Blogginlägg från 2013-04-01

Phil Ramone (1934-2013)

Visserligen är jag stundtals besatt av kända skivproducenter men först tänkte jag inte notera Phil Ramones dödsfall fast han har varit en av de allra mest kända under sin livstid. Han var liksom ingen Phil Spector när han producerade sina artister. I samtliga sina produktioner lyfte han ödmjukt fram sina klienter och drog sig själv tillbaka. Det skapade naturligtvis inga spektakulära resultat men väldigt många klassiska album som i mitt fall, tror jag, inleddes med Paul Simons "There goes rhymin' Simon" (1973).
   Fast egentligen hade Phil Ramones namn funnits med på en skiva i samlingen några år innan. Men det var jag till för några dagar sedan helt omedveten om...
   Trots alla sina enorma meriter var Ramone alltså ingen personlig favorit men när jag samtidigt upptäcker att den amerikanske gitarristen Hugh McCracken (1952-2013) också hade dött dagarna innan Ramone blev det lite för många beröringspunkter för att jag ska kunna låta tiden ha sin gång utan någon kommentar.
   McCracken, en otroligt flitig studiogitarrist i New York, spelade på Paul & Linda McCartneys album "Ram" där han bland annat spelade solot på "Uncle Albert/Admiral Halsey". McCartneys begav sig nämligen till New York för att spela in det albumet och använde sig då av amerikaner i kompet av vilka trummisen Denny Seiwell faktiskt hamnade som fast medlem i Wings.
   Nu fick jag dessutom veta att Phil Ramone hade ett finger med i produktionen som tekniker på "Ram". Men hans namn noterades bara med ett nästan anonymt förnamn bland fem andra tekniker.
   Phil Ramones breda omfång av produktioner domineras av jazzrelaterade skivor så mina egna favoriter är inte så många. Förutom några spridda McCartney-låtar på 80-talet var givetvis Bob Dylans "Blood on the tracks", där Ramone var tekniker, en milstolpe i hans långa karriär.
   Phil Ramone dog i lördags 30 mars 2013 av hjärnblödning.

/ Håkan

Singlar#28: CREAM

CREAM: Badge (Polydor, 1969)

VI TÄNKER PÅ SUPERGRUPPEN CREAM SOM EN UTPRÄGLAD ALBUMGRUPP med långa låtar och många improviserade solon, ofta i livesammanhang. Men trion gav mellan 1966 och 1969 ut sju singlar av vilka sex hamnade på den engelska försäljningslistan. "Badge", som släpptes tre månader efter gruppens splittring, blev den sista.
   1966, när Cream bildades, var begreppet "supergrupp" inte så vanligt. Men alla tre medlemmarna hade en bakgrund i kända band vilket på något sätt garanterade gruppens supergruppsstatus. Gitarristen Eric Clapton och basisten Jack Bruce hade spelat i Englands största plantskola för musiker, John Mayall's Bluesbreakers, dock inte samtidigt, Bruce hade hunnit med en kort sejour i hitbandet Manfred Mann innan Cream uppstod. Däremot hade Bruce några år tidigare spelat med Cream-trummisen Ginger Baker i Graham Bond's Organisation.
   Så visst fanns det musikaliskt ett logiskt och naturligt släktskap mellan killarna i Cream. De hade en liknande bluesrelaterad bakgrund men singlarna gruppen gav ut hade inget tydligt bluesmönster utan var både personliga, hitmässiga och intressanta. Ofta skrivna av Bruce tillsammans med textförfattaren Pete Brown (som senare blev ledare för band som Battered Ornaments och Piblokto) men Clapton skrev och sjöng alltfler låtar ju längre gruppen existerade. Han har del i låtskrivandet på både "Strange brew", "Sunshine of your love" och just "Badge".
   Den sistnämnda låten, som spelar dagens huvudroll på den här sidan, skrev Clapton tillsammans med George Harrison och låten spelades in, samtidigt som b-sidan "What a bringdown" och albumspåret "Doing that scrapyard thing", på Creams sista studioinspelning i BC Studios i London i oktober 1968.
   Bara en månad innan, 6 september, hade Clapton gjort ett historiskt inhopp på en Beatles-inspelning. Harrison hade bett honom om hjälp på inspelningen av "While my guitar gently weeps" där Claptons sologitarr spelar en av huvudrollerna, speciellt i låtens långa avslutning. Harrison och Clapton hade känt varandra sedan Beatles julshower 1964 då Yardbirds, med Clapton på gitarr, spelade förband.
   Skrivandet av "Badge" har en speciell historia. George hade skrivit texten fram till sticket där han skrev "Bridge" men Clapton läste det som "Badge" och undrade skrattande vad det var men lät det också bli titeln på låten. Det är George som spelar kompgitarren fram till det där berömda solot på Claptons gitarr genom en Leslie-högtalare. Clapton sjunger dessutom hela låten. Ytterligare en musiker utanför gruppen medverkar på inspelningen, producenten Felix Pappalardi spelar piano och mellotron på låten.
   Av kontraktsskäl uppträder Harrison under pseudonymen L'Angelo Misterioso som är italienska och betyder "The mysterious angel". En pseudonym Harrison även har använt på Jack Bruce-skivan "Songs for a tailor".
   B-sidan "What a bringdown" är ovanligt nog skriven av Ginger Baker ensam, både han och Jack Bruce sjunger på låten. Bruce spelar för övrigt bara piano och orgel på låten och Pappalardi spelar bas.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.