Blogginlägg från 2013-03-26

Levde inte riktigt upp till förväntningarna

Postad: 2013-03-26 15:32
Kategori: Konserter

Foto: Magnus SundellKvällens huvudpersoner på Double Dead-turnén hette Steven Collins (tv) och Kurt Marschke.



"Nights of the Double Dead Tour"
DEADMAN
DEADSTRING BROTHERS
Scandic Grand Hotel, Örebro 25 mars 2013
Konsertlängd: 20:00-20:25, 20:38-21:23 och 21:41-22:51 (140 min)
Min plats: Sittande ca 12 m rakt framför scenen.


Ett klassiskt turnépaket, där allt hänger ihop, reser för tillfället runt i Sverige och Norge. Inget förband och inget huvudband men det blev nog Steven Collins, mannen som står för gruppnamnet Deadman, som bjöd på kvällens mest minnesvärda ögonblick. Å andra sidan var det de äldre låtarna och minnet av tre tidigare sagolikt magiska Örebrokonserter som betydde mest denna kväll.
   Det där med att leva upp till förväntningar har ju i alla tider varit en styggelse. Och i det här fallet borde inte Collins, som i höstas upplöste bandet, leva med den bördan. Men det var omöjligt att under Collins avslutande set med Deadstring Brothers i kompet inte göra jämförelser tillbaka i tiden. Nu blev det tajtare och rockigare men dessvärre resulterade den förändringen i lite mer konventionell rock och arrangemangen kom aldrig upp i originalversionernas totalt färgstarka nivå.
   Som låtskrivare och sångare var och är Steven Collins Deadman personifierad så med den rösten, många av hans numera klassiska Deadman-låtar (bland annat "Brother John", "Oh Delilah", "Adios mi corazon" och "Ain't no music"), några nyskrivna låtar och ett par överraskande covers blev det totala intrycket av Deadmans återkomst trots allt fullt godkänt.
   Kanske var de små stickspåren mitt i de kända låtarna som kändes mest spännande denna kväll. Som när Collins i sin "If I lay down in the river" plötsligt började sjunga "Up on cripple creek" eller gitarrduellen i långa "Ain't no music" som touchade både typiska Rolling Stones-gitarrer och "Rock the Casbah". Eller hans nya Bob Dylan-favorit "Things have changed" fast den i mina öron lät mer Mark Knopfler än Dylan.
   Största överraskningar var i mina öron två andra covers, för mig okända Robert Bradleys "Once upon a time" (där texten radade upp namn som bland annat Marvin Gaye, Martin Luther King, Otis Redding, Sam Cooke, John Lennon och Gram Parsons) och finalen "Lover, lover, lover" som Collins presenterade som "skriven av en man från Montreal".
   Parsons är ett namn som ofta kopplats samman med Deadstring Brothers i deras mix av rock och country. Ett band från Detroit, alltid lett av Kurt Marschke med genom åren många olika sättningar, som också jämförts med Stones och då främst "Exile on Main Street"-soundet. Dagens upplaga av bandet på scen saknade både keyboards, steelgitarr och tjejröst så den jämförelsen höll inte riktigt hela vägen. Men det var vid ett tillfälle jag nästan hörde "You can't always get what you want"...
   Fyra skäggiga män gjorde sitt bästa för att underhålla den sittande örebropubliken. Måndagskvällsstämningen i lokalen var något som störde bandet under deras trekvart på scenen. En ovan atmosfär för bandet som ofta brukar ha en betydligt livligare publik framför sig. Därför tappade deras musik lite av energin och blev en sorts blandning av southern rock och hårdhänt country. Men deras version av Leon Russells "You look like the devil in the morning" svängde fint och Marschkes slidespel på några låtar tillhörde kvällens läckraste musikaliska insatser.
   Jag märker att jag har beskrivit måndagskvällens konsert i fel ordning och avslutar därför mina noteringar med att berätta att Steven Collins själv inledde kvällens övningar. Ett kort set, fyra låtar, där han började med "The emperor's new clothes", fortsatte med den mer än Dylan-influerade "I'm not who you think I am" för att sedan avsluta med två nya låtar som finns på en nysläppt ep, "Hard pill" och "How shall we then live".

/ Håkan

"Wade in the shade"

Postad: 2013-03-26 15:11
Kategori: Skiv-recensioner



THE FINGERS
Wade in the shade
(Wild Bird)


The Fingers var på 60-talet (1966-67) ett obskyrt popband från Southend, staden strax utanför London som fostrat så många profilerade artister under decennier tillbaka. Bandet gav ut fyra singlar under sin existens, skivor i pop/psykedelia-genren som idag kostar pengar i beg.branschen, utan att få några stora kommersiella framgångar. Så här i efterhand var The Fingers i ärlighetens namn en parentes mellan de mer kända grupperna The Orioles och Legend där många medlemmar var gemensamma, bland annat Mickey Jupp.
   Det här nyligen utgivna albumet, som har tagit sin titel efter b-sidan på bandets fjärde singel, är en konsert från i höstas med ett tillfälligt återförenat The Fingers. Den nygamla versionen av bandet är identiskt med de fem medlemmar som fanns med i den andra upplagan, John Bobin, bas, Bob Clouter, trummor, John Mills, sång och gitarr, Dave Grout, gitarr, och Alan Beecham, keyboards. En kvintett som toppats med gitarristen från The Fingers nästa upplaga, Mo Witham.
   Med andra ord 3/4-delar av legendariska Legend borgar naturligtvis för förväntningar. Men det här bandet hade den här lördagskvällen i september på Riga Music Bar större ambitioner att hellre bjuda på en festlig stund med kända låtar än spännande återblickar på ett idag svårfunnet material.
   Jag är säker på att publiken på plats älskade varje sekund som de såg och hörde, och bandet är ju onekligen skickligt och tajt, men behöver vi idag verkligen höra något band upprepa "The letter", "To love somebody" (om än i reggaestuk) och "Summer in the city". Då är The Fingers blott ett simpelt och opersonligt, om än professionellt, coverband.
   Blandningen på materialet på skivan, som pendlar mellan låtar från 50- till 00-talet, blir stilmässigt en aning tålamodskrävande. Som när de i en senare sekvens på konserten/skivan innehållsmässigt går från John Fogertys "Déjá vu all over again", Eddie Cochrans "Twenty flight rock", Robert Johnsons blueslåt "Crossroads" till Bob Dylans "Leopard skin pillbox hat". Visserligen kommer sedan bandets originallåt/skivans titellåt, som förklarar något av bandets rötter i pop/psykedeliska-genren, men höjdpunkterna blir alldeles för få och de spännande ögonblicken alldeles för sällan på den här skivan.
   Soundmässigt är majoriteten av de 16 låtarna plus ett rock'n'roll-medley helt godkänt fast det i vissa sekvenser, exempelvis Lovin' Spoonfuls "You didn't have to be so nice" och Eagles "Peaceful easy feeling", blir en aning snällt och dansbandsaktigt.

Skivan går att beställa på http://www.mickeyjupp.com/.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.