Blogginlägg

Singlar#49: TELEVISION

TELEVISION: Little Johnny Jewel (Ork, 1975)

MÅHÄNDA VAR NEW YORKS 70-TALSROCK RUNT 1972-1975 inte punk per definition men utseendemässigt var tuffheten och den fräcka utstrålningen en stor inspirationskälla för de engelska punkgrupperna. Men New York Dolls, Talking Heads Blondie, Heartbreakers (med Johnny Thunders) och dagens huvudämne, Television, kallades inte punk. Och Televisions skivdebut, denna singel, kan vi musikaliskt inte sortera in bland punkmusikens urkraft ty när den släpptes, i oktober 1975, hade det stora punkutbrottet ännu inte skett.
   I november 1973 började fröet växa till det band som skulle bli Television. Första kontakten som Richard Lloyd fick när han anlände till New York vÃ¥ren 1973 var Terry Ork som jobbade pÃ¥ klubben Max's Kansas City. Lloyd flyttade in i Orks lägenhet i Chinatown. Ork jobbade ocksÃ¥ hos Andy Warhol och drömde om att upptäcka och lansera ett band pÃ¥ samma sätt som Warhol hade gjort med Velvet Underground i slutet pÃ¥ 60-talet.
   Ork kände ocksÃ¥ en gitarrist och sÃ¥ngare, Tom Miller (senare Verlaine), och gitarrduokombinationen Lloyd/Verlaine var det första och viktigaste steget pÃ¥ väg till det band som Ork drömde om. Richard Meyers (senare Hell) blev det uppenbara valet av basist dÃ¥ han tidigare hade varit manager Ã¥t Miller. Billy Ficca, frÃ¥n Boston, blev trummis och kvartetten gjorde scendebut i mars 1974. Trion Verlaine/Hell/Ficca hade förresten existerat som gruppen Neon Boys under 1972-1973.
   I nÃ¥gra veckor hette bandet GooGoo men Hell hittade pÃ¥ namnet Television och det blev givetvis godkänt av Verlaine vars initialer var just TV.
   Ork, som vÃ¥ren 1974 fungerade som Televisions manager, fick in bandet pÃ¥ nystartade klubben CBGB's. Deras spelningar blev succé, hela New York-vÃ¥gen av rockgrupper blev känd och Terry Ork blev bokningsmanager pÃ¥ klubben av bara farten.
   Ork och bandet, som Hell lämnat och ersatts av Fred Smith frÃ¥n Blondie, jobbade hÃ¥rt för att fÃ¥ skivbolag intresserade och lyckades inledningsvis. I mars 1975 producerade Eno en demo till skivbolaget Island och sedan blev det Blue Öyster Cults keyboardist Allen Laniers tur att göra samma sak för Arista men ingenting hände och inga kontrakt skrevs.

NÄSTA DEMOFÖRSÖK TOG Television-medlemmarna själva hand om. I Patti Smiths replokal på hennes trummis Jay Dee Daughertys fyraspårsbandspelare spelade de in fem låtar, "Hard on love", "Fire engine", "Friction", "I don't care" och slutligen den över sju minuter långa "Little Johnny Jewel". Bara "Friction" kom att ges ut officiellt på skiva, på första albumet "Marquee moon". Men alla låtarna har givits ut i mer eller mindre bra liveinspelningar långt efter de hade spelats in. Liveversionen av "Little Johnny Jewel" är mer än 15 minuter lång.
   "Little Johnny Jewel", ett i dessa tider (1975) absurt val av singelmaterial, hade alltsÃ¥ en sÃ¥ extrem lÃ¥ng speltid att lÃ¥ten tog upp bÃ¥da sidorna pÃ¥ singeln. En lÃ¥t, en spontan komposition och en otrolig inspelning som är bÃ¥de suggestiv och intensiv pÃ¥ samma gÃ¥ng. Inledningen är mer än seg när basriffet knappt har styrfart och där gitarrerna bara känns som improviserat oväsen. Men lÃ¥ten och inspelningen växer och växer. Och växer.
   "Redan" efter 1:34 börjar Tom Verlaine sjunga (eller prata) och melodin och den inledande intensiteten avstannar igen. Men ökar igen efter drygt tre minuter för att tonas ut i ett mindre trumsolo och sidan A är till ända.
   Sidan B tonas in och runt fyraminutersgränsen nÃ¥r den här anmärkningsvärda lÃ¥ten sitt crescendo och i närmare tvÃ¥ minuter är "Little Johnny Jewel" stor, mäktig och fantastisk rockmusik. Ett gitarrsolo (Verlaine?) som aldrig tar slut medan kompgitarren (Lloyd?) pumpar pÃ¥ tills lÃ¥ten ofrÃ¥nkomligt närmar sig sitt slut, det inledande bastemat och Verlaines röst Ã¥terkommer för att avsluta lÃ¥ten under den sista minuten och det exakta slutet efter 7:30.
   Television hade ännu inte lagt vantarna pÃ¥ nÃ¥got skivkontrakt sÃ¥ otÃ¥lige Terry Ork gav ut den här singeln pÃ¥ en egen etikett som den första releasen pÃ¥ det nya skivbolaget Ork Records vars adress pryder etiketten. Bolaget, som hade en sporadisk utgivning, skulle ge ut skivor fram till 1979 med namn som Richard Hell, Alex Chilton, Mick Farren, Chris Stamey (dB's) och Cheetah Chrome.

A- & B-sidan:


/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.