Blogginlägg från februari, 2013

Ash, ett minne blott

Postad: 2013-02-28 07:57
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/1 1986.

WISHBONE ASH
Rockmagasinet, Örebro 23 januari 1986


Minnen och historier blir egentligen aldrig bättre än de en gång i tiden var och det man minns tenderar alltid att förstärkas och förstoras till rent omänskliga proportioner. Ett fullpackat Rockmagasinet tog emot de engelska veteranerna Wishbone Ash i torsdagskväll och gav den nya konsertsäsongen en fantastisk flygande start. Kommersiellt sett, det var en stor, kunnig och entusiastisk publik, men musikaliskt var det inte lika upphetsande.
   Wishbone Ash var för ett dussintal år sedan stora favoriter i mitt musikaliska liv. Folk kallade det hårdrock men gruppen hade så mycket mer att bjuda på. De skrev mycket bra och intressanta låtar, alldeles för långa enligt dagens mått, men i deras instrumentering fanns både steelguitar, banjo och mandolin så deras tuffa rock hade också folkrockinfluenser.
   Tiderna förändras som bekant, gruppen finns kvar i ett förändrat skick och har nu svårt att matcha minnena. Samtidigt med Sverige-turnén släpptes albumet "Raw to thebone" som innehåller flera välskrivna låtar men soundet är mer hårdrock än tidigare.
   Även live led gruppen svårt av medlemsförändringarna. Förr sjöng de båda gitarristerna Andy Powell och Laurie Wisefield men den senare lämnade gruppen nyligen (numera ersatt av Jamie Crompton) och nye basisten Mervyn Spence hade en avundsvärd men opersonlig röstvolym och hade stor del i att gruppen inte har behållit sitt särpräglade sound.
   På skiva blir Spence i längden outhärdlig men på scen var han trots allt en trevlig bekantskap med mycket större röstregister. Bandet verkade även i övrigt vara i god form och har klarat den mycket svåra konsten att acceptera en minskad popularitet och återkomsten till klubbscenen.
   Knappast överraskande var det materialet från den senaste skivan som dominerade konserten men också några bejublade klassiker. Till publikens glädje. Det var en härlig stämning, händerna i luften, goda vibrationer och en nöjd publik.

/ Håkan

Singlar#42: THE TEMPTATIONS

Postad: 2013-02-27 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


THE TEMPTATIONS: Ball of confusion (that’s what the world is today) (Gordy, 1970)

PLATS PÅ LISTAN FÖR POLITISK OCH PSYKEDELISK SOUL! Det är kanske inte bara jag som är överraskad. Men runt 1970 fanns den här udda musikgenren även på min karta och i min musikvärld. Att jag levt nära det fantastiska Motown-soundet under 60-talet förklarar nog mycket. Det hade inte bara blivit ett nytt namn på decenniet, även Motown var inne i förändring och utveckling.
   Holland-Dozier-Holland hade sedan några år lämnat skivbolaget och det koncentrerade fokuset på hits, hits och hits var inte längre huvudspåret för Berry Gordy och hans artister och låtskrivare. Supremes hade tappat sin stjärnstatus sedan Diana Ross vandrat ut, gamla Four Tops började blanda ut repertoaren med covers efter H-D-H:s flykt och både Marvin Gaye och Stevie Wonder var på god väg att koncentrera sig mer på album än singlar.
   Även Temptations levde i förändringens tid. David Ruffin, som gjort gudabenådade insatser i gruppen, lämnade gruppen 1968 och satsade på en solokarriär. Hans solodebut finns lite längre ned på den här listan. Ruffin ersattes av Dennis Edwards som närmast kom från en annan fast mindre känd Motown-grupp, The Contours.
   Trots en lång och framgångsrik karriär för Temptations på hela 60-talet med otaliga klassiska hits är just epoken 1968-1971 mitt favoritkapitel i deras historia. Med just Edwards som ny sångare i en grupp med många karaktäristiska sångare. Nytt blod i gruppen och en delvis ny inriktning i soundet som fick sin premiär 1968 på singeln "Cloud nine" där Edwards gjorde stor entré.
   Norman Whitfield var producenten som fick axla H-D-H:s gamla tunga mantel. Han hade en lång historia på Motown, började med att skriva låtar men det var först i slutet på 60-talet som han profilerades hårt av Motown som både producent och låtskrivare. Och då främst som ledsagare för Temptations utveckling.
   Efter "Cloud nine", som räknas som startskottet i Whitfield/Temptations nya sound som kom att kallas psykedelisk soul, följde ytterligare singlar i samma stil. "Run away child, running wild", "I can't get next to you" och "Psychedelic shack" innan "Ball of confusion" med den så vanliga Motown-parentesen "(that's what the world is today)" kom sommaren 1970.
   Mitt under Vietnam-kriget var det lätt att ta poäng med antikrigslåtar och just den här pärlan etsade sig fast hos den då snart 18-årige killen som nu skriver de här raderna. Inte minst det här texturvalet:
   Fear in the air, tension everywhere
   Unemployment rising fast,
   The Beatles' new record's a gas
   And the only safe place to live is
   On an indian reservation
   And the band played on


TEXTEN ÄR EN LÅNGT UTDRAGEN PROTEST mot både krig, arbetslöshet, segregation och droger och är skriven av Barrett Strong som även han hade en lång Motown-historia bakom sig. Redan 1960 sjöng han in "Money" men det är som textlåtskrivare, nästan uteslutande tillsammans med Whitfield, han har skördat sina största framgångar.
   Den starka texten framförs nästan som en rap där de olika medlemmarna i Temptations avlöser varandra, Från Dennis Edwards (tenor), Paul Williams (bariton), Eddie Kendricks (tenor) till Melvyn Franklin (bas) med Otis Williams på bakgrundssång. Men även musikaliskt är låten ett mästerverk och ett nytt kapitel i Motowns historia. Från Bob Babbitts inledande basintro till Stevie Wonders munspelssolo på slutet. En text och ett arrangemang som krävde sitt utrymme och gjorde speltiden ovanligt lång (4:06) för att vara en singel.
   Den här singeln släpptes ungefär samtidigt som en annan mycket kritisk antikrigslåt på Motown, Edwin Starrs "War", som för övrigt också är skriven av Whitfield/Strong. En låt som faktiskt först gavs ut av Temptations på deras "Psychedelic shack"-album i mars 1970.
   B-sidan på den här singeln, "It's summer" signerad Whitfield/Strong, fanns också med på nämnda album. En snäll somrig text, solig ballad och inte alls så dramatisk som A-sidan. Tre singlar senare, i juni 1971, lanserades "It's summer" som en singel-a-sida med Temptations.
   "Ball of confusion" var en unik singel utan tanke på något originalalbum. Därför blev låten endast ett spår på gruppens nästa samlingsalbum "Greatest hits, vol 2".

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#43: HOLLY AND THE ITALIANS

Postad: 2013-02-25 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


HOLLY AND THE ITALIANS: Miles away (Virgin, 1980)

TVÅ AMERIKANER OCH EN ENGELSMAN OCH NÅGRA SMÅ ITALIENSKA rötter har tillsammans gjort "Miles away" till en underbar poplåt som måhända är okänd för den stora publiken. Det är inte ens Holly and the Italians mest kända låt, det är tuffa "Tell that girl to shut up" (fråga Per Gessle!), och tog sig inte in på några försäljningslistor så den här historien är ingen större framgångssaga men har ändå många delikata detaljer.
   Om vi börjar med amerikanskan Holly, eller Holly Beth Vincent som hela hennes namn lyder, så föddes hon i Chicago av föräldrar med svensk/franskt (mor) och italienskt (far) blod. Där har vi alltså en liten förklaring till namnet på hennes band 1979-1982. Som 8-åring fascinerades hon av The Doors och började tidigt spela trummor.
   Senare fick Holly en akustisk gitarr och namn som Laura Nyro och Joan Baez blev första förebilderna, sedan var det Creedence, Led Zeppelin, Steve Miller Band, Aretha Franklin och Beatles som gällde. Så gott som allt som hördes på radion. På high school bildade hon olika band, Backstage Pass och Brothel Creepers, innan hon som 18-åring flyttade till London.
   Holly hängde runt med musiker som Chris Wood (Traffic), John Cale, Mitch Mitchell och Mark Knopfler som ett tag var hennes pojkvän. Det var genom Knopfler som Holly kom i kontakt med Charlie Gillett, rockjournalisten som också hade skivbolaget Oval, som fick lyssna på hennes demos. Och gav så småningom ut "Tell that girl to shut up".
   Först skulle Italians bildas med Hollys gamle skolkompis Steve Young på trummor och den engelske basisten Mark Sidgwick eller Mark Henry som han också kallade sig. Mark Henry Sidgwick hade tidigare spelat med sångerskan Toyah och new wave-gruppen The Boyfriends. Mark skulle senare komma att skriva just "Miles away".
   Med bandet och medlemmarna på plats fick Holly and the Italians 1979 agera förband till stora band som Blondie, Clash och Ramones medan första singeln "Tell that girl to shut up" spelades in, producerades av Bob Musto (som också hade producerat The Boyfriends) och gavs ut på Oval Records.
   När jag första gången var i London, i mars 1980, hade Holly and the Italians första singel släppts och fått en viss uppmärksamhet. Lockade av den singeln såg vi gruppen live på YMCA. Deras musik var högljudd, snabb och energisk, möjligen punkinfluerad, men Hollys sånger hade också ett 60-talsriktigt sound med mycket lånat från det forna Motown.
   Bara några månader efter debutsingeln hade gruppen skrivit kontrakt med Virgin och spelat in uppföljaren "Miles away" som gavs ut i april 1980. Alltså skriven av basisten Sidgwick men på etiketten kallade han sig Henry (hans andranamn). Singeln producerades av Bazza, alias teknikern Barry Farmer, och bandet tillsammans.

"MILES AWAY" ÄR EN SYNNERLIGEN PERFEKT POPLÅT men kanske lite snäll i gruppens punkinfluerade format. Holly Vincent var väldigt tydlig när hon i en intervju senare berättade att hon inte gillade låten:
   - I recorded that song as an error of judgement, me just being very young. I finished a couple of lines on it, but took no credit. I don't like that song, it's too pop for me, though my stuff's pop, it's just not 'me' at all. No major regret about it, but that wouldn't happen now.
   Hollys egen låt "It's only me" på singelns b-sida är väsentligt mycket temposnabbare och aggressivare i hela sin form. Punkigare om man så vill. Men singeln dog utan uppmärksamhet fast den hade ett ovanligt spektakulärt skivomslag som var utformad som en enda klisterlapp i de italienska flaggfärgerna där man kunde riva av uppmanande slogans som "Never mind the bolognese" och "The right to be Italian". Det senare skulle bli titel på gruppens första album 1981 men det är egentligen ett helt annat kapitel.
   Under resten av 1980 gav inte gruppen ut några singlar men fick kontakt med den amerikanske rutinerade skivproducenten Richard Gottehrer, specialist på tjejröster (från Blondie till Go-Go's), så följande singlar och album spelades in i New Yorks Record Plant-studio med bandet, stråkar, Uptown Horns och några studiomusiker. Då gjordes nyinspelningar av "Miles away" och även "Tell that girl to shut up" som var både fläskigare, muskulösare och mer amerikanska. Och mindre personliga.
   Nu var Holly and the Italians så gott som ett minne blott, som artistnamn figurerade namnet sista gången på b-sidan till duettsingeln "I got you babe" som Holly gjorde tillsammans med Joey Ramone i januari 1982. Nu var Holly soloartist under namnet Holly Beth Vincent och för att förvirra ytterligare gav hon ut sitt första soloalbum med titeln "Holly and the Italians" inspelat i både London och New York med helt andra musiker och den engelske producenten Mike Thorne.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Tidlös folkmusik med Aoife

Postad: 2013-02-24 14:33
Kategori: Konserter





AOIFE O'DONOVAN
East West, Örebro 23 februari 2013
Konsertlängd: 22:13-23:38 (85 min)
Min plats: 7 m snett höger frän scenen.


Den amerikanska folkmusiksångerskan Aoife O'Donovan, från Brooklyn New York, och hennes basist Jacob Silver kände sig hemma på East West Sushi på lördagskvällen. Brooklyn Brewery-skylten lyste stark på väggen bakom baren och musikaliteten hon förmedlade lyste lika stark från scenen. Utan att bjuda på några visuella utsvävningar blev vi både överraskade och imponerade på en solokarriär som just har sparkat igång.
   Med bara en akustisk gitarr och en ståbas till komp blev det så ödmjukt och intimt som det kan. Men det fungerade lika bra när Jacob för en låt gick av scenen eller när Aoife sjung Bonnie Raitts "Love letter" med bara ståbasen till komp.
   Bland vänner och bekanta blev det en musikaliskt lågmäld kväll där jag, Benke, Karin, Håkan, Anders, Tåte, Birgitta, Agneta, Ann-Britt, Thomas, Magnus och, naturligtvis, arrangören Olle uppskattade det anspråkslöst mänskliga som som Aoife och Jacob förmedlade från scenen.
   Aoife, detta fascinerande namn, med sin Joni Mitchell-klingande röst och hennes ståbasist Jacob blandade in både covers (Springsteen, Waits, Raitt med flera) och gamla folkmusiklåtar bland alla originallåtar som med ett undantag ännu inte nått någon bred spridning i den stora musikvärlden. Undantaget var "Lay my burden down" som Alison Krauss spelade in 2011. Som publik på Aoifes konserter numera tror är en Krauss-cover.
   Som medlem i andra band, bland annat Crooked Still, har hon än så länge inte profilerat sig själv. Men det kan bli ändring på det. I juni släpps hennes första album i eget namn och då kommer låtarna att bli kända för en allt större publik.

/ Håkan

Singlar#44: MASCOTS

Postad: 2013-02-22 07:56
Kategori: SINGLAR 100-1


MASCOTS: Words enough to tell you (Decca, 1966)

DE HÄR VÄLKAMMADE POJKARNA TILLHÖR SVERIGES 5-6 största och mest berömda grupper på 60-talet. Ändå var de kommersiella framgångarna högst begränsade för Mascots under de år, 1964 till 1968, som de gav ut skivor. Av alla gruppens 21 singlar var det bara fem som hamnade på Tio i Topp där den tredje singeln, "Baby baby", lyckades bäst med en 4:e-placering 1964. Ändå var Mascots stora, mycket stora, hemma i sitt Stockholm men lyckades aldrig nå ut i hela landet fast de en gång (1964) fick det prestigeladdade jobbet att, tillsammans med Shanes och Jimmy Justice, agera förband till The Beatles på Johanneshovs Isstadion.
   Som elever på Adolf Fredriks var Mascots fyra unga grabbar mellan 14 och 16 år när bandet var bildades 1963. Samma år som de skivdebuterade, 1964, vann de Nalens Twistbandstävling på hemmaplan och tidningar började kalla Mascots för "Sveriges svar på Beatles". Men som sagt, några större nationella framgångar blev det inte.
   Men i oktober 1965 fick Mascots stor uppmärksamhet över hela landet när gruppen medverkade på en flexiskiva som gavs ut i tidningen Bildjournalen. Den första i en lång rad av numera legendariska specialinspelade låtar med gräddan av svenska popartister på 60-talet. Mascots delade utrymme med Merrymen och Shanes och allt presenterades av Pekka Langer som en tävling där läsarna fick rösta på bästa bidrag. Mascots vann med 70% av läsarnas röster!
   Den specialskrivna låten som Mascots medverkade med var: "Words enough to tell me". Skriven av medlemmarna Anders Forsslund, bas, och Stefan Ringbom, gitarr. Kvartettens samtliga medlemmar sjöng också och stämsång blev en viktig ingrediens i gruppens sound. Övriga medlemmar var Gunnar Idering, gitarr, och Rolf "Boffe" Adolfsson, trummor.
   Bildjournalen-framgångarna tvingade givetvis fram beslutet att även ge ut "Words enough to tell you" på riktigt. I januari 1966 släpptes låten på singel men på förhand optimistiska förväntningar slutade med en verkligen blygsam Tio i Topp-placering på plats nummer sex och bara en vecka på listan. Synd och fruktansvärt orättvist på en fantastisk poplåt och den i mina öron definitivt bästa låten Mascots gav ut.
   Ofta skrev Mascots sina låtar alla fyra tillsammans och då under den så kallade pseudonymen M. Fair där M står för Mascots och resten är en konstruktion av medlemmarnas första bokstav i efternamnen Forsslund, Adolfsson, Idering, Ringbom. Men "Words enough..." var alltså bara halva gruppen ansvarig för.
   B-sidan var rätt och slätt en liten opersonlig cover. "Walking with my angel" är inte en av låtskrivarparet Gerry Goffin/Carole Kings mest kända låtar men en av deras första. Mascots hade nog inte hittat låten som b-sida på en gammal Bobby Vee-singel från 1961. Nej, det är nog mycket mer troligt att det var Herman's Hermits version av låten som väckte intresset. Kom tidigt 1965 och ligger på det bandets första album. Deras "Walkin' with my angel" stavas på samma sätt som på Vee-singeln. Mascots har ju valt en mycket prydligare stavning på sin version. En låt som redan fanns utgiven med Mascots på deras första album "Your Mascots" (1965) innan singeln kom.
   Ryktet om "Words enough to tell you" har växt med åren och Mascots-låten finns representerad på flera prestigeladdade samlingar. Bland annat på "Searchin' for shakes" (1984) och cd-boxen "Nuggets II: Original Artyfacts from the British Empire and Beyond, 1964–1969" (2001).

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Elvis Costello 1977

Postad: 2013-02-21 13:43
Kategori: Filmklipp


Jag har alldeles för dåligt tålamod för att utforska YouTube, detta gränslösa paradis med intressanta musikklipp, och tiden räcker inte riktigt till för att leta detaljer på samma sida. Därför är det så otroligt skönt att få hjälp på traven med att hitta dessa guldkorn som ibland kan fylla upp ett tomrum, ge svar på en fråga eller helt enkelt roa för stunden. Då är Facebook ett underbart forum för spontana fynd.
   Med hjälp av Anders Almqvist, som la ut ett kort Elvis Costello-klipp från 1977 för knappt en vecka sedan, fick jag och många andra svar på frågan som jag en gång ställde om vem som kompade Costello på Bernt Egerbladhs program "Nöjesliv" som sändes 30 september 1977.
   På¨"Mystery dance", som på klippet har fått titeln "Mystery days", kompas han av två Scafell Pike-medlemmar, basisten Roy Colegate och trummisen John Donnelly.

/ Håkan

Uppsluppen rock med Ojj! 600

Postad: 2013-02-21 07:57
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/11 1985.

OJJ! 600
Rockmagasinet, Örebro 21 november 1985


Ojj! 600 är ett fascinerande och annorlunda namn på en grupp som spelar uppsluppen, enkel och rolig gitarrock. Allt med glimten i ögat och tungan i kinden.
   Gruppen startade i våras som en fritidssysselsättning vars främsta uppgift var att spela covers i mer eller mindre udda arrangemang. Nu med ett album bakom sig, producerat av Mats Ronander, var deras scenrepertoar huvudsakligen originallåtar skrivna av Anders Åborg eller Stickan Vig.
   Vigs låtar har på skiva svårt att lämna marken och det hemtrevliga Dag Vag-lunkandet så det är främst Åborgs friska framåtanda som präglar det bästa i Ojj1 600.
   Fast i torsdagskväll var det två covers som framkallade det största jublet bland som ABBA och Carola gjort tidigare fick ett så varmt mottagande. Men Ojj! 600 gjorde dessa låtar med humor och distans.
   I all sin anspråkslöshet var Ojj1 600:s gitarrock ändå raffinerad. Åborgs och Zilverzurfarns gitarrer spelade båda huvudrollen på två olika sätt. Åborg var mer traditionell med en ljuvlig slide som specialitet medan Zilverzurfarn skadespännande klanger med sin syntgitarr.
   Publiken svek ännu en gång Rockmagasinets optimistiska satsning på rockkonserter. Den här gången missade gamla som unga en fräsch nybildad svensk rockgrupp på stark frammarsch. Den tröga Örebropubliken kanske så småningom får upp ögon och öron för denna grupp vars medlemmar i huvudsak är över 30 år men ändå har framtiden framför sig.
   - Nästa gång blir det fullt hus, som en lång man uttryckte det i torsdagskväll.

/ Håkan

Singlar#45: THE FLAMIN GROOVIES

Postad: 2013-02-20 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


THE FLAMIN’ GROOVIES: You tore me down (Bomp, 1975)

DEN FENOMENALT INTRESSANTA ROCKGRUPPEN FLAMIN' GROOVIES är väl kanske inte mest uppskattade för sina ljuvliga popmelodier men "You tore me down" är just den där oemotståndliga pärlan. För mig var det både överraskande, förbluffande intressant och härligt underhållande när de plötsligt, efter år som närmast garagerockband eller ett tungt powerpopband, i mitten på 70-talet levererade en så sagolik popdiamant. Låt vara lite överdrivet snäll med en kanske alltför förutsägbar refräng, för perfekta stämmor, naiva Rickenbacker-klanger och en alldeles för kort (2:35) speltid. Men "You tore me down" är en singel som känns väldigt kvalificerad på den här listan.
   Den här amerikanska popgruppen, med sina övervägande brittiska influenser, existerade sammanlagt från mitten av 60-talet till en bit in i 90-talet och hade naturligtvis en massa olika musikaliska ansikten, oändliga medlemsförändringar i flera kvalitetsmässigt skiftande epoker av både högt och lågt. En svår balansgång mellan rock'n roll, r&b, pop, country och mycket annat som kanske krävde för mycket av publiken.
   Tidigt 70-tal tuffade de till sig, ökade energin och blev mer målmedvetna och blev plötsligt jämförda med Rolling Stones i samband med deras så långt mest uppmärksammade skiva, "Teenage head" (1971). Redan där stördes harmonin inom gruppen när en av huvudlåtskrivarna, gitarristen och sångaren Roy A Loney, lämnade gruppen och Cyril Jordan, Loneys tidigare samarbetspartner, fick en ny sidekick i Chris Wilson och tillsammans blev de än mer musikaliskt framgångsrika när gruppen samtidigt förflyttade sig mot poppigare områden och fann ny energi i England där publiken uppskattade gruppens energiska men melodiösa popmusik.
   Speciellt intresserad av gruppens musik blev Andrew Lauder på United Artists som förenade Groovies med Dave Edmunds som skulle fungera som producent i Rockfield-studion. Det resulterade först i sex inspelade låtar av vilka bandet gärna såg just "You tore me down" som en singel men Lauder tyckte "Slow death" (en överbliven låt från Jordan/Loney-samarbetet) passade bättre.
   Efter ytterligare en singel, "Married women" (även den producerad av Edmunds), tappade skivbolaget intresset, bandet åkte tillbaka till USA där de hamnade i konflikt med rättvisan och Englandsäventyret rann för ögonblicket ut i sanden. Gjorde några inspelningar för Capitol i USA men inget hände och bandet var mestadels inaktivt under 1973 och 1974.
   Då träffade bandet Greg Shaw, fanzineutgivare (Bomp) och entusiast som de kände sedan tidigare, som ville bli manager åt bandet och visste att skivbolaget Sire var intresserad av deras musik. Det började med att Shaw konstruerade skivbolaget Bomp och gav ut The Flamin' Groovies-singeln "You tore me down" som första release innan Sire kunde bestämma sig. I maj/juni 1975 var Sire-kontraktet underskrivet och sedan Europaturné under sommaren innan albuminspelningen till "Shake some action" (Groovies största stund i skivkarriären) slutfördes med Dave Edmunds som producent.
   "Shake some action" släpptes 1976 och som låt 5 på sidan 1 låg "You tore me down" som den melodiska höjdpunkt den är. Men låten, som bandet en gång ville släppa redan 1972, släpptes alltså redan 1975 på singel.
   B-sidan "Him or me (what's it gonna be?)" är en cover från den amerikanska gruppen Paul Revere & the Raiders repertoar från 1967. Skriven av den gruppens sångare Mark Lindsey tillsammans med gruppens producent Terry Melcher. Groovies-versionen är hämtad från mycket senare inspelningar än a-sidan och har Cyril Jordan och Greg Shaw som producenter.
   På Bomp-etiketten gav powerpop-älskaren Shaw ut skivor med bland annat Iggy Pop, Venus & the Razorblades, Willie Alexander, Shoes och Romantics.

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#46: IMPERIET

Postad: 2013-02-18 07:53
Kategori: SINGLAR 100-1


IMPERIET: Du ska va president! (Mistlur, 1984)

17 MAJ 1984 KOM IMPERIET IN PÅ LORD NELSONS LILLA SCEN i Örebro, med Thåström i hög spektakulär hatt och svartmålad kring ögonen, och inledde konserten med en fantastisk låt som vi aldrig tidigare hade hört: "Du ska va president!". Thåström gapade fräckt ut texten till den tidigare okända låten. Det var min första kontakt med den låten och den har sedan dess legat mig varmt om hjärtat. På skiva kom låten först i juni 1984 när den släpptes på singel mellan Imperiets första minialbum och "Blå himlen blues". En unik singel med andra ord.
   På skivan är det förutom Thåström musikerna Stry Terrarie, gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, keyboards, och gamle Ebba Grön-trummisen Gurra. Och hela bandet hade skrivit den 4:15 långa låten tillsammans under sitt gruppnamn. När Imperiet kom till Örebro, innan skivan släppts alltså, hade Stry lämnat bandet och återvänt till Skåne för att bilda ett nytt band, Babylon Blues.
   Så här dags var förvandlingen från Ebba Grön via mellanspelet Rymdimperiet till Imperiet en ganska färsk nyordning och bandet var långtifrån namnet på allas läppar. Och Thåström var "bara" en sångare i ett rockband och ännu så länge varken Taube-tolkare eller ikon. Innan "Du ska va president!" hade Imperiet bara släppt en enda singel, "Alltid rött, alltid rätt", ett album, "Rasera", och ett minialbum utan titel.
   Soundet på "Du ska va president!" låter idag lite 80-talsdaterat med sina bombastiska trummor, spektakulära syntmattor och den reggaeinspirerade rytmen men är som låt fortfarande en milstolpe i Imperiet/Thåströms karriär. När bandets historia skulle sammanfattas på en dubbelskiva 1988, "Studio/Live", saknades faktiskt låten och även b-sidan "Kom kom". I en skivbolagsintervju förklarade Thåström då varför:
   "President" har alla hört till leda. Den var med på förra liveplattan och på den engelska skivan. "Kom kom" varför inte? Det är en taskig text men musikaliskt är den OK. Chrillan (Christian Falk) gick in i studion och lirade på en sprucken sitar med två strängar. Han kan spela på allt, nja, trumpet är han visst lite dålig på."
   Innan den samlingsskivan fick "Du ska va president!" alltså en revival redan i mars 1988 då Imperiet spelade in sina bästa och mest kända låtar igen på engelska med den amerikanske skivproducenten Craig Leon (Ramones, Blondie, Moon Martin med flera). Det gjordes i Wisselooord Studios, Hilversum, Holland och Jonas Lindgren, från Fläskkvartetten, spelar fint violinsolo på låten som då döpts till "Be the president".
   Som låtskrivare på den engelska versionen anges på etiketten "Pimm/Falk/Hägglund/Ljungstedt/F Heckscher" som kanske kräver en liten förklaring. Pimm syftar på Thåström och hans alter ego-namn Pimme, Ljungstedt är Gurras efternamn och F Heckscher hänvisar till han som har skrivit den engelska texten, poeten och konstnären Einar Heckscher. Han hade alltså fått fel initial på den engelska skivan som för övrigt inte heller hade någon titel.
   Sitaren på b-sidan "Kom kom" ger låten en orientalisk österländsk touch och de smattrande trummorna ger hela låten energi. Är det bara jag som tycker att låten påminner om "Paint it black". "Du ska va president!" släpptes också i det stora 80-talsformatet som maxisingel. Då kopplad med en helt annan låt, den redan utgivna låten "Kickar". Båda versionerna på 12":an är remixade men inte förlängda eller helt omgjorda. Däremot laddade med mer ekon och fler tydligt markerade rytmer.

A-sidan:


live:


B-sidan:


/ Håkan

Tony Sheridan (1940-2013)

Postad: 2013-02-17 21:52
Kategori: Minns

Från att ha varit en person, en medelmåttig engelsk sångare, i den extrema periferin så hade Tony Sheridan trots allt en nyckelroll i Beatles tidiga historia. Långt innan jag visste vem Sheridan var och långt innan jag hade koll på Beatles bakgrund innan "She loves you".
   Ändå var det först sommaren 1964 jag blev medveten om Beatles, Hamburg och 1961. Det var när jag hörde John Lennon sjunga "Ain't she sweet" på Tio i Topp i juni 1964 som jag förstod att Beatles hade ett liv innan "Love me do" och att det egentligen var Tony Sheridan som var stjärnan och sångare på de skivinspelningarna Beatles gjorde i juni och i december 1961.
   "Ain't she sweet" nådde för övrigt enorma framgångar. Blev en stor hit, etta på Tio i Topp, och straffade exempelvis "Long tall Sally" som gick in på listan samma lölrdag.
   Inspelningarna Sheridan och Beatles gjorde, som senare samlades på albumet "The Beatles first" (där det också förekommer spår utan Beatles-anknytning), hade verkligen mer historiskt värde än musikaliskt och det var väl egentligen bara två spår där som man kan skönja ett Beatles i en central roll. På just den gamla "Ain't she sweet" med Lennon på sång och instrumentallåten "Cry for a shadow" som skrevs av Lennon och George Harrison tillsammans.
   De här Sheridan/Beatles-inspelningarna har återutgivit så många gånger att jag inte minns det och ändå har Sheridans namn, som i sin helhet för övrigt var Anthony Esmond Sheridan McGinnity (jag lärde mig det idag...), blivit en stor parentes i musikhistorien och jag kan inte påstå att hans röst har gjort något som helst intryck på mig genom åren. Ändå står hans namn i tydlig stil i kapitlet om Beatles och Hamburg.
   Tony Sheridan dog i Hamburg (var annars?) i går lördag 16 februari 2013

/ Håkan

Singlar#47: ROBERT WYATT

Postad: 2013-02-15 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1



ROBERT WYATT: Shipbuilding (Rough Trade, 1982)

HÖNAN ELLER ÄGGET? LÅTEN ELLER ARTISTEN? I det här fallet är det nog till stor del låten, Elvis Costellos politiskt färgade och underbara ballad, som får mig att stanna upp, lyssna, tänka och lyssna igen. Men det är också, paradoxalt nog, den ytterst personlige sångaren Robert Wyatt, som faktiskt gör en fantastisk insats vid mikrofonen. Att dessutom veta att han ursprungligen är en genuin jazzrocktrummis som vid tillfället för singeln sitter i rullstol sedan nio år tillbaka gör givetvis inte framförandet mindre imponerande.
   Wyatt tillhörde 60-talets engelska jazzrockgeneration vars karriär startade redan sommaren 1963 i gruppen Wilde Flowers där han uteslutande spelade trummor. Då. Inom två år hade han tagit över mikrofonen som gruppens sångare innan han bildade numera legendariska Soft Machine sommaren 1966 då Wyatt var tillbaka bakom trummorna. Softs hade oräkneliga sättningar genom åren och en mängd namnkunniga musiker, från Kevin Ayers via Andy Summers till Hugh Hopper, passerade revy innan Wyatt hösten 1971 bildade Matching Mole. Ett fall från ett fönster 1973, av drogrelaterad anledning. krossade hans ryggrad och karriären tog en helt annan vändning.
   Plötsligt var Wyatt soloartist med några profilstarka album på sitt samvete, "Rock bottom" och "Ruth is stranger than Richard" (båda på det nystartade skivbolaget Virgin), men humoristen Wyatt började också ge ut udda versioner av gamla hits, "I'm a believer" och "Yesterday man", på singel som väckte mer uppmärksamhet och beundran än kommersiell framgång.
   Sedan bytte Wyatt skivbolag till Rough Trade och fortsatte blanda singelmusik med friformjazz som mest förvirrade lyssnarna. Politiskt började han engagera sig till vänster, gick med i kommunistpartiet vilket gjorde hans ställningstagande i Costellos politiskt färgade sång än mer förklarligt men också kontroversiellt.
   Jag brukar alltid kalla "Shipbuilding" för en Costello-låt men historiebeskrivningen är lite fel för det är egentligen en låt som började skrivas av producenten Clive Langer speciellt riktad till just Robert Wyatt. Men Langer körde fast och bad Costello om hjälp för att slutföra texten som naturligtvis inte är helt oviktig i sammanhanget och helheten. En text som ganska djupt protesterar mot Thatchers krig om Falklandsöarna och det paradoxala att här får varvsarbetare jobb medan soldater dör på fartygen utanför Argentina.
   Låten framfördes första gången mitt under det brinnande Falklandskriget (april-juni) på scen i maj 1982 av just Elvis Costello. Sedan fick Robert Wyatt uppdraget att spela in låten med just Clive Langer som producent tillsammans med Alan Winstanley och Elvis Costello fast på skivetiketten står det lite lustigt "A Clangwinstello Production".
   Wyatts inspelning gjordes 23 juli i Eden Studios i London och både Langer, orgel, och Costello, gitarr och kör, finns med på inspelningen. Tillsammans med ståbasisten Mark Bedford, eller Bedders som han kallas i Madness, som nästan spelar huvudroll på denna sparsmakade inspelning. Övriga musiker är Steve Nieve från Attractions på piano och trummisen Martin Hughes.
   När Costello själv spelade in sin version av "Shipbuilding", mellan januari och april 1983, var Nieve tillbaka med sina Attractions-kompisar. Men den inspelningen, som sedan hamnade på "Punch the clock"-albumet, spetsas av legendaren och trumpetaren Chet Bakers närvaro.
   Singelns b-sida, standardlåten "Memories of you", går i samma avskalade stil där det förutom Wyatt bara är en enda musiker inblandad, hans gamla Matching Mole-kollega Dave MacRae på keyboards och andra maskiner.


A-sidan:
live:


studio:


B-sidan:


/ Håkan

Rain Parade gjorde det svårt för sig

Postad: 2013-02-14 07:56
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 1985.

RAIN PARADE
Rockmagasinet, Örebro 5 november 1985


Det är långt mellan Los Angeles och Örebro. En kombination av försening och ljudproblem gjorde timmarna innan Rain Parades Sverigepremiär tålamodskrävande och delvis upphovet till de blandade känslorna hos publiken till deras konsert precis innan midnatt i tisdagskväll.
   Att Rain Parade anses vara det mest psykedeliska av alla Los Angeles-band stod klart tämligen omedelbart. Det var en tung matta som rullades ut av mystiska ljud och osorterade oljud inklusive en del störande rundgång som jag inte tror (?) tillhörde showen.
   Paralleller kan dras mellan Rain Parade och det fantastiska Green On Red som gästade Örebro i våras. Parades tunge frontman Matt Piucci stod där längst fram på scenen stor, trygg och stadig och spelade även framträdande och fin sologitarr.
   I soloduellerna med bandets andre gitarrist John Thomas blev det emellertid lite för mycket av det goda. Då blev det hård, tuff men också profillös rockmusik. Rain Parade har genomgående inte alls samma starka repertoar som Green On Red och försökte kompensera med volym och tryck vilket inte alltid lyckades.
   Att sedan ha en klassiskt utbildad violinist på keyboards, Will Glenn, mådde deras rockmusik inte heller bra av. Han skruvade mer på rattar och letade psykedeliska oljud än spelade klaviatur.
   När han däremot i extralåten tog fram violinen blev det lyckat och Piucci spelade ett rasande vackert och effektivt gitarrsolo.
   Gruppen avslutade sedan med Dan Stuarts "Cheap wine", från Green On Reds första album, som blev en av kvällens höjdpunkter. Då framstod uppenbart bristen på bra låtar i Rain Parades egen repertoar.
   Rain Parade gjorde det lite svårare än nödvändigt för sig i sin iver att framhäva sitt unika sound.

/ Håkan

Tre soloartister tillsammans

Postad: 2013-02-13 10:44
Kategori: Konserter



Bilder: Magnus Sundell

Richard, Peter och Will på årets Triple Troubadours-premiär i Örebro.

TRIPLE TROUBADOURS 2
Richard Lindgren, Will Courtney
och Peter Lindström
Clarion Hotel, Örebro 12 februari 2013
Konsertlängd: 20:14-20:48 och 21:23-22:20
(91 min)
Min plats: Olika


På tisdagskvällen skulle den andra upplagan av Rootsys i höstas uppmärksammade turnépaket Triple Troubadours med Malmös Richard Lindgren och två amerikanska artister, Lydia Loveless och Will Courtney, ha premiär i Örebro. Skulle, skriver jag, ty väderförhållanden i USA gjorde att Lydia missade planet till Skandinavien vilket fick arrangören Anders Damberg att snabbt skaffa fram en lokal ersättare. Han kontaktade då Peter Lindström, i Örebro mest känd som medlem i Dead Man och sitt eget projekt Distant Treelines, som trots en akut kort förberedelse så naturligt passade in på platsen mellan Richard och Will.
   Triple Troubadours är både ett perfekt och ett obekvämt koncept. Den positiva chansen att upptäcka nya så gott som okända amerikanska singer/songwriters-talanger har växt men samtidigt är det svårt att fånga helheten och det naturliga samarbetet mellan tre utpräglade soloartister. Som dessutom träffades första gången bara några timmar innan premiären. En konsertform som naturligtvis kommer att slipas under den tajta nästan tre veckor långa Skandinavien-turnén.
   Varje artist framförde sex egna låtar för att sedan avsluta med Neil Youngs lätt allsångsframkallande "Helpless" tillsammans med Richard som ledsagare. Den lilla men positivt lagda publiken lyckades också få in trion för ytterligare en Young-låt, "Old man", där New Mexico-killen Will tog huvudansvaret.
   Det var Richard Lindgren som inledde kvällen och blev en typ av ordningsman som blev än mer tydlig när han efter sina två låtar satte sig bakom den stora vita flygeln. Efter inledande "From Bleeker Street to Camden Town" och "Five pints and a wink from Gwendolyn" (som väl måste kallas Richards stora hits) kom några mycket vackra och stämningshöjande pianolåtar från hans vemodiga americana-doftande stämma och melodiska fingrar.
   Där tidigare kända låtar som "Drunk on arrival", "Take tomorrow" (för kvällen ihopkopplad med Waterboys-låten "In search of a rose") och "I don't belong in this world anymore" (så dags tillbaka vid gitarren) toppades av den nyskrivna pärlan "Driftwood".
   Peter Lindström tappade som sagt var inte hakan i sammanhanget och framförde genomgående egna låtar. Material, bland annat "The foot of the hill", "Low" och "Let me know", som inte främst är skrivna för att kamma publiken medhårs utan för att presentera en personlig profil i den ibland konventionella singer/songwriter-genren.
   Om Richard var kvällens mest väntade höjdpunkt var Will Courtney, med det frodiga skägget, den mest överraskande. Både det distinkta gitarrspelet, rösten (med små falsettliknande ögonblick) och de traditionellt skrivna originallåtarna hade drag av Neil Young utan att de för en sekund lät opersonliga. Låtar, med titlar som "Lonely man", "Dreams don't change", "There's no answer" och "Lost in the desert" som snart kommer på ett nytt album med Will.
   Ingen skugga alls ska falla över Peter Lindströms inhopp men i mina förberedelser innan konserten fanns Lydia Loveless med som ett spännande inslag. Och är fortfarande övertygad om att den unga tjejen med sin respektlösa countrymusik igår hade lyst upp platsen på scen mellan killarna.

Foto: Håkan Pettersson

/ Håkan

Singlar#48: JACKIE LOMAX

Postad: 2013-02-13 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


JACKIE LOMAX: Sour milk sea (Apple, 1968)

DET ÄR MÄRKLIGT ATT KONSTATERA HUR EN AV ENGLANDS BÄSTA ROCKRÖSTER kan vara så okänd och aldrig få det där stora erkännandet. Liverpool-killen Jackie Lomax, egentligen född i Wallasey på andra sidan Merseyfloden, var ju bara några år yngre än Beatles-killarna och hade en respektabel karriär på det tidiga 60-talet men i augusti 1968, när skivbolaget Apple introducerades och den här singeln släpptes, var han ett nytt spännande namn för mig.
   Det var svårt att missa Jackie Lomax skiva. Med Beatles-singeln "Hey Jude" som ledmotiv presenterades de nya artisterna på Apple under stor uppmärksamhet. Då Lomax tillsammans med Beatles, den walesiska Mary Hopkin och brassbandet Black Dyke Mills band tillhörde skivbolagets affischnamn under rubriken "Our first four".
   "Hey Jude" var naturligtvis en given och obligatorisk etta i England, följdes av den mer överraskande "Those were the days" (Hopkin) medan instrumentalversionen av Paul McCartneys "Thingumybob" var mer rolig än bra och ingen hit. Möjligen överskuggade de övriga Apple-skivorna Jackie Lomax singel, som släpptes en vecka efter "Hey Jude", ty den nådde inte ens in bland de 50 mest sålda singlarna. Givetvis en besvikelse och en oväntad motgång fast George Harrison hade sitt namn med på skivetiketten på två ställen.
   Det började alltså betydligt tidigare för Jackie Lomax. Han var under 1961-64 sångare i bandet The Undertakers som spelade i Hamburg 1962 och sedan gav ut fyra singlar, bara coverlåtar, men ingenting hände och bandet drog till USA utan att hitta framgång där heller. Namnet Lomax föll därefter i glömska under flera år innan han 1967 återigen hade en skivkarriär i knät.
   Han var medlem i engelskamerikanska The Lomax Alliance som upptäcktes av Cilla Black i New York och hon i sin tur tipsade sin manager Brian Epstein som tog Lomax och bandet under sina armar. Fortfarande utan kommersiella framgångar eller uppmärksamhet men Epstein-kopplingen till Beatles skulle året efter resultera i något stort. I alla fall musikaliskt.
   Brian Epstein dog i augusti 1967 och plötsligt hade Lomax ingen manager men av naturliga skäl befann han sig nära Beatles och Apple Records när George Harrison frågade om han ville göra ett album. Lomax blev skivbolagets första kontrakterade artist. 24-26 juni 1968 i Trident-studion i London spelades båda låtarna till Jackies första Apple-singel in.
   A-sidan blev George Harrisons "Sour milk sea", en låt som han skrev under meditationsresan till Rishikesh i Indien våren 1968. Först var låten tänkt för "White album", George spelade in en demo i sin trädgård i Esher men Beatles gjorde aldrig någon riktig inspelning av låten.
   Jackie kompas av en supergrupp inklusive 3/4-delar av Beatles: George på gitarr givetvis, Paul McCartney, bas, Ringo Starr, trummor, Eric Clapton, sologitarr, och Nicky Hopkins, piano. Ändå är det Jackies kraftfulla röst som gör Harrisons låt full rättvisa. Och b-sidan, med samma komp, är soundmässigt inte ett dugg sämre. Kanske inte samma melodiska triumf men i tyngd glänser både röst, komp och produktion.
   Även om den här skivan inte nådde några kommersiella framgångar fick Lomax uppmärksamhet i media och det stod ganska omgående klart att Harrison skulle producera ett helt album med honom och ett annat sagolikt komp. Förutom singellåtarna spelades albumet, som skulle få titeln "Is this what you want?" och släppas i mars 1969, in i Los Angeles med ärrade studioproffs som Hal Blaine, Larry Knechtel, Joe Osborn och Bishop O'Brien.
   Utan större framgångar lämnade Lomax ett ekonomiskt blödande Apple efter bara tre singlar och ett album men karriären var långtifrån över. Först gick han med i bluesrockiga Heavy Jelly bara nio månader efter Apple-albumet, gjorde två soloalbum på Warner Bros, ett album med nya engelska gruppen Badger innan han återvände till USA och två soloalbum för Capitol. Den här gången för att stanna i USA medan karriären började plana ut.

A-sidan:


B-sida:


/ Håkan

"Electric"

Postad: 2013-02-11 14:18
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD THOMPSON
Electric
(Proper)


Förhållandet till Richard Thompson och hans musik har för mig personligen varit långt men också kvalitetsmässigt ojämnt och sporadiskt. Från de där klassiska Fairport Convention-skivorna i slutet på 60-talet, fortsättningen med duettskivorna med sin fru Linda och sedan en mängd soloskivor som till och från hamnat i glömska och i sanningens namn har hans solokarriär varit upp och ned.
   Så det var med stor försiktighet jag började lyssna på hans nya skiva, som har fått den inte helt representativa titeln "Electric", som i vanlig Thompson-ordning inte är den där genuint helgjutna skivan men ändå innehåller en mängd toppar som gör att jag tar den till mitt hjärta.
   Att Thompson har valt att arbeta med Buddy Miller som producent är givetvis något som lockar mig att lyssna med stor koncentration. Miller, som tidigare visat framfötterna på skivor med Emmylou Harris, Robert Plant och Solomon Burke och även på egen hand, är ju ett namn av dignitet även om förutsättningen gitarrist producerar gitarrist kan gå spikrakt åt fel håll. Jag var på förhand också lite rädd för att den genuine engelsmannen skulle tappa bort sig i en amerikansk studio.
   Och det börjar lite omotiverat intensivt och i högt tempo. "Stony ground" är en mängd gitarrer, slide och körer ut och in i varandra, och stundtals en orgie i gitarrsound. Men redan på andra låten är vi på den engelska landsbygden, "Salford Sunday", med folkinstrument och en melodi som knallar på både snyggt och effektivt.
   Snabba kast i inledningen alltså och fortsättningen blir en liten berg-o-dalbana som dock inte är så förskräckligt tålamodskrävande utan roar mer än den känns krävande. Rytmiska "Sally B", tunga träskliknande "Stuck on the treadmill" gränsar till hårdrock och leder fram till den gränslöst vackra "My enemy", med sin magiskt stigande känsla, och jag lär mig ännu en gång att Richard Thompson aldrig går i några upptrampade förutsägbara spår. Men kan spela gitarr både vackert och engagerande.
   Blandningen på skivan blir alltså behållningen. När det pendlar mellan lite tyngre saker som "Good things happen to bad people" och "Straight and narrow" och vackra balladhöjdpunkter som "Another small thing in her favour" och "The snow goose" (med Alison Krauss på sång).

/ Håkan

Singlar#49: TELEVISION

Postad: 2013-02-11 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


TELEVISION: Little Johnny Jewel (Ork, 1975)

MÅHÄNDA VAR NEW YORKS 70-TALSROCK RUNT 1972-1975 inte punk per definition men utseendemässigt var tuffheten och den fräcka utstrålningen en stor inspirationskälla för de engelska punkgrupperna. Men New York Dolls, Talking Heads Blondie, Heartbreakers (med Johnny Thunders) och dagens huvudämne, Television, kallades inte punk. Och Televisions skivdebut, denna singel, kan vi musikaliskt inte sortera in bland punkmusikens urkraft ty när den släpptes, i oktober 1975, hade det stora punkutbrottet ännu inte skett.
   I november 1973 började fröet växa till det band som skulle bli Television. Första kontakten som Richard Lloyd fick när han anlände till New York våren 1973 var Terry Ork som jobbade på klubben Max's Kansas City. Lloyd flyttade in i Orks lägenhet i Chinatown. Ork jobbade också hos Andy Warhol och drömde om att upptäcka och lansera ett band på samma sätt som Warhol hade gjort med Velvet Underground i slutet på 60-talet.
   Ork kände också en gitarrist och sångare, Tom Miller (senare Verlaine), och gitarrduokombinationen Lloyd/Verlaine var det första och viktigaste steget på väg till det band som Ork drömde om. Richard Meyers (senare Hell) blev det uppenbara valet av basist då han tidigare hade varit manager åt Miller. Billy Ficca, från Boston, blev trummis och kvartetten gjorde scendebut i mars 1974. Trion Verlaine/Hell/Ficca hade förresten existerat som gruppen Neon Boys under 1972-1973.
   I några veckor hette bandet GooGoo men Hell hittade på namnet Television och det blev givetvis godkänt av Verlaine vars initialer var just TV.
   Ork, som våren 1974 fungerade som Televisions manager, fick in bandet på nystartade klubben CBGB's. Deras spelningar blev succé, hela New York-vågen av rockgrupper blev känd och Terry Ork blev bokningsmanager på klubben av bara farten.
   Ork och bandet, som Hell lämnat och ersatts av Fred Smith från Blondie, jobbade hårt för att få skivbolag intresserade och lyckades inledningsvis. I mars 1975 producerade Eno en demo till skivbolaget Island och sedan blev det Blue Öyster Cults keyboardist Allen Laniers tur att göra samma sak för Arista men ingenting hände och inga kontrakt skrevs.

NÄSTA DEMOFÖRSÖK TOG Television-medlemmarna själva hand om. I Patti Smiths replokal på hennes trummis Jay Dee Daughertys fyraspårsbandspelare spelade de in fem låtar, "Hard on love", "Fire engine", "Friction", "I don't care" och slutligen den över sju minuter långa "Little Johnny Jewel". Bara "Friction" kom att ges ut officiellt på skiva, på första albumet "Marquee moon". Men alla låtarna har givits ut i mer eller mindre bra liveinspelningar långt efter de hade spelats in. Liveversionen av "Little Johnny Jewel" är mer än 15 minuter lång.
   "Little Johnny Jewel", ett i dessa tider (1975) absurt val av singelmaterial, hade alltså en så extrem lång speltid att låten tog upp båda sidorna på singeln. En låt, en spontan komposition och en otrolig inspelning som är både suggestiv och intensiv på samma gång. Inledningen är mer än seg när basriffet knappt har styrfart och där gitarrerna bara känns som improviserat oväsen. Men låten och inspelningen växer och växer. Och växer.
   "Redan" efter 1:34 börjar Tom Verlaine sjunga (eller prata) och melodin och den inledande intensiteten avstannar igen. Men ökar igen efter drygt tre minuter för att tonas ut i ett mindre trumsolo och sidan A är till ända.
   Sidan B tonas in och runt fyraminutersgränsen når den här anmärkningsvärda låten sitt crescendo och i närmare två minuter är "Little Johnny Jewel" stor, mäktig och fantastisk rockmusik. Ett gitarrsolo (Verlaine?) som aldrig tar slut medan kompgitarren (Lloyd?) pumpar på tills låten ofrånkomligt närmar sig sitt slut, det inledande bastemat och Verlaines röst återkommer för att avsluta låten under den sista minuten och det exakta slutet efter 7:30.
   Television hade ännu inte lagt vantarna på något skivkontrakt så otålige Terry Ork gav ut den här singeln på en egen etikett som den första releasen på det nya skivbolaget Ork Records vars adress pryder etiketten. Bolaget, som hade en sporadisk utgivning, skulle ge ut skivor fram till 1979 med namn som Richard Hell, Alex Chilton, Mick Farren, Chris Stamey (dB's) och Cheetah Chrome.

A- & B-sidan:


/ Håkan

Singlar#50: MAGAZINE

Postad: 2013-02-08 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


MAGAZINE: A song from under the floorboards (Virgin, 1980)

HISTORIEN OM MAGAZINE INLEDS I PUNKKRETSAR I APRIL 1976. Ledaren av Magazine, Howard Devoto, började då sin så kallade karriär i Buzzcocks som var ett utpräglat punkband och bland de engelska pionjärerna. Devoto lämnade Buzzcocks i januari 1977, samtidigt som gruppen släppte sin första egeninspelade ep ("Spiral Scratch"), och några månader senare bildade han Magazine tillsammans med gitarristen John McGeoch. Men scendebuten dröjde till oktober 1977.
   Den gruppen skivdebuterade i januari 1978 och tillhörde då postpunkgenren, musik som inte uteslutande byggde på aggressivitet. Premiärsingeln hette "Shot by both sides" och var verkligen en underbart överraskande Magazine-debut som i mina öron bara överträffas av dagens aktuella singel drygt två senare.
   Vägen dit var inte så lång men händelserik och varierad. Fram till "A song from under the floorboards" hade gruppen tre olika sättningar, släppte två album och fem singlar. På singlarna ändrade gruppen kontinuerligt förutsättningarna i omgivningen genom att för varje skiva välja nya producenter. Fem olika producenter på lika många singlar alltså. Känns som något av rekord?
   Magazine gick från Mick Glossop via John Leckie, Tony Wilson och Colin Thurston innan de till inspelningen av singeln "A song from under the floorboards", som släpptes i februari 1980, och hela nya albumet "The correct use of soap", som kom först i maj samma år, engagerade Martin Hannett som hade producerat John Cooper Clarke och Joy Division men han var än så länge var ett tämligen okänt namn men skulle bli nästintill legendarisk som mannen bakom U2:s första singel och skivor med New Order och Happy Mondays.
   Däremot var kopplingen Hannett/Devoto mycket logisk ty under pseudonymen Martin Zero hade Hannett producerat Buzzcocks första ep när Devoto fortfarande var med. Namnet Zero fanns också på skivor med Jilted John, Slaughter & the Dogs, OMD och A Certain Ratio.
   1978 hade "Shot by both sides" nått en blygsam placering på Englandslistan medan "A song from..." missade listan helt. En skandal, om ni frågar mig.
   Jag har tidigare nämnt låten "A song from under the floorboards" sju gånger här på Håkans Pop och i samtliga fall har det varit i samband med Lolita Pop som spelade in den för "Love poison"-albumet och gjorde låten regelbundet på sina konserter under 80- och 90-talet.
   På Magazine-singeln har gruppen som kollektiv fått credit på skivetiketten medan det på det efterföljande albumet, där låten avslutar skivan sist på andra sidan, mer detaljerat har beskrivits att Howard Devoto skrev texten och hela bandet står för musiken. Och då passar det väl bra att räkna upp de övriga medlemmarna i bandet: BarryAdamson, bas, John Doyle, trummor, Dave Formula, keyboards, och redan nämnde John McGeoch, gitarr.
   Vid den här tidpunkten, våren 1980, hoppar McGeoch samtidigt in i Siouxsie & the Banshees och Visage innan han framåt sommaren bestämmer sig för att lämna Magazine och bli fast medlem i Banshees.
   B-sidan "Twenty years ago", som inte fick plats på det aktuella albumet, är en ganska stökig och monoton låt med ett överraskande abrupt slut efter drygt tre minuter.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Tjejernas sprudlande kreativitet

Postad: 2013-02-07 10:25
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Magnus Sundell


FIRST AID KIT
Conventum, Örebro 6 februari 2013
Konsertlängd: 20:05-21:34 (89 min)
Min plats: Rad 11 plats 668.


Jag befinner mig i en musikalisk berg-o-dalbana, konsertmässigt har det varit snabba kast mellan upplevelserna men kvalitén har genomgående varit av väldigt hög kvalité. I fredags var jag på en lågmäld, personlig föreställning med Toni Holgersson, i lördags var jag på en rasande effektiv rockkonsert med Hives och några dagar senare, igår, såg jag systrarna i First Aid Kit trollbinda publiken i en fin men inte magisk konsert. På ett fullständigt utsålt Conventum Kongress, en till sista plats fylld konsertlokal, vilket innebär 1500 sittande personer.
   En unikt underbar publiksiffra och systrarna Johanna och Klara Söderberg gjorde väl allt så bra som det gick att göra. Att jag inte betecknar konserten som magisk är väl att jag alldeles för tidigt i deras karriär kräver underverk när jag egentligen måste vara nöjd med det allra bästa.
   I ett blåskimrande och sparsmakat ljus gjorde systrarna entré strax efter åtta tillsammans med sina medmusiker Melvin Duffy, steelgitarr och mandolin, och Niclas Lindström, trummor.
   Inledde lite överraskande med förra skivans första låt, "In the morning", innan ett sjok låtar, med undantag av "Hard believer", från senaste skivan satte nivån och temperaturen på den här kvällen. Sedan i höstas har duon städat bort flera äldre låtar och lyft in mer aktuellt material. För de här unga tjejerna är givetvis nuet det allra viktigaste, och de passade på att bjuda på två helt nyskrivna låtar, men de har en imponerande backkatalog att luta sig emot som dock inte stod i centrum denna kväll.
   Men nämnda "Hard believer", snabba "I met up with the king" och "Ghost town" (med ett tillfälligt "Örebro" i texten), alla från deras förra skiva, bjöd på några av konsertens russin. På den sistnämnda låten tog Klara och Johanna några steg fram till scenkanten och sjöng och spelade rakt ut i lokalen utan mikrofon och teknik och då tangerade konsertupplevelsen trots allt det magiska med stor närvarokänsla.
   Det naturligt avslappnade var kryddan som gjorde konserten unik. Långt från det rutinmässiga och allmänt professionella bjöd tjejerna på musik från hjärtat. Där rösterna stod i centrum, de ungdomligt stajlade mellansnacken och de varierade låtarna blev en behaglig resa från första till sista stund.
   I den huvudsakligen förväntade repertoaren stoppade de in en cover på Bob Dylans "One more cup of coffee" och överraskade alla med att presentera två nya låtar som enligt tjejerna inte hade några titlar. På låtlistan (se nedan) som jag efteråt fick av Benkt Söderberg, ljudmixare och pappa till de här talangfulla systrarna, kan vi dock utläsa exakta namn på låtarna. Där "Heaven knows", bland extralåtarna, var en pigg gospelinspirerad höjdpunkt på hela konserten.
   Sedan var det gulligt att tillägna "Emmylou" både Gram Parsons, Johnny Cash, June Carter, Emmylou Harris och - morfar. Medan deras numera världsberömda version av Paul Simons "America" inte kunde komma upp i den genuina nivån från Polarprisevenemanget.
   Men jag har en övertygande känsla av att First Aid Kit, med sin sprudlande kreativitet, under de närmaste åren kommer att växa musikaliskt, utvecklas på ett än mer personligt sätt och producera ännu bättre material. En framtid att med nöje följa och hålla koll på.



/ Håkan

Wilkos rock värmer

Postad: 2013-02-07 07:54
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 1985.

WILKO JOHNSON
CAN CAN
Rockmagasinet, Örebro 30 oktober 1985


Vintern är över oss och det känns bättre än någonsin att uppleva rockkonserter live. Rockmagasinets nästan osannolikt intensiva konsertverksamhet, med just nu fem konserter på åtta dagar och ett i övrigt regelbundet utbud, blir den bästa trösten i vintermörkret.
   Det är Rockmagasinet som kvantitativt och kvalitativt är den ledande arrangören av konserter i Örebro. Utan stöd från kommunen vore det en omöjlighet då den bevisligen stora rockälskande publiken i Örebro sviker Rockmagasinet och andra konserter.
   Det är synd för på Rockmagasinet samsas all världens musik och de senaste kvällarna har bjudit på både norsk new wave (Can Can), engelsk bluesrock (Wilko Johnson), svensk blues (Rolf Wikström), improvisationsrock (Skeleton Crew) och ikväll amerikansk rock (Rain Parade).
   Det började i onsdagskväll med en annorlunda mix av norska Can Can och engelsmannen Wilko Johnson.
   Det påstås pågå en norsk rockvåg över världen, snarare ett enkelt popskvalp som dock Can Can inte tillhör. De spelade modern rock modell Lolita Pop men säger nog inte nej till utlandet för sångerskan Anne Grete Preus sjunger även på engelska.
   Hon är ofantligt lång (1.90) och hade en bra rockröst till Can Cans repertoar. Hennes keyboards var något lågt mixade för att riktigt kunna reproducera många av de bra låtarna, bland annat den avslutande "Oppenheimer" som är en riktig pärla från deras debutalbum från förra året.
   1985 diskuterar folk Mark Knopflers gitarrspel medan Wilko Johnson kränger levande rockgitarrmusik på små syltor och spelställen. Världen är bra orättvis. Wilko gjorde allt rätt utan att få den minsta uppmärksamhet.
   Wilko på scen var en vilde, besatt av rock'n'roll-djävulen. Hans gitarrspel var klassiskt och fulländat, han både kompade och spelade solo - samtidigt!
   I hans repertoar fanns fortfarande en handfull Dr Feelgood-låtar, bland annat "Back in the night", "Don't let your daddy know" (då han gjorde klart barnförbjudna lekar med gitarren) och "Paradise", men också nyare egna låtar efter samma recept.
   Hans basist, Norman Watt-Roy från Blockheads, var något överkvalificerad för detta enkla hantverk men var ändå kraftfull tillsammans med den unge energiske trumslagaren Sav Ramundo. Wilko Johnsons jordnära rockmusik värmde.

/ Håkan

Singlar#51: TOM PETTY

Postad: 2013-02-06 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


TOM PETTY: American girl (Shelter, 1977)

BÅDE MUSIKALISKT OCH KOMMERSIELLT ÄR TOM PETTY numera en etablerad tungviktare i rockbranschen men 1976 var han en relativ nykomling i branschen och hans band Heartbreakers var ett duktigt men ännu inte så utpräglat personligt rockkomp. En sångare och ett band från Gainesville i norra Florida som skulle sätta sitt namn på världskartan redan inom några år, "Damn the torpedoes" (1979)och "Hard promises" (1981) är ju klassiker. Och mitten på 80-talet var de fullt etablerade för att turnera med Bob Dylan och även kompa honom. De har sedan dess växt till en institution i amerikansk rockhistoria.
   Men 1976 låg ambitionerna på en förklarligt låg och mänsklig nivå. Tom Petty hade under det tidiga 70-talet lokalt skaffat sig ett namn i grupper som The Sundowners, The Epics och till slut Mudcrutch, där fröet till det framtida Heartbreakers skulle börja växa, och otaliga spelningar över hela USA. När de var i Kalifornien spred Mudcrutch sin egeninspelade demo till ett antal skivbolag och Shelter, som hade startats 1969 av musikern Leon Russell och den engelske skivproducenten Denny Cordell, blev nyfikna och skrev kontrakt med Mudcrutch som i februari 1975 gav ut en singeln "Depot street"/"Wild eyes" (enligt etiketten är låtarna skrivna av Thomas Petty) producerad av just Cordell. Men innan året var slut hade gruppen splittrats.
   Från 1970 gav Shelter regelbundet ut skivor. Först med ägaren själv, Leon Russell (som just hade slagit igenom som låtskrivare till Joe Cocker, sedan som musiker och producent till Cocker), och sedan utökades artiststallet lite försiktigt med Don Nix, Freddie King, J J Cale (som spelat med Russell tidigt), Dwight Twilley, Phoebe Snow och några få andra namn.
   Denny Cordell hade varit en framgångsrik skivproducent på engelsk mark på 60-talet. Med namn som Georgie Fame, Danny Laine, Moody Blues, The Move och Joe Cocker.
   Mudcrutch, med bland annat Petty, gitarristen Mike Campbell och pianisten Benmont Tench (alla från Gainesville i norra Florida) , sprack alltså 1976 men uppstod tämligen snabbt som Tom Petty & the Heartbreakers med nya medlemmarna Stan Lynch (även han från Gainesville), trummor, och Ron Blair, bas.
   Inspelningarna till bandets första album, som hade den inte helt fantasifulla titeln "Tom Petty & the Heartbreakers" och släpptes i november 1976, inleddes omgående då Petty fortfarande hade låtskrivarkontrakt med Shelter och kontakten med Cordell var obruten. Det finns väl anledning att misstänka att det på debutalbumet återfinns låtar från Mudcrutch-tiden, exempelvis "Breakdown", "Hometown blues" och "Strangered in the night", med tidiga medlemmar som Jeff Jourard, Randall Marsh och Charlie Souza i kompet.
   Petty och Heartbreakers uppmärksammades tidigt i England på både turné och skiva. Gruppens första singel, "American girl", släpptes faktiskt i England i februari 1977 och först i maj i hemlandet. Men det märkliga var att på USA-singeln har Tom Petty fått credit som soloartist fast hela Heartbreakers kompar.
   Förutom Beatles hade Petty tidigt hämtat sina influenser i countryrockiga sammanhang, som Byrds, Buffalo Springfield och Flying Burrito Brothers, och "American girl" är ju ett tydligt exempel på det sätt Roger McGuinn (Byrds) brukade skriva sina låtar. Även arrangemangsmässigt, det klassiska 12-strängade gitarrsoundet spelas av två 6-strängade gitarrer, påminner inspelningen om Byrds/McGuinn. Så pass övertydligt att när McGuinn själv hörde Pettys "American girl" första gången var han övertygad om att han själv skrivit låten. Men sedan glömt den...
   Uppenbart imponerad av låten lät McGuinn dessutom faktiskt spela in "American girl" med sitt dåvarande band Thunderbyrd som tidsmässigt släpptes samma vår (1977) som Pettys original gavs ut på singel.
   B-sidan "Fooled again (I don't like it)" är också hämtad från Tom Petty & Heartbreakers debutalbum. En konventionell och anonym albumlåt och en tämligen typisk singel-b-sida.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

"Forever endeavour"

Postad: 2013-02-05 18:43
Kategori: Skiv-recensioner



RON SEXSMITH
Forever endeavour
(Cooking Vinyl)


Kanadensaren Ron Sexsmith var en gång i slutet på 90-talet en av mina största nya favoriter. Hans tre första skivor, som jag då uppfattade det, var av en så stegrande fantastisk kvalité att jag helt fångades av hans låtskrivande, vemodiga stämma och allmänt sympatiska utstrålning. Även på konsert var han i allra högsta grad imponerande.
   Hans första tre skivor, som toppades av 1999 års allra bästa skiva "Whereabouts", var alltså inte hans tre första skivor. Fick jag reda på då och skickade efter den allra första debutskivan "Grand opera lane" från 1991. Direkt från Kanada faktiskt. Inget bortglömt mästerverk direkt.
   Fastnaglad i min Sexsmith-filosofi att varje skiva bara skulle bli bättre och bättre gick jag in i väggen. Varken bokstavligen eller bildligt talat men min tro på kanadensarens förmåga att hela tiden skriva fantastiska låtar fick sig en törn. Först kom den på förhand omåttligt hajpade Steve Earle-producerade "Blue boy" och tryckte ner mig i skorna. Sexsmith var plötsligt en vanlig människa och gjorde en vanlig skiva med höjdpunkter och svackor som vem som helst.
   Nåja, Sexsmith fanns med på mina årsbästalistor både 2001, 2002 och 2004 men intresset planade med tiden ut något för att glöda till lite 2011 med albumet "Long player late bloomer" som visade att han var en liten bit på väg tillbaka.
   När jag inför nya skivan "Forever endeavour" läser att han har återförenats med den producent som stod bakom den där fantastiska 90-talstrilogin, Mitchell Froom, växer förväntningarna märkbart. Och visst är det en personligare, bättre och genomgående mer intressant Sexsmith som levererar igen.
   "Nowhere to go but down" sjunger Ron i första låten och han är sig så välkommet lik. Ser på världen med vemodiga, lite ledsna ögon men har en fantastisk känsla att fånga de små ögonblicken med fin poesi och vemodigt vackra harmonier.
   Froom har uppenbart givit tillbaka Sexsmith tron på sig själv och på något sätt har han växt ikapp sin egen gamla storhet och gjort en mogen skiva med övervägande starka låtar. Homogent låtskrivande igen och han framför låtarna väldigt enkelt, sparsmakat och utan krusiduller. Men Froom har sedan dekorerat singer/songwriter-sångerna på ett alldeles utsökt sätt som lyfter både material och framförande. Med väldigt känsligt blås och översvallande stråkar har Froom givit sångerna en klapp i ryggen utan att dränka varken Sexsmith eller den ursprungliga känslan i materialet.
   Inledningen på skivan är helt magisk. Fram till åttonde låten, den lätt poppiga "Back of my hand", har skivan en väldigt genomgående kvalité som jag inte har hört från Sexsmith på 14 år. En ensam trombon, några mariachi-trumpeter eller New Orleans-inspirerade arrangemang kan inte dölja Sexsmiths kvalitéer som klassisk låtskrivare och ödmjuk sångare.
   Sedan mattas energin något, kanske även hos mig som lyssnare, och vi får några mer mänskliga låtar som går på i tämligen förväntade hjulspår.
   Totalt sett är det inte samma starka låtmaterial som på "Other songs" och "Whereabouts" men Sexsmith lider givetvis av problemet att försöka överträffa sig själv hela tiden. Men han fångar ofta kärnan i låten snabbt och i den virvlande värld vi just nu lever i är det en fördel.
   Vi är på väg till våren men i Ron Sexsmiths värld är det ofta höst, just den känslan i avslutande "Autumn light", men det hindrar inte att hans nya album kan bli en långkörare i den allt ljusare framtiden.

/ Håkan

Reg Presley (1941-2013)

Postad: 2013-02-05 09:40
Kategori: Minns

Reg Presley är död. En ikon, om än i dag ganska bortglömd, har gått ur tiden. Sångaren i Troggs, som bildades 1964 som Troglodytes, tog sig efternamnet Presley för att skapa uppmärksamhet men det tog ungefär fem minuter innan vi glömde bort att han spekulativt konstruerat sitt artistnamn och istället imponerades av en stark, kraftfull och personlig röst och sedan en mängd klassiska hits.
   (Reg Presley föddes som Reg Ball. Apropå namnbyten. Vem tänker idag på att Elvis Costello tog sitt förnamn efter samma Presley?).
   Efter den floppande debutsingeln "Lost girl" fick Troggs 1966 ett mäktigt genombrott med "Wild thing". En cover skriven av Chip Taylor men för alltid förknippad med Troggs och Presleys röst. Men Troggs var inget coverband för snart producerade bandet egna låtar, skrivna av just Presley, som var precis lika framgångsrika. "With a girl like you" (störst hit i Sverige: nr 1 på Tio i Topp), "I can't control myself" och "Love is all around" är alla klassiker i pophistorien.
   Den senare låten fick en stor revival i filmen "Fyra bröllop och en begravning" 1994 i en inspelning med Wet Wet Wet.
   Vi ska inte heller glömma bort Troggs tillfälliga comebackalbum "Athens Andover" från 1991 som inte hade så mycket med gamla 60-talet och hits att göra utan är en mogen och intressant skiva. Gjord tillsammans med tre R.E.M. -medlemmar med mycket starka låtar av vilka fem skrivits av Presley Albumtiteln är en kombination av R.E.M.:s hemstad Athens, Georgia, och Troggs och Reg Presleys hemstad Andover, Hampshire i södra England. Presley föddes i Andover och det var också där han dog igår.
   Reg Presley dog av lungcancer 4 februari 2013.

/ Håkan

"Strawberries & Chocolates"

Postad: 2013-02-05 07:52
Kategori: Skiv-recensioner



THE TOR GUIDES
Strawberries & Chocolates
(Digit)


Popmusik kan i dagens klimat låta på fasligt många olika sätt. Östersundsgruppen The Tor Guides gör sin popmusik enligt 70-talsmodellen om man nu snävt absolut måste tidsbestämma influenserna. När jag först tittade i cd-häftet och upptäckte en tolvsträngad Rickenbacker fick jag äkta powerpopvibrationer med gitarrer och melodier i en skön samklang. När jag sedan lyssnade föll jämförelsen med exempelvis 10cc på plats innan jag mycket riktigt hittar bandets egen beskrivning av sina låtar där de själva nämner just 10cc.
   Inte så många poppiga gitarrer alltså utan mer ett studiotillverkat pophantverk med keyboards, tjocka lager av popkörer, perfekt harmoniska melodier och somriga låttitlar som "Sweet apple pie", "Summer's green" (komplett med fågelkvitter) och titellåten.
   Ofrånkomligt i sammanhanget förekommer också Beatles i referenserna när gruppen mycket ambitiöst och intressant beskriver historien kring varje låt. Men soundmässigt är det nog Beatles i nästa steg på 70-talet som åsyftas. Jag är övertygad om att Torbjörn Pettersson, som sjunger, spelar de flesta instrumenten och skriver The Tor Guides låtar, med lätthet skulle kunna skriva Rutles-inspirerade Beatles-låtar så att advokater på musikförlag skulle få för sig att låtarna redan är skrivna.
   Jag hör inget som direkt låter som stöld men däremot är soundet klassiskt och inte helt nytt men ändå ovanligt i en tid när sound och image betyder så mycket mer än låtar, starka refränger och kvalitativa melodier. När jag har övergivit de inledande önskemålen om renodlad powerpop, typ ett nytt Watermelon Men, framträder ett album med en jämn ström ytterst finurliga och välsmakande poplåtar.
   Rubriken på The Tor Guides hemsida är "Three minutes in Popland" och placerar skivan mitt inne i dess epicentrum med låtar runt just tre minuter (med undantag för titellåtens 4:05) där charmiga texter, avvägda arrangemang, korta verser och slagkraftiga refränger har allt som livet egentligen begär.
   På ett osynligt utrymme mellan Jellyfish, Fountains Of Wayne och Stonecake ("Tuesday afternoon") har Tor Guides tagit plats i pophistorien.

/ Håkan

Singlar#52: T. REX

Postad: 2013-02-04 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


T. REX: Metal guru (T. Rex, 1972)

INNAN T. REX BLEV EN SÄKER KASSASUCCÉ UNDER ÅREN 1970-73, då gruppen också blev en betydande del av den pågående glamrocktrenden, var jag välinformerad om gruppens bakgrund. Jag hade följt Marc Bolans tidiga utveckling under Tyrannosaurus Rex-åren "på nära håll". Som 15-16-åring sommaren 1968 fastnade jag för Tyrannosaurus Rex och deras minst sagt udda sound. Sångaren och låtskrivaren Marc Bolan sjöng nästan sluddrande och hans poetiskt komplicerade texter var omöjliga att identifiera. Vilket snarare ökade än minskade nyfikenheten i en tid när simpel pop med Gary Puckett, Don Partridge och Equals regerade.
   Det här som hände under de tidiga 70-talsåren med Bolan, T. Rex och deras musik var ju något helt annat, mycket mer elektriskt och, framförallt, så oerhört mycket mer kommersiellt.
   Jag var först inte helt bekväm med den utvecklingen. Min gunstling Marc hade ju på sätt och vis sålt sig till den skivindustri han en gång motarbetade. Och den rabiata ickeelektriska linjen hade ju helt ändrat karaktär till något tungt, rockigt och till en viss del galen idoldyrkan. Singlarna var ju helt okej, "Ride a white swan", "Hot love", "Get it on", "Jeepster", "Telegram Sam" är ju alla klockrena hits med en hitmässig personlig profil, men albumen "T. Rex" och "Electric warrior" var lite för elektriskt tunga för min smak.
   Marc Bolans produktivitet var under de här åren påtaglig. Han skrev, spelade in och turnerade med en otrolig intensitet och ovannämnda kvalitetsrad av singlar fortsatte med "Metal guru" som jag tycker slår allt som Bolan och T. Rex producerade i övrigt.
   Från januari 1972 hade T. Rex en egen skivetikett, genom EMI, och den där blå/röda etiketten med Bolans karaktäristiska kalufs som logotype blev ju under några år en kvalitetsstämpel som generöst (ofta två låtar på b-sidan) bjöd på singlar i en rasande och regelbunden fart. OK, han kunde aldrig överträffa "Metal guru" men singlarna fortsatte vara intressanta.
   I maj 1972, när "Metal guru" släpptes, hade Bolan fortfarande kvar banden till 60-talet på T. Rex-skivorna. Producenten Tony Visconti hade en gång på 60-talet upptäckt Tyrannosaurus Rex (och för övrigt också David Bowie nästan samtidigt) och följde med Bolan in i det elektriska 70-talet. Bolans musikförlag Wizard Artists Ltd hade ju namnmässigt rötterna i Bolans 60-tal, "The wizard" hette Bolans första solosingel under sitt just tagna artistnamn i november 1965.

FRÅN ATT UNDER MÅNGA ÅR VARA DEL I EN DUO, Steve Peregrin Took var hans kompanjon under Tyrannosaurus-tiden och Mickey Finn under det tidiga T. Rex, var Bolan nu sedan några år tillbaka ledare för ett helt rockband med Mickey Finn, percussion, Steve Currie, bas, och Bill Legend, trummor. Legend hette egentligen Fyfield i efternamn och härstammade från Southend och gruppen Legend där Mickey Jupp var ledare. Han döpte helt enkelt om sig till Legend samtidigt som han började spela med Bolan. I kören på "Metal guru" återfinns Howard Kaylan och Mark Volman, en gång frontmän i den amerikanska popgruppen Turtles, som hösten 1972 ska introduceras som duon Flo & Eddie.
   Inför inspelningen i mars 1972 av "Metal guru", som i sanningens namn inte har någon intelligent text, och det kommande "The slider"-albumet fick Bolan en rekommendation av Elton John om en studio strax utanför Paris, Château d'Hérouville. Elton hade precis avslutat inspelningen av sitt senaste album, "Honky Chateau", där.
   Bolan och T. Rex var som sagt mycket produktiva i studion under de här åren så det var inte så överraskande att de två låtarna på singelns b-sida var outtakes från "The slider"-inspelningarna. "Thunderwing" är full av tunga körer, karaktäristisk elgitarr och de typiska gungande T. Rex-rytmerna. "Lady" har en mer akustisk och nästan engelsk lantlig prägel som jag närmast vill jämföra med Ronnie Lane's Slim Chance.

A-sidan:


B-sidorna:
"Thunderwing"


"Lady"


/ Håkan

Energiskt ös från första till sista sekund

Postad: 2013-02-03 13:36
Kategori: Konserter




THE HIVES
THE FUME
Club 700, Örebro 2 februari 2013
Konsertlängd: 20:15-20:50 (Fume, 35 min) och 21:20-22:55 (Hives, 95 min)
Min plats: I baren ca 35 m snett vänster från scenen (Fume) och 8 meter snett vänster från scenen (Hives).


Ingenting är svart eller vitt brukar man lite schablonmässigt konstatera men Hives är verkligen svart och vitt. I frack, hög hatt och elegant klädsel gjorde bandet med Howlin' Pelle i spetsen en storstilad entré på Club 700-scenen på lördagskvällen. Startade på 120 med "Come on!", som också är första låt på senaste albumet, och det hårda tempot, den rasande energin och smattrande raden av låtar ville aldrig ge sig.
   Musikaliskt var det ren och skär punk och skillnaden mellan nya och gamla låtar är hårfin och jag, som är begränsat kunnig i deras diskografi och repertoar, kunde bara lugnt stå och suga i mig av den bästa aggressiva liverock som förmodligen gjorts i Sverige. I alla fall i det här formatet.
   Howlin' Pelle Almqvist är ju en scenpersonlighet utöver det mesta. Som med en överlägset ironisk ton höll publiken i strama tyglar, domderade och styrde och fick publiken till och med att sätta sig ner mot slutet av konserten. Naturligtvis utsåg han Örebro till sin andra hemstad och patriotismen lyste också i ögonen på publiken.
   Förbandet The Fume var nästan lika energiska och kaxiga på scen som Hives men hade väl inte riktigt materialet att fylla ut sina 35 minuter i strålkastarljuset. Därav en högljudd och slamrig cover på Little Richards "Keep-a-knockin'" i den annars lite profilsvaga repertoaren.




/ Håkan

En helt bekväm Toni Holgersson

Postad: 2013-02-03 12:43
Kategori: Live-recensioner



Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 3/2 2013

Toni Holgersson
Indigo
Stadsträdgården, Örebro 1 februari 2013
Konsertlängd: 19:04-19:25 (Indigo, 21 min) och 19:45-20:28/20:50-21:52 (Toni, 105 min)
Min plats: ca 12 m snett till vänster från scenen.


Ibland kan förhoppningar grusas och förväntningar bli en ballong som spricker. Men sedan finns det, tack och lov, lyckliga stunder när upplevelser överträffar både dikt och verklighet. Toni Holgerssons Grammisnominering av sin senaste skiva, "Sentimentalsjukhuset", är naturligtvis helt rättvis, med tanke på starka och poetiska texter, men jag har personligen inte helt fångats av sound och framförande.
   Därav min förvåning när jag möter Holgersson på scen där han inte alls är den där bräckliga, sköra, osäkra, spröda och självömkande trubadur som jag i min enfald trodde. På Stadsträdgårdens lilla scen i fredagskväll stod det en stark, personlig, vågad, helt bekväm och fantastisk artist där sångerna många gånger lyfte sig långt över skivornas ibland lite stela produktion.
   Under de nästan två timmarna på scen och även i pausen var Toni Holgersson en social och utmärkt kommunicerande person. Som berättade intressanta verklighetsförankrade historier i mellansnacken och lät sångerna blomma ut i det lilla stora formatet. Som bäst i "Några droppar regn" och "Blå moln (över Stockholm)".
   Toni beskrev låtarna som övervägande sorgsna men vemod och melankoli, som jag väljer att analysera känslorna i hans sånger, är kanske den viktigaste ingrediensen i stort låtskrivande och personligt framförande.
   Med bara en gitarrist till hjälp, Andreas Söderström, trodde jag på en genomgående lågmäld konsert där jag skulle få höra nålar falla till höger och vänster. Men Tonis sidekick Andreas var ett under av musikalitet utan att vara ekvilibristisk, högljudd eller reptilsnabb. Han behandlade sitt instrument med känsla och när han vid några få tillfällen tog fram trumpeten blev det än mer tydligt hur små gester kan ge stora magiska intryck.
   Visserligen ville Toni sälja skivor, framförallt sin senaste, men jag fick aldrig känslan på plats att konserten dominerades av de aktuella låtarna. Men när jag nu sitter och sammanfattar konserten upptäcker jag att sju av den senaste skivans tio låtar fanns där. Med tanke på att hela kvällens repertoar omfattade 22 låtar tycker jag inte konserten fick någon som helst slagsida utan blev ett underbart underhållande urval av artisten Toni Holgerssons drygt 26 år gamla skivkarriär.
   Där han avslutade hela konserten spontant och orepeterat med två gamla publikfavoriter, "Kom till mig" och "Och så går dessa dagar". Ett ödmjukt slut på en fantastisk konsert inför stående ovationer.
   Det lokala bandet Indigo med sångaren Christopher Sletto inledde kvällen med ett kort set på fem låtar med en blandning av både covers och egna låtar. Fyra duktiga killar som inte minst överraskade när de blandade repertoaren med både Frank Sinatra ("Fly me to the moon") och Kent ("Musik nonstop"). Deras egen låt "Dom som aldrig slåss" hade hämtat inspiration i just Kent.

Låtarna:
Cigarett i handen
Inga sånger tar dom döda tillbaka
Bara nån att hålla om
Valentine
När du sker
Den jag en gång var
Poste restante
Brev till resandeflicka
Jag smakade på döden en dag

Paus

Ibland kallar jag det kärlek
Bilder från Washington Sq
Några droppar regn
Blå andetag
Blå moln (över Stockholm)
Blues för Fatumé
Komma hem
Inga kläder
Allting faller
Efter din himmel
Låt trummorna tala

Extralåtar
Kom till mig
Och så går dessa dagar

/ Håkan

Singlar#53: DIANA ROSS AND THE SUPREMES

Postad: 2013-02-01 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


DIANA ROSS AND THE SUPREMES: Reflections (Motown, 1967)

HOPPSAN, YTTERLIGARE EN STARK SINGEL UR MOTOWNS klassiska låtskatt. En singel med extremt framgångsrika Diana Ross och/eller The Supremes trodde jag på förhand var omöjlig på min lista av personliga favoritsinglar. Succén var fullständig på hemmaplan för Detroit-gruppen. Från 1963 till 1967 släppte gruppen 15 singlar av vilka tio kom att toppa USA-listan. Här i Europa var det jämförelsevis ett svalare intresse. Bara en låt, "Baby love", toppade i England och endast fem singlar nådde vårt Tio i Topp. Och bland dessa fanns inte "Reflections" med, som för övrigt "bara" nådde en 2:a-plats i USA efter fyra raka listtoppar.
   1967 låg det förändringar i luften för Supremes och Motown. Och även för trion Holland-Dozier-Holland, producenter och låtskrivare, som just det året hade hamnat i konflikt med skivbolaget om vinstdelning och royalties. Den konflikten utvidgades till stämningar om kontraktsbrott och kontrastämningar som till slut ledde till att producenttrion lämnade Motown 1968. Efter en av pophistoriens mest framgångsrika epoker.
   Brian Holland, Lamont Dozier och Eddie Holland skrev alltså "Reflections" (och de 14 andra ovannämnda singlarna!) och låg säkert inte i konflikt med bolaget när låten spelades in i mars och maj 1967 men det finns något i soundet, produktionen, arrangemanget och melodin som tyder på utveckling från det rent kortsiktiga hittänkandet till något långsiktigt och personligare. Där finns små psykedeliska ingredienser, en mycket läcker och framträdande tamburin och till och med en spännande synt (unikt instrument vid den här tiden) bland instrumenten.
   Men fortfarande finns där en genuin låtskrivarstyrka som kanske inte är lika omedelbar som tidigare men som fungerar väldigt bra. Med en grupp som från just den här singeln hade utökat sitt officiella gruppnamn med stjärnan Diana Ross. Det var Motown-chefen Berry Gordys beslut och det möttes med protester främst från Supremes-medlemmen Florence Ballard.
   Tillsammans med Mary Wilson var Ballard och Ross ursprungsmedlemmarna under Supremes storhetstid men det samarbetets dagar var räknade. Ballard, som vid den här tidpunkten till och från varb sjukskriven och led av depression och alkoholism, ersattes med Cindy Birdsong av Gordy men Ballard fanns fortfarande med på "Reflections" men avskedades i juni 1967, en månad innan den här singeln släpptes. "Reflections" blev också titeln på nästa album med Diana Ross & the Supremes som inte släpptes förrän i mars 1968.
   B -sidan "Going down for the third time" (även det ett verk av H-D-H) fanns med på albumet "The Supremes Sing Holland–Dozier–Holland" som släpptes samma dag som "Reflections"-singeln, 24 juli 1967. För övrigt det sista Supremes-albumet med Holland-Dozier-Holland vid rodret. Dock hann de producera ytterligare två singlar med gruppen innan de tackade för sig.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.