Blogginlägg från 2013-03-06

Örebro-London-Örebro

Boende: Puben Kings Arms i Hampton Court.



Fotboll: Chelsea-West Bromwich. 1-0, dessvärre.


Orkidéutställning: Kew Gardens



Denmark Street, måndag kl 14:10.


Klassisk rockadress: 1 Kew Road, Richmond.


/ Håkan

Singlar#39: TONY JOE WHITE

TONY JOE WHITE: Willie and Laura Mae Jones (Monument, 1969)

LYSSNA OCH JÄMFÖR OCH DU TROR ATT TONY JOE WHITE och John Fogerty var grannar och uppvuxna i Louisianas djupaste träskmarker. Soundmässigt fanns det runt 1970 många paralleller mellan White och Creedence. Men släktskapet var en illusion. Medan White mycket riktigt har Louisiana-blod i sina ådror, född i staden Goodwill, var Fogerty född i San Francisco och uppvuxen i Kalifornien och swamprocksoundet han dekorerade sina låtar med var enbart en gimmick.
   Tony Joe White fick sitt stora genombrott i Sverige hösten 1969, närmare bestämt 28 november, i Torbjörn Axelmans tv-program Små, gröna äpplen med Monica Zetterlund, Lasse Åberg och Ardy Strüwer. Där gästade White och fick stor respons hos både konventionella tv-tittare och mig denna fredagkväll. Nej, jag minns inte exakta datumet men googlade mig fram till det här imponerande klippet och kunde därmed återkonstruera minnet när T J White kom in i mitt liv.
   Samma månad släpptes mycket lägligt Whites andra album "...Continued" som blev den första skiva jag ägde med honom. Men naturligtvis letade jag mig tillbaka i hans karriär och behövde inte leta länge ty bara fyra månader innan hade White släppt sitt debutalbum "Black and white". Som första spår på Whites första album dyker singeln "Willie and Laura Mae Jones" upp.
   En låt som märkligt nog aldrig släpptes på singel med White i hemlandet USA. Men det berodde nog mest på att då framgångsrika Dusty Springfield hittat låten tidigt och gav ut den på singel redan i juni 1969. Samma månad släppte White, till liten uppmärksamhet, däremot sin låt på singel i Europa.
   Men det var ännu tidigt i Whites karriär och det skulle dröja ett drygt halvår innan framgångarna kom och hans låtar upptäcktes både här och där. Elvis Presley gjorde "Polk salad Annie", en låt från Tony Joes första album, till en Topp 10-hit och Brook Benton hittade "Rainy night in Georgia" på andra albumet.
   Tony Joe själv letade sig också in på svenska Tio i Topp i januari 1970 med singeln "Roosevelt And Ira Lee" och andra albumet "...continued" låg till och med 3:a på den svenska försäljningslistan.
   Tony Joe Whites två första album spelades in på kort tid 1968 där han var omgiven av idel ädel adel av musiker, arrangör och producent. Tony Joe sjöng och spelade gitarr och munspel och kompades av David Briggs, piano och orgel, Jerry Carrigan, trummor, Norbert Putnam, bas, och Chip Young, gitarr.
   Producenten hette Billy Swan som flera år senare, 1974, skulle starta sin egen artistkarriär med hitlåten "I can help". Han producerade samtidigt även Dennis Linde och skrev låtar åt andra. Den viktiga arrangörsrollen på Whites skivor spelades av rutinerade Bergen White som hade gjort samma sak åt Esther Phillips, James and Bobby Purify och Willie Nelson. På "Willie and Laura Mae Jones" ger både blås och stråkar en speciell karaktär åt arrangemanget till den engagerande texten om rasrelationer i den djupa amerikanska södern. Textrader som i viss mån förklarar albumtiteln "Black and white":
Willie and Laura Mae Jones
   Were our neighbors as long time back
   They lived right down the road from us
   In a shack just like our shack

   We worked in the fields together
   And we learned to count on each other
   When you live off the land
   You don't have time to think
   About another man's color

   B-sidan var en cover, Slim Harpos "Baby scratch my back" (skriven under hans riktiga namn James Moore), även den hämtad från "Black and white"-albumet. Munspelet i centrum och Tony Joe pratar sig igenom texten. Originalet är från 1965 och släpptes då på singel med låtskrivaren själv.


A-sidan:


/ Håkan

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.