Blogginlägg från 2013-02-07

Tjejernas sprudlande kreativitet

Bilder: Magnus Sundell


FIRST AID KIT
Conventum, Örebro 6 februari 2013
Konsertlängd: 20:05-21:34 (89 min)
Min plats: Rad 11 plats 668.

Jag befinner mig i en musikalisk berg-o-dalbana, konsertmässigt har det varit snabba kast mellan upplevelserna men kvalitén har genomgående varit av väldigt hög kvalité. I fredags var jag på en lågmäld, personlig föreställning med Toni Holgersson, i lördags var jag på en rasande effektiv rockkonsert med Hives och några dagar senare, igår, såg jag systrarna i First Aid Kit trollbinda publiken i en fin men inte magisk konsert. På ett fullständigt utsålt Conventum Kongress, en till sista plats fylld konsertlokal, vilket innebär 1500 sittande personer.
   En unikt underbar publiksiffra och systrarna Johanna och Klara Söderberg gjorde väl allt så bra som det gick att göra. Att jag inte betecknar konserten som magisk är väl att jag alldeles för tidigt i deras karriär kräver underverk när jag egentligen måste vara nöjd med det allra bästa.
   I ett blåskimrande och sparsmakat ljus gjorde systrarna entré strax efter åtta tillsammans med sina medmusiker Melvin Duffy, steelgitarr och mandolin, och Niclas Lindström, trummor.
   Inledde lite överraskande med förra skivans första låt, "In the morning", innan ett sjok låtar, med undantag av "Hard believer", från senaste skivan satte nivån och temperaturen på den här kvällen. Sedan i höstas har duon städat bort flera äldre låtar och lyft in mer aktuellt material. För de här unga tjejerna är givetvis nuet det allra viktigaste, och de passade på att bjuda på två helt nyskrivna låtar, men de har en imponerande backkatalog att luta sig emot som dock inte stod i centrum denna kväll.
   Men nämnda "Hard believer", snabba "I met up with the king" och "Ghost town" (med ett tillfälligt "Örebro" i texten), alla från deras förra skiva, bjöd på några av konsertens russin. På den sistnämnda låten tog Klara och Johanna några steg fram till scenkanten och sjöng och spelade rakt ut i lokalen utan mikrofon och teknik och då tangerade konsertupplevelsen trots allt det magiska med stor närvarokänsla.
   Det naturligt avslappnade var kryddan som gjorde konserten unik. Långt från det rutinmässiga och allmänt professionella bjöd tjejerna på musik från hjärtat. Där rösterna stod i centrum, de ungdomligt stajlade mellansnacken och de varierade låtarna blev en behaglig resa från första till sista stund.
   I den huvudsakligen förväntade repertoaren stoppade de in en cover på Bob Dylans "One more cup of coffee" och överraskade alla med att presentera två nya låtar som enligt tjejerna inte hade några titlar. På låtlistan (se nedan) som jag efteråt fick av Benkt Söderberg, ljudmixare och pappa till de här talangfulla systrarna, kan vi dock utläsa exakta namn på låtarna. Där "Heaven knows", bland extralåtarna, var en pigg gospelinspirerad höjdpunkt på hela konserten.
   Sedan var det gulligt att tillägna "Emmylou" både Gram Parsons, Johnny Cash, June Carter, Emmylou Harris och - morfar. Medan deras numera världsberömda version av Paul Simons "America" inte kunde komma upp i den genuina nivån från Polarprisevenemanget.
   Men jag har en övertygande känsla av att First Aid Kit, med sin sprudlande kreativitet, under de närmaste åren kommer att växa musikaliskt, utvecklas på ett än mer personligt sätt och producera ännu bättre material. En framtid att med nöje följa och hålla koll på.



/ Håkan

Wilkos rock värmer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 1985.

WILKO JOHNSON
CAN CAN
Rockmagasinet, Örebro 30 oktober 1985

Vintern är över oss och det känns bättre än någonsin att uppleva rockkonserter live. Rockmagasinets nästan osannolikt intensiva konsertverksamhet, med just nu fem konserter på åtta dagar och ett i övrigt regelbundet utbud, blir den bästa trösten i vintermörkret.
   Det är Rockmagasinet som kvantitativt och kvalitativt är den ledande arrangören av konserter i Örebro. Utan stöd från kommunen vore det en omöjlighet då den bevisligen stora rockälskande publiken i Örebro sviker Rockmagasinet och andra konserter.
   Det är synd för på Rockmagasinet samsas all världens musik och de senaste kvällarna har bjudit på både norsk new wave (Can Can), engelsk bluesrock (Wilko Johnson), svensk blues (Rolf Wikström), improvisationsrock (Skeleton Crew) och ikväll amerikansk rock (Rain Parade).
   Det började i onsdagskväll med en annorlunda mix av norska Can Can och engelsmannen Wilko Johnson.
   Det påstås pågå en norsk rockvåg över världen, snarare ett enkelt popskvalp som dock Can Can inte tillhör. De spelade modern rock modell Lolita Pop men säger nog inte nej till utlandet för sångerskan Anne Grete Preus sjunger även på engelska.
   Hon är ofantligt lång (1.90) och hade en bra rockröst till Can Cans repertoar. Hennes keyboards var något lågt mixade för att riktigt kunna reproducera många av de bra låtarna, bland annat den avslutande "Oppenheimer" som är en riktig pärla från deras debutalbum från förra året.
   1985 diskuterar folk Mark Knopflers gitarrspel medan Wilko Johnson kränger levande rockgitarrmusik på små syltor och spelställen. Världen är bra orättvis. Wilko gjorde allt rätt utan att få den minsta uppmärksamhet.
   Wilko på scen var en vilde, besatt av rock'n'roll-djävulen. Hans gitarrspel var klassiskt och fulländat, han både kompade och spelade solo - samtidigt!
   I hans repertoar fanns fortfarande en handfull Dr Feelgood-låtar, bland annat "Back in the night", "Don't let your daddy know" (då han gjorde klart barnförbjudna lekar med gitarren) och "Paradise", men också nyare egna låtar efter samma recept.
   Hans basist, Norman Watt-Roy från Blockheads, var något överkvalificerad för detta enkla hantverk men var ändå kraftfull tillsammans med den unge energiske trumslagaren Sav Ramundo. Wilko Johnsons jordnära rockmusik värmde.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.