Blogginlägg från 2013-02-11

"Electric"

Postad: 2013-02-11 14:18
Kategori: Skiv-recensioner



RICHARD THOMPSON
Electric
(Proper)


Förhållandet till Richard Thompson och hans musik har för mig personligen varit långt men också kvalitetsmässigt ojämnt och sporadiskt. Från de där klassiska Fairport Convention-skivorna i slutet på 60-talet, fortsättningen med duettskivorna med sin fru Linda och sedan en mängd soloskivor som till och från hamnat i glömska och i sanningens namn har hans solokarriär varit upp och ned.
   Så det var med stor försiktighet jag började lyssna på hans nya skiva, som har fått den inte helt representativa titeln "Electric", som i vanlig Thompson-ordning inte är den där genuint helgjutna skivan men ändå innehåller en mängd toppar som gör att jag tar den till mitt hjärta.
   Att Thompson har valt att arbeta med Buddy Miller som producent är givetvis något som lockar mig att lyssna med stor koncentration. Miller, som tidigare visat framfötterna på skivor med Emmylou Harris, Robert Plant och Solomon Burke och även på egen hand, är ju ett namn av dignitet även om förutsättningen gitarrist producerar gitarrist kan gå spikrakt åt fel håll. Jag var på förhand också lite rädd för att den genuine engelsmannen skulle tappa bort sig i en amerikansk studio.
   Och det börjar lite omotiverat intensivt och i högt tempo. "Stony ground" är en mängd gitarrer, slide och körer ut och in i varandra, och stundtals en orgie i gitarrsound. Men redan på andra låten är vi på den engelska landsbygden, "Salford Sunday", med folkinstrument och en melodi som knallar på både snyggt och effektivt.
   Snabba kast i inledningen alltså och fortsättningen blir en liten berg-o-dalbana som dock inte är så förskräckligt tålamodskrävande utan roar mer än den känns krävande. Rytmiska "Sally B", tunga träskliknande "Stuck on the treadmill" gränsar till hårdrock och leder fram till den gränslöst vackra "My enemy", med sin magiskt stigande känsla, och jag lär mig ännu en gång att Richard Thompson aldrig går i några upptrampade förutsägbara spår. Men kan spela gitarr både vackert och engagerande.
   Blandningen på skivan blir alltså behållningen. När det pendlar mellan lite tyngre saker som "Good things happen to bad people" och "Straight and narrow" och vackra balladhöjdpunkter som "Another small thing in her favour" och "The snow goose" (med Alison Krauss på sång).

/ Håkan

Singlar#49: TELEVISION

Postad: 2013-02-11 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


TELEVISION: Little Johnny Jewel (Ork, 1975)

MÅHÄNDA VAR NEW YORKS 70-TALSROCK RUNT 1972-1975 inte punk per definition men utseendemässigt var tuffheten och den fräcka utstrålningen en stor inspirationskälla för de engelska punkgrupperna. Men New York Dolls, Talking Heads Blondie, Heartbreakers (med Johnny Thunders) och dagens huvudämne, Television, kallades inte punk. Och Televisions skivdebut, denna singel, kan vi musikaliskt inte sortera in bland punkmusikens urkraft ty när den släpptes, i oktober 1975, hade det stora punkutbrottet ännu inte skett.
   I november 1973 började fröet växa till det band som skulle bli Television. Första kontakten som Richard Lloyd fick när han anlände till New York våren 1973 var Terry Ork som jobbade på klubben Max's Kansas City. Lloyd flyttade in i Orks lägenhet i Chinatown. Ork jobbade också hos Andy Warhol och drömde om att upptäcka och lansera ett band på samma sätt som Warhol hade gjort med Velvet Underground i slutet på 60-talet.
   Ork kände också en gitarrist och sångare, Tom Miller (senare Verlaine), och gitarrduokombinationen Lloyd/Verlaine var det första och viktigaste steget på väg till det band som Ork drömde om. Richard Meyers (senare Hell) blev det uppenbara valet av basist då han tidigare hade varit manager åt Miller. Billy Ficca, från Boston, blev trummis och kvartetten gjorde scendebut i mars 1974. Trion Verlaine/Hell/Ficca hade förresten existerat som gruppen Neon Boys under 1972-1973.
   I några veckor hette bandet GooGoo men Hell hittade på namnet Television och det blev givetvis godkänt av Verlaine vars initialer var just TV.
   Ork, som våren 1974 fungerade som Televisions manager, fick in bandet på nystartade klubben CBGB's. Deras spelningar blev succé, hela New York-vågen av rockgrupper blev känd och Terry Ork blev bokningsmanager på klubben av bara farten.
   Ork och bandet, som Hell lämnat och ersatts av Fred Smith från Blondie, jobbade hårt för att få skivbolag intresserade och lyckades inledningsvis. I mars 1975 producerade Eno en demo till skivbolaget Island och sedan blev det Blue Öyster Cults keyboardist Allen Laniers tur att göra samma sak för Arista men ingenting hände och inga kontrakt skrevs.

NÄSTA DEMOFÖRSÖK TOG Television-medlemmarna själva hand om. I Patti Smiths replokal på hennes trummis Jay Dee Daughertys fyraspårsbandspelare spelade de in fem låtar, "Hard on love", "Fire engine", "Friction", "I don't care" och slutligen den över sju minuter långa "Little Johnny Jewel". Bara "Friction" kom att ges ut officiellt på skiva, på första albumet "Marquee moon". Men alla låtarna har givits ut i mer eller mindre bra liveinspelningar långt efter de hade spelats in. Liveversionen av "Little Johnny Jewel" är mer än 15 minuter lång.
   "Little Johnny Jewel", ett i dessa tider (1975) absurt val av singelmaterial, hade alltså en så extrem lång speltid att låten tog upp båda sidorna på singeln. En låt, en spontan komposition och en otrolig inspelning som är både suggestiv och intensiv på samma gång. Inledningen är mer än seg när basriffet knappt har styrfart och där gitarrerna bara känns som improviserat oväsen. Men låten och inspelningen växer och växer. Och växer.
   "Redan" efter 1:34 börjar Tom Verlaine sjunga (eller prata) och melodin och den inledande intensiteten avstannar igen. Men ökar igen efter drygt tre minuter för att tonas ut i ett mindre trumsolo och sidan A är till ända.
   Sidan B tonas in och runt fyraminutersgränsen når den här anmärkningsvärda låten sitt crescendo och i närmare två minuter är "Little Johnny Jewel" stor, mäktig och fantastisk rockmusik. Ett gitarrsolo (Verlaine?) som aldrig tar slut medan kompgitarren (Lloyd?) pumpar på tills låten ofrånkomligt närmar sig sitt slut, det inledande bastemat och Verlaines röst återkommer för att avsluta låten under den sista minuten och det exakta slutet efter 7:30.
   Television hade ännu inte lagt vantarna på något skivkontrakt så otålige Terry Ork gav ut den här singeln på en egen etikett som den första releasen på det nya skivbolaget Ork Records vars adress pryder etiketten. Bolaget, som hade en sporadisk utgivning, skulle ge ut skivor fram till 1979 med namn som Richard Hell, Alex Chilton, Mick Farren, Chris Stamey (dB's) och Cheetah Chrome.

A- & B-sidan:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.