest kända under sin livstid. Han var liksom ingen Phil Spector när han producerade sina artister. I samtliga sina produktioner lyfte han ödmjukt fram sina klienter och drog sig själv tillbaka. Det skapade naturligtvis inga spektakulära resultat men väldigt många klassiska album som i mitt fall, tror jag, inleddes med Paul Simons "There goes rhymin' Simon" (1973).
   Fast egentligen hade Phil Ramones namn funnits med på en skiva i samlingen några år innan. Men det var jag till för några dagar sedan helt omedveten om...
   Trots alla sina enorma meriter var Ramone alltså ingen personlig favorit men när jag samtidigt upptäcker att den amerikanske gitarristen Hugh McCracken (1952-2013) också hade dött dagarna innan Ramone blev det lite för många beröringspunkter för att jag ska kunna låta tiden ha sin gång utan någon kommentar.
   McCracken, en otroligt flitig studiogitarrist i New York, spelade på Paul & Linda McCartneys album "Ram" där han bland annat spelade solot på "Uncle Albert/Admiral Halsey". McCartneys begav sig nämligen till New York för att spela in det albumet och använde sig då av amerikaner i kompet av vilka trummisen Denny Seiwell faktiskt hamnade som fast medlem i Wings.
   Nu fick jag dessutom veta att Phil Ramone hade ett finger med i produktionen som tekniker på "Ram". Men hans namn noterades bara med ett nästan anonymt förnamn bland fem andra tekniker.
   Phil Ramones breda omfång av produktioner domineras av jazzrelaterade skivor så mina egna favoriter är inte så många. Förutom några spridda McCartney-låtar på 80-talet var givetvis Bob Dylans "Blood on the tracks", där Ramone var tekniker, en milstolpe i hans långa karriär.
   Phil Ramone dog i lördags 30 mars 2013 av hjärnblödning.

/ Håkan

Singlar#28: CREAM

CREAM: Badge (Polydor, 1969)

VI TÄNKER PÅ SUPERGRUPPEN CREAM SOM EN UTPRÄGLAD ALBUMGRUPP med långa låtar och många improviserade solon, ofta i livesammanhang. Men trion gav mellan 1966 och 1969 ut sju singlar av vilka sex hamnade på den engelska försäljningslistan. "Badge", som släpptes tre månader efter gruppens splittring, blev den sista.
   1966, när Cream bildades, var begreppet "supergrupp" inte så vanligt. Men alla tre medlemmarna hade en bakgrund i kända band vilket på något sätt garanterade gruppens supergruppsstatus. Gitarristen Eric Clapton och basisten Jack Bruce hade spelat i Englands största plantskola för musiker, John Mayall's Bluesbreakers, dock inte samtidigt, Bruce hade hunnit med en kort sejour i hitbandet Manfred Mann innan Cream uppstod. Däremot hade Bruce några år tidigare spelat med Cream-trummisen Ginger Baker i Graham Bond's Organisation.
   Så visst fanns det musikaliskt ett logiskt och naturligt släktskap mellan killarna i Cream. De hade en liknande bluesrelaterad bakgrund men singlarna gruppen gav ut hade inget tydligt bluesmönster utan var både personliga, hitmässiga och intressanta. Ofta skrivna av Bruce tillsammans med textförfattaren Pete Brown (som senare blev ledare för band som Battered Ornaments och Piblokto) men Clapton skrev och sjöng alltfler låtar ju längre gruppen existerade. Han har del i låtskrivandet på både "Strange brew", "Sunshine of your love" och just "Badge".
   Den sistnämnda låten, som spelar dagens huvudroll på den här sidan, skrev Clapton tillsammans med George Harrison och låten spelades in, samtidigt som b-sidan "What a bringdown" och albumspåret "Doing that scrapyard thing", på Creams sista studioinspelning i BC Studios i London i oktober 1968.
   Bara en månad innan, 6 september, hade Clapton gjort ett historiskt inhopp på en Beatles-inspelning. Harrison hade bett honom om hjälp på inspelningen av "While my guitar gently weeps" där Claptons sologitarr spelar en av huvudrollerna, speciellt i låtens långa avslutning. Harrison och Clapton hade känt varandra sedan Beatles julshower 1964 då Yardbirds, med Clapton på gitarr, spelade förband.
   Skrivandet av "Badge" har en speciell historia. George hade skrivit texten fram till sticket där han skrev "Bridge" men Clapton läste det som "Badge" och undrade skrattande vad det var men lät det också bli titeln på låten. Det är George som spelar kompgitarren fram till det där berömda solot på Claptons gitarr genom en Leslie-högtalare. Clapton sjunger dessutom hela låten. Ytterligare en musiker utanför gruppen medverkar på inspelningen, producenten Felix Pappalardi spelar piano och mellotron på låten.
   Av kontraktsskäl uppträder Harrison under pseudonymen L'Angelo Misterioso som är italienska och betyder "The mysterious angel". En pseudonym Harrison även har använt på Jack Bruce-skivan "Songs for a tailor".
   B-sidan "What a bringdown" är ovanligt nog skriven av Ginger Baker ensam, både han och Jack Bruce sjunger på låten. Bruce spelar för övrigt bara piano och orgel på låten och Pappalardi spelar bas.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.