Blogginlägg från mars, 2013

Konsertpianist i vit skjorta och slips

Postad: 2013-03-31 21:56
Kategori: Konserter

Foto: Kristin Wester
RICHARD LINDGREN
Clarion Hotel, Örebro 30 mars 2013
Konsertlängd: 19:51-20:28 och 20:48-21:25 (74 min)
Min plats: Sittande ca 4 m framför scenen.


I lördagskväll var det dags för ännu ett framgångsrikt kapitel i kärlekshistorien mellan Richard Lindgren och Örebro. Lindgren, som just nu befinner sig i Örebro som låtskrivarstipendiat för Live At Heart, gör också flera konserter i små sammanhang och igår var det den stora fina vita flygeln i Clarion Hotels foajé som stod i centrum. Och dagen till ära hade Richard klätt upp sig i vit skjorta och slips. Elegansen lyste igenom även på det läckra pianospelet, när Richard ofta tog ut svängarna i långa dekorerade intron, och klangen i det klassiska instrumentet var bedövande vackert.
   När Richard skriver låtar resulterar det alltid i ett flexibelt och starkt material som går att framföra i många olika sammanhang. På gitarr, på piano, i duett och med ett litet eller stort band spelar ingen roll. När han framförde låtarna på enbart piano lät de som skräddarsydda för just det instrumentet.
   Vi var tretton personer, Anders, Kristin, Peter, Mona, Tåte, Birgitta, Tommy, Jan-Ola, Göran, Bjarne, Thomas, Carina och jag, i hotellfoajén som lyssnade intresserat på Richards tretton låtar. Gammalt, nyskrivet och några covers i en sedvanligt läcker blandning.
   Det var ännu en gång intressant att få höra några nya låtar som har konstruerats i rum 309 på Stora Hotellet, "I'm crazy about you" och "Hurry on home mama". Nu i en lite mer harmonisk miljö jämfört med fredagskvällens stökiga restaurangspelning. Dessutom spelade Richard även den nyligen skrivna "Heart of the land", med en text om Triple Troubadours-turnén, som kan bli Richards nästa stora kända låt.
   Under 74 minuter förvandlade Richard Lindgren cocktailpianistens dåliga rykte till något mycket fint.
   Nu väntar ytterligare ett duettframträdande tillsammans med Olle Unenge på Bishops Arms på onsdag, två inspelningsdagar i studio samt en avslutningskonsert på fredag på Växthuset/Stadsträdgården.

Låtarna:
Drunk on arrival
I wish I had someone to love me
I'm crazy about you
Famous blue raincoat
I want you
Doubt

Paus

Reconsider me
Hurry on home mama
Heart of the land
Five pints and a wink from Gwendolyn (utan den spanska versen)
Waltzing Mathilda
Goodnight Irene

/ Håkan

Anspråkslös konsert i en högljudd lokal

Postad: 2013-03-30 17:55
Kategori: Konserter




RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE
Havana Bar & Grill, Örebro 29 mars 2013
Konsertlängd: 21:03-21:50, 22:15-22:59 och 23:24-23:46 (112 min)
Min plats: Olika


På en bråkdel av en sekund kan du ligga platt på en snöig/sandig trottoar (fråga mig!) och på samma tidsrymd, en bråkdel av en sekund, bestämde det nya duettparet Lindgren & Unenge nästa låt på en i hög grad spontan låtlista över tre set i fredagskväll. Bestämde snabbt tonart och sedan startade nästa låt. På en begränsat marknadsförd och anspråkslös spelning visade det nykonstruerade duettparet Richard Lindgren, Malmölåtskrivaren och sångaren som är i Örebro för att utnyttja sitt låtskrivarstipendium från Live At Heart, och Olle Unenge, till vardags sångare i Tullamore Brothers, upp hur ett nybildat samarbete kan fungera.
   De har mötts på både en mänsklig och professionell nivå och det var smått imponerande att få uppleva hur väl det fungerade redan på detta tidiga stadium. Ofta var det Richard vid sångmikrofonen, på både gitarr och piano, ivrigt och mycket skickligt kompad av Olle på en ibland gemensam repertoar. Där deras intresse strålade samman i några covers, ofta gamla, men också i Richards egen numera alltmer kända låtar.
   Inför en ganska högljudd och ofokuserad publik inledde Richard handfast med att framföra den urgamla jazz/blues/folk-låten "Make me a pallet on your floor", sin egen "hit " "From Camden town to Bleecker Street", Bob Dylan-låten "Don't think twice it's alright", helt nyskrivna jazzigt softa "I'm crazy about you baby", "Five pints and a wink from Gwendolyn", Hank Williams "Lost highway", "Mama you been on my mind" (fast de kallade den "Daddy you been on my mind") och en av kvällens största favoriter i lokalen, "Bara om min älskade väntar", sedvanligt på både svenska och engelska.
   Det var ofta Richard i huvudrollen men Olles kompande på skicklig akustisk gitarr gav kvällen ändå ett musikaliskt viktigt värde fast miljön i den skrålande lokalen inte alltid var så koncentrerad. Richard avslutade första set med att förklara "thank you for your beautiful ears".
   I andra set var det framförallt covers som utmärkte sig fast den inleddes med Richards vemodigt vackra "Drunk on arrival". Exempelvis "Famous blue raincoat", "In search of a rose", en effektiv och mycket överraskande energisk "Crossroads" och "It's all over now, baby blue".
   Efter ytterligare en paus inleddes det lite kortare tredje set med den inte så vanliga irländska balladen "I wish I had someone to love me". Och avslutningen blev storartad allsångstämning i lokalen med "Waltzing Mathilda" och "Goodnight Irene"-

/ Håkan

Singlar#29: BADFINGER

Postad: 2013-03-29 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


BADFINGER: Day after day (Apple, 1972)

DET SÄGS ATT DELANEY BRAMLETT LÄRDE GEORGE HARRISON spela slidegitarr. När han hörde introt till Badfingers "Day after day" tyckte nog Bramlett att han hade lyckats med den eleven. George har inte bara producerat singeln utan spelar också den inledande gitarren tillsammans med gruppmedlemmen Pete Ham som även har skrivit och sjunger låten.
   Pophistorien berättar ofta om Badfinger som en utpräglad powerpopgrupp och jag kan, när jag lyssnar på gruppens musik idag, förstå beskrivningen av gruppens sound. Men gruppen var ju ännu tydligare ett nytt Beatles. Flera Beatles-medlemmar har bokstavligen medverkat i Badfingers karriär när de dessutom gav ut sina mest betydelsefulla skivor på Beatles skivbolag Apple och det finns på Badfingers skivor massor av sound- och låtmässiga paralleller mellan grupperna. Dessutom fanns det kopplingar till Liverpool via managern Bill Collins och medlemmarna Tom Evans och Joey Molland som var födda i Beatles hemstad. Andra halvan av gruppen, Ham och trummisen Mike Gibbins, kom från Wales.
   Det var Paul McCartney som upptäckte Badfinger som då hette The Iveys och gav ut sin första skiva på Apple under det namnet. Men McCartney gav dem ett nytt namn och en nyskriven låt, "Come and get it", som placerades i Ringo Starrs aktuella film "The magic christian" och genombrottet och succén var då ganska given.
   När Badfingers hela karriär sammanfattas är just "Come and get it" deras största hit, uppföljaren "No matter what" den näst största och "Day after day" deras tredje mest framgångsrika. Men den sistnämnda låten är i mina öron deras största stund i popbranschen. I nämnd ordning var deras singlar hämtade från gruppens tre album "The magic christian", "No dice" och "Straight music". Men när "Day after day" släpptes i januari var gruppens tredje album ännu inte släppt.
   Förberedelserna inför Badfingers tredje album var en aning osäkra och motsägelsefulla. Tack vare framgångarna för "No matter what" blev "No dice"-albumet uppmärksammat och därmed också skivans producent Geoff Emerick som funnits med i Beatles omgivning som tekniker i många år. Därför var det inte överraskande Emerick som skulle producera även tredje albumet. Men när skivan levererades färdiginspelad till Apple blev den oväntat inte godkänd och hela processen fick göras om.

DÅ KALLADES GEORGE HARRISON IN som ny producent. Hela gruppen hade ju spelat på Harrisons "All things must pass"-skiva och delar av bandet sjöng på både Ringo Starrs "It don't come easy"-singel och John Lennons "Imagine"-album.
   Harrison inledde albuminspelningarna med fyra låtar, "I'd die babe", "Name of the game", "Suitcase" och just "Day after day" i maj-juni 1971 innan hans jobb med den berömda Bangla Desh-konserten i New Yorks Madison Square Garden i augusti tog över all tid och alla förpliktelser. Vilket fick Badfinger eller folket omkring att leta ny producent som resulterade i amerikanen Todd Rundgren.
   1971 var Rundgren, som efter några album i bandet Runt just hade inlett en solokarriär som artist, ett oskrivet blad som producent. Han hade agerat tekniker åt Jesse Winchester och The Band ("Stage fright") innan han producerade tidiga Sparks eller Halfnelson som de först hette. Efter Badfinger-engagemanget har Rundgren haft ett av världens mest imponerande producentkarriärer med namn som Meatloaf, Cheap Trick, Daryl Hall/John Oates, Rick Derringer, Grand Funk, New York Dolls, Patti Smith, Tom Robinson Band, Tubes och XTC bland många, många andra.
   Men när "Day after day" släpptes kunde Apple inte ens stava Rundgrens namn korrekt på etiketten till singel-b-sidan "Sweet Tuesday morning" skriven av gruppens Joey Molland. Där står det klart och tydligt "Produced by Tod Rundgren".
   Just när "Day after day", där Leon Russell för övrigt spelar piano, klättrade på listorna i februari 1972 släpptes albumet "Straight music" och dessutom toppade Badfingers äldre låt "Without you" USA-listan i fyra veckor i Harry Nilssons version. Där på några veckor kulminerade Badfingers hela karriär. Men gruppens framtid skulle snart färgas av tragedi, nattsvart helvete och ond, bråd och alldeles för tidig död.
   1970 hade Badfinger fått en ny amerikansk manager, Stan Polley, som var en ökänd lurendrejare. Han lurade gruppen, och även sina andra klienter (Al Kooper, Lou Christie och flera låtskrivare), på alla pengar. En sorglig händelse som påverkade Badfingers hela framtid och som 1975 ledde till att Pete Ham, han som skrev "Day after day", tog det fatala beslutet att ta sitt liv där han i ett efterlämnat brev skyllde allt på Polley. Ett självmord som åtta år senare följdes av samma handling av Hams kompis, Tom Evans. Olyckligare kan ingen historia sluta.

A-sidan:


B-sidan live:


B-sidan:


/ Håkan

Helkväll med svensk rock

Postad: 2013-03-28 07:51
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/4 1986.

DOCENTERNA
TORSSON
Rockmagasinet, Örebro 8 april 1986


Ibland behövs det bara lite spänning för att det ska resultera i en helkväll med svensk rock på programmet. Docenterna och Torsson genomför just nu en kort turné, åtta konserter, och gjorde tisdagskvällen till sin egen kväll på Rockmagasinet.
   Docenterna, som förut hette Docent Död men numera är mer levande än döda, har länge varit ett betydande popband. Duktiga på att snickra ihop handfasta, poppiga toner utan djupare mening eller innebörd.
   Största kommersiella framgångarna fick bandet för några år sedan med "Alla helgons dag" och "Sjunde himlen", båda skrivna av gruppens dåvarande pianist Mats Möller.
   Möllers skånska arv lyste då igenom kraftigt och höll på att utplåna Docenternas ursprungliga stil.
   Nu är gruppen tillbaka och Möller är borta och ersatt av Claes Rosenberg, före detta Wilmer X. Rosenberg är gitarrist och Docenterna är nu en starkt attackerande rockgrupp med många bra låtar i bagaget.
   Tidvis, när Rosenberg sjöng, ekade det Wilmer X men ännu mer liknade det 60-talets ädla konst att skriva poplåtar i mycket energiska arrangemang.
   Docenterna hade nu tre bra sångare, en bred repertoar och ett tätt, rutinerat sound. Låtarna från senaste albumet dominerade naturligtvis men ändå saknade jag både "Cirkus" och den vemodiga "Isolera gårdarna".
   Skånska Torsson hade kvällens kunniga och fanatiska publik. Men även för ickeinitierade blev de en positiv överraskning och kvällens andra behållning.
   Sångaren Bo Åkerström stod stor, stadig och säker (i skjorta, slips och badrock!) och hade en mycket nyttig distans till rockbranschens ibland stordimensionerade verklighet.
   Han sjöng osannolika sånger om lika osannolika ämnen med titlar som "Blodomloppet" och "Torskpanett-Anette" och bandet förstärkte intrycken av de ibland väldigt enkla melodierna.
   Kvällen avslutades med båda banden på scenen och en kaotisk version av "Den siste mohikanen" och den lyckade helkvällen var fullbordad.

/ Håkan

Singlar#30: PROCOL HARUM

Postad: 2013-03-27 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


PROCOL HARUM: Homburg (Regal Zonophone, 1967)

VAR LÅTTITELN EN FELSTAVAD STAD ELLER EN HATT? Procol Harums texter, alltid skrivna av Keith Reid, har i alla tider diskuterats och analyserats utan att någon har kommit fram till någon fulländad slutsats. I sina texter använde han ord som fandango, cartwheels ("A whiter shade of pale") och multilingual ("Homburg") som en normal, nåja, 14-åring aldrig tidigare hade hört - än mindre bokstavligen förstod. Livet var spännande och det gick att lära sig nya intressanta saker genom 60-talets popmusik.
   Debuter och genombrottsskivor är nästan alltid lika plötsliga och överraskande som de är historiskt oförglömliga. I den kategorin är det nog inga låtar som slår "A whiter shade of pale", den orgelbaserade hymnen till poplåt som slog till på försommaren 1967 och toppade Englandslistan i fem veckor. Det kallar jag debutskiva! Sensationen var minst sagt revolutionerande. Inte minst vad det gäller texten.
   Finurliga, komplicerade, skruvade ordsammansättningar hade ju ingenting att göra på en topplista sommaren 1967. "Silence is golden", som toppade listan innan "A whiter shade of pale", och "All you need is love", som efterträdde Procol-låten, representerade nog de konventionella hittexterna bättre på den tiden. Det tog ett tag innan jag förstod vad "turned cartwheels" betydde. Ändå kan jag citera inledningen än idag. Det är en klassiker:
   We skipped a light fandango,
   Turned cartwheels 'cross the floor.
   I was feeling kind of seasick,
   But the crowd called out for more.


"A whiter shade of pale" och Reids text i all ära men det är singeluppföljaren "Homburg" som sitter ännu mer etsad i mitt huvud. Kanske för att den inte är samma generella klassiker i folkmun men den har en minst sagt lika snillrik text:
   Your multilingual business friend
   has packed her bags and fled
   Leaving only ash-filled ashtrays
   and the lipsticked unmade bed

   The mirror on reflection
   has climbed back upon the wall
   for the floor she found descended
   and the ceiling was too tall


NU SKA VI INTE FÖRVÄXLA DEN HÄR SPALTEN med Poesihörnan för utan Gary Brookers alldeles förtjusande och vemodigt ihopsnickrade melodier och hans r&b-baserade soulröst hade texterna bara blivit en pretentiöst rabblande ordmassa.
   Brooker hade inte oväntat en r&b-inspirerad bakgrund i gruppen The Paramounts (1961-66) från Southend. En grupp med huvudsakligen amerikanska r&b-covers på repertoaren. Genom skivproducenten Guy Stevens kom Brooker i kontakt med textlåtskrivaren Keith Reid och gav deras framtida grupp namnet Procol Harum - efter sin katt!
   Gruppen som spelade in "A whiter shade of pale" var egentligen en tillfällig sammansättning Procol Harum som enbart existerade för att marknadsföra Brooker/Reids låtar. När låten en månad efter release överraskande låg 1:a i England blev det plötsligt på allvar. Då tog Brooker med sina gamla Paramounts- kompisar i Procol Harum som nu till 3/5-delar var identiskt med Paramounts men med enbart originallåtar på repertoaren.
   Samma månad spelade Gary Brooker, piano och sång, Matthew Fisher, orgel, David Knights, bas, Robin Trower, gitarr, och B J Wilson, trummor, in hela första Procol-albumet plus "Homburg". Albumet, utan de båda singellåtarna, släpptes i september samtidigt som andra singeln. Däremot fanns singel-b-sidan "Good captain Clack" med på albumet. Som musikaliskt befinner sig långt från det klassiska gruppsoundet. Mer engelsk music hall-underhållning i en bagatell till låt.
   Procol Harum bytte även skivbolag mellan första och andra singeln. Gruppen följde sin producent Denny Cordell till EMI där han nylanserade den gamla (1932) etiketten Regal Zonophone och "Homburg" blev tredje singeln på det pånyttfödda bolaget. En skiva som nådde 6:e-platsen i England, naturligtvis en stor framgång men som ändå i en jämförelse med debutsingeln var kommersiellt en liten besvikelse.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Levde inte riktigt upp till förväntningarna

Postad: 2013-03-26 15:32
Kategori: Konserter

Foto: Magnus SundellKvällens huvudpersoner på Double Dead-turnén hette Steven Collins (tv) och Kurt Marschke.



"Nights of the Double Dead Tour"
DEADMAN
DEADSTRING BROTHERS
Scandic Grand Hotel, Örebro 25 mars 2013
Konsertlängd: 20:00-20:25, 20:38-21:23 och 21:41-22:51 (140 min)
Min plats: Sittande ca 12 m rakt framför scenen.


Ett klassiskt turnépaket, där allt hänger ihop, reser för tillfället runt i Sverige och Norge. Inget förband och inget huvudband men det blev nog Steven Collins, mannen som står för gruppnamnet Deadman, som bjöd på kvällens mest minnesvärda ögonblick. Å andra sidan var det de äldre låtarna och minnet av tre tidigare sagolikt magiska Örebrokonserter som betydde mest denna kväll.
   Det där med att leva upp till förväntningar har ju i alla tider varit en styggelse. Och i det här fallet borde inte Collins, som i höstas upplöste bandet, leva med den bördan. Men det var omöjligt att under Collins avslutande set med Deadstring Brothers i kompet inte göra jämförelser tillbaka i tiden. Nu blev det tajtare och rockigare men dessvärre resulterade den förändringen i lite mer konventionell rock och arrangemangen kom aldrig upp i originalversionernas totalt färgstarka nivå.
   Som låtskrivare och sångare var och är Steven Collins Deadman personifierad så med den rösten, många av hans numera klassiska Deadman-låtar (bland annat "Brother John", "Oh Delilah", "Adios mi corazon" och "Ain't no music"), några nyskrivna låtar och ett par överraskande covers blev det totala intrycket av Deadmans återkomst trots allt fullt godkänt.
   Kanske var de små stickspåren mitt i de kända låtarna som kändes mest spännande denna kväll. Som när Collins i sin "If I lay down in the river" plötsligt började sjunga "Up on cripple creek" eller gitarrduellen i långa "Ain't no music" som touchade både typiska Rolling Stones-gitarrer och "Rock the Casbah". Eller hans nya Bob Dylan-favorit "Things have changed" fast den i mina öron lät mer Mark Knopfler än Dylan.
   Största överraskningar var i mina öron två andra covers, för mig okända Robert Bradleys "Once upon a time" (där texten radade upp namn som bland annat Marvin Gaye, Martin Luther King, Otis Redding, Sam Cooke, John Lennon och Gram Parsons) och finalen "Lover, lover, lover" som Collins presenterade som "skriven av en man från Montreal".
   Parsons är ett namn som ofta kopplats samman med Deadstring Brothers i deras mix av rock och country. Ett band från Detroit, alltid lett av Kurt Marschke med genom åren många olika sättningar, som också jämförts med Stones och då främst "Exile on Main Street"-soundet. Dagens upplaga av bandet på scen saknade både keyboards, steelgitarr och tjejröst så den jämförelsen höll inte riktigt hela vägen. Men det var vid ett tillfälle jag nästan hörde "You can't always get what you want"...
   Fyra skäggiga män gjorde sitt bästa för att underhålla den sittande örebropubliken. Måndagskvällsstämningen i lokalen var något som störde bandet under deras trekvart på scenen. En ovan atmosfär för bandet som ofta brukar ha en betydligt livligare publik framför sig. Därför tappade deras musik lite av energin och blev en sorts blandning av southern rock och hårdhänt country. Men deras version av Leon Russells "You look like the devil in the morning" svängde fint och Marschkes slidespel på några låtar tillhörde kvällens läckraste musikaliska insatser.
   Jag märker att jag har beskrivit måndagskvällens konsert i fel ordning och avslutar därför mina noteringar med att berätta att Steven Collins själv inledde kvällens övningar. Ett kort set, fyra låtar, där han började med "The emperor's new clothes", fortsatte med den mer än Dylan-influerade "I'm not who you think I am" för att sedan avsluta med två nya låtar som finns på en nysläppt ep, "Hard pill" och "How shall we then live".

/ Håkan

"Wade in the shade"

Postad: 2013-03-26 15:11
Kategori: Skiv-recensioner



THE FINGERS
Wade in the shade
(Wild Bird)


The Fingers var på 60-talet (1966-67) ett obskyrt popband från Southend, staden strax utanför London som fostrat så många profilerade artister under decennier tillbaka. Bandet gav ut fyra singlar under sin existens, skivor i pop/psykedelia-genren som idag kostar pengar i beg.branschen, utan att få några stora kommersiella framgångar. Så här i efterhand var The Fingers i ärlighetens namn en parentes mellan de mer kända grupperna The Orioles och Legend där många medlemmar var gemensamma, bland annat Mickey Jupp.
   Det här nyligen utgivna albumet, som har tagit sin titel efter b-sidan på bandets fjärde singel, är en konsert från i höstas med ett tillfälligt återförenat The Fingers. Den nygamla versionen av bandet är identiskt med de fem medlemmar som fanns med i den andra upplagan, John Bobin, bas, Bob Clouter, trummor, John Mills, sång och gitarr, Dave Grout, gitarr, och Alan Beecham, keyboards. En kvintett som toppats med gitarristen från The Fingers nästa upplaga, Mo Witham.
   Med andra ord 3/4-delar av legendariska Legend borgar naturligtvis för förväntningar. Men det här bandet hade den här lördagskvällen i september på Riga Music Bar större ambitioner att hellre bjuda på en festlig stund med kända låtar än spännande återblickar på ett idag svårfunnet material.
   Jag är säker på att publiken på plats älskade varje sekund som de såg och hörde, och bandet är ju onekligen skickligt och tajt, men behöver vi idag verkligen höra något band upprepa "The letter", "To love somebody" (om än i reggaestuk) och "Summer in the city". Då är The Fingers blott ett simpelt och opersonligt, om än professionellt, coverband.
   Blandningen på materialet på skivan, som pendlar mellan låtar från 50- till 00-talet, blir stilmässigt en aning tålamodskrävande. Som när de i en senare sekvens på konserten/skivan innehållsmässigt går från John Fogertys "Déjá vu all over again", Eddie Cochrans "Twenty flight rock", Robert Johnsons blueslåt "Crossroads" till Bob Dylans "Leopard skin pillbox hat". Visserligen kommer sedan bandets originallåt/skivans titellåt, som förklarar något av bandets rötter i pop/psykedeliska-genren, men höjdpunkterna blir alldeles för få och de spännande ögonblicken alldeles för sällan på den här skivan.
   Soundmässigt är majoriteten av de 16 låtarna plus ett rock'n'roll-medley helt godkänt fast det i vissa sekvenser, exempelvis Lovin' Spoonfuls "You didn't have to be so nice" och Eagles "Peaceful easy feeling", blir en aning snällt och dansbandsaktigt.

Skivan går att beställa på http://www.mickeyjupp.com/.

/ Håkan

Singlar#31: GENESIS

Postad: 2013-03-25 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


GENESIS: Match of the day (Charisma, 1977)

"DAGENS MATCH" ÄR LÖRDAGSKVÄLLENS TV-HÖJDPUNKT, BBC One 22:20-23:40, för alla fotbollsfans i England. Långa sammandrag från lördagens fotbollsomgång i Premier League visas med kommentarer och diskussioner i studion. Det är just den programpunkten som Phil Collins och hans kompisar i Genesis sjöng om i "Match of the day" redan 1977 när singeln (eller ep:n, tre låtar) släpptes. Traditionen var grundmurad i det fotbollstokiga England då BBC till och från hade visat programmet sedan 1964. Vill du se direktsänd fotboll i England idag är du hänvisad till Sky Sports.
   Genesis, som hade existerat som grupp sedan 1967, var i mitten på 70-talet mitt inne i förändringens tid. Sångaren och så långt gruppens stora profil, Peter Gabriel, lämnade gruppen 1975 men det hindrade inte Genesis att satsa än starkare kommersiellt med trummisen Phil Collins som sångare. Även gitarristen Steve Hackett var missnöjd med sin situation i gruppen. Många av hans låtar röstades ned inför albumet "Wind & wuthering" (1976), hans "Inside and out" blev "nerflyttad" till den här ep:n och i oktober 1977 meddelade Hackett att han också lämnar gruppen.
   Det var ungefär här, e PG (efter Peter Gabriel), som mitt intresse på allvar vaknade upp för en grupp som tappade medlemmar på löpande band. Utan att de sensationellt nog inte ersattes medan populariteten bara ökade och ökade.
   Genesis var ju under Gabriel-åren främst en albumgrupp, med toppar som "Selling England by the pound" och "The lamb lies down on Broadway", och singelframgångarna fram till 1977 var både sporadiska och blygsamma, "I know what I like (in your wardrobe)" (1974) och "Your own special way" (1977).
   Men 1977 och med dagens ep, som hade samlingsnamnet "Spot the pigeon", vände Genesis popularitet kommersiellt uppåt och nådde en hedrande 14:e-placering som bäst. Den ledande och mest spektakulära låten på ep:n var alltså "Match of the day" och allt fokus riktades mot den Phil Collins-Tony Banks-Mike Rutherford-skrivna låten. En catchy poplåt med en i sammanhanget både lustig och intressant text som inleds så här:
   There's the Reds and there's the Greens
   Super slicks and has beens,
   They're accompanied by three men dressed in black,
   One's a whistle, two are flags, and quite often they're the drags
   Kick the ball into the goal, they put it back.

   Yes Match of the Day's
   The only way, to spend your Saturday


Det var inte bara texten på "Match of the day" som hade stark anknytning till fotboll. Skivan släpptes 20 maj 1977, dagen före FA Cup-finalen mellan Liverpool och Manchester United som slutade 1-2.
   Producenten David Hentschel var nog en liten förklaring till Genesis kommersiella utveckling. En före detta tekniker (bland annat "Goodbye yellow brick road" och "Red rose speedway") som jobbat med Genesis sedan 1971 och från "A trick of the tail"-albumet befordrats till producent och fram till "Duke" (1980) var ljudansvarig för det typiska Genesis-soundet.
   De andra två låtarna på ep:n, "Pigeons" och "Inside and out", var också gruppkompositioner där även Hackett fick credit på den sistnämnda, en låt som också spelades live under 1977 men den kom aldrig med på liveskivan "Seconds out" som var inspelad på samma turné.
   Inte heller Hackett ersattes när han lämnade Genesis, gruppen var nu alltså en trio och det följande albumet fick mycket logiskt titeln "...and then there were three..." som även den följdes av en turné 1978. Då med extramusiker och jag har recenserat en av konserterna här.
   "Match of the day" med Genesis finns dessvärre inte längre på YouTube.

B-sidorna:
"Pigeons"


"Inside and out"


/ Håkan

Med humor, god musik och en dos allvar

Postad: 2013-03-24 15:24
Kategori: Konserter




IDDE SCHULTZ & SULO
East West, Örebro 23 mars 2013
Konsertlängd: 22:01-23:07 (66 min)
Min plats: Sittande 5 meter snett till höger.


Det var god stämning både på och framför scenen på East West i lördagskväll. Vid ett bord var det till och med så högljutt att det inledningsvis märkbart störde konserten med Idde Schultz och Sulo. Men med etablerad rutin, och viss åthutning, skojade Sulo bort störningsmomentet och höjde samtidigt temperaturen i både föreställning och lokal.
   Just rutinen hos Idde och Sulo lyste igenom flera gånger under den dryga timmen på scen. Med både humor, god musik och en dos allvar turnerar paret, plus saxofonisten Mats "Magic" Gunnarsson, i samarbete med Rädda barnen där de lyfter frågan om barns utanförskap.
Idde har sedan mitten av 90-talet stått i strålkastarljuset och inte så långt efter började Sulo sin bana som sångare i det Stones-influerade Diamond Dogs. Förutom några låtar från Iddes tidiga karriär, de båda Staffan Hellstrand-låtarna "Högre mark" och "Fiskarna i haven" (kvällens i särklass största hit), var kvällens repertoar svensk och hämtad från parets gemensamma skivproduktion, fyra album på tre år.
   Jag hade glömt hur bra sångerska Idde är och tillsammans med Sulos sång och gitarrspel blev det en sorts lågmäld magi som passade den anspråkslösa inramningen perfekt. Med "Magic" Gunnarssons saxofon som krydda tillsammans med Iddes keyboards och Sulos gitarr.

Låtarna:
Skriv ditt namn i eld
Måla min himmel blå
Alla gör skillnad
När du går
Att bry sig om
Balladen om Brobeck
Hej du
Gör det nu
Res dig
Nånting större
Bara vara sol
Allt är liv
Jag vill bara dansa

Extralåtar
Mormor
Ännu inte och inte längre
Fiskarna i haven

/ Håkan

Singlar#32: DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON

Postad: 2013-03-22 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


DELANEY & BONNIE AND FRIENDS FEATURING ERIC CLAPTON: Comin’ home (Atlantic, 1969)

MED ETT AV DE LÄNGSTA ARTISTNAMNEN JAG KÄNNER TILL inleds i september 1969 ett långvarigt samarbete mellan Delaney Bramlett och Eric Clapton. Den gudabenådade gitarristen hade precis avslutat sin USA-turné med sin nya supergrupp Blind Faith, som för övrigt splittrades i samma stund, där Delaney med fru Bonnie agerat förband. Och Clapton var mer imponerad av Delaney och deras band än tvärtom. Vilket fick Clapton att hänga kvar i Los Angeles, spela in några låtar tillsammans och diskutera planerna på sitt första soloalbum som Delaney skulle producera.
   Delaney Bramlett träffade Bonnie Lynn O'Farrell 1967 och gifte sig nästan omedelbart. Delaney hade försökt sig på en blygsam solokarriär och jobbade som musiker på den amerikanska tv-showen Shindig med bland annat pianisten Leon Russell. Som väldigt ung hade Bonnie sjungit med Albert King och varit medlem i Ikettes, sångarna bakom Ike & Tina Turner.
   Delaney som hade massor av kontakter i musikbranschen bildade ett stort band som skulle kompa duon. En i dag väldigt respektabel samling musiker som då var mindre kända för den stora publiken: Bobby Whitlock, keyboards, Carl Radle, bas, Jim Gordon, trummor (just det, trion som våren 1970 skulle bli Derek & the Dominoes med Clapton), Jim Price, trumpet, Bobby Keys, saxofon, och körsångerskan Rita Coolidge.
   Delaney & Bonnie, som bandet än så länge kallade sig, gjorde sitt första album på Stax, "Home" (1969), och följde upp med "Accept no substitute" (1969) på Elektra. Och redan innan den skivan släpptes började musikvärlden att höja på ögonbrynen. George Harrison blev så imponerad att han på stående fot erbjöd gruppen kontrakt på Apple och skivan fick snabbt både skivnummer (SAPCOR 7) och releasedatum (30 maj) men det sprack till slut. Men uppståndelsen gav ändå bandet jobb som uppvärmare på Blind Faith-turnén.
   Mellan 27 september och 10 oktober spelade Delaney, Bonnie och gruppen med Clapton och ytterligare en engelsk gitarrist, Dave Mason, in båda låtarna till sin nya singel som skulle släppas i december 1969. "Comin' home" skrevs av Bonnie och Eric och är en fantastiskt gospelrockig historia med en underbar intensitet rakt igenom hela låten.
   B-sidan "Groupie (Superstar)" skrevs av Bonnie och Leon Russell, en nära vän till Delaney. En förtjusande vacker soulballad som skulle väcka än mer uppmärksamhet i några andra sammanhang. Russell hade precis producerat Joe Cockers andra album, "Joe Cocker", och tillsammans planerade de turnépaketet "Mad Dogs And Englishmen", där stora delar av Delaney & Bonnies band blev musikalisk ryggrad. På den turnén framförde sångerskan Rita Coolidge "Groupie (Superstar)" som innan skivan släpptes döptes om till det mindre förargelseväckande "Superstar". Ett drygt år senare gjorde den snälla syskonduon Carpenters låten till en jättehit, 2:a i USA.
   Ingen av singellåtarna hamnade på något album. Nästa album blev nämligen en liveskiva "On tour" (1970) inspelad i december 1969, samtidigt som "Comin' home"-singeln släpptes. På turnéns engelska del och i Skandinavien gästade George Harrison på gitarr.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

En vansinnig grupp

Postad: 2013-03-21 07:52
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/2 1985.

DOGS/VOODOO DOLLS
Rockmagasinet, Örebro 13 februari 1985


Franska rockgruppen Dogs i Örebro är inte årets mest kommersiella rockhändelse och således får jag leta förgäves efter gruppens skivor i affärerna. Både skivorna och deras konserter har lovordats från många håll så det var ändå, utan att ha hört bandet på skiva, med viss förväntan jag tog emot Dogs på Rockmagasinet.
   Frankrike är inte bara syntpoppare och smöriga chansoner utan är även hemlandet för slamrig och upprorisk rockmusik. Många engelska och amerikanska band har sökt sig till Frankrike när skivbolag i deras respektive hemland visat ointresse. Se bara på namn som Flamin Groovies, Barracudas och Johnny Thunders.
   Därför är Dogs som fenomen inget uppseendeväckande och var dessutom på scen, skulle det visa sig, en rent vansinnig grupp, som inte kunde bestämma sig för om de skulle spela slamrig garagerock, muskulös 60-talsrock eller punk.
   Idéerna och mycket bra material fanns där, och stundtals spelade de verkligen suverän energisk rock, men däremellan och egentligen alldeles för ofta fick sångaren Dominique Laboudée så naiva och odisciplinerade utbrott att jag nästan blev mörkrädd.
   När han inte sparkade medhörningen av scenen slog han mikrofonstativet vilt omkring sig så den stackars ljudkillen sprang runt på scenen mest hela tiden som en femte medlem.
   Ljudet var redan från början vasst och lite hårdhänt bearbetat och ljudmixaren var på gång att sätta inofficiellt världsrekord i rundgång när gruppen lite uppgivetlämnade scenen efter en timmes konsert.
   Förband var lokala Voodoo Dolls som spelade, när det var som bäst, snabb och energisk rockabilly som var kul i en halvtimme men knappast i 50 minuter när de bara agerade som förband.

/ Håkan

Singlar#33: SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.

Postad: 2013-03-20 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


SONNY CHARLES & THE CHECKMATES, LTD.: Black pearl (A&M, 1969)

SOM VÄN AV PHIL SPECTORS MÄSTERLIGA PRODUKTIONER på 60-talet hade jag inte svårt att bli fascinerad när han 1969 gjorde comeback på popscenen. På det världsberömt bittra sättet hade Spector lagt ner verksamheten 1966, skrotat skivbolaget Philles och dragit sig undan offentligheten när hans fantastiska produktion av Ike & Tina Turners "River deep mountain high" (1966) inte blev den självklara hit den borde ha blivit. Att bli uppmärksammad 3:a i England räckte inte när det blev en katastrofalt blygsam 88:e-placering i hemlandet USA.
   Men Spector och hans karriär har genom åren haft många liv. 1969 var han tillbaka i ett samarbete mellan Phil Spector Productions och skivbolaget A&M. Men det blev ingen satsning en masse fast den snygga logotypen (se ovan på etikettens högra sida) var så stilig och lovade så mycket. Nej, blott tre artister fick chansen att spegla sig i Spectors skugga under 1969. Kom möjligen alla förpliktelser mot Beatles, "Let it be" och soloskivorna med John Lennon och George Harrison, emellan och störde den egna comebacken?
   The Checkmates Ltd var gruppen som hördes och sågs mest i samband med den här Spector-comebacken. Gruppnamnet har varit kraftigt använt genom tiderna. Redan 1959 hette Emile Fords kompgrupp Checkmates och det har i historien funnits ytterligare sex band under det namnet. Men just amerikanska The Checkmates Ltd hade en något kortare historia som började i Indiana. Upptäcktes 1966 av sångerskan Nancy Wilson, gav ut singlar fram till 1967 som producerades av Wilson, David Axelrod och Kelly Gordon. Den senare producerade också gruppens första album, "Live! at Caesar's Palace" (1967).
   Gruppen, som hade två leadsångare i Bobby Stevens och Sonny Charles, upptäcktes sedan av Phil Spector som utnyttjade de båda sångarnas roller i det sedvanligt välutrustade Wall Of Sound med en stor orkester, körer och ännu större stråkarrangemang. Sonny var förstesångaren men på gruppens första Spector-singel, den fina vemodiga balladen "Love is all I have to give" som släpptes i mars 1969, var det Bobby som sjöng. Han hade också skrivit låten tillsammans med Spector.
   Redan på nästa singel, "Black pearl" som kom bara en månad senare, var det Sonny Charles längst fram vid mikrofonen och han fick också egen credit på etiketten. Ännu en låt, den här skrev jag om för knappt en månad sedan, som behandlar segregation och den svarta kvinnans underlägsna ställning i det amerikanska samhället. Några textrader:
   Black pearl, precious little girl
   Let me put you up where you belong
   Black pearl little girl
   You been in the background much too long
   You been working so hard your whole life through
   Tendin' other people's houses
   Raisin' up their children too
   Hey how about something for me and you


UNDER DET TIDIGA 60-TALET SAMARBETADE Phil Spector ofta med professionella låtskrivarteam, exempelvis Andreoli/Poncia, Barry/Greenwich, Goffin/King och Mann/Weil, och hade nu hittat ytterligare ett, Toni Wine och Irwin Levine.
   På det tidiga 60-talet var det nästan alltid Jack Nitzsche som skrev de fylliga arrangemangen till Spectors popsymfonier men 1969 hade han hittat en ny samarbetspartner på det området, Perry Botkin Jr. Han var en ännu mer rutinerad arrangör (åt bland annat Bing Crosby, Bobby Darin, Cascades ("Rhythm of the rain"), Connie Stevens och Sammy Davis Jr) och filmkompositör.
   Fortfarande var Spector ointresserad av singel-b-sidor. Tidigare på 60-talet envisades han med att lägga anonyma instrumentallåtar på baksidan av hitsinglar så att ingen skulle missa skivans viktigaste låt. Här har han helt struntat i b-sidan. Instrumentala "Lazy Susan", en bossanovajazzig sak, är skriven av Checkmates gitarrist Harvey Trees, producerad av Even-Stevens Productions och saknar helt Spectors magiska fingrar.
   Albumet med Checkmates Ltd, som släpptes på hösten 1969 med singlarna som lockbete, var helt producerat av Spector men en mindre besvikelse ty förutom singel-a-sidorna innehöll skivan inga nyproducerade originallåtar. Förutom singellåtarna var det tre covers på förstasidan, "Proud Mary". "I keep forgettin'" och "Spanish Harlem" och hela b-sidan var hela "Hair"-medleyt. Tredje singeln var de två förstnämnda låtarna som släpptes våren 1970 som då också betydde att Checkmates Ltd var ett avslutat kapitel.
   Övriga singlar i Spector/A&M-samarbetet var Ronettes (med tillägget "featuring the voice of Veronica") med den revanschlystna låttiteln "You came, you saw, you conquered!" och Ike & Tina Turners helt bortglömda Motown-cover " A Love Like Yours (Don't Come Knocking Every Day)".


A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Tyla Gang i sin bästa form

Postad: 2013-03-19 11:25
Kategori: Konserter

Foto: Tommy Sundström
TYLA GANG
Akkurat, Stockholm 17 mars 2013
Konsertlängd: 20:01-20:43 och 21:15-22:05 (92 min)
Min plats: Skiftande


Det var ett väldigt taggat, samspelt och otroligt tajt Tyla Gang som på söndagskvällen avslutade sin Sverigeturné på ett välpackat Akkurat.
   Det var Tyla Gangs mest kända uppsättning minus sjuke basisten Brian Turrington som ställde sig på scen. Sean Tyla i fronten, lille intensive Michael Desmarais bakom trummorna och den mäktige tuggummituggande gitarristen Bruce Irvine från Kanada till höger. Och ny tillfällig basist var John McCoy.

Jag förde inga totala noteringar om låtar under konserten men har försökt analysera den autentiska setlistan (se bild nedan) efter bästa förmåga. Där andraavdelningens inledning med Sean själv på scen i två covers och extralåten, Nirvanas "Breed", inte finns med.




Låtarna:
The young lords
Cannons of the boogie night
Hard road rocker
Dust on the needle
Lost angels
New York sun
Speedball morning
Texas chainsaw massacre boogie
Styrofoam
Runaway

Paus

Willin' (Sean solo)
Hold on (Sean solo)
Don't shift gear
Blood on the radio
Moonlight ambulance
Suicide jockey
Don't turn your radio on
That's rock 'n' roll
Hurricane

Extralåt:
Breed


Bilder: Håkan Pettersson

/ Håkan

Tullamores firade St Patrick

Postad: 2013-03-19 10:09
Kategori: Konserter




TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 16 mars 2013
Konsertlängd: 21:13-22:50 (97 min)
Min plats: Överallt.


Var hämtar dessa gamla gubbar och ung tjej sin energi, humor och otroligs känsla för irländskt klingande folkmusik. Kanske är det i den svarta irländska drycken Guinness fast mer troligt är det nog i de lysande kunskaperna på sina instrument, flöjter, mandolin bouzouki, fiol och Olle Unenges mer än tydligt irländska accent.
   Bandet gav i lördags prov på ännu en blixtrande föreställning där tempot ibland var så uppdrivet att jag nästan blev orolig och blev tvingad att beställa ytterligare en öl.

/ Håkan

Singlar#34: TAGES

Postad: 2013-03-18 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


TAGES: Every raindrop means a lot (Parlophone, 1967)

TAGES HADE 13 LÅTAR PÅ TIO I TOPP MEN "EVERY RAINDROP MEANS A LOT" var märkligt nog inte den mest framgångsrika. Det var däremot genombrottet "Sleep little girl" (1964) och "In my dreams" (1966), två av gruppens snällare balladlåtar. Men i Tages repertoar fast det också många poppiga och rockiga låtar och "Every raindrop means a lot" visade sig paradoxalt nog bli både en ballad och en rockig låt.
   "Every raindrop means a lot" skrevs av alla fem Tages-medlemmarna tillsammans och det hade under flera år visat sig att i gruppen fanns det flera duktiga låtskrivare. Inte bara som ett samlat kollektiv, som på den här singeln, "In my dreams" och "Miss McBaren", utan även på egen hand eller i mindre konstellationer.
   Det framgick inte minst på gruppens tidiga singlar. Sångaren Tommy Blom skrev själv "Sleep little girl", basisten Göran Lagerberg och gitarristen Danne Larsson skrev "I should be so glad", Lagerberg skrev "Don't turn your back" tillsammans med gitarristen Anders Töpel, Larsson skrev själv "The one for you" och Lagerberg skrev själv "So many girls" och "The man you'll be looking for".
   "Every raindrop means a lot" blev alltså en gruppkomposition där producenten Anders Henriksson, som hade jobbat med Tages sedan "The one for you" (augusti 1965) och albumet "Tages" (november 1965), hade stor del i slutresultatet. Henrikssons roll i Tages snabbt utvecklande sound blev allt viktigare på gruppens alltmer avancerade skivinspelningarna. En roll Henriksson otroligt nog hade samtidigt i Shanes och Mascots framgångsrika karriärer.
   Det var Henriksson som föreslog det fascinerade upplägget på "Every raindrop means a lot" att dela in låten i ett långsamt parti (där Blom sjöng) och ett temposnabbare (där Lagerberg stod vid mikrofonen). Ett genidrag minst sagt. Gruppens precis färska trummis, Lasse Svensson som tidigare spelat med Hi-Balls, fick dessutom en direkt framträdande roll när han med sina trummor gav mellanpartiet en speciell karaktär. Ljudet av regn spetsade också till den redan spektakulära produktionen.
   Tages bytte vid den här tiden inte bara trummis utan även skivbolag när de gick från den lilla Platina-etiketten, där även Thor-Erics och senare Flamingokvintetten gav ut skivor, till stora EMI och Parlophone och blev där på sätt och vis skivbolagskollegor med The Beatles.
   "Every raindrop means a lot", som spelades in i januari 1967 och gavs ut i februari, fanns givetvis med på Tages nya album "Contrast" som släpptes i mars 1967. B-sidan "Look what you get", även den inspelad i januari och med Lagerberg vid mikrofonen, fick dock inte plats på den skivan. Det kanske beror på att låten har tydliga likheter med Beatles "She's a woman" fast utan någon stark refräng. Skriven av det nya låtskrivarteamet "F Thokon-F Akon". Några av deras låtar fanns med på förra albumet "Extra Extra". De märkliga låtskrivarnamnen var dock pseudonymer för producent Henriksson och Thorstein Bergman, paret som också levererade låtar till Mascots och Shanes.

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#35: RODS

Postad: 2013-03-15 07:54
Kategori: SINGLAR 100-1


RODS: Do anything you wanna do (Island, 1977)

TÄNK ATT GRUPPNAMNET RODS IDAG LÅTER SÅ HÅRDROCKIGT när det i själva verket är ett tillfälligt namnbyte för Eddie and the Hot Rods. Och banne mig, liknar inte även gruppens kantiga logotype något från den tyngre rockgenren. Det var förmodligen inte namnbytets förtjänst att "Do anything you wanna do" blev en hit (som bäst 9:a hösten 1977). Snarare var det de klockrena kvalitéerna som plötsligt fanns i låtskrivarteamet när Kursaals Flyers-gitarristen Graeme Douglas gjorde entré i gruppen.
   (Bara två år efter "Do anything you wanna do" bildades en amerikansk hårdrockgrupp som hette The Rods...).
   När Douglas i februari 1977 gick med i Eddie and the Hot Rods blev han inte bara bandets femte medlem. Han tog tag i låtskrivandet direkt och gruppens sound förändrades från garage/r&b till alldeles fantastisk poprock. Redan två månader efter sin entré i gruppen satte han sitt namn under en låt med gruppen, singel-b-sidan med den fantastiska titeln "Ignore them (always crashing in the same bar)" skriven tillsammans med producenten Ed Hollis. En låt som också hamnade på nästa album fast med nya titeln "Ignore them (still life)".
   Det som då lät så lovande gott exploderade sommaren 1977 på "Do anything you wanna do", ännu ett Hollis/Douglas-samarbete, som i sin tur nästan garanterade att nästa album från gruppen, "Life on the line", skulle bli en musikalisk, melodisk och låtstark triumf med en majoritet av låtar signerade Graeme Douglas.
   Ändå var Eddie and the Hot Rods en väldigt demokratisk grupp som tillsammans med producenten Hollis arrangerade sina låtar ihop och var noga med att kreditera samtliga medlemmar i gruppen. Förutom Douglas var det Paul Gray, bas, Dave Higgs, gitarr, Barrie Masters, sång, och Steve Nicol, trummor.
   Ed Hollis, för övrigt bror med Talk Talk-sångaren Mark Hollis, var managern som hoppade in som skivproducent.
   Långt senare har Will Birch medgivit att när han skrev "Starry eyes" hade han haft "Do anything you wanna do" i tankarna.
   B-sidan "Schoolgirl love" kom aldrig med på albumet men var en skapelse av det udda låtskrivarteamet Masters/Douglas. En bra, rytmisk och taktfast låt som definitivt borde ha platsat på albumet.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Hellström, Fältskog & påven

Postad: 2013-03-14 17:54
Kategori: Blogg



Tänk att livet kan vara så underbart att det samma vecka som det släpps nya låtar med både Håkan Hellström och Agnetha Fältskog också väljs en ny påve. Dessutom passar hajpade, hatade och hyllade Hästpojken på att släppa sitt nya, tredje album "En magisk tanke" som jag skrev några rader om på eftermiddagen. Ingenting har naturligtvis med varandra att göra men allt drar ändå till sig uppmärksamhet i ett informationsflöde som ökar för varje dag.
   Numera matas vi ofta med smakprov på nya album via smarta marknadsföringsvideor men när det gällde Hellströms och Fältskogs försmak på kommande album som släpptes i veckan valde jag att stänga ögonen och enbart lyssna med öronen på melodi, sång, arrangemang och produktion. Kanske inte alltid i den prioriterade ordningen men det fick mig att lättare koncentrera mig på det som hörs och inte bli distraherad eller känslomässigt förflyttad och uppleva det musikaliska på ett annat sätt.
   I en tid när nästan allt redan är skrivet och framfört är det svårt för många artister, inte bara Håkan Hellström, att presentera något helt nytt. Det är väl därför jag hör både Hellström, Johnossi, Killers och kanske också Springsteen i hans nya "Det kommer aldrig va över för mig", försmaken på nya albumet med samma namn som släpps 17 april.
   Sedan kan ju det här släppet på många sätt aldrig jämföras med "Kom igen, Lena" som premiärspelades på radion just på min 50-årsdags för drygt tio år sedan. Det glömmer jag, Joakim och Tobias aldrig.
   Uppmärksamheten för Agnetha Fältskogs nya singel "When you really loved someone" har vida överträffat det musikaliska resultatet. Det är nostalgi i dess allra blekaste prägel. Agnetha har givetvis en helt godkänd stämma men Jörgen Elofssons låt innehåller alla schabloner som fanns på alla Michael Bolton-skivor på 80-talet. Det tunga artilleriet med pipande syntar, överlastade stråkar och ett allmänt slöseri med resurser gör inte låten bättre.
    Jag blir inte nyfiken på Agnetha Fältskogs nya album "A" som släpps 13 maj.
   Vad gäller påven så har det religiösa aldrig intresserat mig och det närmaste jag har kommit påven är via den amerikanske politiske aktivisten David Peel som 1972 gjorde den John Lennon-producerade albumet "The pope smokes dope", en skiva som var så kontroversiell att den aldrig släpptes i England. Men i min skivhylla står den tryggt mellan Badfingers "Magic christian music" och Peter Framptons "Wind of change".



/ Håkan

Harris, Harcourt & Hästpojken

Postad: 2013-03-14 12:54
Kategori: Skiv-recensioner

ANDI ALMQVIST
Warsaw holiday
(Rootsy)


Malmöpågen Andi känns och har alltid känts internationell i anslaget. Inte direkt engelsk eller amerikansk utan mer europeisk eller som en osannolik kombination av Brecht och Tom Waits. På "Warsaw holiday" är det mer uppenbart än någonsin.
   Andi pendlar mellan ödsligt ekande ballader ("Wormwood", den oerhört vackra "Pornography") och mer utåtriktade låtar ("No" och "Oh la la") utan att bli det minsta konventionell eller ens snegla mot den kommersiella världen. Det överstyrda soundet i "Kinski" och galna saxsolot i "Oh la la" avslöjar att han inte har några som helst ambitioner att bli en bred och folkkär artist. Men däremot kammar han hem många poäng i personlighet.
   "Happy end", sången tillägnad begravningsentreprenören, kanske blir för morbid men Andi kan också skriva och framföra bittra kärlekssånger. Som exempelvis "No more songs for you", stor singer/songwriter-konst, inspelad på en strand med vågsvall till komp.


EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
Old yellow moon
(Nonesuch)


Vilken fantastisk återförening. Och då menar jag inte bara att USA:s mest skönsjungande pärla möter sin gamla Hot Band-kollega i en rad duetter. Nej, här finns det återföreningar i alla hörn. Från just gamla Hot Band-medlemmar (James Burton, Emory Gordy, John Ware med flera) via låtskrivarproffs (Hank DeVito och givetvis Crowell själv) till producenten Brian Ahern (en gång herr Harris) som var ansvarig för alla de klassiska Emmylou-albumen på 70-talet.
   Det är klart att det går att vältra sig i nostalgi och tycka att allt var bättre förr men faktum är att det låter så mycket 2013 om det här att det bara är löjligt att andas om gamla tider. Rutin möter fina röster möter övervägande bra låtar möter många avklädda arrangemang. Resulterar givetvis i en mycket skönt svängande skiva.
   I det här sammanhanget har jag mina klara sympatier för det lågmälda mer balladdominerade materialet. "Open season on my heart", "Dreaming my dreams", "Back when we were beautiful", Patti Scialfas "Spanish dancer" och "Here we are" lyser därför allra starkast men Hank DeVitos inledande lite snabbare "Hanging up my heart" gör inte heller bort sig.


JENN GRANT
The beautiful wild
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)


Det handlar inte bara om så kallade fina och uttrycksfulla röster. De måste ju förmedla något personligt också, befinna sig i ett musikaliskt intressant landskap och ha ett låtmaterial som håller. Jag tycker att kanadensiskan Jenn Grant har allt det där.
   "The beautiful wild", en textrad i låten "The fighter", är ett väldigt njutbart och engagerat album. Där traditionell singer/songwriter-pop möter fräscha, moderna arrangemang och en stundtals både bräcklig och stark röst. Allt inspelat under väldigt livemässiga förhållanden och närvaron, den dallrande energin och det personliga soundet lyfter ofta materialet till höga höjder.
   Jenns låtar har både afrikanska och österländska klanger när hon kryssar fram mellan pojkkören och sitaren. De spektakulära höjdpunkterna heter "I've got your fire" och "In the belly of a dragon".
   Som en extra bonus gör hon dessutom en avklädd och naken version av den gamla "Rocky"-låten "Eye of the tiger" ensam vid pianot som en så kallad magisk hidden track.


ED HARCOURT
Back into the woods
(CCCXL)


På omslaget sitter engelsmannen framför en magnifikt vacker flygel i ett luftigt stort rum och mina förväntningar växer i takt med att jag analyserar fotografiet. Som en stor och mäktig låtskrivare sitter Harcourt och ser ut som han kan skriva samma tidlösa klassiker efter klassiker som en annan Jimmy Webb. Men riktigt så perfekt fungerar inte den musikaliska världen. Där drömmar och förväntningar sällan blir sannspådda.
   Ensam vid pianot och med den lätt nasala rösten behöver inte melodierna vara av klassiskt snitt. Känslan i pianoklangerna, rummets oerhörda akustik och den ibland nästan jazziga atmosfären räcker för att göra hela albumet till en väldigt lättlyssnad och, om du råkar leta efter konventionella hits, tålamodskrävande skiva. För Ed kommer sällan fram till refrängen och låtarna, som ofta är 4-5 minuter, avslutas ofta abrupt och utan final.
   Nej, här dominerar känslorna och Ed blir nog aldrig någonsin en Burt Bacharach eller Hoagy Carmichael. Någon ensam elgitarr ("Mumur in my heart", "Last will and testament") och lite stråkar gör att Ed Harcourt mer tillhör 2000-talet.


AMELIA CURRAN
Spectators
(Blue Rose/Six Shooter/Rootsy)


Amelia härstammar, precis som Jedd Grant ovan, från Nova Scotia i östra Kanada och det är precis som om den karga, kärva och sträva miljön har påverkat hennes sätt att sjunga och skriva låtar. Inte ett namn bland musikerna på skivan är bekant men det gör inte så mycket när mötet med okända Amelia blir så överraskande lyckat.
   Närvaron i de lågmälda arrangemangen är påtaglig, även på den här skivan. men det hindrar inte att röster, stråkar och blås dekorerar snyggt och effektivt. Känslan är genomgående att Amelia Curran sitter där i samma rum som lyssnaren och ger en helt unik och personlig föreställning.
   Hennes tio egna låtar är väl inga melodiska mästerverk, tillhör väl en rätt så traditionell singer/songwriter-genre, men närvaron i rösten och instrumenten ger en levande och personlig upplevelse.


HÄSTPOJKEN
En magisk tanke
(Parlophone/EMI)


Hästpojken, duon Martin Elisson och Adam Bolméus, har på sitt tredje album definitivt skakat av sig punkstämpeln som så tydligt präglade debuten "Caligula" (2008). Redan på förra skivan "Från där jag ropar" jämförde jag det musikaliska soundet med ABBA och nu hör jag, möjligen lite förblindad av den klassiska Parlophone-etiketten, nästan Gyllene Tider-vibrationer. Kanske är det sommartemat i inledande "Sommarvin" eller Elissons allt bättre sjungande som lurar.
   Här finns också några slagkraftiga refränger, förstärkta av ba-ba-ba-hitmässiga detaljer, men som allmänna melodisnickrare är duon inte i klass med Gessle. Sedan är ju texterna på en helt annan nivå. Det blir liksom mer Noice än Gyllene Tider av Hästpojken.
   "En magisk tanke" är ett genomgående bra hantverk om än inte magiskt. Några toppar, "Sommarvin", den lite lugnare "Något stort för dig" och "Imperial", på ett album som dock inte ger samma avtryck som Hästpojkens tidigare skivor.

/ Håkan

Jordnära Marriott

Postad: 2013-03-14 07:59
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

STEVE MARRIOTT & PACKET OF THREE
Rockmagasinet, Örebro 9 mars 1986


Strax efter halv tio i söndagskväll äntrade Steve Marriott Rockmagasinets scen tillsammans med sitt band Packet Of Three. Han förklarade inledningsvis att influensan slagit till i bandet men under 50 minuters konsert visade varken bandet eller Marriott några svaghetstecken. Däremot gick den lilla men mycket entusiastiska publiken miste om några extralåtar.
   Steve Marriotts karriär är inne på sitt tredje decennium men den forne ungdomsidolen från 60-talet har klarat åldrandet med värdighet. Man kunde ana fårorna i hans ansikte men det är fortfarande ett osvikligt engagemang i hans framtoning.
   Nu som tillbakadragen soloartist har han återvänt till alla sina rötter och konserten innehöll en mängd covers och/eller rhythm & blues-inspirerade låtar.
   Ray Charles "Hallelujah I love her so", Jerry Reeds "Shame shame shame" och "I don't need no doctor" mixades med låtar från både Humble Pies och Small Faces repertoarer till publikens påtagliga glädje.
   Packet Of Three var ett tätt och rutinerat band som med minimala medel gav Marriott ett maximalt komp. Marriott hade en röst som slet hjärtat ur kroppen men var även en god gitarrist.
   Förra gången var det Wishbone Ash, nu var det Steve Marriott som beundransvärt tagit en minskad masspopularitet på rätt sätt och accepterat de små klubbarna. Det var ingen märkvärdig tillställning men ett bevis för att jordnära rockmusik behövs även 1986.

/ Håkan

Singlar#36: ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN

Postad: 2013-03-13 07:53
Kategori: SINGLAR 100-1


ULF LUNDELL & STUDIOMAFFIAN: Bergets topp (Parlophone, 1978)

ULF LUNDELL SKIVDEBUTERADE 3 SEPTEMBER 1975, med albumet "Vargmåne", men det skulle dröja drygt tre år innan han skulle släppa sin första singel, "Bergets topp". Efter tre studioalbum, ett livealbum, åtskilliga turnéer med Nature som kompband och en aktuell sommarturné med ett tillfälligt band med studiomusiker var det alltså i augusti 1978 dags att gå in i studion och spela in en ny Ulf Lundell-låt för en singel.
   Efter år av intensivt turnerande var Lundell sommaren 1978 ordentligt trött på att befinna sig på vägarna. Han hade på våren släppt sin dittills största försäljningssuccé på skiva, "Nådens år", och befann sig nu på en inte fullt lika framgångsrik turné som med några få undantag utspelade sig i de svenska folkparkerna.
   Undantagen var dels en tv-sänd gala från Johanneshovs Isstadion 19 augusti och dels en inomhuskonsert på Prisma i Örebro 23 augusti som jag recenserat här. Lundell valde att premiärspela sin kommande singel vid båda tillfällena och någonstans runt de här datumen spelades "Bergets topp" också in i EMI Studios i Stockholm med Björn Boström som tekniker.
   Turnébandet och killarna på inspelningen är identiska och har också fått en tämligen unik credit på en Lundell-skiva och stoltserar under gruppnamnet Studiomaffian, både som kompband och producenter.
   Efter åren med det fasta samarbetet med gruppen Nature blev det sommaren 1978 aktuellt med ännu en fast konstellation i ryggen på Lundell, det närbesläktade Wellander & Ronander Band. Ett band som hade bildats för att vara ryggraden i inspelningen av Wellander & Ronanders första och enda album som spelades in i december 1977 och januari-februari 1978. När skivan sedan släpptes i april gjorde de en kort turné innan Lundellturnén inleddes i juli.
   Samarbetet Ulf Lundell och Nature hade avslutats sommaren 1977 och nu var alltså parhästarna Lasse Wellander och Mats Ronander tillbaka bakom Lundell. Tillsammans med de övervägande rutinerade musikerna som Stefan Nilsson, piano och moog, Kay Söderström, orgel, Rutger Gunnarsson, bas, och Rolf Alex, trummor.
   Det finns uppgifter om att Stefan Nilsson inledde turnén men på slutet ersattes av Kay Söderström men på klippet nedan från Johanneshov finns båda med precis som på singelinspelningen. Däremot var det bara Söderström när Lundell och bandet kom till Örebro några dagar senare.

HÖSTEN 1977 VAR DET PREMIÄR FÖR MATS RONANDER som gitarrist när han spelade i Pugh Rogefeldts band och nu började han bli allt säkrare på sitt instrument. Parallellgitarrerna som han och Wellander exekverar i introt på "Bergets topp" och även senare har givit låten hela dess musikaliska profil. Dessutom är Ronander i högsta grad delaktig på sång på samma sätt som han under åren gjorde när Nature kompade Lundell.
   Låt vara att studioinspelningen av "Bergets topp" idag låter lätt daterad men som låt, text och melodi, är den i mina öron en Lundell-klassiker som aldrig riktigt fått ett erkännande. Inte ens av upphovsmannen själv som inte tyckte låten platsade på den stora samlingen "Livslinjen" (1991) och inte heller på ytterligare senare samlingsalbum. Den finns egentligen bara återutgiven på samlingsskivan "Preskriberade romanser" (1981), med det perforerade omslaget som för övrigt är identiskt med "Bergets topp"-omslaget, där han samlat ihop några singlar, b-sidor och udda spår.
   På den skivan har Lundell beskrivit "Bergets topp" så här: "Inspelad mitt under brinnande turné nån gång för länge sen och det hörs, det hörs. Ronander ylar snyggt tycker jag".
   Även b-sidan "Sista porten" finns också med på nämnda samling och beskrivningen låter: "Gessles favorit. Kanske har han setat där själv på den där krogens glasveranda och dyster skådat ut över Nissans regndroppsfebriga yta. Stilla flyter Nissan, javisst. Men det är längesen, längesen; nuförtiden vet väl alla vad dom ska göra eller vart dom ska gå, i alla fall vet vi som fyllt trettio det eller?".
   "Sista porten" är en magnifik sololåt av och med Lundell med bara en akustisk gitarr och ett munspel till hjälp. Hela 8:04 lång, 10 verser och några refränger. Den första i raden av många, många klassiska unika singel-b-sidor från Lundell. "Barn", "Rosedale boogie" och "Natt" hette de närmaste.


A-sidan kommer 15:40 in i YouTubeklippet:


B-sidan:


/ Håkan

Lars Bygdéns nya animerade video

Postad: 2013-03-12 14:54
Kategori: Filmklipp



Nu har den inledande låten, "The hole", från Lars Bygdéns kritikerrosade album "LB" begåvats med en animerad musikvideo. Filmen är animerad Emil Gustafsson Ryderup där vi får följa den sorgesamme huvudkaraktärens resa genom en mörk fantasivärld. En melankolisk låt som tangerar Christian Kjellvanders musikaliska värld och han gästar mycket passande på just den här låten.
   Emil Gustafsson Ryderup är en ung prisvinnande kortfilmsregissör och animatör. Hans filmer har rönt stor uppmärksamhet bl.a. vid Fantasia Film Festival i Montreal och Chicago International Film Festival. Videon kommer att utvecklas vidare till en kortfilm som kommer att ha premiär på Göteborgs Filmfestival 2014.
   Redan ett år innan Bygdén släppte sitt album var han i Örebro tillsammans med Richard Lindgren, på den turné de tillsammans genomförde genom landet, och premiärspelade "The hole". Både på den mindre officiella skivbutiksspelningen på Najz Prajz och senare på kvällen i konserten.

/ Håkan

"Great!"

Postad: 2013-03-12 07:58
Kategori: Skiv-recensioner


SAM GOMM
Great!
(Gommsongs)


Den andra generationen Gomm jobbar på med sin karriär. Ian Gomms son Sam har Holland som utgångspunkt men inspirationen från far är både bokstavlig och känslomässig. Sam har spelat in sin nya ep i Wales, pappa är producent och har även varit med och skrivit två låtar plus att han spelar gitarr på inspelningen. Inte nog med det: Det snyggt tecknade omslaget på skivan är gjort av holländaren Nick Kaptein precis som han gjorde till Ian Gomms "Rock'n'roll heart"-album för tolv år sedan.
   Sam Gomms förra ep släpptes redan 2006, jag recenserade den här, och det är väl inte bara förändringen av artistnamn (från Sammy G till Sam Gomm) som gör känslan på nya skivan lite seriösare, lite bättre och lite mer intressant.
   Skivan är inspelad i djupaste Wales, i Llanerfyl, med bland annat Clive Gregson som exklusiv gäst, han spelar både gitarrer, orgel, dragspel, mandolin och ukulele på ep:n.
   Förstalåten "Inside my head", som får betecknas som det fräckaste inslaget av de tre låtarna, har Sam skrivit själv och har ett fräscht poprocksound med en bitande refräng och härliga gitarrklanger.
   "Rock my heart" har en tuffare titel men är musikaliskt lite snällare. Skriven tillsammans med pappa Ian och tangerar väl just hans lite mer smeksamma domäner. Men det är ju en melodi med stor och tydlig potential.
   "Summer", skivans andra Ian/Sam-samarbete, tangerar snarare Ronnie Lanes lantliga och lättsamma musikaliska sfär. En luftig, engelsk och med den titeln inte överraskande somrig poplåt där ukulelen understryker lantmiljön. Som just nu gör allt för att övervinna kylan utanför fönstret.

Skivan går att beställa här. Där det även går att lyssna på smakprov från skivan.

/ Håkan

Singlar#37: NEIL YOUNG and GRAHAM NASH

Postad: 2013-03-11 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


NEIL YOUNG and GRAHAM NASH: War song (Reprise, 1972)

NÄR VI PRATAR NAMN SOM CROSBY, STILLS, NASH OCH YOUNG är det långtifrån den homogena gruppen jag tänker på. Nej, för mig är CSNY i första hand fyra soloartister som i olika kombinationer har råkat samarbeta med varandra till och från under olika tider. Därför blev duon David Crosby och Graham Nash den kanske naturligaste och vanligaste duon av de fyra men Neil Young och Stephen Stills, en gång i tiden kollegor i Buffalo Springfield, gjorde också ett uppmärksammat album och en turbulent turné tillsammans. Fast med handen på hjärtat var det väl bara Young-låtarna som höll måttet i det samarbetet.
   Att länka Graham Nash tillsammans med Neil Young är däremot en ganska udda kombination. Kvartettens vänaste röst möter kvartettens klart vildaste gitarrist men det finns ändå sociala paralleller i de båda artisternas raka protester mot krig och elände i världen. Och det var just den gemensamma ståndpunkten som förde fram temat i antikrigslåten "War song".
   Young och Nash delar förvisso credit på etiketten, där även Youngs kompband Stray Gators står med lite mindre stil, men låten är skriven av Young själv, skivan är utgiven på Youngs skivbolag Reprise och soundet med sin baktakt är väldigt typiskt Neil Young. Innehållet i låten och på skivan, som gavs ut i juni 1972 en bitsk kommentar om Vietnamkriget och för att stödja George McGoverns presidentvalskampanj mot Richard Nixon, ligger ju även helt i linje med fredsaktivisten Graham Nashs referenser.
   Sedan engelsmannen Nash kom till USA i slutet på 1968 hade protestlåtar legat nära hans hjärta. Han var dessutom kärnkraftsmotståndare och politisk aktivist. Ämnen han gärna tog upp i egna sånger som "Immigration man", "Military madness" och "Chicago".
   I vanlig Neil Young-anda spelades "War song" in med kort varsel 22 maj 1972 och gavs ut bara en månad senare. Det var något liknande när han två år innan, efter en liknande snabb process, gav ut "Ohio" på en singel tillsammans med sina CSN-vänner.

NÄR "WAR SONG" SLÄPPTES HADE DUON Graham Nash/David Crosby precis introducerats med sitt första album tillsammans och Neil Young firade sin kanske största succé i hela sin karriär med "Harvest"-albumet och "Heart of gold"-hitlåten. Men Young har ju aldrig varit så uträknat strategisk utan har väldigt ofta handlat spontant, extremt kvickt och nästan oöverlagt. Därför hade han inga problem att spela in och ge ut en så krigskritisk låt medan den snälla kärlekssången "Heart of gold" ockuperade försäljningslistorna.
   Jag vill ju som sagt jaga de unika singlarna, de exklusiva singellåtarna och udda singelögonblicken på den här listan och "War song" är verkligen exklusiv ty när den efter utgivning såldes slut pressades ingen ny upplaga och har inte funnits tillgänglig förrän 2009 på Youngs mastodont-cd-box "The Archives Vol. 1 1963–1972".
   På "War song" kompas Young/Nash alltså av Stray Gators, ett gruppnamn som Young gav de rutinerade musikerna under "Harvest"-inspelningarna. Hans gamle vän Jack Nitzsche spelar piano och de övriga medlemmarna är Ben Keith, steelguitar, Kenny Buttrey, trummor, och Tim Drummond, bas. De turnerade även med Young i januari-februari 1973.
   Det satt ovanligt många personer i inspelningsstudions producentstol när "War song" spelades in. Förutom Young själv och Elliot Mazer ( som stod bakom det mesta på "Harvest") fanns där också nya namn som L.A. Johnson och Tim Mulligan som skulle figurera på framtida Young-skivor
   Singel-b-sidan var en ren Neil Young-låt, "The needle and the damage done" som producerades av Young och teknikern Henry Lewy, som hämtats från "Harvest"-skivan och redan tidigare på våren 1972 figurerat som b-sida på "Old man"-singeln. En liveinspelning, från 31 januari 1971 i Royce Hall, UCLA, som med tiden blivit klassisk som både sång och för publikreaktionen som brukar inträffa mitt i låten. Den skrevs om Crazy Horse-gitarristen Danny Whittens heroinberoende och inspelningen gjordes när Whitten levde men låten har efter 18 november 1972, den fatala dagen då Whitten dog av en överdos, på konserter ofta presenterats av Young med orden "I am not a preacher, but drugs killed a lot of great men".
   "War song" gavs aldrig ut på singel i England.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#38: DR FEELGOOD

Postad: 2013-03-08 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


DR FEELGOOD: Milk and alcohol (United Artists, 1979)

DEN HÄR LISTAN SAKNAR FÖR ÖGONBLICKET KONSEKVENS. Min ursprungliga intention var att fylla listan med genomgående unika singlar och inte fullt så kommersiellt framgångsrika singlar. "Milk and alcohol"-singeln är varken det ena eller det andra. Det är Dr Feelgoods kommersiellt mest framgångsrika singel (som bäst 9:a i England) och både a- och b-sidan hade, när skivan kom ut i januari 1979 (fast det står 1978 på etiketten...), funnits på skiva i tre månader som spår på gruppens album "Private practice".
   Dr Feelgood var ju allra främst en liveattraktion och hade ingen ambition att vara en hitmaskin men just på den här låten fungerar det alldeles utmärkt. Och den kanske största förklaringen är nytt blod och nya förutsättningar. Sedan april 1977 hade gruppen en ny gitarrist, John Mayo som gruppens sångare Lee Brilleaux omedelbart döpte om till Gypie, som kom in och ersatte originalmedlemmen Wilko Johnson. Det var den amerikanske sångaren George Hatcher som introducerade Mayo för Brilleaux.
   Mayo kanske inte hade Wilkos utstrålning (vem har det?) men kom in som en färgstark gitarrist men blev också en viktig låtskrivare i gruppen. Redan på första albumet tillsammans, "Be seeing you" (oktober 1977) hade Mayo del i de flesta originallåtarna och "Hi-rise" skrev han dessutom själv.
   Inför nästa album, "Private practice", hamnade Mayos gitarr och låtar än mer i centrum och skulle på en av albumlåtarna, just "Milk and alcohol", spela huvudrollen tack vare ett av hans gitarriff som sedan fick en text av Nick Lowe. Lowe hade samarbetat med Feelgoods tidigare både som låtskrivare och producent och nu skrev han en text inspirerad av John Lee Hooker och en egen upplevelse:
   White boy in town
   Big black, blue sound
   Night club, I paid in
   I got a stamp on my skin

   Main attraction dead on his feet
   Black man rhythm with a white boy beat
   They got him on milk and alcohol
   They got him on milk and alcohol


Texten har sin upprinnelse i USA när både Feelgoods och Lowe var där och den mest populära drinken var en mix på kaffe med mjölk och den mexikanska likören Kahlua. Dessutom såg de under besöket en konsert med John Lee Hooker som i en av sina låtar ("It serves you right to suffer") sjöng om mjölk, grädde och alkohol. Allt blev för Lowe en uppenbar inspiration till en ny låttext.
   När "Milk and alcohol" blev en singel pressades den i flera olika färger på vinylen, både svart, brun och vit och omslagsdesignen baserades på en flaska Kahlua.
   Nick Lowe hade producerat "Be seeing you" men nya albumet "Private practice" skulle först produceras av skivbolagets husproducent Martin Rushent, som dock blev sjuk, men kom sedan att produceras av den hittänkande amerikanen Richard Gottehrer med lång rutin både som låtskrivare och producent.
   B-sidan "Every kind of vice", som också var hämtad från albumet, var däremot inte producerad av Gottehrer utan något som blivit kvar efter Rushents inledande inspelningar. Han var en tekniker som hade blivit het producent åt artister som Stranglers, Buzzcocks och Ian Gomm. Låten var ett tillfälligt samarbete Feelgood/Rushent och skrevs återigen av Mayo, nu tillsammans med Feelgoods-sångaren Lee Brilleaux, och baseras ännu en gång på ett framträdande riff.
   1989 spelade Dr Feelgood överraskande in en ny version av "Milk and alcohol", nu med tillägget "(New recipe)" i titeln, producerad av Dave Edmunds. Med mer eko, fetare gitarrer, långa solon och överhuvudtaget ett mer kommersiellt sound.
   Mats Ronander har gjort en i sammanhanget intressant och väldigt udda cover på "Milk and alcohol" med text av Mats själv, "Mjölk och alkohol" som finns med på hans debutalbum "Hård kärlek" (1981). Arrangerad av Mats tillsammans med Stefan Nilsson och Åke Sundqvist där Nilssons lager av syntar spelar en stor roll vid sidan av Mats gitarr.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Alvin Lee (1944-2013)

Postad: 2013-03-07 10:02
Kategori: Minns

Alvin Lee är död och det förväntas kanske att jag hyllar gitarristen, låtskrivaren. sångaren och engelsmannen för hans ledarskap i Ten Years After. Men den lite hårdare, lite bluesigare, gruppen med sina ofta oändligt långa låtar hade aldrig ett hem på min skivhylla.
   Nej, mina tydliga Alvin Lee minnen ligger senare i tiden men ändå inte efter Ten Years Afters splittring 1974. Men alla mina beröringspunkter med Lee har alltid haft ett samband med George Harrison.
   1973, medan Ten Years After fortfarande existerade, gjorde Alvin Lee överraskande ett duettalbum med amerikanen Mylon LeFevre som kom från ett udda håll i gospelmusiken. Tillsammans gjorde de "On the road to freedom", ett akustiskt baserat album dock inte utan elgitarrsolon, dit Harrison hade skänkt låten "So sad (no love of his own)" där han också spelar, under pseudonymen Hari Georgeson, slidegitarr. Harrison skulle ett år senare släppa samma låt på sitt eget album "Dark horse".
   Lee/Harrison-kopplingen fortsatte 1986 på Lees soloalbum "Detroit diesel" där Harrison, nu under sitt rätta namn, spelar slide på "Talk don't bother me". På "Zoom" (1992) sker samma sak på låten "Real life blues" och på "Nineteenninetyfour" (1993!) gästar Harrison åter med sin slide på både "The bluest blues" och den gamla Beatles-låten "I want you (she's so heavy)".
   Det är mina minnen av Alvin Lee som musikaliskt stod med båda fötterna i bluesrocken men var också öppen för andra stilar.
   Alvin Lee dog oväntat igår 6 mars 2013 under en rutinoperation.

/ Håkan

En god turné

Postad: 2013-03-07 07:58
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/2 1986.

JOHAN LINDELL & PASSAGERARNA
Rockmagasinet, Örebro 29 januari 1986


Skådespelaren Johan Lindell befinner sig på en rockscen för första gången. Med tolv år på teaterscener bakom sig var det ändå rutinen som lyste igenom.
   Bakom sig hade han gruppen Passagerarna med idel kända ansikten. Men Alsing, Öfwerman och Co gav mer på Rockmagasinet i onsdagskväll än de någonsin gjort i tidigare sammanhang.
   Turnén med Lindell, som fått det passande namnet Den Goda Turnén, är ett kärleksbarn som efter mycket lång graviditet nu äntligen får se dagens ljus. Efter fyra kritikerrosade album fanns det gott om låtar att välja.
   Det är alltid en risk att turnera med ett så studiopräglat material i bagaget. Men Johan Lindell och Passagerarna slog den lättviktiga syntpopen i spillror i sin jakt på en helt egen nisch i det svenska rocklivet.
   Vilken kraft och vilken musikalitet detta band utstrålade samtidigt som ljudet var något av det bästa jag någonsin har hört på Rockmagasinet. Även Johan överraskade stort som sångare, har en kraftfull stämma som tydlig förmedlade sin speciella poesi i både tuffa och smäktande arrangemang.
   Scenrepertoaren var ovanligt heltäckande med låtar från alla hans skivor som avslöjade att det finns en viss linje i hans hobbykarriär som sångare.
   En viss utveckling kan skönjas på skivorna men live, med många nya arrangemang, var det en jämn och bra konsert helt utan svackor.
   Kvällens stora överraskning var Passagerarnas egen låt, "Vi är vingar" deras nya singel, har förutsättning att bli en hit och Mats Persson, vanligtvis briljant slagverkare, hade en personlig och bra röst.

Johan Lindell, sång
Pelle Alsing, trummor
Tommy Cassemar, bas
Micke Jahn, gitarr och sång
Mats Persson, percussion och sång
Clarence Öfwerman, keyboards

Låtarna:
Det låter som regn
Två ton segel
Vi faller
Lämna nånting kvar
Stenen
Blöta marmorgolv
Vi är vingar (Passagerarna)
Hans ögon (Passagerarna)
Bete
Den stora björnen
Vår man
Vägg i vägg
Jernhästen

Extralåt
Pålkran

/ Håkan

Örebro-London-Örebro

Postad: 2013-03-06 18:26
Kategori: Blogg

Boende: Puben Kings Arms i Hampton Court.



Fotboll: Chelsea-West Bromwich. 1-0, dessvärre.


Orkidéutställning: Kew Gardens



Denmark Street, måndag kl 14:10.


Klassisk rockadress: 1 Kew Road, Richmond.


/ Håkan

Singlar#39: TONY JOE WHITE

Postad: 2013-03-06 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


TONY JOE WHITE: Willie and Laura Mae Jones (Monument, 1969)

LYSSNA OCH JÄMFÖR OCH DU TROR ATT TONY JOE WHITE och John Fogerty var grannar och uppvuxna i Louisianas djupaste träskmarker. Soundmässigt fanns det runt 1970 många paralleller mellan White och Creedence. Men släktskapet var en illusion. Medan White mycket riktigt har Louisiana-blod i sina ådror, född i staden Goodwill, var Fogerty född i San Francisco och uppvuxen i Kalifornien och swamprocksoundet han dekorerade sina låtar med var enbart en gimmick.
   Tony Joe White fick sitt stora genombrott i Sverige hösten 1969, närmare bestämt 28 november, i Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen med Monica Zetterlund, Lasse Åberg och Ardy Strüwer. Där gästade White och fick stor respons hos både konventionella tv-tittare och mig denna fredagkväll. Nej, jag minns inte exakta datumet men googlade mig fram till det här imponerande klippet och kunde därmed återkonstruera minnet när T J White kom in i mitt liv.
   Samma månad släpptes mycket lägligt Whites andra album "...Continued" som blev den första skiva jag ägde med honom. Men naturligtvis letade jag mig tillbaka i hans karriär och behövde inte leta länge ty bara fyra månader innan hade White släppt sitt debutalbum "Black and white". Som första spår på Whites första album dyker singeln "Willie and Laura Mae Jones" upp.
   En låt som märkligt nog aldrig släpptes på singel med White i hemlandet USA. Men det berodde nog mest på att då framgångsrika Dusty Springfield hittat låten tidigt och gav ut den på singel redan i juni 1969. Samma månad släppte White, till liten uppmärksamhet, däremot sin låt på singel i Europa.
   Men det var ännu tidigt i Whites karriär och det skulle dröja ett drygt halvår innan framgångarna kom och hans låtar upptäcktes både här och där. Elvis Presley gjorde "Polk salad Annie", en låt från Tony Joes första album, till en Topp 10-hit och Brook Benton hittade "Rainy night in Georgia" på andra albumet.
   Tony Joe själv letade sig också in på svenska Tio i Topp i januari 1970 med singeln "Roosevelt And Ira Lee" och andra albumet "...continued" låg till och med 3:a på den svenska försäljningslistan.
   Tony Joe Whites två första album spelades in på kort tid 1968 där han var omgiven av idel ädel adel av musiker, arrangör och producent. Tony Joe sjöng och spelade gitarr och munspel och kompades av David Briggs, piano och orgel, Jerry Carrigan, trummor, Norbert Putnam, bas, och Chip Young, gitarr.
   Producenten hette Billy Swan som flera år senare, 1974, skulle starta sin egen artistkarriär med hitlåten "I can help". Han producerade samtidigt även Dennis Linde och skrev låtar åt andra. Den viktiga arrangörsrollen på Whites skivor spelades av rutinerade Bergen White som hade gjort samma sak åt Esther Phillips, James and Bobby Purify och Willie Nelson. På "Willie and Laura Mae Jones" ger både blås och stråkar en speciell karaktär åt arrangemanget till den engagerande texten om rasrelationer i den djupa amerikanska södern. Textrader som i viss mån förklarar albumtiteln "Black and white":
Willie and Laura Mae Jones
   Were our neighbors as long time back
   They lived right down the road from us
   In a shack just like our shack

   We worked in the fields together
   And we learned to count on each other
   When you live off the land
   You don't have time to think
   About another man's color


   B-sidan var en cover, Slim Harpos "Baby scratch my back" (skriven under hans riktiga namn James Moore), även den hämtad från "Black and white"-albumet. Munspelet i centrum och Tony Joe pratar sig igenom texten. Originalet är från 1965 och släpptes då på singel med låtskrivaren själv.


A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#40: THE MEN THEY COULDNT HANG

Postad: 2013-03-04 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


THE MEN THEY COULDN’T HANG: Greenback dollar (Demon, 1985)

HISTORIEN OCH BAKGRUNDEN TILL THE MEN THEY COULDN'T HANGS NAMN är både fascinerande och intressant. Jag har i flera artiklar på den här sidan, här, här och här (diskografin) beskrivit mina upplevelser på konsert med bandet och även detaljerat berättat om deras historia så vi behöver inte återvända till den ännu en gång. Däremot kan vi poängtera att The Men... vid den här tidpunkten i mitten på 80-talet innehöll en tjej...
   Gruppen var ju en av få som gav ut skivor på Elvis Costellos lilla etikett Imp Records som existerade mellan 1983 och 1986. Flitigast var chefen själv men också udda namn som Agnes Bernelle, framtida Pogues-medlemmen Philip Chevron och alltså TMTCH (som vi hädanefter av praktiska skäl kallar kvintetten här).
   Efter sina två första singlar, "Green fields of France" och "Ironmasters", och debutalbumet "Night of thousand candles", lämnade de Imp för det närbesläktade Demon där de faktiskt bara gav ut en singel, dagens huvudroll med andra ord, innan gruppen gick vidare till konventionella skivbolag som MCA, Magnet och Silvertone.
   Men innan de försvann in i den lite mer opersonliga och ofrånkomligt kommersiella världen kom "Greenback dollar" som en liten favorit och höjdpunkt och något av kulmen på gruppens spektakulära karriär fast det handlar om en cover på en mer än 23 år gammal amerikansk låt. Att sedan Nick Lowe ryckte in som tillfällig producent har ju inte direkt försämrat oddsen för att skivan ska låta bra och hitmässig. Men någon listplacering lyckades TMTCH aldrig få med den här singeln.
   Den vanliga 7"-singeln har två Lowe-producerade spår, a-sidan "Greenback dollar" och en nyinspelad version av "Night to remember" från gruppens första album (fast då var titeln exakt "A night to remember"). Jag råkar äga maxisingelvarianten med ytterligare två spår som inte Lowe varit ansvarig för utan är producerade av gruppen tillsammans med för mig okände Harold Burgen.

"GREENBACK DOLLAR" ÄR EN LÅT FRÅN 1962 inspelad och utgiven av mannen som skrev den, Hoyt Axton. Vid den här tidpunkten var Hoyt mest känd som sonen till hon (Mae Boren Axton) som var med och skrev Elvis Presleys "Heartbreak hotel". Hoyt hade precis inlett sin egen karriär som artist och på första albumet, "The balladeer" liveinspelad på The Troubadour i Hollywood, finns just "Greenback dollar". Men låten skulle få så mycket mer uppmärksamhet året efter när The Kingston Trio skulle få en jättehit, en klassiker, med nämnda låt.
   Då hade Axton en medkompositör till "Greenback dollar", kompisen och folkmusiksångaren Ken Ramsey. Ett namn som trollats bort med tiden...
   Hoyt Axtons artistkarriär peakade i början på 70-talet men framgångarna som låtskrivare överträffade allt med god marginal. Han blev ju något av huvudleverantör av låtar till Three Dog Night men skrev också låtar till Steppenwolf och Ringo Starr (Axton spelade in sin "No no song" ett år efter Starr).
   "Greenback dollar" är i TMTCH:s skapelse inte oväntat rockigare, tajtare, modernare och cowpunkigare än Kingston Trios snälla 60-talsversion.
   Fram till sent 1987 var det originalsättningen av The Men They Couldn't Hang som spelade in skivorna. Det vill säga Paul, Cush, Swill, Shanne och Jon, en blandning av förnamn, efternamn och smeknamn, som gruppen alltid presenterades som. Det vill säga Paul Simmonds, gitarr, bouzouki och keyboards, Stefan Cush, gitarr och sång, Phil "Swill" Odgers, gitarr, tin whistle, melodica och sång, och Jon Odgers, trummor. Väldigt ofta skrev de låtarna kollektivt där Simmonds fick en personlig credit som textförfattare medan musiken skrevs av gruppen tillsammans under namnet TMTCH.
   Av maxisingelns fyra låtar är två original, "Night to remember" (här i en tuffare version med ett vasst gitarrsolo som inte finns på deras första inspelning) och "The bells", en låt gruppen spelade in på nytt till sitt andra album.
   "Hell or England" är skriven av den irländske låtskrivaren Philip Gaston och sedan arrangerad av TMTCH. Gaston var en gång i tiden manager åt Shane MacGowans första band The Nips och har skrivit en låt, "Navigator", som finns med på Pogues album "Rum, sodomy & the lash".

A-sidan:


"Night to remember"


"The bells"


/ Håkan

Singlar#41: BASSE WICKMAN

Postad: 2013-03-01 15:19
Kategori: SINGLAR 100-1


BASSE WICKMAN: Son of Cathy's clown (Parlophone, 1980)

NÄR JAG UNDERSÖKER BAKGRUNDEN TILL DEN HÄR LEGENDARISKA singeln upptäcker jag hur ofta namnen Basse Wickman och Mikael Rickfors nämns i ett och samma sammanhang. Inte nog med att de är så gott som lika gamla, de har lika långa och brokiga karriärer bakom sig och deras vägar har korsats ett antal gånger. Och just på den här singeln har deras samarbete gått till den svenska pophistorien. En unik singel där det inte fanns något albumprojekt i sikte när den producerades.
   Jag läser Basses mycket underhållande text i cd-häftet till samlingsskivan "Revisited" (2005) där han berättar att han första gången träffade Rickfors 1968 när han var medlem i Bamboo. Wickman var också på gång att gå med i den gruppen.
   Nästa gång Wickman och Rickfors samarbetade var 1974 när Rickfors hade lämnat Hollies och kommit tillbaka från England. Den akustiska trion Wickman, Rickfors och Finberg, med Lasse Finberg, gjorde en turné tillsammans och fanns också med på Basses andra album "Till love comes around" (1974).
   Rickfors inledde sin solokarriär 1975 men dök upp på Basse Wickman Bands album (1976) och körade flitigt för att året därpå producera Basses nästa soloplatta, "Rhythm of the west" (1977). Vilket följdes av en mellanperiod för Basse med låg eller ingen aktivitet tills han fick diverse demos från Rickfors i sin hand och föll direkt för "Son of Cathy's clown".
   Inspelningarna inleddes med engelsmannen John Groves, som spelade keyboards med och producerade The Radio och Boppers bland annat, som producent men avslutades med Rickfors själv som producent. Därav kombinationen Rickfors/Groves som producenter på den här singeln.
   I kompet på "Son of Cathy's clown" finns basisten Hans Olsson och keyboardisten Eric Strandh som också var med på "Rhythm of the west"-inspelningarna. Båda hade tidigare spelat i Sweet Wine där även Dougie Lawton, som också körar här, var med. Förutom allestädes närvarande Rickfors, som även spelade gitarr, fanns också Basses syster Maria i kören. Och trummis var irländaren John Donnelly från Scafell Pike.
   Basse var ju en vän av countryrock och fick här chansen att utvidga det begreppet på "Son of Cathy's clown" som Rickfors har skrivit tillsammans med sin textförfattarkollega Hasse Huss. 1981 gjorde Rickfors själv en version av låten på sitt "Tender turns tuff"-album. En rockigare och mer handfast variant.
   Uppmärksamheten kring Basse Wickmans comebacksingel, som också fanns med på samlingsskivan "Parlophone Pop" (1980), gjorde att han tog upp sin karriär igen och det resulterade året därpå i det Rickfors-producerade albumet "Sailing down the years".
   Singel-b-sidan "Brown eyed girl" var en kvarglömd diamant från "Rhythm of the west"-inspelningarna med gitarristen Rolf Färdigh och trummisen Thomas Rydberg, som en gång spelade med Nature, i kompet . En Van Morrison-cover från 1967.
   "Son of Cathy's clowen" var utgiven på den då i Sverige återlanserade klassiska Parlophone-etiketten. I ett sedvanligt snyggt Kjell Andersson-designat omslag traditionellt utformat efter 60-talsmodell.
   Basse meddelar också i ett mejl att dessvärre finns inte Hans Olsson, Erik Strandh (den rätta stavningen enligt Basse) och Thomas Rydberg i livet längre. Basse berättar också att inspelningen av "Son of Cathy's clown" inledningsvis var väldigt "stormig"...

A-sidan:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.