Blogginlägg från 2013-02-13

Tre soloartister tillsammans

Postad: 2013-02-13 10:44
Kategori: Konserter



Bilder: Magnus Sundell

Richard, Peter och Will på årets Triple Troubadours-premiär i Örebro.

TRIPLE TROUBADOURS 2
Richard Lindgren, Will Courtney
och Peter Lindström
Clarion Hotel, Örebro 12 februari 2013
Konsertlängd: 20:14-20:48 och 21:23-22:20
(91 min)
Min plats: Olika


På tisdagskvällen skulle den andra upplagan av Rootsys i höstas uppmärksammade turnépaket Triple Troubadours med Malmös Richard Lindgren och två amerikanska artister, Lydia Loveless och Will Courtney, ha premiär i Örebro. Skulle, skriver jag, ty väderförhållanden i USA gjorde att Lydia missade planet till Skandinavien vilket fick arrangören Anders Damberg att snabbt skaffa fram en lokal ersättare. Han kontaktade då Peter Lindström, i Örebro mest känd som medlem i Dead Man och sitt eget projekt Distant Treelines, som trots en akut kort förberedelse så naturligt passade in på platsen mellan Richard och Will.
   Triple Troubadours är både ett perfekt och ett obekvämt koncept. Den positiva chansen att upptäcka nya så gott som okända amerikanska singer/songwriters-talanger har växt men samtidigt är det svårt att fånga helheten och det naturliga samarbetet mellan tre utpräglade soloartister. Som dessutom träffades första gången bara några timmar innan premiären. En konsertform som naturligtvis kommer att slipas under den tajta nästan tre veckor långa Skandinavien-turnén.
   Varje artist framförde sex egna låtar för att sedan avsluta med Neil Youngs lätt allsångsframkallande "Helpless" tillsammans med Richard som ledsagare. Den lilla men positivt lagda publiken lyckades också få in trion för ytterligare en Young-låt, "Old man", där New Mexico-killen Will tog huvudansvaret.
   Det var Richard Lindgren som inledde kvällen och blev en typ av ordningsman som blev än mer tydlig när han efter sina två låtar satte sig bakom den stora vita flygeln. Efter inledande "From Bleeker Street to Camden Town" och "Five pints and a wink from Gwendolyn" (som väl måste kallas Richards stora hits) kom några mycket vackra och stämningshöjande pianolåtar från hans vemodiga americana-doftande stämma och melodiska fingrar.
   Där tidigare kända låtar som "Drunk on arrival", "Take tomorrow" (för kvällen ihopkopplad med Waterboys-låten "In search of a rose") och "I don't belong in this world anymore" (så dags tillbaka vid gitarren) toppades av den nyskrivna pärlan "Driftwood".
   Peter Lindström tappade som sagt var inte hakan i sammanhanget och framförde genomgående egna låtar. Material, bland annat "The foot of the hill", "Low" och "Let me know", som inte främst är skrivna för att kamma publiken medhårs utan för att presentera en personlig profil i den ibland konventionella singer/songwriter-genren.
   Om Richard var kvällens mest väntade höjdpunkt var Will Courtney, med det frodiga skägget, den mest överraskande. Både det distinkta gitarrspelet, rösten (med små falsettliknande ögonblick) och de traditionellt skrivna originallåtarna hade drag av Neil Young utan att de för en sekund lät opersonliga. Låtar, med titlar som "Lonely man", "Dreams don't change", "There's no answer" och "Lost in the desert" som snart kommer på ett nytt album med Will.
   Ingen skugga alls ska falla över Peter Lindströms inhopp men i mina förberedelser innan konserten fanns Lydia Loveless med som ett spännande inslag. Och är fortfarande övertygad om att den unga tjejen med sin respektlösa countrymusik igår hade lyst upp platsen på scen mellan killarna.

Foto: Håkan Pettersson

/ Håkan

Singlar#48: JACKIE LOMAX

Postad: 2013-02-13 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


JACKIE LOMAX: Sour milk sea (Apple, 1968)

DET ÄR MÄRKLIGT ATT KONSTATERA HUR EN AV ENGLANDS BÄSTA ROCKRÖSTER kan vara så okänd och aldrig få det där stora erkännandet. Liverpool-killen Jackie Lomax, egentligen född i Wallasey på andra sidan Merseyfloden, var ju bara några år yngre än Beatles-killarna och hade en respektabel karriär på det tidiga 60-talet men i augusti 1968, när skivbolaget Apple introducerades och den här singeln släpptes, var han ett nytt spännande namn för mig.
   Det var svårt att missa Jackie Lomax skiva. Med Beatles-singeln "Hey Jude" som ledmotiv presenterades de nya artisterna på Apple under stor uppmärksamhet. Då Lomax tillsammans med Beatles, den walesiska Mary Hopkin och brassbandet Black Dyke Mills band tillhörde skivbolagets affischnamn under rubriken "Our first four".
   "Hey Jude" var naturligtvis en given och obligatorisk etta i England, följdes av den mer överraskande "Those were the days" (Hopkin) medan instrumentalversionen av Paul McCartneys "Thingumybob" var mer rolig än bra och ingen hit. Möjligen överskuggade de övriga Apple-skivorna Jackie Lomax singel, som släpptes en vecka efter "Hey Jude", ty den nådde inte ens in bland de 50 mest sålda singlarna. Givetvis en besvikelse och en oväntad motgång fast George Harrison hade sitt namn med på skivetiketten på två ställen.
   Det började alltså betydligt tidigare för Jackie Lomax. Han var under 1961-64 sångare i bandet The Undertakers som spelade i Hamburg 1962 och sedan gav ut fyra singlar, bara coverlåtar, men ingenting hände och bandet drog till USA utan att hitta framgång där heller. Namnet Lomax föll därefter i glömska under flera år innan han 1967 återigen hade en skivkarriär i knät.
   Han var medlem i engelskamerikanska The Lomax Alliance som upptäcktes av Cilla Black i New York och hon i sin tur tipsade sin manager Brian Epstein som tog Lomax och bandet under sina armar. Fortfarande utan kommersiella framgångar eller uppmärksamhet men Epstein-kopplingen till Beatles skulle året efter resultera i något stort. I alla fall musikaliskt.
   Brian Epstein dog i augusti 1967 och plötsligt hade Lomax ingen manager men av naturliga skäl befann han sig nära Beatles och Apple Records när George Harrison frågade om han ville göra ett album. Lomax blev skivbolagets första kontrakterade artist. 24-26 juni 1968 i Trident-studion i London spelades båda låtarna till Jackies första Apple-singel in.
   A-sidan blev George Harrisons "Sour milk sea", en låt som han skrev under meditationsresan till Rishikesh i Indien våren 1968. Först var låten tänkt för "White album", George spelade in en demo i sin trädgård i Esher men Beatles gjorde aldrig någon riktig inspelning av låten.
   Jackie kompas av en supergrupp inklusive 3/4-delar av Beatles: George på gitarr givetvis, Paul McCartney, bas, Ringo Starr, trummor, Eric Clapton, sologitarr, och Nicky Hopkins, piano. Ändå är det Jackies kraftfulla röst som gör Harrisons låt full rättvisa. Och b-sidan, med samma komp, är soundmässigt inte ett dugg sämre. Kanske inte samma melodiska triumf men i tyngd glänser både röst, komp och produktion.
   Även om den här skivan inte nådde några kommersiella framgångar fick Lomax uppmärksamhet i media och det stod ganska omgående klart att Harrison skulle producera ett helt album med honom och ett annat sagolikt komp. Förutom singellåtarna spelades albumet, som skulle få titeln "Is this what you want?" och släppas i mars 1969, in i Los Angeles med ärrade studioproffs som Hal Blaine, Larry Knechtel, Joe Osborn och Bishop O'Brien.
   Utan större framgångar lämnade Lomax ett ekonomiskt blödande Apple efter bara tre singlar och ett album men karriären var långtifrån över. Först gick han med i bluesrockiga Heavy Jelly bara nio månader efter Apple-albumet, gjorde två soloalbum på Warner Bros, ett album med nya engelska gruppen Badger innan han återvände till USA och två soloalbum för Capitol. Den här gången för att stanna i USA medan karriären började plana ut.

A-sidan:


B-sida:


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.