Blogginlägg från mars, 2013

Konsertpianist i vit skjorta och slips

Postad: 2013-03-31 21:56
Kategori: Konserter

Foto: Kristin Wester
RICHARD LINDGREN
Clarion Hotel, Örebro 30 mars 2013
Konsertlängd: 19:51-20:28 och 20:48-21:25 (74 min)
Min plats: Sittande ca 4 m framför scenen.


I lördagskväll var det dags för ännu ett framgångsrikt kapitel i kärlekshistorien mellan Richard Lindgren och Örebro. Lindgren, som just nu befinner sig i Örebro som låtskrivarstipendiat för Live At Heart, gör också flera konserter i små sammanhang och igår var det den stora fina vita flygeln i Clarion Hotels foajé som stod i centrum. Och dagen till ära hade Richard klätt upp sig i vit skjorta och slips. Elegansen lyste igenom även på det läckra pianospelet, när Richard ofta tog ut svängarna i långa dekorerade intron, och klangen i det klassiska instrumentet var bedövande vackert.
   När Richard skriver lÃ¥tar resulterar det alltid i ett flexibelt och starkt material som gÃ¥r att framföra i mÃ¥nga olika sammanhang. PÃ¥ gitarr, pÃ¥ piano, i duett och med ett litet eller stort band spelar ingen roll. När han framförde lÃ¥tarna pÃ¥ enbart piano lät de som skräddarsydda för just det instrumentet.
   Vi var tretton personer, Anders, Kristin, Peter, Mona, TÃ¥te, Birgitta, Tommy, Jan-Ola, Göran, Bjarne, Thomas, Carina och jag, i hotellfoajén som lyssnade intresserat pÃ¥ Richards tretton lÃ¥tar. Gammalt, nyskrivet och nÃ¥gra covers i en sedvanligt läcker blandning.
   Det var ännu en gÃ¥ng intressant att fÃ¥ höra nÃ¥gra nya lÃ¥tar som har konstruerats i rum 309 pÃ¥ Stora Hotellet, "I'm crazy about you" och "Hurry on home mama". Nu i en lite mer harmonisk miljö jämfört med fredagskvällens stökiga restaurangspelning. Dessutom spelade Richard även den nyligen skrivna "Heart of the land", med en text om Triple Troubadours-turnén, som kan bli Richards nästa stora kända lÃ¥t.
   Under 74 minuter förvandlade Richard Lindgren cocktailpianistens dÃ¥liga rykte till nÃ¥got mycket fint.
   Nu väntar ytterligare ett duettframträdande tillsammans med Olle Unenge pÃ¥ Bishops Arms pÃ¥ onsdag, tvÃ¥ inspelningsdagar i studio samt en avslutningskonsert pÃ¥ fredag pÃ¥ Växthuset/StadsträdgÃ¥rden.

LÃ¥tarna:
Drunk on arrival
I wish I had someone to love me
I'm crazy about you
Famous blue raincoat
I want you
Doubt

Paus

Reconsider me
Hurry on home mama
Heart of the land
Five pints and a wink from Gwendolyn (utan den spanska versen)
Waltzing Mathilda
Goodnight Irene

/ HÃ¥kan

Anspråkslös konsert i en högljudd lokal

Postad: 2013-03-30 17:55
Kategori: Konserter




RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Havana Bar & Grill, Örebro 29 mars 2013
Konsertlängd: 21:03-21:50, 22:15-22:59 och 23:24-23:46 (112 min)
Min plats: Olika


På en bråkdel av en sekund kan du ligga platt på en snöig/sandig trottoar (fråga mig!) och på samma tidsrymd, en bråkdel av en sekund, bestämde det nya duettparet Lindgren & Unenge nästa låt på en i hög grad spontan låtlista över tre set i fredagskväll. Bestämde snabbt tonart och sedan startade nästa låt. På en begränsat marknadsförd och anspråkslös spelning visade det nykonstruerade duettparet Richard Lindgren, Malmölåtskrivaren och sångaren som är i Örebro för att utnyttja sitt låtskrivarstipendium från Live At Heart, och Olle Unenge, till vardags sångare i Tullamore Brothers, upp hur ett nybildat samarbete kan fungera.
   De har mötts pÃ¥ bÃ¥de en mänsklig och professionell nivÃ¥ och det var smÃ¥tt imponerande att fÃ¥ uppleva hur väl det fungerade redan pÃ¥ detta tidiga stadium. Ofta var det Richard vid sÃ¥ngmikrofonen, pÃ¥ bÃ¥de gitarr och piano, ivrigt och mycket skickligt kompad av Olle pÃ¥ en ibland gemensam repertoar. Där deras intresse strÃ¥lade samman i nÃ¥gra covers, ofta gamla, men ocksÃ¥ i Richards egen numera alltmer kända lÃ¥tar.
   Inför en ganska högljudd och ofokuserad publik inledde Richard handfast med att framföra den urgamla jazz/blues/folk-lÃ¥ten "Make me a pallet on your floor", sin egen "hit " "From Camden town to Bleecker Street", Bob Dylan-lÃ¥ten "Don't think twice it's alright", helt nyskrivna jazzigt softa "I'm crazy about you baby", "Five pints and a wink from Gwendolyn", Hank Williams "Lost highway", "Mama you been on my mind" (fast de kallade den "Daddy you been on my mind") och en av kvällens största favoriter i lokalen, "Bara om min älskade väntar", sedvanligt pÃ¥ bÃ¥de svenska och engelska.
   Det var ofta Richard i huvudrollen men Olles kompande pÃ¥ skicklig akustisk gitarr gav kvällen ändÃ¥ ett musikaliskt viktigt värde fast miljön i den skrÃ¥lande lokalen inte alltid var sÃ¥ koncentrerad. Richard avslutade första set med att förklara "thank you for your beautiful ears".
   I andra set var det framförallt covers som utmärkte sig fast den inleddes med Richards vemodigt vackra "Drunk on arrival". Exempelvis "Famous blue raincoat", "In search of a rose", en effektiv och mycket överraskande energisk "Crossroads" och "It's all over now, baby blue".
   Efter ytterligare en paus inleddes det lite kortare tredje set med den inte sÃ¥ vanliga irländska balladen "I wish I had someone to love me". Och avslutningen blev storartad allsÃ¥ngstämning i lokalen med "Waltzing Mathilda" och "Goodnight Irene"-

/ HÃ¥kan

Singlar#29: BADFINGER

Postad: 2013-03-29 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


BADFINGER: Day after day (Apple, 1972)

DET SÄGS ATT DELANEY BRAMLETT LÄRDE GEORGE HARRISON spela slidegitarr. När han hörde introt till Badfingers "Day after day" tyckte nog Bramlett att han hade lyckats med den eleven. George har inte bara producerat singeln utan spelar också den inledande gitarren tillsammans med gruppmedlemmen Pete Ham som även har skrivit och sjunger låten.
   Pophistorien berättar ofta om Badfinger som en utpräglad powerpopgrupp och jag kan, när jag lyssnar pÃ¥ gruppens musik idag, förstÃ¥ beskrivningen av gruppens sound. Men gruppen var ju ännu tydligare ett nytt Beatles. Flera Beatles-medlemmar har bokstavligen medverkat i Badfingers karriär när de dessutom gav ut sina mest betydelsefulla skivor pÃ¥ Beatles skivbolag Apple och det finns pÃ¥ Badfingers skivor massor av sound- och lÃ¥tmässiga paralleller mellan grupperna. Dessutom fanns det kopplingar till Liverpool via managern Bill Collins och medlemmarna Tom Evans och Joey Molland som var födda i Beatles hemstad. Andra halvan av gruppen, Ham och trummisen Mike Gibbins, kom frÃ¥n Wales.
   Det var Paul McCartney som upptäckte Badfinger som dÃ¥ hette The Iveys och gav ut sin första skiva pÃ¥ Apple under det namnet. Men McCartney gav dem ett nytt namn och en nyskriven lÃ¥t, "Come and get it", som placerades i Ringo Starrs aktuella film "The magic christian" och genombrottet och succén var dÃ¥ ganska given.
   När Badfingers hela karriär sammanfattas är just "Come and get it" deras största hit, uppföljaren "No matter what" den näst största och "Day after day" deras tredje mest framgÃ¥ngsrika. Men den sistnämnda lÃ¥ten är i mina öron deras största stund i popbranschen. I nämnd ordning var deras singlar hämtade frÃ¥n gruppens tre album "The magic christian", "No dice" och "Straight music". Men när "Day after day" släpptes i januari var gruppens tredje album ännu inte släppt.
   Förberedelserna inför Badfingers tredje album var en aning osäkra och motsägelsefulla. Tack vare framgÃ¥ngarna för "No matter what" blev "No dice"-albumet uppmärksammat och därmed ocksÃ¥ skivans producent Geoff Emerick som funnits med i Beatles omgivning som tekniker i mÃ¥nga Ã¥r. Därför var det inte överraskande Emerick som skulle producera även tredje albumet. Men när skivan levererades färdiginspelad till Apple blev den oväntat inte godkänd och hela processen fick göras om.

DÅ KALLADES GEORGE HARRISON IN som ny producent. Hela gruppen hade ju spelat på Harrisons "All things must pass"-skiva och delar av bandet sjöng på både Ringo Starrs "It don't come easy"-singel och John Lennons "Imagine"-album.
   Harrison inledde albuminspelningarna med fyra lÃ¥tar, "I'd die babe", "Name of the game", "Suitcase" och just "Day after day" i maj-juni 1971 innan hans jobb med den berömda Bangla Desh-konserten i New Yorks Madison Square Garden i augusti tog över all tid och alla förpliktelser. Vilket fick Badfinger eller folket omkring att leta ny producent som resulterade i amerikanen Todd Rundgren.
   1971 var Rundgren, som efter nÃ¥gra album i bandet Runt just hade inlett en solokarriär som artist, ett oskrivet blad som producent. Han hade agerat tekniker Ã¥t Jesse Winchester och The Band ("Stage fright") innan han producerade tidiga Sparks eller Halfnelson som de först hette. Efter Badfinger-engagemanget har Rundgren haft ett av världens mest imponerande producentkarriärer med namn som Meatloaf, Cheap Trick, Daryl Hall/John Oates, Rick Derringer, Grand Funk, New York Dolls, Patti Smith, Tom Robinson Band, Tubes och XTC bland mÃ¥nga, mÃ¥nga andra.
   Men när "Day after day" släpptes kunde Apple inte ens stava Rundgrens namn korrekt pÃ¥ etiketten till singel-b-sidan "Sweet Tuesday morning" skriven av gruppens Joey Molland. Där stÃ¥r det klart och tydligt "Produced by Tod Rundgren".
   Just när "Day after day", där Leon Russell för övrigt spelar piano, klättrade pÃ¥ listorna i februari 1972 släpptes albumet "Straight music" och dessutom toppade Badfingers äldre lÃ¥t "Without you" USA-listan i fyra veckor i Harry Nilssons version. Där pÃ¥ nÃ¥gra veckor kulminerade Badfingers hela karriär. Men gruppens framtid skulle snart färgas av tragedi, nattsvart helvete och ond, brÃ¥d och alldeles för tidig död.
   1970 hade Badfinger fÃ¥tt en ny amerikansk manager, Stan Polley, som var en ökänd lurendrejare. Han lurade gruppen, och även sina andra klienter (Al Kooper, Lou Christie och flera lÃ¥tskrivare), pÃ¥ alla pengar. En sorglig händelse som pÃ¥verkade Badfingers hela framtid och som 1975 ledde till att Pete Ham, han som skrev "Day after day", tog det fatala beslutet att ta sitt liv där han i ett efterlämnat brev skyllde allt pÃ¥ Polley. Ett självmord som Ã¥tta Ã¥r senare följdes av samma handling av Hams kompis, Tom Evans. Olyckligare kan ingen historia sluta.

A-sidan:


B-sidan live:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Helkväll med svensk rock

Postad: 2013-03-28 07:51
Kategori: Rockmagasinet Live


Foto: HÃ¥kan Ekebacke
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 1986.

DOCENTERNA
TORSSON
Rockmagasinet, Örebro 8 april 1986


Ibland behövs det bara lite spänning för att det ska resultera i en helkväll med svensk rock på programmet. Docenterna och Torsson genomför just nu en kort turné, åtta konserter, och gjorde tisdagskvällen till sin egen kväll på Rockmagasinet.
   Docenterna, som förut hette Docent Död men numera är mer levande än döda, har länge varit ett betydande popband. Duktiga pÃ¥ att snickra ihop handfasta, poppiga toner utan djupare mening eller innebörd.
   Största kommersiella framgÃ¥ngarna fick bandet för nÃ¥gra Ã¥r sedan med "Alla helgons dag" och "Sjunde himlen", bÃ¥da skrivna av gruppens dÃ¥varande pianist Mats Möller.
   Möllers skÃ¥nska arv lyste dÃ¥ igenom kraftigt och höll pÃ¥ att utplÃ¥na Docenternas ursprungliga stil.
   Nu är gruppen tillbaka och Möller är borta och ersatt av Claes Rosenberg, före detta Wilmer X. Rosenberg är gitarrist och Docenterna är nu en starkt attackerande rockgrupp med mÃ¥nga bra lÃ¥tar i bagaget.
   Tidvis, när Rosenberg sjöng, ekade det Wilmer X men ännu mer liknade det 60-talets ädla konst att skriva poplÃ¥tar i mycket energiska arrangemang.
   Docenterna hade nu tre bra sÃ¥ngare, en bred repertoar och ett tätt, rutinerat sound. LÃ¥tarna frÃ¥n senaste albumet dominerade naturligtvis men ändÃ¥ saknade jag bÃ¥de "Cirkus" och den vemodiga "Isolera gÃ¥rdarna".
   SkÃ¥nska Torsson hade kvällens kunniga och fanatiska publik. Men även för ickeinitierade blev de en positiv överraskning och kvällens andra behÃ¥llning.
   SÃ¥ngaren Bo Ã…kerström stod stor, stadig och säker (i skjorta, slips och badrock!) och hade en mycket nyttig distans till rockbranschens ibland stordimensionerade verklighet.
   Han sjöng osannolika sÃ¥nger om lika osannolika ämnen med titlar som "Blodomloppet" och "Torskpanett-Anette" och bandet förstärkte intrycken av de ibland väldigt enkla melodierna.
   Kvällen avslutades med bÃ¥da banden pÃ¥ scenen och en kaotisk version av "Den siste mohikanen" och den lyckade helkvällen var fullbordad.

/ HÃ¥kan

Singlar#30: PROCOL HARUM

Postad: 2013-03-27 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


PROCOL HARUM: Homburg (Regal Zonophone, 1967)

VAR LÅTTITELN EN FELSTAVAD STAD ELLER EN HATT? Procol Harums texter, alltid skrivna av Keith Reid, har i alla tider diskuterats och analyserats utan att någon har kommit fram till någon fulländad slutsats. I sina texter använde han ord som fandango, cartwheels ("A whiter shade of pale") och multilingual ("Homburg") som en normal, nåja, 14-åring aldrig tidigare hade hört - än mindre bokstavligen förstod. Livet var spännande och det gick att lära sig nya intressanta saker genom 60-talets popmusik.
   Debuter och genombrottsskivor är nästan alltid lika plötsliga och överraskande som de är historiskt oförglömliga. I den kategorin är det nog inga lÃ¥tar som slÃ¥r "A whiter shade of pale", den orgelbaserade hymnen till poplÃ¥t som slog till pÃ¥ försommaren 1967 och toppade Englandslistan i fem veckor. Det kallar jag debutskiva! Sensationen var minst sagt revolutionerande. Inte minst vad det gäller texten.
   Finurliga, komplicerade, skruvade ordsammansättningar hade ju ingenting att göra pÃ¥ en topplista sommaren 1967. "Silence is golden", som toppade listan innan "A whiter shade of pale", och "All you need is love", som efterträdde Procol-lÃ¥ten, representerade nog de konventionella hittexterna bättre pÃ¥ den tiden. Det tog ett tag innan jag förstod vad "turned cartwheels" betydde. ÄndÃ¥ kan jag citera inledningen än idag. Det är en klassiker:
   We skipped a light fandango,
   Turned cartwheels 'cross the floor.
   I was feeling kind of seasick,
   But the crowd called out for more.


"A whiter shade of pale" och Reids text i all ära men det är singeluppföljaren "Homburg" som sitter ännu mer etsad i mitt huvud. Kanske för att den inte är samma generella klassiker i folkmun men den har en minst sagt lika snillrik text:
   Your multilingual business friend
   has packed her bags and fled
   Leaving only ash-filled ashtrays
   and the lipsticked unmade bed

   The mirror on reflection
   has climbed back upon the wall
   for the floor she found descended
   and the ceiling was too tall


NU SKA VI INTE FÖRVÄXLA DEN HÄR SPALTEN med Poesihörnan för utan Gary Brookers alldeles förtjusande och vemodigt ihopsnickrade melodier och hans r&b-baserade soulröst hade texterna bara blivit en pretentiöst rabblande ordmassa.
   Brooker hade inte oväntat en r&b-inspirerad bakgrund i gruppen The Paramounts (1961-66) frÃ¥n Southend. En grupp med huvudsakligen amerikanska r&b-covers pÃ¥ repertoaren. Genom skivproducenten Guy Stevens kom Brooker i kontakt med textlÃ¥tskrivaren Keith Reid och gav deras framtida grupp namnet Procol Harum - efter sin katt!
   Gruppen som spelade in "A whiter shade of pale" var egentligen en tillfällig sammansättning Procol Harum som enbart existerade för att marknadsföra Brooker/Reids lÃ¥tar. När lÃ¥ten en mÃ¥nad efter release överraskande lÃ¥g 1:a i England blev det plötsligt pÃ¥ allvar. DÃ¥ tog Brooker med sina gamla Paramounts- kompisar i Procol Harum som nu till 3/5-delar var identiskt med Paramounts men med enbart originallÃ¥tar pÃ¥ repertoaren.
   Samma mÃ¥nad spelade Gary Brooker, piano och sÃ¥ng, Matthew Fisher, orgel, David Knights, bas, Robin Trower, gitarr, och B J Wilson, trummor, in hela första Procol-albumet plus "Homburg". Albumet, utan de bÃ¥da singellÃ¥tarna, släpptes i september samtidigt som andra singeln. Däremot fanns singel-b-sidan "Good captain Clack" med pÃ¥ albumet. Som musikaliskt befinner sig lÃ¥ngt frÃ¥n det klassiska gruppsoundet. Mer engelsk music hall-underhÃ¥llning i en bagatell till lÃ¥t.
   Procol Harum bytte även skivbolag mellan första och andra singeln. Gruppen följde sin producent Denny Cordell till EMI där han nylanserade den gamla (1932) etiketten Regal Zonophone och "Homburg" blev tredje singeln pÃ¥ det pÃ¥nyttfödda bolaget. En skiva som nÃ¥dde 6:e-platsen i England, naturligtvis en stor framgÃ¥ng men som ändÃ¥ i en jämförelse med debutsingeln var kommersiellt en liten besvikelse.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Levde inte riktigt upp till förväntningarna

Postad: 2013-03-26 15:32
Kategori: Konserter

Foto: Magnus SundellKvällens huvudpersoner på Double Dead-turnén hette Steven Collins (tv) och Kurt Marschke.



"Nights of the Double Dead Tour"
DEADMAN
DEADSTRING BROTHERS
Scandic Grand Hotel, Örebro 25 mars 2013
Konsertlängd: 20:00-20:25, 20:38-21:23 och 21:41-22:51 (140 min)
Min plats: Sittande ca 12 m rakt framför scenen.


Ett klassiskt turnépaket, där allt hänger ihop, reser för tillfället runt i Sverige och Norge. Inget förband och inget huvudband men det blev nog Steven Collins, mannen som står för gruppnamnet Deadman, som bjöd på kvällens mest minnesvärda ögonblick. Å andra sidan var det de äldre låtarna och minnet av tre tidigare sagolikt magiska Örebrokonserter som betydde mest denna kväll.
   Det där med att leva upp till förväntningar har ju i alla tider varit en styggelse. Och i det här fallet borde inte Collins, som i höstas upplöste bandet, leva med den bördan. Men det var omöjligt att under Collins avslutande set med Deadstring Brothers i kompet inte göra jämförelser tillbaka i tiden. Nu blev det tajtare och rockigare men dessvärre resulterade den förändringen i lite mer konventionell rock och arrangemangen kom aldrig upp i originalversionernas totalt färgstarka nivÃ¥.
   Som lÃ¥tskrivare och sÃ¥ngare var och är Steven Collins Deadman personifierad sÃ¥ med den rösten, mÃ¥nga av hans numera klassiska Deadman-lÃ¥tar (bland annat "Brother John", "Oh Delilah", "Adios mi corazon" och "Ain't no music"), nÃ¥gra nyskrivna lÃ¥tar och ett par överraskande covers blev det totala intrycket av Deadmans Ã¥terkomst trots allt fullt godkänt.
   Kanske var de smÃ¥ stickspÃ¥ren mitt i de kända lÃ¥tarna som kändes mest spännande denna kväll. Som när Collins i sin "If I lay down in the river" plötsligt började sjunga "Up on cripple creek" eller gitarrduellen i lÃ¥nga "Ain't no music" som touchade bÃ¥de typiska Rolling Stones-gitarrer och "Rock the Casbah". Eller hans nya Bob Dylan-favorit "Things have changed" fast den i mina öron lät mer Mark Knopfler än Dylan.
   Största överraskningar var i mina öron tvÃ¥ andra covers, för mig okända Robert Bradleys "Once upon a time" (där texten radade upp namn som bland annat Marvin Gaye, Martin Luther King, Otis Redding, Sam Cooke, John Lennon och Gram Parsons) och finalen "Lover, lover, lover" som Collins presenterade som "skriven av en man frÃ¥n Montreal".
   Parsons är ett namn som ofta kopplats samman med Deadstring Brothers i deras mix av rock och country. Ett band frÃ¥n Detroit, alltid lett av Kurt Marschke med genom Ã¥ren mÃ¥nga olika sättningar, som ocksÃ¥ jämförts med Stones och dÃ¥ främst "Exile on Main Street"-soundet. Dagens upplaga av bandet pÃ¥ scen saknade bÃ¥de keyboards, steelgitarr och tjejröst sÃ¥ den jämförelsen höll inte riktigt hela vägen. Men det var vid ett tillfälle jag nästan hörde "You can't always get what you want"...
   Fyra skäggiga män gjorde sitt bästa för att underhÃ¥lla den sittande örebropubliken. MÃ¥ndagskvällsstämningen i lokalen var nÃ¥got som störde bandet under deras trekvart pÃ¥ scenen. En ovan atmosfär för bandet som ofta brukar ha en betydligt livligare publik framför sig. Därför tappade deras musik lite av energin och blev en sorts blandning av southern rock och hÃ¥rdhänt country. Men deras version av Leon Russells "You look like the devil in the morning" svängde fint och Marschkes slidespel pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar tillhörde kvällens läckraste musikaliska insatser.
   Jag märker att jag har beskrivit mÃ¥ndagskvällens konsert i fel ordning och avslutar därför mina noteringar med att berätta att Steven Collins själv inledde kvällens övningar. Ett kort set, fyra lÃ¥tar, där han började med "The emperor's new clothes", fortsatte med den mer än Dylan-influerade "I'm not who you think I am" för att sedan avsluta med tvÃ¥ nya lÃ¥tar som finns pÃ¥ en nysläppt ep, "Hard pill" och "How shall we then live".

/ HÃ¥kan

"Wade in the shade"

Postad: 2013-03-26 15:11
Kategori: Skiv-recensioner



THE FINGERS
Wade in the shade
(Wild Bird)


The Fingers var på 60-talet (1966-67) ett obskyrt popband från Southend, staden strax utanför London som fostrat så många profilerade artister under decennier tillbaka. Bandet gav ut fyra singlar under sin existens, skivor i pop/psykedelia-genren som idag kostar pengar i beg.branschen, utan att få några stora kommersiella framgångar. Så här i efterhand var The Fingers i ärlighetens namn en parentes mellan de mer kända grupperna The Orioles och Legend där många medlemmar var gemensamma, bland annat Mickey Jupp.
   Det här nyligen utgivna albumet, som har tagit sin titel efter b-sidan pÃ¥ bandets fjärde singel, är en konsert frÃ¥n i höstas med ett tillfälligt Ã¥terförenat The Fingers. Den nygamla versionen av bandet är identiskt med de fem medlemmar som fanns med i den andra upplagan, John Bobin, bas, Bob Clouter, trummor, John Mills, sÃ¥ng och gitarr, Dave Grout, gitarr, och Alan Beecham, keyboards. En kvintett som toppats med gitarristen frÃ¥n The Fingers nästa upplaga, Mo Witham.
   Med andra ord 3/4-delar av legendariska Legend borgar naturligtvis för förväntningar. Men det här bandet hade den här lördagskvällen i september pÃ¥ Riga Music Bar större ambitioner att hellre bjuda pÃ¥ en festlig stund med kända lÃ¥tar än spännande Ã¥terblickar pÃ¥ ett idag svÃ¥rfunnet material.
   Jag är säker pÃ¥ att publiken pÃ¥ plats älskade varje sekund som de sÃ¥g och hörde, och bandet är ju onekligen skickligt och tajt, men behöver vi idag verkligen höra nÃ¥got band upprepa "The letter", "To love somebody" (om än i reggaestuk) och "Summer in the city". DÃ¥ är The Fingers blott ett simpelt och opersonligt, om än professionellt, coverband.
   Blandningen pÃ¥ materialet pÃ¥ skivan, som pendlar mellan lÃ¥tar frÃ¥n 50- till 00-talet, blir stilmässigt en aning tÃ¥lamodskrävande. Som när de i en senare sekvens pÃ¥ konserten/skivan innehÃ¥llsmässigt gÃ¥r frÃ¥n John Fogertys "Déjá vu all over again", Eddie Cochrans "Twenty flight rock", Robert Johnsons blueslÃ¥t "Crossroads" till Bob Dylans "Leopard skin pillbox hat". Visserligen kommer sedan bandets originallÃ¥t/skivans titellÃ¥t, som förklarar nÃ¥got av bandets rötter i pop/psykedeliska-genren, men höjdpunkterna blir alldeles för fÃ¥ och de spännande ögonblicken alldeles för sällan pÃ¥ den här skivan.
   Soundmässigt är majoriteten av de 16 lÃ¥tarna plus ett rock'n'roll-medley helt godkänt fast det i vissa sekvenser, exempelvis Lovin' Spoonfuls "You didn't have to be so nice" och Eagles "Peaceful easy feeling", blir en aning snällt och dansbandsaktigt.

Skivan går att beställa på http://www.mickeyjupp.com/.

/ HÃ¥kan

Singlar#31: GENESIS

Postad: 2013-03-25 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


GENESIS: Match of the day (Charisma, 1977)

"DAGENS MATCH" ÄR LÖRDAGSKVÄLLENS TV-HÖJDPUNKT, BBC One 22:20-23:40, för alla fotbollsfans i England. Långa sammandrag från lördagens fotbollsomgång i Premier League visas med kommentarer och diskussioner i studion. Det är just den programpunkten som Phil Collins och hans kompisar i Genesis sjöng om i "Match of the day" redan 1977 när singeln (eller ep:n, tre låtar) släpptes. Traditionen var grundmurad i det fotbollstokiga England då BBC till och från hade visat programmet sedan 1964. Vill du se direktsänd fotboll i England idag är du hänvisad till Sky Sports.
   Genesis, som hade existerat som grupp sedan 1967, var i mitten pÃ¥ 70-talet mitt inne i förändringens tid. SÃ¥ngaren och sÃ¥ lÃ¥ngt gruppens stora profil, Peter Gabriel, lämnade gruppen 1975 men det hindrade inte Genesis att satsa än starkare kommersiellt med trummisen Phil Collins som sÃ¥ngare. Även gitarristen Steve Hackett var missnöjd med sin situation i gruppen. MÃ¥nga av hans lÃ¥tar röstades ned inför albumet "Wind & wuthering" (1976), hans "Inside and out" blev "nerflyttad" till den här ep:n och i oktober 1977 meddelade Hackett att han ocksÃ¥ lämnar gruppen.
   Det var ungefär här, e PG (efter Peter Gabriel), som mitt intresse pÃ¥ allvar vaknade upp för en grupp som tappade medlemmar pÃ¥ löpande band. Utan att de sensationellt nog inte ersattes medan populariteten bara ökade och ökade.
   Genesis var ju under Gabriel-Ã¥ren främst en albumgrupp, med toppar som "Selling England by the pound" och "The lamb lies down on Broadway", och singelframgÃ¥ngarna fram till 1977 var bÃ¥de sporadiska och blygsamma, "I know what I like (in your wardrobe)" (1974) och "Your own special way" (1977).
   Men 1977 och med dagens ep, som hade samlingsnamnet "Spot the pigeon", vände Genesis popularitet kommersiellt uppÃ¥t och nÃ¥dde en hedrande 14:e-placering som bäst. Den ledande och mest spektakulära lÃ¥ten pÃ¥ ep:n var alltsÃ¥ "Match of the day" och allt fokus riktades mot den Phil Collins-Tony Banks-Mike Rutherford-skrivna lÃ¥ten. En catchy poplÃ¥t med en i sammanhanget bÃ¥de lustig och intressant text som inleds sÃ¥ här:
   There's the Reds and there's the Greens
   Super slicks and has beens,
   They're accompanied by three men dressed in black,
   One's a whistle, two are flags, and quite often they're the drags
   Kick the ball into the goal, they put it back.

   Yes Match of the Day's
   The only way, to spend your Saturday


Det var inte bara texten på "Match of the day" som hade stark anknytning till fotboll. Skivan släpptes 20 maj 1977, dagen före FA Cup-finalen mellan Liverpool och Manchester United som slutade 1-2.
   Producenten David Hentschel var nog en liten förklaring till Genesis kommersiella utveckling. En före detta tekniker (bland annat "Goodbye yellow brick road" och "Red rose speedway") som jobbat med Genesis sedan 1971 och frÃ¥n "A trick of the tail"-albumet befordrats till producent och fram till "Duke" (1980) var ljudansvarig för det typiska Genesis-soundet.
   De andra tvÃ¥ lÃ¥tarna pÃ¥ ep:n, "Pigeons" och "Inside and out", var ocksÃ¥ gruppkompositioner där även Hackett fick credit pÃ¥ den sistnämnda, en lÃ¥t som ocksÃ¥ spelades live under 1977 men den kom aldrig med pÃ¥ liveskivan "Seconds out" som var inspelad pÃ¥ samma turné.
   Inte heller Hackett ersattes när han lämnade Genesis, gruppen var nu alltsÃ¥ en trio och det följande albumet fick mycket logiskt titeln "...and then there were three..." som även den följdes av en turné 1978. DÃ¥ med extramusiker och jag har recenserat en av konserterna här.
   "Match of the day" med Genesis finns dessvärre inte längre pÃ¥ YouTube.

B-sidorna:
"Pigeons"


"Inside and out"


/ HÃ¥kan

Med humor, god musik och en dos allvar

Postad: 2013-03-24 15:24
Kategori: Konserter




IDDE SCHULTZ & SULO
East West, Örebro 23 mars 2013
Konsertlängd: 22:01-23:07 (66 min)
Min plats: Sittande 5 meter snett till höger.


Det var god stämning både på och framför scenen på East West i lördagskväll. Vid ett bord var det till och med så högljutt att det inledningsvis märkbart störde konserten med Idde Schultz och Sulo. Men med etablerad rutin, och viss åthutning, skojade Sulo bort störningsmomentet och höjde samtidigt temperaturen i både föreställning och lokal.
   Just rutinen hos Idde och Sulo lyste igenom flera gÃ¥nger under den dryga timmen pÃ¥ scen. Med bÃ¥de humor, god musik och en dos allvar turnerar paret, plus saxofonisten Mats "Magic" Gunnarsson, i samarbete med Rädda barnen där de lyfter frÃ¥gan om barns utanförskap.
Idde har sedan mitten av 90-talet stått i strålkastarljuset och inte så långt efter började Sulo sin bana som sångare i det Stones-influerade Diamond Dogs. Förutom några låtar från Iddes tidiga karriär, de båda Staffan Hellstrand-låtarna "Högre mark" och "Fiskarna i haven" (kvällens i särklass största hit), var kvällens repertoar svensk och hämtad från parets gemensamma skivproduktion, fyra album på tre år.
   Jag hade glömt hur bra sÃ¥ngerska Idde är och tillsammans med Sulos sÃ¥ng och gitarrspel blev det en sorts lÃ¥gmäld magi som passade den ansprÃ¥kslösa inramningen perfekt. Med "Magic" Gunnarssons saxofon som krydda tillsammans med Iddes keyboards och Sulos gitarr.

LÃ¥tarna:
Skriv ditt namn i eld
Måla min himmel blå
Alla gör skillnad
När du går
Att bry sig om
Balladen om Brobeck
Hej du
Gör det nu
Res dig
Nånting större
Bara vara sol
Allt är liv
Jag vill bara dansa

Extralåtar
Mormor
Ännu inte och inte längre
Fiskarna i haven

/ HÃ¥kan

Singlar#32: DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON

Postad: 2013-03-22 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON: Comin’ home (Atlantic, 1969)

MED ETT AV DE LÄNGSTA ARTISTNAMNEN JAG KÄNNER TILL inleds i september 1969 ett långvarigt samarbete mellan Delaney Bramlett och Eric Clapton. Den gudabenådade gitarristen hade precis avslutat sin USA-turné med sin nya supergrupp Blind Faith, som för övrigt splittrades i samma stund, där Delaney med fru Bonnie agerat förband. Och Clapton var mer imponerad av Delaney och deras band än tvärtom. Vilket fick Clapton att hänga kvar i Los Angeles, spela in några låtar tillsammans och diskutera planerna på sitt första soloalbum som Delaney skulle producera.
   Delaney Bramlett träffade Bonnie Lynn O'Farrell 1967 och gifte sig nästan omedelbart. Delaney hade försökt sig pÃ¥ en blygsam solokarriär och jobbade som musiker pÃ¥ den amerikanska tv-showen Shindig med bland annat pianisten Leon Russell. Som väldigt ung hade Bonnie sjungit med Albert King och varit medlem i Ikettes, sÃ¥ngarna bakom Ike & Tina Turner.
   Delaney som hade massor av kontakter i musikbranschen bildade ett stort band som skulle kompa duon. En i dag väldigt respektabel samling musiker som dÃ¥ var mindre kända för den stora publiken: Bobby Whitlock, keyboards, Carl Radle, bas, Jim Gordon, trummor (just det, trion som vÃ¥ren 1970 skulle bli Derek & the Dominos med Clapton), Jim Price, trumpet, Bobby Keys, saxofon, och körsÃ¥ngerskan Rita Coolidge.
   Delaney & Bonnie, som bandet än sÃ¥ länge kallade sig, gjorde sitt första album pÃ¥ Stax, "Home" (1969), och följde upp med "Accept no substitute" (1969) pÃ¥ Elektra. Och redan innan den skivan släpptes började musikvärlden att höja pÃ¥ ögonbrynen. George Harrison blev sÃ¥ imponerad att han pÃ¥ stÃ¥ende fot erbjöd gruppen kontrakt pÃ¥ Apple och skivan fick snabbt bÃ¥de skivnummer (SAPCOR 7) och releasedatum (30 maj) men det sprack till slut. Men uppstÃ¥ndelsen gav ändÃ¥ bandet jobb som uppvärmare pÃ¥ Blind Faith-turnén.
   Mellan 27 september och 10 oktober spelade Delaney, Bonnie och gruppen med Clapton och ytterligare en engelsk gitarrist, Dave Mason, in bÃ¥da lÃ¥tarna till sin nya singel som skulle släppas i december 1969. "Comin' home" skrevs av Bonnie och Eric och är en fantastiskt gospelrockig historia med en underbar intensitet rakt igenom hela lÃ¥ten.
   B-sidan "Groupie (Superstar)" skrevs av Bonnie och Leon Russell, en nära vän till Delaney. En förtjusande vacker soulballad som skulle väcka än mer uppmärksamhet i nÃ¥gra andra sammanhang. Russell hade precis producerat Joe Cockers andra album, "Joe Cocker", och tillsammans planerade de turnépaketet "Mad Dogs And Englishmen", där stora delar av Delaney & Bonnies band blev musikalisk ryggrad. PÃ¥ den turnén framförde sÃ¥ngerskan Rita Coolidge "Groupie (Superstar)" som innan skivan släpptes döptes om till det mindre förargelseväckande "Superstar". Ett drygt Ã¥r senare gjorde den snälla syskonduon Carpenters lÃ¥ten till en jättehit, 2:a i USA.
   Ingen av singellÃ¥tarna hamnade pÃ¥ nÃ¥got album. Nästa album blev nämligen en liveskiva "On tour" (1970) inspelad i december 1969, samtidigt som "Comin' home"-singeln släpptes. PÃ¥ turnéns engelska del och i Skandinavien gästade George Harrison pÃ¥ gitarr.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Singlar#33: SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.

Postad: 2013-03-20 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.: Black pearl (A&M, 1969)

SOM VÄN AV PHIL SPECTORS MÄSTERLIGA PRODUKTIONER på 60-talet hade jag inte svårt att bli fascinerad när han 1969 gjorde comeback på popscenen. På det världsberömt bittra sättet hade Spector lagt ner verksamheten 1966, skrotat skivbolaget Philles och dragit sig undan offentligheten när hans fantastiska produktion av Ike & Tina Turners "River deep mountain high" (1966) inte blev den självklara hit den borde ha blivit. Att bli uppmärksammad 3:a i England räckte inte när det blev en katastrofalt blygsam 88:e-placering i hemlandet USA.
   Men Spector och hans karriär har genom Ã¥ren haft mÃ¥nga liv. 1969 var han tillbaka i ett samarbete mellan Phil Spector Productions och skivbolaget A&M. Men det blev ingen satsning en masse fast den snygga logotypen (se ovan pÃ¥ etikettens högra sida) var sÃ¥ stilig och lovade sÃ¥ mycket. Nej, blott tre artister fick chansen att spegla sig i Spectors skugga under 1969. Kom möjligen alla förpliktelser mot Beatles, "Let it be" och soloskivorna med John Lennon och George Harrison, emellan och störde den egna comebacken?
   The Checkmates Ltd var gruppen som hördes och sÃ¥gs mest i samband med den här Spector-comebacken. Gruppnamnet har varit kraftigt använt genom tiderna. Redan 1959 hette Emile Fords kompgrupp Checkmates och det har i historien funnits ytterligare sex band under det namnet. Men just amerikanska The Checkmates Ltd hade en nÃ¥got kortare historia som började i Indiana. Upptäcktes 1966 av sÃ¥ngerskan Nancy Wilson, gav ut singlar fram till 1967 som producerades av Wilson, David Axelrod och Kelly Gordon. Den senare producerade ocksÃ¥ gruppens första album, "Live! at Caesar's Palace" (1967).
   Gruppen, som hade tvÃ¥ leadsÃ¥ngare i Bobby Stevens och Sonny Charles, upptäcktes sedan av Phil Spector som utnyttjade de bÃ¥da sÃ¥ngarnas roller i det sedvanligt välutrustade Wall Of Sound med en stor orkester, körer och ännu större strÃ¥karrangemang. Sonny var förstesÃ¥ngaren men pÃ¥ gruppens första Spector-singel, den fina vemodiga balladen "Love is all I have to give" som släpptes i mars 1969, var det Bobby som sjöng. Han hade ocksÃ¥ skrivit lÃ¥ten tillsammans med Spector.
   Redan pÃ¥ nästa singel, "Black pearl" som kom bara en mÃ¥nad senare, var det Sonny Charles längst fram vid mikrofonen och han fick ocksÃ¥ egen credit pÃ¥ etiketten. Ännu en lÃ¥t, den här skrev jag om för knappt en mÃ¥nad sedan, som behandlar segregation och den svarta kvinnans underlägsna ställning i det amerikanska samhället. NÃ¥gra textrader:
   Black pearl, precious little girl
   Let me put you up where you belong
   Black pearl little girl
   You been in the background much too long
   You been working so hard your whole life through
   Tendin' other people's houses
   Raisin' up their children too
   Hey how about something for me and you


UNDER DET TIDIGA 60-TALET SAMARBETADE Phil Spector ofta med professionella låtskrivarteam, exempelvis Andreoli/Poncia, Barry/Greenwich, Goffin/King och Mann/Weil, och hade nu hittat ytterligare ett, Toni Wine och Irwin Levine.
   PÃ¥ det tidiga 60-talet var det nästan alltid Jack Nitzsche som skrev de fylliga arrangemangen till Spectors popsymfonier men 1969 hade han hittat en ny samarbetspartner pÃ¥ det omrÃ¥det, Perry Botkin Jr. Han var en ännu mer rutinerad arrangör (Ã¥t bland annat Bing Crosby, Bobby Darin, Cascades ("Rhythm of the rain"), Connie Stevens och Sammy Davis Jr) och filmkompositör.
   Fortfarande var Spector ointresserad av singel-b-sidor. Tidigare pÃ¥ 60-talet envisades han med att lägga anonyma instrumentallÃ¥tar pÃ¥ baksidan av hitsinglar sÃ¥ att ingen skulle missa skivans viktigaste lÃ¥t. Här har han helt struntat i b-sidan. Instrumentala "Lazy Susan", en bossanovajazzig sak, är skriven av Checkmates gitarrist Harvey Trees, producerad av Even-Stevens Productions och saknar helt Spectors magiska fingrar.
   Albumet med Checkmates Ltd, som släpptes pÃ¥ hösten 1969 med singlarna som lockbete, var helt producerat av Spector men en mindre besvikelse ty förutom singel-a-sidorna innehöll skivan inga nyproducerade originallÃ¥tar. Förutom singellÃ¥tarna var det tre covers pÃ¥ förstasidan, "Proud Mary". "I keep forgettin'" och "Spanish Harlem" och hela b-sidan var hela "Hair"-medleyt. Tredje singeln var de tvÃ¥ förstnämnda lÃ¥tarna som släpptes vÃ¥ren 1970 som dÃ¥ ocksÃ¥ betydde att Checkmates Ltd var ett avslutat kapitel.
   Ã–vriga singlar i Spector/A&M-samarbetet var Ronettes (med tillägget "featuring the voice of Veronica") med den revanschlystna lÃ¥ttiteln "You came, you saw, you conquered!" och Ike & Tina Turners helt bortglömda Motown-cover " A Love Like Yours (Don't Come Knocking Every Day)".


A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Tyla Gang i sin bästa form

Postad: 2013-03-19 11:25
Kategori: Konserter

Foto: Tommy Sundström
TYLA GANG
Akkurat, Stockholm 17 mars 2013
Konsertlängd: 20:01-20:43 och 21:15-22:05 (92 min)
Min plats: Skiftande


Det var ett väldigt taggat, samspelt och otroligt tajt Tyla Gang som på söndagskvällen avslutade sin Sverigeturné på ett välpackat Akkurat.
   Det var Tyla Gangs mest kända uppsättning minus sjuke basisten Brian Turrington som ställde sig pÃ¥ scen. Sean Tyla i fronten, lille intensive Michael Desmarais bakom trummorna och den mäktige tuggummituggande gitarristen Bruce Irvine frÃ¥n Kanada till höger. Och ny tillfällig basist var John McCoy.

Jag förde inga totala noteringar om låtar under konserten men har försökt analysera den autentiska setlistan (se bild nedan) efter bästa förmåga. Där andraavdelningens inledning med Sean själv på scen i två covers och extralåten, Nirvanas "Breed", inte finns med.




LÃ¥tarna:
The young lords
Cannons of the boogie night
Hard road rocker
Dust on the needle
Lost angels
New York sun
Speedball morning
Texas chainsaw massacre boogie
Styrofoam
Runaway

Paus

Willin' (Sean solo)
Hold on (Sean solo)
Don't shift gear
Blood on the radio
Moonlight ambulance
Suicide jockey
Don't turn your radio on
That's rock 'n' roll
Hurricane

Extralåt:
Breed


Bilder: HÃ¥kan Pettersson

/ HÃ¥kan

Tullamores firade St Patrick

Postad: 2013-03-19 10:09
Kategori: Konserter




TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 16 mars 2013
Konsertlängd: 21:13-22:50 (97 min)
Min plats: Överallt.


Var hämtar dessa gamla gubbar och ung tjej sin energi, humor och otroligs känsla för irländskt klingande folkmusik. Kanske är det i den svarta irländska drycken Guinness fast mer troligt är det nog i de lysande kunskaperna på sina instrument, flöjter, mandolin bouzouki, fiol och Olle Unenges mer än tydligt irländska accent.
   Bandet gav i lördags prov pÃ¥ ännu en blixtrande föreställning där tempot ibland var sÃ¥ uppdrivet att jag nästan blev orolig och blev tvingad att beställa ytterligare en öl.

/ HÃ¥kan

Singlar#34: TAGES

Postad: 2013-03-18 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


TAGES: Every raindrop means a lot (Parlophone, 1967)

TAGES HADE 13 LÅTAR PÅ TIO I TOPP MEN "EVERY RAINDROP MEANS A LOT" var märkligt nog inte den mest framgångsrika. Det var däremot genombrottet "Sleep little girl" (1964) och "In my dreams" (1966), två av gruppens snällare balladlåtar. Men i Tages repertoar fast det också många poppiga och rockiga låtar och "Every raindrop means a lot" visade sig paradoxalt nog bli både en ballad och en rockig låt.
   "Every raindrop means a lot" skrevs av alla fem Tages-medlemmarna tillsammans och det hade under flera Ã¥r visat sig att i gruppen fanns det flera duktiga lÃ¥tskrivare. Inte bara som ett samlat kollektiv, som pÃ¥ den här singeln, "In my dreams" och "Miss McBaren", utan även pÃ¥ egen hand eller i mindre konstellationer.
   Det framgick inte minst pÃ¥ gruppens tidiga singlar. SÃ¥ngaren Tommy Blom skrev själv "Sleep little girl", basisten Göran Lagerberg och gitarristen Danne Larsson skrev "I should be so glad", Lagerberg skrev "Don't turn your back" tillsammans med gitarristen Anders Töpel, Larsson skrev själv "The one for you" och Lagerberg skrev själv "So many girls" och "The man you'll be looking for".
   "Every raindrop means a lot" blev alltsÃ¥ en gruppkomposition där producenten Anders Henriksson, som hade jobbat med Tages sedan "The one for you" (augusti 1965) och albumet "Tages" (november 1965), hade stor del i slutresultatet. Henrikssons roll i Tages snabbt utvecklande sound blev allt viktigare pÃ¥ gruppens alltmer avancerade skivinspelningarna. En roll Henriksson otroligt nog hade samtidigt i Shanes och Mascots framgÃ¥ngsrika karriärer.
   Det var Henriksson som föreslog det fascinerade upplägget pÃ¥ "Every raindrop means a lot" att dela in lÃ¥ten i ett lÃ¥ngsamt parti (där Blom sjöng) och ett temposnabbare (där Lagerberg stod vid mikrofonen). Ett genidrag minst sagt. Gruppens precis färska trummis, Lasse Svensson som tidigare spelat med Hi-Balls, fick dessutom en direkt framträdande roll när han med sina trummor gav mellanpartiet en speciell karaktär. Ljudet av regn spetsade ocksÃ¥ till den redan spektakulära produktionen.
   Tages bytte vid den här tiden inte bara trummis utan även skivbolag när de gick frÃ¥n den lilla Platina-etiketten, där även Thor-Erics och senare Flamingokvintetten gav ut skivor, till stora EMI och Parlophone och blev där pÃ¥ sätt och vis skivbolagskollegor med The Beatles.
   "Every raindrop means a lot", som spelades in i januari 1967 och gavs ut i februari, fanns givetvis med pÃ¥ Tages nya album "Contrast" som släpptes i mars 1967. B-sidan "Look what you get", även den inspelad i januari och med Lagerberg vid mikrofonen, fick dock inte plats pÃ¥ den skivan. Det kanske beror pÃ¥ att lÃ¥ten har tydliga likheter med Beatles "She's a woman" fast utan nÃ¥gon stark refräng. Skriven av det nya lÃ¥tskrivarteamet "F Thokon-F Akon". NÃ¥gra av deras lÃ¥tar fanns med pÃ¥ förra albumet "Extra Extra". De märkliga lÃ¥tskrivarnamnen var dock pseudonymer för Thorstein Bergman respektive producent Henriksson, paret som ocksÃ¥ levererade lÃ¥tar till Mascots och Shanes.

A-sidan:


/ HÃ¥kan

Singlar#35: RODS

Postad: 2013-03-15 07:54
Kategori: SINGLAR 100-1


RODS: Do anything you wanna do (Island, 1977)

TÄNK ATT GRUPPNAMNET RODS IDAG LÅTER SÅ HÅRDROCKIGT när det i själva verket är ett tillfälligt namnbyte för Eddie and the Hot Rods. Och banne mig, liknar inte även gruppens kantiga logotype något från den tyngre rockgenren. Det var förmodligen inte namnbytets förtjänst att "Do anything you wanna do" blev en hit (som bäst 9:a hösten 1977). Snarare var det de klockrena kvalitéerna som plötsligt fanns i låtskrivarteamet när Kursaals Flyers-gitarristen Graeme Douglas gjorde entré i gruppen.
   (Bara tvÃ¥ Ã¥r efter "Do anything you wanna do" bildades en amerikansk hÃ¥rdrockgrupp som hette The Rods...).
   När Douglas i februari 1977 gick med i Eddie and the Hot Rods blev han inte bara bandets femte medlem. Han tog tag i lÃ¥tskrivandet direkt och gruppens sound förändrades frÃ¥n garage/r&b till alldeles fantastisk poprock. Redan tvÃ¥ mÃ¥nader efter sin entré i gruppen satte han sitt namn under en lÃ¥t med gruppen, singel-b-sidan med den fantastiska titeln "Ignore them (always crashing in the same bar)" skriven tillsammans med producenten Ed Hollis. En lÃ¥t som ocksÃ¥ hamnade pÃ¥ nästa album fast med nya titeln "Ignore them (still life)".
   Det som dÃ¥ lät sÃ¥ lovande gott exploderade sommaren 1977 pÃ¥ "Do anything you wanna do", ännu ett Hollis/Douglas-samarbete, som i sin tur nästan garanterade att nästa album frÃ¥n gruppen, "Life on the line", skulle bli en musikalisk, melodisk och lÃ¥tstark triumf med en majoritet av lÃ¥tar signerade Graeme Douglas.
   Ã„ndÃ¥ var Eddie and the Hot Rods en väldigt demokratisk grupp som tillsammans med producenten Hollis arrangerade sina lÃ¥tar ihop och var noga med att kreditera samtliga medlemmar i gruppen. Förutom Douglas var det Paul Gray, bas, Dave Higgs, gitarr, Barrie Masters, sÃ¥ng, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis, för övrigt bror med Talk Talk-sÃ¥ngaren Mark Hollis, var managern som hoppade in som skivproducent.
   LÃ¥ngt senare har Will Birch medgivit att när han skrev "Starry eyes" hade han haft "Do anything you wanna do" i tankarna.
   B-sidan "Schoolgirl love" kom aldrig med pÃ¥ albumet men var en skapelse av det udda lÃ¥tskrivarteamet Masters/Douglas. En bra, rytmisk och taktfast lÃ¥t som definitivt borde ha platsat pÃ¥ albumet.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Hellström, Fältskog & påven

Postad: 2013-03-14 17:54
Kategori: Blogg



Tänk att livet kan vara så underbart att det samma vecka som det släpps nya låtar med både Håkan Hellström och Agnetha Fältskog också väljs en ny påve. Dessutom passar hajpade, hatade och hyllade Hästpojken på att släppa sitt nya, tredje album "En magisk tanke" som jag skrev några rader om på eftermiddagen. Ingenting har naturligtvis med varandra att göra men allt drar ändå till sig uppmärksamhet i ett informationsflöde som ökar för varje dag.
   Numera matas vi ofta med smakprov pÃ¥ nya album via smarta marknadsföringsvideor men när det gällde Hellströms och Fältskogs försmak pÃ¥ kommande album som släpptes i veckan valde jag att stänga ögonen och enbart lyssna med öronen pÃ¥ melodi, sÃ¥ng, arrangemang och produktion. Kanske inte alltid i den prioriterade ordningen men det fick mig att lättare koncentrera mig pÃ¥ det som hörs och inte bli distraherad eller känslomässigt förflyttad och uppleva det musikaliska pÃ¥ ett annat sätt.
   I en tid när nästan allt redan är skrivet och framfört är det svÃ¥rt för mÃ¥nga artister, inte bara HÃ¥kan Hellström, att presentera nÃ¥got helt nytt. Det är väl därför jag hör bÃ¥de Hellström, Johnossi, Killers och kanske ocksÃ¥ Springsteen i hans nya "Det kommer aldrig va över för mig", försmaken pÃ¥ nya albumet med samma namn som släpps 17 april.
   Sedan kan ju det här släppet pÃ¥ mÃ¥nga sätt aldrig jämföras med "Kom igen, Lena" som premiärspelades pÃ¥ radion just pÃ¥ min 50-Ã¥rsdags för drygt tio Ã¥r sedan. Det glömmer jag, Joakim och Tobias aldrig.
   Uppmärksamheten för Agnetha Fältskogs nya singel "When you really loved someone" har vida överträffat det musikaliska resultatet. Det är nostalgi i dess allra blekaste prägel. Agnetha har givetvis en helt godkänd stämma men Jörgen Elofssons lÃ¥t innehÃ¥ller alla schabloner som fanns pÃ¥ alla Michael Bolton-skivor pÃ¥ 80-talet. Det tunga artilleriet med pipande syntar, överlastade strÃ¥kar och ett allmänt slöseri med resurser gör inte lÃ¥ten bättre.
    Jag blir inte nyfiken pÃ¥ Agnetha Fältskogs nya album "A" som släpps 13 maj.
   Vad gäller pÃ¥ven sÃ¥ har det religiösa aldrig intresserat mig och det närmaste jag har kommit pÃ¥ven är via den amerikanske politiske aktivisten David Peel som 1972 gjorde den John Lennon-producerade albumet "The pope smokes dope", en skiva som var sÃ¥ kontroversiell att den aldrig släpptes i England. Men i min skivhylla stÃ¥r den tryggt mellan Badfingers "Magic christian music" och Peter Framptons "Wind of change".



/ HÃ¥kan

Harris, Harcourt & Hästpojken

Postad: 2013-03-14 12:54
Kategori: Skiv-recensioner

ANDI ALMQVIST
Warsaw holiday
(Rootsy)


Malmöpågen Andi känns och har alltid känts internationell i anslaget. Inte direkt engelsk eller amerikansk utan mer europeisk eller som en osannolik kombination av Brecht och Tom Waits. På "Warsaw holiday" är det mer uppenbart än någonsin.
   Andi pendlar mellan ödsligt ekande ballader ("Wormwood", den oerhört vackra "Pornography") och mer utÃ¥triktade lÃ¥tar ("No" och "Oh la la") utan att bli det minsta konventionell eller ens snegla mot den kommersiella världen. Det överstyrda soundet i "Kinski" och galna saxsolot i "Oh la la" avslöjar att han inte har nÃ¥gra som helst ambitioner att bli en bred och folkkär artist. Men däremot kammar han hem mÃ¥nga poäng i personlighet.
   "Happy end", sÃ¥ngen tillägnad begravningsentreprenören, kanske blir för morbid men Andi kan ocksÃ¥ skriva och framföra bittra kärlekssÃ¥nger. Som exempelvis "No more songs for you", stor singer/songwriter-konst, inspelad pÃ¥ en strand med vÃ¥gsvall till komp.


EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
Old yellow moon
(Nonesuch)


Vilken fantastisk återförening. Och då menar jag inte bara att USA:s mest skönsjungande pärla möter sin gamla Hot Band-kollega i en rad duetter. Nej, här finns det återföreningar i alla hörn. Från just gamla Hot Band-medlemmar (James Burton, Emory Gordy, John Ware med flera) via låtskrivarproffs (Hank DeVito och givetvis Crowell själv) till producenten Brian Ahern (en gång herr Harris) som var ansvarig för alla de klassiska Emmylou-albumen på 70-talet.
   Det är klart att det gÃ¥r att vältra sig i nostalgi och tycka att allt var bättre förr men faktum är att det lÃ¥ter sÃ¥ mycket 2013 om det här att det bara är löjligt att andas om gamla tider. Rutin möter fina röster möter övervägande bra lÃ¥tar möter mÃ¥nga avklädda arrangemang. Resulterar givetvis i en mycket skönt svängande skiva.
   I det här sammanhanget har jag mina klara sympatier för det lÃ¥gmälda mer balladdominerade materialet. "Open season on my heart", "Dreaming my dreams", "Back when we were beautiful", Patti Scialfas "Spanish dancer" och "Here we are" lyser därför allra starkast men Hank DeVitos inledande lite snabbare "Hanging up my heart" gör inte heller bort sig.


JENN GRANT
The beautiful wild
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)


Det handlar inte bara om så kallade fina och uttrycksfulla röster. De måste ju förmedla något personligt också, befinna sig i ett musikaliskt intressant landskap och ha ett låtmaterial som håller. Jag tycker att kanadensiskan Jenn Grant har allt det där.
   "The beautiful wild", en textrad i lÃ¥ten "The fighter", är ett väldigt njutbart och engagerat album. Där traditionell singer/songwriter-pop möter fräscha, moderna arrangemang och en stundtals bÃ¥de bräcklig och stark röst. Allt inspelat under väldigt livemässiga förhÃ¥llanden och närvaron, den dallrande energin och det personliga soundet lyfter ofta materialet till höga höjder.
   Jenns lÃ¥tar har bÃ¥de afrikanska och österländska klanger när hon kryssar fram mellan pojkkören och sitaren. De spektakulära höjdpunkterna heter "I've got your fire" och "In the belly of a dragon".
   Som en extra bonus gör hon dessutom en avklädd och naken version av den gamla "Rocky"-lÃ¥ten "Eye of the tiger" ensam vid pianot som en sÃ¥ kallad magisk hidden track.


ED HARCOURT
Back into the woods
(CCCXL)


På omslaget sitter engelsmannen framför en magnifikt vacker flygel i ett luftigt stort rum och mina förväntningar växer i takt med att jag analyserar fotografiet. Som en stor och mäktig låtskrivare sitter Harcourt och ser ut som han kan skriva samma tidlösa klassiker efter klassiker som en annan Jimmy Webb. Men riktigt så perfekt fungerar inte den musikaliska världen. Där drömmar och förväntningar sällan blir sannspådda.
   Ensam vid pianot och med den lätt nasala rösten behöver inte melodierna vara av klassiskt snitt. Känslan i pianoklangerna, rummets oerhörda akustik och den ibland nästan jazziga atmosfären räcker för att göra hela albumet till en väldigt lättlyssnad och, om du rÃ¥kar leta efter konventionella hits, tÃ¥lamodskrävande skiva. För Ed kommer sällan fram till refrängen och lÃ¥tarna, som ofta är 4-5 minuter, avslutas ofta abrupt och utan final.
   Nej, här dominerar känslorna och Ed blir nog aldrig nÃ¥gonsin en Burt Bacharach eller Hoagy Carmichael. NÃ¥gon ensam elgitarr ("Mumur in my heart", "Last will and testament") och lite strÃ¥kar gör att Ed Harcourt mer tillhör 2000-talet.


AMELIA CURRAN
Spectators
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)


Amelia härstammar, precis som Jedd Grant ovan, från Nova Scotia i östra Kanada och det är precis som om den karga, kärva och sträva miljön har påverkat hennes sätt att sjunga och skriva låtar. Inte ett namn bland musikerna på skivan är bekant men det gör inte så mycket när mötet med okända Amelia blir så överraskande lyckat.
   Närvaron i de lÃ¥gmälda arrangemangen är pÃ¥taglig, även pÃ¥ den här skivan. men det hindrar inte att röster, strÃ¥kar och blÃ¥s dekorerar snyggt och effektivt. Känslan är genomgÃ¥ende att Amelia Curran sitter där i samma rum som lyssnaren och ger en helt unik och personlig föreställning.
   Hennes tio egna lÃ¥tar är väl inga melodiska mästerverk, tillhör väl en rätt sÃ¥ traditionell singer/songwriter-genre, men närvaron i rösten och instrumenten ger en levande och personlig upplevelse.


HÄSTPOJKEN
En magisk tanke
(Parlophone/EMI)


Hästpojken, duon Martin Elisson och Adam Bolméus, har på sitt tredje album definitivt skakat av sig punkstämpeln som så tydligt präglade debuten "Caligula" (2008). Redan på förra skivan "Från där jag ropar" jämförde jag det musikaliska soundet med ABBA och nu hör jag, möjligen lite förblindad av den klassiska Parlophone-etiketten, nästan Gyllene Tider-vibrationer. Kanske är det sommartemat i inledande "Sommarvin" eller Elissons allt bättre sjungande som lurar.
   Här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra slagkraftiga refränger, förstärkta av ba-ba-ba-hitmässiga detaljer, men som allmänna melodisnickrare är duon inte i klass med Gessle. Sedan är ju texterna pÃ¥ en helt annan nivÃ¥. Det blir liksom mer Noice än Gyllene Tider av Hästpojken.
   "En magisk tanke" är ett genomgÃ¥ende bra hantverk om än inte magiskt. NÃ¥gra toppar, "Sommarvin", den lite lugnare "NÃ¥got stort för dig" och "Imperial", pÃ¥ ett album som dock inte ger samma avtryck som Hästpojkens tidigare skivor.

/ HÃ¥kan

Jordnära Marriott

Postad: 2013-03-14 07:59
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

STEVE MARRIOTT & PACKET OF THREE
Rockmagasinet, Örebro 9 mars 1986


Strax efter halv tio i söndagskväll äntrade Steve Marriott Rockmagasinets scen tillsammans med sitt band Packet Of Three. Han förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet men under 50 minuters konsert visade varken bandet eller Marriott några svaghetstecken. Däremot gick den lilla men mycket entusiastiska publiken miste om några extralåtar.
   Steve Marriotts karriär är inne pÃ¥ sitt tredje decennium men den forne ungdomsidolen frÃ¥n 60-talet har klarat Ã¥ldrandet med värdighet. Man kunde ana fÃ¥rorna i hans ansikte men det är fortfarande ett osvikligt engagemang i hans framtoning.
   Nu som tillbakadragen soloartist har han Ã¥tervänt till alla sina rötter och konserten innehöll en mängd covers och/eller rhythm & blues-inspirerade lÃ¥tar.
   Ray Charles "Hallelujah I love her so", Jerry Reeds "Shame shame shame" och "I don't need no doctor" mixades med lÃ¥tar frÃ¥n bÃ¥de Humble Pies och Small Faces repertoarer till publikens pÃ¥tagliga glädje.
   Packet Of Three var ett tätt och rutinerat band som med minimala medel gav Marriott ett maximalt komp. Marriott hade en röst som slet hjärtat ur kroppen men var även en god gitarrist.
   Förra gÃ¥ngen var det Wishbone Ash, nu var det Steve Marriott som beundransvärt tagit en minskad masspopularitet pÃ¥ rätt sätt och accepterat de smÃ¥ klubbarna. Det var ingen märkvärdig tillställning men ett bevis för att jordnära rockmusik behövs även 1986.

/ HÃ¥kan

Singlar#36: ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN

Postad: 2013-03-13 07:53
Kategori: SINGLAR 100-1


ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN: Bergets topp (Parlophone, 1978)

ULF LUNDELL SKIVDEBUTERADE 3 SEPTEMBER 1975, med albumet "Vargmåne", men det skulle dröja drygt tre år innan han skulle släppa sin första singel, "Bergets topp". Efter tre studioalbum, ett livealbum, åtskilliga turnéer med Nature som kompband och en aktuell sommarturné med ett tillfälligt band med studiomusiker var det alltså i augusti 1978 dags att gå in i studion och spela in en ny Ulf Lundell-låt för en singel.
   Efter Ã¥r av intensivt turnerande var Lundell sommaren 1978 ordentligt trött pÃ¥ att befinna sig pÃ¥ vägarna. Han hade pÃ¥ vÃ¥ren släppt sin dittills största försäljningssuccé pÃ¥ skiva, "NÃ¥dens Ã¥r", och befann sig nu pÃ¥ en inte fullt lika framgÃ¥ngsrik turné som med nÃ¥gra fÃ¥ undantag utspelade sig i de svenska folkparkerna.
   Undantagen var dels en tv-sänd gala frÃ¥n Johanneshovs Isstadion 19 augusti och dels en inomhuskonsert pÃ¥ Prisma i Örebro 23 augusti som jag recenserat här. Lundell valde att premiärspela sin kommande singel vid bÃ¥da tillfällena och nÃ¥gonstans runt de här datumen spelades "Bergets topp" ocksÃ¥ in i EMI Studios i Stockholm med Björn Boström som tekniker.
   Turnébandet och killarna pÃ¥ inspelningen är identiska och har ocksÃ¥ fÃ¥tt en tämligen unik credit pÃ¥ en Lundell-skiva och stoltserar under gruppnamnet Studiomaffian, bÃ¥de som kompband och producenter.
   Efter Ã¥ren med det fasta samarbetet med gruppen Nature blev det sommaren 1978 aktuellt med ännu en fast konstellation i ryggen pÃ¥ Lundell, det närbesläktade Wellander & Ronander Band. Ett band som hade bildats för att vara ryggraden i inspelningen av Wellander & Ronanders första och enda album som spelades in i december 1977 och januari-februari 1978. När skivan sedan släpptes i april gjorde de en kort turné innan Lundellturnén inleddes i juli.
   Samarbetet Ulf Lundell och Nature hade avslutats sommaren 1977 och nu var alltsÃ¥ parhästarna Lasse Wellander och Mats Ronander tillbaka bakom Lundell. Tillsammans med de övervägande rutinerade musikerna som Stefan Nilsson, piano och moog, Kay Söderström, orgel, Rutger Gunnarsson, bas, och Rolf Alex, trummor.
   Det finns uppgifter om att Stefan Nilsson inledde turnén men pÃ¥ slutet ersattes av Kay Söderström men pÃ¥ klippet nedan frÃ¥n Johanneshov finns bÃ¥da med precis som pÃ¥ singelinspelningen. Däremot var det bara Söderström när Lundell och bandet kom till Örebro nÃ¥gra dagar senare.

HÖSTEN 1977 VAR DET PREMIÄR FÖR MATS RONANDER som gitarrist när han spelade i Pugh Rogefeldts band och nu började han bli allt säkrare på sitt instrument. Parallellgitarrerna som han och Wellander exekverar i introt på "Bergets topp" och även senare har givit låten hela dess musikaliska profil. Dessutom är Ronander i högsta grad delaktig på sång på samma sätt som han under åren gjorde när Nature kompade Lundell.
   LÃ¥t vara att studioinspelningen av "Bergets topp" idag lÃ¥ter lätt daterad men som lÃ¥t, text och melodi, är den i mina öron en Lundell-klassiker som aldrig riktigt fÃ¥tt ett erkännande. Inte ens av upphovsmannen själv som inte tyckte lÃ¥ten platsade pÃ¥ den stora samlingen "Livslinjen" (1991) och inte heller pÃ¥ ytterligare senare samlingsalbum. Den finns egentligen bara Ã¥terutgiven pÃ¥ samlingsskivan "Preskriberade romanser" (1981), med det perforerade omslaget som för övrigt är identiskt med "Bergets topp"-omslaget, där han samlat ihop nÃ¥gra singlar, b-sidor och udda spÃ¥r.
   PÃ¥ den skivan har Lundell beskrivit "Bergets topp" sÃ¥ här: "Inspelad mitt under brinnande turné nÃ¥n gÃ¥ng för länge sen och det hörs, det hörs. Ronander ylar snyggt tycker jag".
   Ã„ven b-sidan "Sista porten" finns ocksÃ¥ med pÃ¥ nämnda samling och beskrivningen lÃ¥ter: "Gessles favorit. Kanske har han setat där själv pÃ¥ den där krogens glasveranda och dyster skÃ¥dat ut över Nissans regndroppsfebriga yta. Stilla flyter Nissan, javisst. Men det är längesen, längesen; nuförtiden vet väl alla vad dom ska göra eller vart dom ska gÃ¥, i alla fall vet vi som fyllt trettio det eller?".
   "Sista porten" är en magnifik sololÃ¥t av och med Lundell med bara en akustisk gitarr och ett munspel till hjälp. Hela 8:04 lÃ¥ng, 10 verser och nÃ¥gra refränger. Den första i raden av mÃ¥nga, mÃ¥nga klassiska unika singel-b-sidor frÃ¥n Lundell. "Barn", "Rosedale boogie" och "Natt" hette de närmaste.


A-sidan kommer 15:40 in i YouTubeklippet:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Lars Bygdéns nya animerade video

Postad: 2013-03-12 14:54
Kategori: Filmklipp



Nu har den inledande låten, "The hole", från Lars Bygdéns kritikerrosade album "LB" begåvats med en animerad musikvideo. Filmen är animerad Emil Gustafsson Ryderup där vi får följa den sorgesamme huvudkaraktärens resa genom en mörk fantasivärld. En melankolisk låt som tangerar Christian Kjellvanders musikaliska värld och han gästar mycket passande på just den här låten.
   Emil Gustafsson Ryderup är en ung prisvinnande kortfilmsregissör och animatör. Hans filmer har rönt stor uppmärksamhet bl.a. vid Fantasia Film Festival i Montreal och Chicago International Film Festival. Videon kommer att utvecklas vidare till en kortfilm som kommer att ha premiär pÃ¥ Göteborgs Filmfestival 2014.
   Redan ett Ã¥r innan Bygdén släppte sitt album var han i Örebro tillsammans med Richard Lindgren, pÃ¥ den turné de tillsammans genomförde genom landet, och premiärspelade "The hole". BÃ¥de pÃ¥ den mindre officiella skivbutiksspelningen pÃ¥ Najz Prajz och senare pÃ¥ kvällen i konserten.

/ HÃ¥kan

"Great!"

Postad: 2013-03-12 07:58
Kategori: Skiv-recensioner


SAM GOMM
Great!
(Gommsongs)


Den andra generationen Gomm jobbar på med sin karriär. Ian Gomms son Sam har Holland som utgångspunkt men inspirationen från far är både bokstavlig och känslomässig. Sam har spelat in sin nya ep i Wales, pappa är producent och har även varit med och skrivit två låtar plus att han spelar gitarr på inspelningen. Inte nog med det: Det snyggt tecknade omslaget på skivan är gjort av holländaren Nick Kaptein precis som han gjorde till Ian Gomms "Rock'n'roll heart"-album för tolv år sedan.
   Sam Gomms förra ep släpptes redan 2006, jag recenserade den här, och det är väl inte bara förändringen av artistnamn (frÃ¥n Sammy G till Sam Gomm) som gör känslan pÃ¥ nya skivan lite seriösare, lite bättre och lite mer intressant.
   Skivan är inspelad i djupaste Wales, i Llanerfyl, med bland annat Clive Gregson som exklusiv gäst, han spelar bÃ¥de gitarrer, orgel, dragspel, mandolin och ukulele pÃ¥ ep:n.
   FörstalÃ¥ten "Inside my head", som fÃ¥r betecknas som det fräckaste inslaget av de tre lÃ¥tarna, har Sam skrivit själv och har ett fräscht poprocksound med en bitande refräng och härliga gitarrklanger.
   "Rock my heart" har en tuffare titel men är musikaliskt lite snällare. Skriven tillsammans med pappa Ian och tangerar väl just hans lite mer smeksamma domäner. Men det är ju en melodi med stor och tydlig potential.
   "Summer", skivans andra Ian/Sam-samarbete, tangerar snarare Ronnie Lanes lantliga och lättsamma musikaliska sfär. En luftig, engelsk och med den titeln inte överraskande somrig poplÃ¥t där ukulelen understryker lantmiljön. Som just nu gör allt för att övervinna kylan utanför fönstret.

Skivan går att beställa här. Där det även går att lyssna på smakprov från skivan.

/ HÃ¥kan

Singlar#37: NEIL YOUNG and GRAHAM NASH

Postad: 2013-03-11 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


NEIL YOUNG and GRAHAM NASH: War song (Reprise, 1972)

NÄR VI PRATAR NAMN SOM CROSBY, STILLS, NASH OCH YOUNG är det långtifrån den homogena gruppen jag tänker på. Nej, för mig är CSNY i första hand fyra soloartister som i olika kombinationer har råkat samarbeta med varandra till och från under olika tider. Därför blev duon David Crosby och Graham Nash den kanske naturligaste och vanligaste duon av de fyra men Neil Young och Stephen Stills, en gång i tiden kollegor i Buffalo Springfield, gjorde också ett uppmärksammat album och en turbulent turné tillsammans. Fast med handen på hjärtat var det väl bara Young-låtarna som höll måttet i det samarbetet.
   Att länka Graham Nash tillsammans med Neil Young är däremot en ganska udda kombination. Kvartettens vänaste röst möter kvartettens klart vildaste gitarrist men det finns ändÃ¥ sociala paralleller i de bÃ¥da artisternas raka protester mot krig och elände i världen. Och det var just den gemensamma stÃ¥ndpunkten som förde fram temat i antikrigslÃ¥ten "War song".
   Young och Nash delar förvisso credit pÃ¥ etiketten, där även Youngs kompband Stray Gators stÃ¥r med lite mindre stil, men lÃ¥ten är skriven av Young själv, skivan är utgiven pÃ¥ Youngs skivbolag Reprise och soundet med sin baktakt är väldigt typiskt Neil Young. InnehÃ¥llet i lÃ¥ten och pÃ¥ skivan, som gavs ut i juni 1972 en bitsk kommentar om Vietnamkriget och för att stödja George McGoverns presidentvalskampanj mot Richard Nixon, ligger ju även helt i linje med fredsaktivisten Graham Nashs referenser.
   Sedan engelsmannen Nash kom till USA i slutet pÃ¥ 1968 hade protestlÃ¥tar legat nära hans hjärta. Han var dessutom kärnkraftsmotstÃ¥ndare och politisk aktivist. Ämnen han gärna tog upp i egna sÃ¥nger som "Immigration man", "Military madness" och "Chicago".
   I vanlig Neil Young-anda spelades "War song" in med kort varsel 22 maj 1972 och gavs ut bara en mÃ¥nad senare. Det var nÃ¥got liknande när han tvÃ¥ Ã¥r innan, efter en liknande snabb process, gav ut "Ohio" pÃ¥ en singel tillsammans med sina CSN-vänner.

NÄR "WAR SONG" SLÄPPTES HADE DUON Graham Nash/David Crosby precis introducerats med sitt första album tillsammans och Neil Young firade sin kanske största succé i hela sin karriär med "Harvest"-albumet och "Heart of gold"-hitlåten. Men Young har ju aldrig varit så uträknat strategisk utan har väldigt ofta handlat spontant, extremt kvickt och nästan oöverlagt. Därför hade han inga problem att spela in och ge ut en så krigskritisk låt medan den snälla kärlekssången "Heart of gold" ockuperade försäljningslistorna.
   Jag vill ju som sagt jaga de unika singlarna, de exklusiva singellÃ¥tarna och udda singelögonblicken pÃ¥ den här listan och "War song" är verkligen exklusiv ty när den efter utgivning sÃ¥ldes slut pressades ingen ny upplaga och har inte funnits tillgänglig förrän 2009 pÃ¥ Youngs mastodont-cd-box "The Archives Vol. 1 1963–1972".
   PÃ¥ "War song" kompas Young/Nash alltsÃ¥ av Stray Gators, ett gruppnamn som Young gav de rutinerade musikerna under "Harvest"-inspelningarna. Hans gamle vän Jack Nitzsche spelar piano och de övriga medlemmarna är Ben Keith, steelguitar, Kenny Buttrey, trummor, och Tim Drummond, bas. De turnerade även med Young i januari-februari 1973.
   Det satt ovanligt mÃ¥nga personer i inspelningsstudions producentstol när "War song" spelades in. Förutom Young själv och Elliot Mazer ( som stod bakom det mesta pÃ¥ "Harvest") fanns där ocksÃ¥ nya namn som L.A. Johnson och Tim Mulligan som skulle figurera pÃ¥ framtida Young-skivor
   Singel-b-sidan var en ren Neil Young-lÃ¥t, "The needle and the damage done" som producerades av Young och teknikern Henry Lewy, som hämtats frÃ¥n "Harvest"-skivan och redan tidigare pÃ¥ vÃ¥ren 1972 figurerat som b-sida pÃ¥ "Old man"-singeln. En liveinspelning, frÃ¥n 31 januari 1971 i Royce Hall, UCLA, som med tiden blivit klassisk som bÃ¥de sÃ¥ng och för publikreaktionen som brukar inträffa mitt i lÃ¥ten. Den skrevs om Crazy Horse-gitarristen Danny Whittens heroinberoende och inspelningen gjordes när Whitten levde men lÃ¥ten har efter 18 november 1972, den fatala dagen dÃ¥ Whitten dog av en överdos, pÃ¥ konserter ofta presenterats av Young med orden "I am not a preacher, but drugs killed a lot of great men".
   "War song" gavs aldrig ut pÃ¥ singel i England.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Singlar#38: DR FEELGOOD

Postad: 2013-03-08 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


DR FEELGOOD: Milk and alcohol (United Artists, 1979)

DEN HÄR LISTAN SAKNAR FÖR ÖGONBLICKET KONSEKVENS. Min ursprungliga intention var att fylla listan med genomgående unika singlar och inte fullt så kommersiellt framgångsrika singlar. "Milk and alcohol"-singeln är varken det ena eller det andra. Det är Dr Feelgoods kommersiellt mest framgångsrika singel (som bäst 9:a i England) och både a- och b-sidan hade, när skivan kom ut i januari 1979 (fast det står 1978 på etiketten...), funnits på skiva i tre månader som spår på gruppens album "Private practice".
   Dr Feelgood var ju allra främst en liveattraktion och hade ingen ambition att vara en hitmaskin men just pÃ¥ den här lÃ¥ten fungerar det alldeles utmärkt. Och den kanske största förklaringen är nytt blod och nya förutsättningar. Sedan april 1977 hade gruppen en ny gitarrist, John Mayo som gruppens sÃ¥ngare Lee Brilleaux omedelbart döpte om till Gypie, som kom in och ersatte originalmedlemmen Wilko Johnson. Det var den amerikanske sÃ¥ngaren George Hatcher som introducerade Mayo för Brilleaux.
   Mayo kanske inte hade Wilkos utstrÃ¥lning (vem har det?) men kom in som en färgstark gitarrist men blev ocksÃ¥ en viktig lÃ¥tskrivare i gruppen. Redan pÃ¥ första albumet tillsammans, "Be seeing you" (oktober 1977) hade Mayo del i de flesta originallÃ¥tarna och "Hi-rise" skrev han dessutom själv.
   Inför nästa album, "Private practice", hamnade Mayos gitarr och lÃ¥tar än mer i centrum och skulle pÃ¥ en av albumlÃ¥tarna, just "Milk and alcohol", spela huvudrollen tack vare ett av hans gitarriff som sedan fick en text av Nick Lowe. Lowe hade samarbetat med Feelgoods tidigare bÃ¥de som lÃ¥tskrivare och producent och nu skrev han en text inspirerad av John Lee Hooker och en egen upplevelse:
   White boy in town
   Big black, blue sound
   Night club, I paid in
   I got a stamp on my skin

   Main attraction dead on his feet
   Black man rhythm with a white boy beat
   They got him on milk and alcohol
   They got him on milk and alcohol


Texten har sin upprinnelse i USA när både Feelgoods och Lowe var där och den mest populära drinken var en mix på kaffe med mjölk och den mexikanska likören Kahlua. Dessutom såg de under besöket en konsert med John Lee Hooker som i en av sina låtar ("It serves you right to suffer") sjöng om mjölk, grädde och alkohol. Allt blev för Lowe en uppenbar inspiration till en ny låttext.
   När "Milk and alcohol" blev en singel pressades den i flera olika färger pÃ¥ vinylen, bÃ¥de svart, brun och vit och omslagsdesignen baserades pÃ¥ en flaska Kahlua.
   Nick Lowe hade producerat "Be seeing you" men nya albumet "Private practice" skulle först produceras av skivbolagets husproducent Martin Rushent, som dock blev sjuk, men kom sedan att produceras av den hittänkande amerikanen Richard Gottehrer med lÃ¥ng rutin bÃ¥de som lÃ¥tskrivare och producent.
   B-sidan "Every kind of vice", som ocksÃ¥ var hämtad frÃ¥n albumet, var däremot inte producerad av Gottehrer utan nÃ¥got som blivit kvar efter Rushents inledande inspelningar. Han var en tekniker som hade blivit het producent Ã¥t artister som Stranglers, Buzzcocks och Ian Gomm. LÃ¥ten var ett tillfälligt samarbete Feelgood/Rushent och skrevs Ã¥terigen av Mayo, nu tillsammans med Feelgoods-sÃ¥ngaren Lee Brilleaux, och baseras ännu en gÃ¥ng pÃ¥ ett framträdande riff.
   1989 spelade Dr Feelgood överraskande in en ny version av "Milk and alcohol", nu med tillägget "(New recipe)" i titeln, producerad av Dave Edmunds. Med mer eko, fetare gitarrer, lÃ¥nga solon och överhuvudtaget ett mer kommersiellt sound.
   Mats Ronander har gjort en i sammanhanget intressant och väldigt udda cover pÃ¥ "Milk and alcohol" med text av Mats själv, "Mjölk och alkohol" som finns med pÃ¥ hans debutalbum "HÃ¥rd kärlek" (1981). Arrangerad av Mats tillsammans med Stefan Nilsson och Ã…ke Sundqvist där Nilssons lager av syntar spelar en stor roll vid sidan av Mats gitarr.

A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Alvin Lee (1944-2013)

Postad: 2013-03-07 10:02
Kategori: Minns

Alvin Lee är död och det förväntas kanske att jag hyllar gitarristen, låtskrivaren. sångaren och engelsmannen för hans ledarskap i Ten Years After. Men den lite hårdare, lite bluesigare, gruppen med sina ofta oändligt långa låtar hade aldrig ett hem på min skivhylla.
   Nej, mina tydliga Alvin Lee minnen ligger senare i tiden men ändÃ¥ inte efter Ten Years Afters splittring 1974. Men alla mina beröringspunkter med Lee har alltid haft ett samband med George Harrison.
   1973, medan Ten Years After fortfarande existerade, gjorde Alvin Lee överraskande ett duettalbum med amerikanen Mylon LeFevre som kom frÃ¥n ett udda hÃ¥ll i gospelmusiken. Tillsammans gjorde de "On the road to freedom", ett akustiskt baserat album dock inte utan elgitarrsolon, dit Harrison hade skänkt lÃ¥ten "So sad (no love of his own)" där han ocksÃ¥ spelar, under pseudonymen Hari Georgeson, slidegitarr. Harrison skulle ett Ã¥r senare släppa samma lÃ¥t pÃ¥ sitt eget album "Dark horse".
   Lee/Harrison-kopplingen fortsatte 1986 pÃ¥ Lees soloalbum "Detroit diesel" där Harrison, nu under sitt rätta namn, spelar slide pÃ¥ "Talk don't bother me". PÃ¥ "Zoom" (1992) sker samma sak pÃ¥ lÃ¥ten "Real life blues" och pÃ¥ "Nineteenninetyfour" (1993!) gästar Harrison Ã¥ter med sin slide pÃ¥ bÃ¥de "The bluest blues" och den gamla Beatles-lÃ¥ten "I want you (she's so heavy)".
   Det är mina minnen av Alvin Lee som musikaliskt stod med bÃ¥da fötterna i bluesrocken men var ocksÃ¥ öppen för andra stilar.
   Alvin Lee dog oväntat igÃ¥r 6 mars 2013 under en rutinoperation.

/ HÃ¥kan

En god turné

Postad: 2013-03-07 07:58
Kategori: Rockmagasinet Live


Foto: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/2 1986.

JOHAN LINDELL & PASSAGERARNA
Rockmagasinet, Örebro 29 januari 1986


Skådespelaren Johan Lindell befinner sig på en rockscen för första gången. Med tolv år på teaterscener bakom sig var det ändå rutinen som lyste igenom.
   Bakom sig hade han gruppen Passagerarna med idel kända ansikten. Men Alsing, Öfwerman och Co gav mer pÃ¥ Rockmagasinet i onsdagskväll än de nÃ¥gonsin gjort i tidigare sammanhang.
   Turnén med Lindell, som fÃ¥tt det passande namnet Den Goda Turnén, är ett kärleksbarn som efter mycket lÃ¥ng graviditet nu äntligen fÃ¥r se dagens ljus. Efter fyra kritikerrosade album fanns det gott om lÃ¥tar att välja.
   Det är alltid en risk att turnera med ett sÃ¥ studiopräglat material i bagaget. Men Johan Lindell och Passagerarna slog den lättviktiga syntpopen i spillror i sin jakt pÃ¥ en helt egen nisch i det svenska rocklivet.
   Vilken kraft och vilken musikalitet detta band utstrÃ¥lade samtidigt som ljudet var nÃ¥got av det bästa jag nÃ¥gonsin har hört pÃ¥ Rockmagasinet. Även Johan överraskade stort som sÃ¥ngare, har en kraftfull stämma som tydlig förmedlade sin speciella poesi i bÃ¥de tuffa och smäktande arrangemang.
   Scenrepertoaren var ovanligt heltäckande med lÃ¥tar frÃ¥n alla hans skivor som avslöjade att det finns en viss linje i hans hobbykarriär som sÃ¥ngare.
   En viss utveckling kan skönjas pÃ¥ skivorna men live, med mÃ¥nga nya arrangemang, var det en jämn och bra konsert helt utan svackor.
   Kvällens stora överraskning var Passagerarnas egen lÃ¥t, "Vi är vingar" deras nya singel, har förutsättning att bli en hit och Mats Persson, vanligtvis briljant slagverkare, hade en personlig och bra röst.

Johan Lindell, sång
Pelle Alsing, trummor
Tommy Cassemar, bas
Micke Jahn, gitarr och sång
Mats Persson, percussion och sång
Clarence Öfwerman, keyboards

LÃ¥tarna:
Det låter som regn
Två ton segel
Vi faller
Lämna nånting kvar
Stenen
Blöta marmorgolv
Vi är vingar (Passagerarna)
Hans ögon (Passagerarna)
Bete
Den stora björnen
VÃ¥r man
Vägg i vägg
Jernhästen

Extralåt
PÃ¥lkran

/ HÃ¥kan

Örebro-London-Örebro

Postad: 2013-03-06 18:26
Kategori: Blogg

Boende: Puben Kings Arms i Hampton Court.



Fotboll: Chelsea-West Bromwich. 1-0, dessvärre.


Orkidéutställning: Kew Gardens



Denmark Street, måndag kl 14:10.


Klassisk rockadress: 1 Kew Road, Richmond.


/ HÃ¥kan

Singlar#39: TONY JOE WHITE

Postad: 2013-03-06 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


TONY JOE WHITE: Willie and Laura Mae Jones (Monument, 1969)

LYSSNA OCH JÄMFÖR OCH DU TROR ATT TONY JOE WHITE och John Fogerty var grannar och uppvuxna i Louisianas djupaste träskmarker. Soundmässigt fanns det runt 1970 många paralleller mellan White och Creedence. Men släktskapet var en illusion. Medan White mycket riktigt har Louisiana-blod i sina ådror, född i staden Goodwill, var Fogerty född i San Francisco och uppvuxen i Kalifornien och swamprocksoundet han dekorerade sina låtar med var enbart en gimmick.
   Tony Joe White fick sitt stora genombrott i Sverige hösten 1969, närmare bestämt 28 november, i Torbjörn Axelmans tv-program SmÃ¥, gröna äpplen med Monica Zetterlund, Lasse Ã…berg och Ardy Strüwer. Där gästade White och fick stor respons hos bÃ¥de konventionella tv-tittare och mig denna fredagkväll. Nej, jag minns inte exakta datumet men googlade mig fram till det här imponerande klippet och kunde därmed Ã¥terkonstruera minnet när T J White kom in i mitt liv.
   Samma mÃ¥nad släpptes mycket lägligt Whites andra album "...Continued" som blev den första skiva jag ägde med honom. Men naturligtvis letade jag mig tillbaka i hans karriär och behövde inte leta länge ty bara fyra mÃ¥nader innan hade White släppt sitt debutalbum "Black and white". Som första spÃ¥r pÃ¥ Whites första album dyker singeln "Willie and Laura Mae Jones" upp.
   En lÃ¥t som märkligt nog aldrig släpptes pÃ¥ singel med White i hemlandet USA. Men det berodde nog mest pÃ¥ att dÃ¥ framgÃ¥ngsrika Dusty Springfield hittat lÃ¥ten tidigt och gav ut den pÃ¥ singel redan i juni 1969. Samma mÃ¥nad släppte White, till liten uppmärksamhet, däremot sin lÃ¥t pÃ¥ singel i Europa.
   Men det var ännu tidigt i Whites karriär och det skulle dröja ett drygt halvÃ¥r innan framgÃ¥ngarna kom och hans lÃ¥tar upptäcktes bÃ¥de här och där. Elvis Presley gjorde "Polk salad Annie", en lÃ¥t frÃ¥n Tony Joes första album, till en Topp 10-hit och Brook Benton hittade "Rainy night in Georgia" pÃ¥ andra albumet.
   Tony Joe själv letade sig ocksÃ¥ in pÃ¥ svenska Tio i Topp i januari 1970 med singeln "Roosevelt And Ira Lee" och andra albumet "...continued" lÃ¥g till och med 3:a pÃ¥ den svenska försäljningslistan.
   Tony Joe Whites tvÃ¥ första album spelades in pÃ¥ kort tid 1968 där han var omgiven av idel ädel adel av musiker, arrangör och producent. Tony Joe sjöng och spelade gitarr och munspel och kompades av David Briggs, piano och orgel, Jerry Carrigan, trummor, Norbert Putnam, bas, och Chip Young, gitarr.
   Producenten hette Billy Swan som flera Ã¥r senare, 1974, skulle starta sin egen artistkarriär med hitlÃ¥ten "I can help". Han producerade samtidigt även Dennis Linde och skrev lÃ¥tar Ã¥t andra. Den viktiga arrangörsrollen pÃ¥ Whites skivor spelades av rutinerade Bergen White som hade gjort samma sak Ã¥t Esther Phillips, James and Bobby Purify och Willie Nelson. PÃ¥ "Willie and Laura Mae Jones" ger bÃ¥de blÃ¥s och strÃ¥kar en speciell karaktär Ã¥t arrangemanget till den engagerande texten om rasrelationer i den djupa amerikanska södern. Textrader som i viss mÃ¥n förklarar albumtiteln "Black and white":
Willie and Laura Mae Jones
   Were our neighbors as long time back
   They lived right down the road from us
   In a shack just like our shack

   We worked in the fields together
   And we learned to count on each other
   When you live off the land
   You don't have time to think
   About another man's color


   B-sidan var en cover, Slim Harpos "Baby scratch my back" (skriven under hans riktiga namn James Moore), även den hämtad frÃ¥n "Black and white"-albumet. Munspelet i centrum och Tony Joe pratar sig igenom texten. Originalet är frÃ¥n 1965 och släpptes dÃ¥ pÃ¥ singel med lÃ¥tskrivaren själv.


A-sidan:


B-sidan:


/ HÃ¥kan

Singlar#40: THE MEN THEY COULDNT HANG

Postad: 2013-03-04 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


THE MEN THEY COULDN’T HANG: Greenback dollar (Demon, 1985)

HISTORIEN OCH BAKGRUNDEN TILL THE MEN THEY COULDN'T HANGS NAMN är både fascinerande och intressant. Jag har i flera artiklar på den här sidan, här, här och här (diskografin) beskrivit mina upplevelser på konsert med bandet och även detaljerat berättat om deras historia så vi behöver inte återvända till den ännu en gång. Däremot kan vi poängtera att The Men... vid den här tidpunkten i mitten på 80-talet innehöll en tjej...
   Gruppen var ju en av fÃ¥ som gav ut skivor pÃ¥ Elvis Costellos lilla etikett Imp Records som existerade mellan 1983 och 1986. Flitigast var chefen själv men ocksÃ¥ udda namn som Agnes Bernelle, framtida Pogues-medlemmen Philip Chevron och alltsÃ¥ TMTCH (som vi hädanefter av praktiska skäl kallar kvintetten här).
   Efter sina tvÃ¥ första singlar, "Green fields of France" och "Ironmasters", och debutalbumet "Night of thousand candles", lämnade de Imp för det närbesläktade Demon där de faktiskt bara gav ut en singel, dagens huvudroll med andra ord, innan gruppen gick vidare till konventionella skivbolag som MCA, Magnet och Silvertone.
   Men innan de försvann in i den lite mer opersonliga och ofrÃ¥nkomligt kommersiella världen kom "Greenback dollar" som en liten favorit och höjdpunkt och nÃ¥got av kulmen pÃ¥ gruppens spektakulära karriär fast det handlar om en cover pÃ¥ en mer än 23 Ã¥r gammal amerikansk lÃ¥t. Att sedan Nick Lowe ryckte in som tillfällig producent har ju inte direkt försämrat oddsen för att skivan ska lÃ¥ta bra och hitmässig. Men nÃ¥gon listplacering lyckades TMTCH aldrig fÃ¥ med den här singeln.
   Den vanliga 7"-singeln har tvÃ¥ Lowe-producerade spÃ¥r, a-sidan "Greenback dollar" och en nyinspelad version av "Night to remember" frÃ¥n gruppens första album (fast dÃ¥ var titeln exakt "A night to remember"). Jag rÃ¥kar äga maxisingelvarianten med ytterligare tvÃ¥ spÃ¥r som inte Lowe varit ansvarig för utan är producerade av gruppen tillsammans med för mig okände Harold Burgen.

"GREENBACK DOLLAR" ÄR EN LÅT FRÅN 1962 inspelad och utgiven av mannen som skrev den, Hoyt Axton. Vid den här tidpunkten var Hoyt mest känd som sonen till hon (Mae Boren Axton) som var med och skrev Elvis Presleys "Heartbreak hotel". Hoyt hade precis inlett sin egen karriär som artist och på första albumet, "The balladeer" liveinspelad på The Troubadour i Hollywood, finns just "Greenback dollar". Men låten skulle få så mycket mer uppmärksamhet året efter när The Kingston Trio skulle få en jättehit, en klassiker, med nämnda låt.
   DÃ¥ hade Axton en medkompositör till "Greenback dollar", kompisen och folkmusiksÃ¥ngaren Ken Ramsey. Ett namn som trollats bort med tiden...
   Hoyt Axtons artistkarriär peakade i början pÃ¥ 70-talet men framgÃ¥ngarna som lÃ¥tskrivare överträffade allt med god marginal. Han blev ju nÃ¥got av huvudleverantör av lÃ¥tar till Three Dog Night men skrev ocksÃ¥ lÃ¥tar till Steppenwolf och Ringo Starr (Axton spelade in sin "No no song" ett Ã¥r efter Starr).
   "Greenback dollar" är i TMTCH:s skapelse inte oväntat rockigare, tajtare, modernare och cowpunkigare än Kingston Trios snälla 60-talsversion.
   Fram till sent 1987 var det originalsättningen av The Men They Couldn't Hang som spelade in skivorna. Det vill säga Paul, Cush, Swill, Shanne och Jon, en blandning av förnamn, efternamn och smeknamn, som gruppen alltid presenterades som. Det vill säga Paul Simmonds, gitarr, bouzouki och keyboards, Stefan Cush, gitarr och sÃ¥ng, Phil "Swill" Odgers, gitarr, tin whistle, melodica och sÃ¥ng, och Jon Odgers, trummor. Väldigt ofta skrev de lÃ¥tarna kollektivt där Simmonds fick en personlig credit som textförfattare medan musiken skrevs av gruppen tillsammans under namnet TMTCH.
   Av maxisingelns fyra lÃ¥tar är tvÃ¥ original, "Night to remember" (här i en tuffare version med ett vasst gitarrsolo som inte finns pÃ¥ deras första inspelning) och "The bells", en lÃ¥t gruppen spelade in pÃ¥ nytt till sitt andra album.
   "Hell or England" är skriven av den irländske lÃ¥tskrivaren Philip Gaston och sedan arrangerad av TMTCH. Gaston var en gÃ¥ng i tiden manager Ã¥t Shane MacGowans första band The Nips och har skrivit en lÃ¥t, "Navigator", som finns med pÃ¥ Pogues album "Rum, sodomy & the lash".

A-sidan:


"Night to remember"


"The bells"


/ HÃ¥kan

Singlar#41: BASSE WICKMAN

Postad: 2013-03-01 15:19
Kategori: SINGLAR 100-1


BASSE WICKMAN: Son of Cathy's clown (Parlophone, 1980)

NÄR JAG UNDERSÖKER BAKGRUNDEN TILL DEN HÄR LEGENDARISKA singeln upptäcker jag hur ofta namnen Basse Wickman och Mikael Rickfors nämns i ett och samma sammanhang. Inte nog med att de är så gott som lika gamla, de har lika långa och brokiga karriärer bakom sig och deras vägar har korsats ett antal gånger. Och just på den här singeln har deras samarbete gått till den svenska pophistorien. En unik singel där det inte fanns något albumprojekt i sikte när den producerades.
   Jag läser Basses mycket underhÃ¥llande text i cd-häftet till samlingsskivan "Revisited" (2005) där han berättar att han första gÃ¥ngen träffade Rickfors 1968 när han var medlem i Bamboo. Wickman var ocksÃ¥ pÃ¥ gÃ¥ng att gÃ¥ med i den gruppen.
   Nästa gÃ¥ng Wickman och Rickfors samarbetade var 1974 när Rickfors hade lämnat Hollies och kommit tillbaka frÃ¥n England. Den akustiska trion Wickman, Rickfors och Finberg, med Lasse Finberg, gjorde en turné tillsammans och fanns ocksÃ¥ med pÃ¥ Basses andra album "Till love comes around" (1974).
   Rickfors inledde sin solokarriär 1975 men dök upp pÃ¥ Basse Wickman Bands album (1976) och körade flitigt för att Ã¥ret därpÃ¥ producera Basses nästa soloplatta, "Rhythm of the west" (1977). Vilket följdes av en mellanperiod för Basse med lÃ¥g eller ingen aktivitet tills han fick diverse demos frÃ¥n Rickfors i sin hand och föll direkt för "Son of Cathy's clown".
   Inspelningarna inleddes med engelsmannen John Groves, som spelade keyboards med och producerade The Radio och Boppers bland annat, som producent men avslutades med Rickfors själv som producent. Därav kombinationen Rickfors/Groves som producenter pÃ¥ den här singeln.
   I kompet pÃ¥ "Son of Cathy's clown" finns basisten Hans Olsson och keyboardisten Eric Strandh som ocksÃ¥ var med pÃ¥ "Rhythm of the west"-inspelningarna. BÃ¥da hade tidigare spelat i Sweet Wine där även Dougie Lawton, som ocksÃ¥ körar här, var med. Förutom allestädes närvarande Rickfors, som även spelade gitarr, fanns ocksÃ¥ Basses syster Maria i kören. Och trummis var irländaren John Donnelly frÃ¥n Scafell Pike.
   Basse var ju en vän av countryrock och fick här chansen att utvidga det begreppet pÃ¥ "Son of Cathy's clown" som Rickfors har skrivit tillsammans med sin textförfattarkollega Hasse Huss. 1981 gjorde Rickfors själv en version av lÃ¥ten pÃ¥ sitt "Tender turns tuff"-album. En rockigare och mer handfast variant.
   Uppmärksamheten kring Basse Wickmans comebacksingel, som ocksÃ¥ fanns med pÃ¥ samlingsskivan "Parlophone Pop" (1980), gjorde att han tog upp sin karriär igen och det resulterade Ã¥ret därpÃ¥ i det Rickfors-producerade albumet "Sailing down the years".
   Singel-b-sidan "Brown eyed girl" var en kvarglömd diamant frÃ¥n "Rhythm of the west"-inspelningarna med gitarristen Rolf Färdigh och trummisen Thomas Rydberg, som en gÃ¥ng spelade med Nature, i kompet . En Van Morrison-cover frÃ¥n 1967.
   "Son of Cathy's clowen" var utgiven pÃ¥ den dÃ¥ i Sverige Ã¥terlanserade klassiska Parlophone-etiketten. I ett sedvanligt snyggt Kjell Andersson-designat omslag traditionellt utformat efter 60-talsmodell.
   Basse meddelar ocksÃ¥ i ett mejl att dessvärre finns inte Hans Olsson, Erik Strandh (den rätta stavningen enligt Basse) och Thomas Rydberg i livet längre. Basse berättar ocksÃ¥ att inspelningen av "Son of Cathy's clown" inledningsvis var väldigt "stormig"...

A-sidan:


/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Mars 2013 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.