Blogginlägg från januari, 2013

Lättillgänglig pop från Australien

Postad: 2013-01-31 07:50
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 1985.

THE GO-BETWEENS
Rockmagasinet, Örebro 24 april 1985


Levande australisk rockmusik har nått Örebro. De senaste årens entusiastiska rockvåg från Australiens kontinent på andra sidan jorden är anmärkningsvärd och uppseendeväckande. Och allting låter inte som en mardröm typ Hunters & Collectors, lika galet som Nick Cave eller skramligt som Hoodoo Gurus. Det finns nämligen en väldigt kraftig poptradition i det landet som exempelvis Go-Betweens representerar. Pop med mycket tryck och vassa kanter.
   Go-Betweens härstammar från Brisbane, ett konservativt näste i Australien, men spelar därför inte aggressiv och rå musik utan snarare en tämligen lättillgänglig pop. Och ibland på gränsen till slätstruken.
   - Fan, här skulle man bo, var den spontana kommentaren från några ickeörebroare när de upptäckte alla affischer utanför Rockmagasinet innan konserten i onsdagskväll.
Go-Betweens var ett av de tyngre namnen på Magasinets vårsatsning men det var en ganska liten men däremot mycket entusiastisk publik som mötte upp.
   Gruppen spelade pop på en väldigt öronvänlig nivå. Två gitarrer, en ofta akustisk bas och trummor var den enkla sättningen och mer komplicerat än så blev det aldrig. De båda frontmännen Robert Forster och Grant McLennan turades om att imitera Tom Verlaine respektive Morrissey och musikaliskt vävde gitarrerna omväxlande vackra och monotona mönster.
   Ibland hypnotiska klanger men ofta dessvärre både håglöst och intetsägande.
Den huvudsakliga repertoaren var hämtad från det senaste succéalbumet "Spring hill fair". Men de spelade också flera helt nya låtar som inte direkt avslöjade någon utveckling.
   Go-Betweens hade inte tillräckligt mycket att säga eller intressant att berätta för att kunna trollbinda enbart musikaliskt. Konserten blev aldrig mer än småtrevlig och det var först i de tre extralåtarna det slog lite gnistor om bandet.

/ Håkan

Singlar#54: RONNIE SPECTOR

Postad: 2013-01-30 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1



RONNIE SPECTOR: Try some, buy some (Apple, 1971)

SKIVORNA MED PHIL SPECTOR SOM PRODUCENT är nästan helt bojkottade på den här listan men det finns undantag. Som den här. Med Phils dåvarande fru Ronnie Spector vid mikrofonen. Och i producentstolen bredvid Spector satt George Harrison som händelsevis råkar ha skrivit låten på den här Apple-skivans a-sida. Jag kunde för övrigt inte komma överens med mig själv om jag skulle ha bild på konvolutet, med en förtjusande Mrs Spector, eller etiketten från skivbolaget i mitt hjärta.
   I januari 1971 toppade George Harrison alla listor med singeln "My sweet Lord" och trippelalbumet "All things must pass", allt producerat tillsammans med Phil Spector. En månad senare gick producentteamet in i studion med denna nyskrivna Harrison-låt i ett försök att skaka liv i en legendarisk men helt bortglömd tjejröst.
   Förutom Phil Spectors berömda popsymfoniproduktioner och specialskrivna låtar var det Ronnie Spectors stämma som gjorde Ronettes låtar till stora hits mellan 1963 och 1966. Under 1964 gjorde hon dessutom två singlar under sitt riktiga förnamn Veronica men under namnet "Ronnie Spector" hade hon aldrig givit ut någon skiva innan 1971. Ronettes gjorde förresten en tillfällig singelcomeback 1969, "You came, you saw, you conquered" (med parentesen "featuring the voice of VERONICA"), men i övrigt hade Ronnie Spectors röst varit tyst i många år som fru Spector, paret hade gift sig 1968.
   Äktenskapet var enligt Ronnie klart problemfyllt och 1971 var relationen hårt ansträngd men Ronnie gör en mycket godkänd vokal insats fast låten kanske inte tillhör George Harrisons stora mästerverk. Men halvballaden är imponerande, de fina "The long and winding road"-mandolinerna (som för övrigt John Lennons återanvände till sin "Happy Xmas") är glänsande vackra och på toppen finns ekot och de karaktäristiska körerna. "Try some, buy some" är i mina öron en underbar skiva fast Ronnie själv i alla år uttalat sig negativt om låten..
   Låten hade George skrivit på piano fast hans färdigheter på instrumentet var bristfälligt. I kompet fanns, förutom George på gitarr, i sammanhanget välkända namn som Gary Wright, keyboards, Klaus Voormann, bas och Jim Gordon, trummor. Det mäktiga stråkarrangemanget skrevs av John Barham.

JAG HAR LÄST FLERA ENGELSKA SKIVRECENSIONER av Ronnie Spectors singel från den här tiden och alla är enigt överens om att det är en hit, "veckans singel" och så vidare. Därför var det så negativt överraskande att skivan aldrig ens tog sig in på någon försäljningslista.
   Lite förvånad, lite bitter och lite ledsen tyckte George att låten skulle få en ny chans. Han tog helt enkelt den färdiga instrumentala produktionen, la på sin egen mindre kraftfulla röst och placerade låten på sitt nästa album, "Living in the material world" som släpptes i maj 1973, två år efter Ronnie Spectors skiva.
   David Bowie gjorde för övrigt en överraskande cover på "Try some, buy some" på sin senaste skiva "Reality" 2004.
   Under sin storhetstid under 60-talets första hälft hade Phil Spector tagit för vana att lägga instrumentala och helt omöjliga ofta jazziga låtar på singelbaksidan för att alla skulle fokusera på framsidan mycket mer. B-sidan här, "Tandoori chicken", motsvarar ju till titeln (en maträtt) det likgiltigt uppenbara. En rockabillypastisch förmodligen skriven (av Harrison och Spector) på några minuter och inspelad på ännu kortare tid. Knappast originell då den har lånat friskt från gamla 50- och 60-talslåtar.
   Allt inspelat med Harrison på gitarr, dobro och kör tillsammans med Carl Radle, bas, Leon Russell, piano, Pete Ham (Badfinger) , gitarr, och Jim Gordon, trummor. I en text som inleds med:
   Tandoori chicken and a great, big bottle of wine
   I told Mal, my old pal
   To go with Joe and both if you go
   We'll get
   Tandoori chicken, (tandoori chicken)


A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Inga aktuella låtar med Bremner

Postad: 2013-01-29 10:27
Kategori: Konserter



BILLY BREMNER
Akkurat, Stockholm 27 januari 2012
Konsertlängd: 20:15-20:52 och 21:35-22:33 (95 min)
Min plats: Stående 2-3 meter framför eller till vänster om scenen.


Vi kom taggade till max till konserten, hade lyssnat intensivt på senaste skivan "Billy Bremner's Rock Files" och var överhuvudtaget laddade inför en konsert med Billy Bremner och hans eget band och en repertoar som förhoppningsvis skulle innehålla alla hans egna bästa låtar. Det blev inte riktigt så. Dessvärre.
   När vi samlat tankarna och sorterade i minnet visade det sig, ganska förbluffande, att Billy inte spelade en enda låt från senaste skivan. Som om han inte litade på sitt nya material valde han istället covers, både närliggande och allmänna hits, och några äldre låtar från sin egen repertoar.
   Förklaringen kom efteråt när han berättade att hans röst inte var i bästa form och de mest aktuella låtarna krävde alldeles för mycket av hans stämma.
   Därför delade Billy med sig av utrymmet vid mikrofonen till både basisten Surjo Benigh och gitarristen Bonne Löfman som sjöng åtskilliga låtar. Löfman sjöng bland annat Nick Lowes gamla Brinsley Schwartz-låt "Play That Fast Thing (One More Time)".
   Bandet bakom Billy, som lite inofficiellt för kvällen kallade sig The Squeakers och där Kenneth Björnlund spelade trummor, var rutinerat och stabilt och lät genomgående mycket bra.
   Billy själv sjöng bland annat "Knocked me over with a feather", "Lookin back, thinkin ahead" och den ofrånkomliga "Loud music in cars" från sin egen repertoar. Han gjorde också "You'll never get me up in one of those" och "Switchboard Susan", Mickey Jupps fina klassiker, som i efterhand framstår som några av kvällens toppar. Där fanns också några utmanare till den titeln i "Sweet little Lisa", "Trouble boys" och "You ain't nothing but fine" medan vi mest av allt stod och längtade efter nytt färskt material.
   Akkurat var som vanligt packat med pubrockintresserad publik där jag i mängden kunde urskilja både Bill Öhrström, trummisen Pelle Alsing, Micke Finell och Amanda Jensen (!).

/ Håkan

Singlar#55: THE MOTORS

Postad: 2013-01-28 07:57
Kategori: SINGLAR 100-1


THE MOTORS: Airport (Virgin, 1978)

OM JAG SKA VARA RIKTIGT ÄRLIG ÄR VÄL "AIRPORT" den naturliga no. 1. Låt, produktion och utförande är i det närmaste perfekt och hela singeln med The Motors andas typisk hitlåt, välskriven pop och en extremt slagkraftig produktion. En logisk listetta med andra ord. Men logik, popmusik och kommersiella framgångar är inte alltid, eller har någonsin varit, en fungerande ekvation så "Airport" hamnade aldrig överst på några listor. Och efter alla mina egna positiva argument om skivan här är den lite motsägelsefullt inte heller någon topplåt på min lista över mina 100 bästa singelfavoriter. Men en hedrande 55:e-plats är inte heller fy skam.
   Första gången jag hörde "Airport", kan ha varit på något radioprogram med Kjell Alinge, var en chockartat positiv upplevelse. Chocken låg nog inte allra mest i låtens fantastiska styrka utan den plötsliga radikala vändningen i gruppens sound. Från, som jag har skrivit några gånger tidigare (bland annat när jag nominerade The Motors album "Approved by the Motors" till min 70-talslista), den Status Quo-gungande rockmusiken på albumdebuten till ett mer raffinerat popsound à la 10cc, för att nämna en finurlig grupp ur rätt sammanhang och tid, på uppföljaren.
   Har inte exakta releasedatumen i maj 1978 men singeln "Airport" släpptes förmodligen först innan albumet, där låten inleder hela skivan, kom strax efter kom. Singelvarianten av "Airport" är lite kortare och mer koncentrerad (4:10) medan albumversionen är lite längre (4:36). "Airport" släpptes också i maxisingelformatet 12" men var märkligt nog precis samma mix som 7":an.
   "Airport" var dock inte första singelförsmaken till nya albumet. Bara en månad innan, i april 1978, släpptes "Sensation" som singel.
   B-sidan "Cold love" var också en låt hämtad från kommande albumet men var på singeln liveinspelad 23 december 1977 på Marquee Club i London. Hämtad från en inspelning gjord av Capital Radio som sedan sändes i The Nicky Horne Show 7 februari 1978. På 12":an återfinns ytterligare en låt från samma liveinspelning, "Be what you gotta be". En låt, som utan att släppas på något album, var The Motors andra singelsläpp i december 1977.
   Andy McMaster sjunger och spelar keyboards på "Airport" och har också skrivit låten helt ensam. Sedan han lämnade Ducks Deluxe (tillsammans med den kommande Motors-kompanjonen Nick Garvey) i oktober 1974 hade han jobbat på musikförlag och skrivit låtar. Så han hade onekligen mycket material på lager ty hela fem låtar på andra Motors-albumet har han skrivit själv.
   Med bara en 13:e-plats på Englandslistan kan man nästan kalla "Airport" för ett listfiasko. Tre andra låtar med gruppen har historiskt sett nått en högre placering. "Dancing the night away" (4:a), "Forget about you" (9:a) och "Love and loneliness" (3:a).
   Det övervägande poppiga soundet på Motors andra album passade inte gitarristen Bram Tchaikovsky (Peter Bramall) som i juni 1978 lämnade gruppen och bildade eget, Battleaxe fast de på skiva kallade sig för Bram Tchaikovky och producerades av Garvey. Strax efter, augusti 1977, skulle hela The Motors spricka för att återuppstå några år senare.
   Medproducenten Peter Ker, som hade varit tekniker på Motors första demoinspelningar, har en lång och intressant historia. 1968 hade han en grupp, Excelsior Spring, som spelade in för Immediate-etiketten. Skrev sedan låtar till och producerade Love Sculpture och fick till slut credit som låtskrivare på The Crazy World Of Arthur Browns hit "Fire". I samtliga fall jobbade Ker med Mike Finesilver.

A+B-sidan:


/ Håkan

En hejdundrande folkfest

Postad: 2013-01-27 11:02
Kategori: Konserter



TULLAMORE BROTHERS
Clarion Hotel, Örebro 25 januari 2012
Konsertlängd: 20:15-några minuter över kl 22 (nästan 120 min...)
Min plats: Olika


I fredags var det högtidlig skivrelease för Tullamore Brothers nya "Still going wrong" i foajén på Clarion Hotel i Örebro. En konsert och ett arrangemang som för kvällen lockade ut alla på lokal och förvandlade allt till en hejdundrande publikfest med lapp på luckan.
   Konferencieren Jan-Aage Haaland och bandet var dagen till ära festklädda. Folk umgicks och pratade medan musiken från scenen fanns där som en gemytlig och trivsam ridå. Precis som på Irland.
   Uppmärksamheten på konserten var från min sida högst begränsad medan vi diskuterade allt annat, bland annat Austin, än irländsk folkmusiks historia.
   Tullamore Brothers tog det unika initiativet att spela hela nya skivan från första till sista låt innan de efter en kort paus spelade några så kallade hits från den äldre repertoaren.
   Bilden ovan är från backstageefterfesten på hotellet när bandet och deras närmaste vänner samlades för att koppla av och sammanfatta kvällens upplevelser.
   På lördag lunch var det dags för en skivbutiksspelning på Najz Prajz (se bild nedan) för gruppen. Av förklarliga skäl en något mer stillsam tillställning.


Tullamore Brothers. Från vänster Tommy Bender, Thomas Gustafsson, Mats Lindström, Kajsa Zetterlund och Olle Unenge.

/ Håkan

Singlar#56: PUGH & NATURE

Postad: 2013-01-26 08:56
Kategori: SINGLAR 100-1


PUGH & NATURE: En gång tog jag tåget bort (Metronome, 1972)

DET VAR I JUNI 1972 SOM JAG FÖRSTA GÅNGEN kom i kontakt med Ulf Lundells namn. Fick recensionsexemplar av det första singelsamarbetet mellan Pugh Rogefeldt och hans dåvarande kompgrupp Nature. A-sidan "En gång tog jag tåget bort" har Pugh och Ulf Lundell som upphovsmän. Givetvis visste jag just då inte vem denne Lundell var men drygt tre år senare, när han själv skivdebuterade med "Vargmåne", stod det klart att han hade en historia och en bakgrund. Pugh hade fått texten till låten direkt från Lundell och tonsatte den till en rasande vacker, poetiskt förbryllande, stark rocklåt och en fantastisk singel.
   "En gång tog jag tåget bort" var inte Lundells första publicerade låt. 1970 fick han med "Music for miss Eva", från en demo med tio låtar som Lundell hade spelat in i Joakim Skogsbergs studio, på albumet "Uffe" med artisten och trubaduren Uffe. Uffe eller Ulf Neidemar, senare mest känd för "Häng me' på party"-låten, spelade in skivan i maj 1969 i Tony Pike Studios i London. I studion bredvid spelade David Bowie just då in sin första singel. "Uffe" gavs ut sommaren 1970 på Fontana med Adrian Moar som producent.
   Lundell ägnade en stor del av det tidiga 70-talet att spela in demos och spred sedan låtarna till radion och skivbolag. En demotejp skickade han direkt till Pugh som tände på en av texterna, "En gång tog jag tåget bort". En lätt komisk text som inleddes så här:
   Jag föddes femtioett,
   då vägde jag ganska lätt,
   sen blev det inge sprätt,
   jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, men den har väl också rätt.

   En gång tog jag tåget bort, från mitt trygghets fort,
   jag brann i varje lem, jag fann snart att jag va av en annan sort,
   som é för kort, då lifta jag hem igen.
   Jag bor på en plats så grå, cement å betong å så,
   där har jag mitt tidsfördriv, en jättebomb ska alla rekorden slå,
   då ska ni få en bit av en trasig liv.


I FEBRUARI 1972 GAV PUGH ROGEFELDT ut sitt kanske bästa album, "Hollywood". Som uppföljning till den skivan gav sig Pugh ut på oändliga turnéer och kompades då av Nature där gitarristen Lasse Wellander var medlem och för övrigt spelade på Pughs aktuella album. Pugh/Nature var ett framgångsrikt team som kom att turnera i ett år fram till våren 1973. Det samarbetet resulterade också i flera skivor.
   Samtidigt som Nature albumdebuterade i juni 1972, producerad av Pugh, kom första singeln med Pugh & Nature. En skiva som Pugh själv förbisett när han sammanfattar sin historia i häftet till cd-boxen "Pugh" (2003) och skriver: "Hela 1972 blev ett komprimerat år och det enda jag hann göra i studio blev när bandet Nature och jag stapplade ur dimmorna och spelade in två singlar. "Lejon" och "Slavsång". Speciellt "Lejon" blev bra, tjock och snsuell. Den andra låten, minst lika kompakt, blev en mix mellan en slags folkmelodi som Lasse Wellander hade och en färdig idé från mej."
   Låtarna som Pugh kommenterar är båda från den andra Pugh & Nature-singeln november 1972 och det fanns ingen plats för varken "En gång tog jag tåget bort" eller b-sidan "Kavalkad" i cd-boxen.
   I "En gång tog jag tåget bort" sjunger Pugh och Mats Ronander unisont. Efter 1:22 spelar Lasse Wellander ett typiskt gitarrsolo jämförbart med hans insatser på Pughs ”Hollywood”.
   B-sidan ”Karneval” var en märklig sak där refrängen ”Karneval som samlat alla till fest” sjöngs, även den här gången av Pugh och Mats tillsammans, medan Pugh i den helt talande versen berättar en märklig vardagshistoria hämtad från mars 1972 i Västerås centrum. Om en man som bröt ihop inför folkmassorna.
   Båda singelsidorna är producerade av Anders Burman som var den som upptäckte Pugh och producerade hans skivor fram till 1976. Ingen av de två singellåtarna finns presenterade på YouTube, dessvärre.

/ Håkan

Tullamore Brothers-text på svenska

Postad: 2013-01-25 07:54
Kategori: Blogg





Idag släpps Tullamore Brothers nya album, "Still going wrong" är gruppens tredje, som på sedvanligt sätt innehåller folkmusik med djupa irländska rötter. Jag fick det hedervärda uppdraget att skriva omslagstexten till skivan, ni ser omslaget och texten här ovan, som översatts till engelska (av Gail Ricksecker) och pryder insidan på skivomslaget.
   Här följer exklusivt mitt ursprungliga original, innan jag visste hur långt (eller kort...) jag fick skriva, som jag sedan fick redigera ned, delvis skriva om och förkorta till en mer lätthanterlig och smidig text på ett skivomslag.
   Jag har under många år på den här sidan skrivit om skivor med uteslutande covers, under kategorin "cover-skivor", där jag dels recenserat innehållet på skivan och dels förklarat ursprung och original till låtarna. Jag hade ambitioner att göra något liknande med Tullamore Brothers nya. Men det visade sig vara ett större projekt än jag någonsin anade med alla dessa urgamla traditionella låtar med oändliga rötter tillbaka i tiden. Där exakta fakta om irländsk folkmusik inte alltid går att sammanfatta kring några få namn.
   Ändå har jag försökt (med mycket hjälp från Tullamore-medlemmarna själva) att förklara ursprunget till låtarna så kort och sanningsenligt som möjligt. Ni hittar uppgifterna längst ned på sidan.
   Men först alltså omslagstexten i en svensk lite längre version:


The Tullamore Brothers är tillbaka på skiva. 14 år efter förra skivan har de mer eller mindre regelbundet turnerat, utvecklat sig och nu funnit sin form. Med nyfikenhet, mycket humor och distans (exempelvis titeln "Still going wrong") har de hela tiden sökt nya vägar för sin musik som står med minst två ben stadigt i den irländska traditionella myllan.
   Just nyfiket och ständigt föränderligt kanske inte kopplas ihop med traditionellt och gammalt men det här bandet har ständigt uppgraderat sitt sound, hittat nya intressanta infallsvinklar och nya samarbetspartners.
   Teknikern och producenten Joacim Dubbelman var en sådan viktig och överraskande ny pusselbit i Tullamores sound 2012 när nya skivan spelades in. Dubbelman har en lång erfarenhet i musikens tjänst. Han kommer främst från popsvängen, gjorde ett soloalbum 1995 och har sedan figurerat som låtskrivare i Melodifestivalsammanhang, och kunde lyssna på Tullamores musik med fräscha nya öron.
   I den lite oväntade nyordningen passar kanske även jag, en gammal popgubbe och Beatles-fantast, in som fått det hedervärda uppdraget att skriva dessa rader. Utan att ha någon som helst specialiserad koll på irländsk folkmusik och alla dess former. Däremot har jag lärt mig, under drygt 40 års musikrecenserande att bra musik är bra musik och dålig musik får gärna existera om jag bara inte tvingas lyssna på den.
   Mina personliga irländska rötter i den traditionella folkmusiken är alltså inte speciellt genuina. Men som knappt 15-åring kunde jag inte undgå att komma undan The Dubliners och deras gemytliga version av "Seven drunken nights" som har anor och rötter från 1700-talet. Långt innan jag kunde stava till Guinness eller visste vad det var.
   Den vemodiga musiken, de lite ledsna arrangemangen, lustiga instrumenten och det romantiserande förhållandet till alkoholhaltiga drycker fanns nog omedvetet i bakhuvudet när jag på 80-talet drabbades av Shane MacGowans oförglömliga Pogues-sånger och texter. Känslor som nådde sin absoluta höjdpunkt under fotbolls-EM 1988 när framgångarna för det irländska landslaget under ledning av Jackie Charlton fångade all min passion.
   Just 1988 uppstod Tullamore Brothers som nu firar 25 år som existerande band. År som har påverkat, förändrat och utvecklat bandet till vad det är idag: En gränslös samling rötter och influenser, medlemmarna har rötter i både singer/songwriter, jazz och melodisk 80-talshårdrock, som under TB-flaggan förenas i något mycket genuint musikaliskt och spännande fast melodierna är gamla, texterna övervägande lika åldriga men inspelningarna är nya och välsmakande. För det här är musik med djupa rötter och lång tradition men det är inspelat 2012, utgivet 2013 och dess framtid är oändligt.


THE TULLAMORE BROTHERS: Still going wrong (Tullamore Brothers)

1. Beggar song
Förmodligen samma traditionella sång som Fairport Convention givit ut som "The beggar's song" ("Red & gold", 1998) och Steeleye Span som "The beggar" (på albumet "Bedlam born", 2000).
2. Raheen Medley / Jack Coens, The trip to Cullenstown
Medley. Båda låtarna är skrivna av munspelaren Phil Murphy (död 1989) från Bannow, Wexford.
3. As I roved out
En låttitel som faktiskt existerar i tre olika låtar. Tullamores främsta influens är versionen med Planxty från albumet "The well below the valley" (1973).
4. Julia Delaney / Julia Delaney, Cooley's Reel, Frank's Reel
Medley. 1. Känd under tolv andra titlar och är troligen skotsk från cirka 1900. 2. Har figurerat under 13 andra olika titlar och påstås vara skriven 1938 av Joe Mills då han var medlem i Aughrim Slopes Band. 3. Skriven av John McCusker.
5. The shores of Botany Bay / Calliope House
Medley. Irländsk folksång om irländare som emigrerar till Australien + en låt från skotsk/irländska Boys Of The Loughs repertoar.
6. The pleasant beggar / Pleasant beggar, Da new rigged ship
Endast tio år gammal låt skriven av den amerikanska bluegrassgitarristen Russ Barneberg. Här kombinerad med en gammal skotsk folklåt.
7. The flight of Earls
Ännu en förhållandevis modern låt. Skriven av irländaren Liam Reilly, bror till Paddy Reilly i Dubliners, som gav ut den på singel 1990.
8. Eavesdropper / Eavesdropper, Siobhan O'Donnell's reel
Medley. 1. Finns med sju olika låttitlar. Och i flera inspelade versioner, bland annat De Danann, Kevin Burke & Jacky Daly och Paddy Keenan. 2. Hämtad från Lunasas repertoar
9. Little Bridget Flynn
Urgammal låt från 20-talet med Flanagan Brothers. Tullamores version är mer influerad av gruppen At The Racket med Seamus O'Donnell på saxofon och accapellasång.
10. The polka set / Charlie Harris' Polka, The Finnish, Jessica's Polka
Ett medley i polkatakt. 1. Från Kevin Burkes repertoar. 2. Existerar med åtta olika låttitlar och mest känd med den finska gruppen Loituma. 3. Skriven av Mick Hanly och hämtad från albumet "As I went over Blackwater". I sin helhet har medleyt spelats in av bland annat Henry Martens Ghost.
11. Rambles of spring
Originallåt (Tommy Makem) från 1977. Från ett album ("In concert") med Tommy Makem/Liam Clancy.
12. Wedding reel / Wedding reel, Earls Chair, Wissachickon Drive
Medley. 1. Finns med sex olika låttitlar, bland annat "MacLeod's farewell". Skriven av Donald Shaw i gruppen Capercaillie. 2. Skriven av Pato (Packie) Maloney från Woodford, Co Galway. 3. Känd under fem andra titlar.

/ Håkan

Ola varvar poetiska verk med rena obegipligheter

Postad: 2013-01-24 07:56
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/4 1985.

OLA MAGNELL
Rockmagasinet, Örebro 10 april 1985


Ola Magnell har länge ansetts vara en av Sveriges mest begåvade rockpoeter. Men hanbörjade som trubadur och under åtta av de tio år han har uppträtt som artist och gjort skivor har karriären varit vinglig och ojämn.
   Det är först på de senaste åren han har fått sitt definitiva genombrott både kommersiellt och musikaliskt- Då tillsammans med ett duktigt rockkomp och ledsagaren Mats Ronander vid rodret.
   Så det var nog med mer nostalgiska steg jagbegav mig till Rockmagasinet i onsdagskväll än för att uppleva Ola Magnells hela karriär passera revy i mer eller mindre sparsamma eller omgjorda arrangemang. Ty på scenen stod Ola ensam och utstrålade inledningsvis osäkerhet istället för "ensam är stark"-
   Ola Magnells generösa och dryga två timmar långa konsert blev ett tvärsnitt genom hela hans långa karriär. När hans trubadurförankrade gitarrspel inte räckte till i de mer aktuella låtarna "kompades" han av fuskbakgrunder och trummaskin.
   Men tyngdpunkten vilade på den enkla inramningen där, som han uttryckte det, tarvliga låtar blandades med fina melodier.
   På samma sätt varvades poetiska mästerverk med rena obegripligheter som "Rapida non stoppo", visserligen skriven med feber i kroppen.
   Ensam var Ola Magnell ingen rockartist. Därtill var hans sånger och framförande mer visor än rock. Han roade och underhöll men trollband aldrig.
   Varje vår gör Ola Magnell en soloturné utan elektricitet och band. Nu har han varit i Örebro men våren är däremot hopplöst på efterkälken.

/ Håkan

Singlar#57: BRINSLEY SCHWARZ

Postad: 2013-01-23 07:55
Kategori: SINGLAR 100-1


BRINSLEY SCHWARZ: (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding (United Artists, 1974)

TÄNK ATT EN LÅT FRÅN ETT TÄMLIGEN BLYGSAMT ALBUM, visserligen utgiven på en lika blygsam och ickeuppmärksammad singel, kan få en så historiskt viktig betydelse och ständigt vara aktuell. Låten på A-sidan av dagens singel av den engelsk pubrockgruppen Brinsley Schwarz spelas än idag på konserter med Nick Lowe, som skrev låten, men låten förekommer också flitigt på Elvis Costellos konserter. Efter Brinsleys originalinspelning har både Lowe och Costello dessutom spelat in låten vid ett flertal tillfällen på senare skivor. Dessutom fick ju låten en oväntad succérevival 1992 i ett helt annat sammanhang.
   Brinsley Schwarz var i allmän mening ingen kommersiellt framgångsrik grupp när den existerade mellan 1969 och 1975. Men gruppens rykte och historia har ju med åren växt till sig och Brinsley-gruppen är idag närmast kultförklarad. Här kan ni läsa om gruppens hela intressanta diskografi.
   Originalet till "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" spelades in i maj 1974 i den legendariska Rockfield-studion på gränsen till Wales, med Dave Edmunds som producent, till gruppens sista album "The new favourites of Brinsley Schwarz" där den blev öppningslåt för hela skivan. Blev också första och enda singel från albumet. Trots sin klockrena hitsingelprägel fick den aldrig någon listplacering i bandets hemland England. Djupt orättvist för en grupp som spelade in och skrev (främst Nick Lowe) så många slagkraftiga låtar av vilka "What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" var kronjuvelen i deras produktion.
   Deras forne manager Dave Robinson skrev i minnesrunan på samlingsskivan "Fifteen thoughts of Brinsley Schwarz", som släpptes tre år efter gruppens splittring och för övrigt inleddes med den aktuella låten, att gruppen var typiskt antikommersiell men det vill jag inte hålla med om. Det finns åtskilliga hits på deras skivor om än inte i tillräckligt spektakulära arrangemang kanske.
   Brinsley-gruppen sprack alltså inom ett år efter "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" och Nick Lowe inledde en solokarriär. Nästa gång låten dyker upp på skiva är det helt naturligt på en Nick Lowe-skiva, som b-sida till singeln "American squirm". Men det är överraskande inte Nick som sjunger utan Elvis Costello kompad av Attractions och de kallar sig mycket mystiskt för Nick Lowe And His Sound.
   Costello hade redan i juni 1978 börjat framföra låten live på egna konserter och spelade sedan in låten i studio i augusti-september samma år. Det var första låten som spelades in till Costellos tredje album "Armed forces" men kom aldrig med på albumet utan hamnade i november 1978 på Nick Lowes singel-b-sida. På singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Märkligt nog har Nick själv aldrig gjort någon studioinspelning av låten men däremot finns den i minst tre olika liveversioner med Nick.
   Låten fick sedan en oväntad uppmärksamhet i storfilmen "The bodyguard" 1992 där den framförs av Curtis Stigers. Det finns uppgifter om att just den inspelningen från ett soundtrack som såldes i flera miljoner har givit kompositören ännu fler miljoner i inkomst.
   Andra uppmärksammade coverversioner av Lowes låt har spelats in av Midnight Oil, Flaming Lips, Steve Earle och Wallflowers.
   B-sidan "Ever since you're gone" har inte i närheten fått samma uppmärksamhet men är ändå en homogen och välskriven Nick Lowe-låt. Lite mogen och lågmäld nästan i samma stil som Nick började göra sina skivor på 90-talet. Den finns också med på det Dave Edmunds-producerade albumet "The new favourites of Brinsley Schwarz".

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#58: CARE

Postad: 2013-01-21 07:54
Kategori: SINGLAR 100-1


CARE: Flaming sword (Arista, 1983)

LIVERPOOL VAR INTE BARA BEATLES OCH ECHO & THE BUNNYMEN. I stadens rika musikliv fanns också en liten duo i början på 80-talet med det anspråkslösa namnet Care som gjorde några alldeles förbaskat fina poplåtar. Dock utan att hamna på några listor. Men duon hade en mycket kort existens med bara tre singlar och ett outgivet album på sitt samvete.
   21 mars 1980 var en stor London-dag i mitt liv. Då träffade och intervjuade jag Ian Broudie på skivbolaget Phonogram på förmiddagen, efter en tripp till Dean Street och Good Earth Studios intervjuade jag soloaktuelle Philip Lynott på eftermiddagen för att på kvällen se Wreckless Eric uppträda och sedan intervjua Eric Goulden.
   Vid den här tidpunkten var Broudie, om vi just nu koncentrerar oss på honom, medlem i Original Mirrors som jag kvällen innan hade sett uppträda på Marquee. Med tanke på Broudies bakgrund i kultförklarade band som Big In Japan, Opium Eaters och The Secrets, hans flitiga erfarenhet som producent och senare den kommersiella triumfen med Lightning Seeds framstår Broudie-mötet som den dagens mest exklusiva.
   Live var Original Mirrors, där Broudie spelade gitarr och var en av två låtskrivare, ett mycket intressant band men på skiva markant mycket mer ordinära och deras historia med två album och några singlar blev en mäktig parentes i engelsk pophistoria. Även Care, gruppen/duon (svårdefinierat), tillhör väl samma parentes men två av deras tre singlar, som jag äger i dess 12"-format, är låt- och soundmässigt mycket intressanta och just här 1983-84 grundlägger väl Broudie sina oerhörda popinfluenser som sedan skulle blomstra i full kommersiell frihet på Lightning Seeds skivor i slutet på 80-talet.
   Keyboardkillen Paul Simpson, Broudies kollega i Care, kom närmast från Wild Swans men hade en minst lika lång lista på grupper han hade spelat med. Från Industrial Domestic via A Shallow Madness till Teardrop Explodes.
   "Flaming sword", på duons andra singel, var den låt av Care som var närmast en kommersiell framgång. Inspelad i stora fina Air Studios på Oxford Street, precis som alla andra publicerade Care-låtar, låter det givetvis alldeles utmärkt om både produktion, arrangemang och instrument. Jag hör både mörka blåsinstrument, en tin whistle och ett framträdande piano men allt kan också vara syntar och/eller elektroniska maskiner också. Men förvisso är det poppigt, melodiskt och vackert.
   B-sidorna på min 12":a, "Miséricorde" (ordinarie 7"-b-sida) och "On the white cloud", är dock inte så mycket att skriva hem om. Instrumentala och lite skissmässiga låtar. "Miséricorde" är till och med så fantasilös att det är a-sidan som upprepas instrumental men hälften så långsam. Och "On the white cloud" har filmiska undertoner och nästan en kyrklig prägel.
   Första singel-a-sidan med Care, "My boyish days", producerades av det rutinerade hitparet Clive Langer/Alan Winstanley. Resten av duons låtar är producerade av Ian Broudie under pseudonymen Kingbird. Broudie hade ju redan inlett sin flitiga producentbana med att producera Echo & the Bunnymens första skivor under just det namnet.
   Efter Cares tre singlar sprack duon 1984. Simpson gick tillbaka till White Swans och Broudie satsade ännu mer på producentjobbet under många år innan hans nästa grupp Lightning Seeds skulle bli hans livs största kommersiella framgång.
   Skivomslaget ovan är designat av Gary Jones.

A-sidan (extended version):


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#59: DAVID RUFFIN

Postad: 2013-01-18 07:53
Kategori: SINGLAR 100-1


DAVID RUFFIN: My whole world ended (the moment you left me) (Motown, 1969)

OCH NU PLÖTSLIGT BEFINNER VI OSS MITT I SAGAN om Motown. En saga som tyvärr inte får så mycket utrymme på min lista då en stor majoritet av skivbolagets singlar tillhör kategorin profilerade klassiker och därmed inte platsar här. Men den här singeln, David Ruffins stora solodebut, nådde visserligen en niondeplats i USA men försvann, mycket orättvist i Europa där den inte nådde några listplaceringar alls. Ändå är det, i mina öron, en av de mest fantastiska Motown-singlar som har skrivits, producerats och givits ut. Dessutom är singeln en rasande uppvisning i samarbete mellan en rad olika låtskrivare och producenter. Helt i Motowns historiska linje där alla, från låtskrivare via arrangör och studiomusiker till producenter, hade kontrakt med skivbolaget.
   David Ruffin var framträdande sångare i Temptations, en grupp med många leadsångare, mellan nyårsafton 1963 och juni 1968 då han fick sparken från gruppen för oprofessionellt uppförande. Ruffin sjöng bland annat "My girl" och "Ain't too proud to beg" och var med sin tenor en av nyckelpersonerna under gruppens storhetstid. Men Ruffin hade gjort skivdebut redan 1958 och hamnade 1961 på ett Motown-relaterat skivbolag (Anna) innan han fick Temptationsjobbet.
   Drogproblem och ett gigantiskt ego gjorde tiden i Temptations till slut ohållbar. Låg i konflikt med skivbolaget och missade konserter innan han fick sparken och så småningom fick sitt solokontrakt på Motown följt av denna första anmärkningsvärda singel som släpptes i januari 1969.
   Under just den här tiden, de sista 60-talsåren, fascinerades jag alltmer av Motown och alla dess låtskrivare och producenter. Otaliga namn som jag samlade på hög medan de dök upp i alla möjliga sammanhang och konstellationer. På just David Ruffin-singeln återfinns ett stort antal av dessa legendariska namn.
   Producenterna på singel-a-sidan är rutinerade Harvey Fuqua och Johnny Bristol som båda hade inlett sina artistkarriärer på tidigt 60-tal. Och innan Ruffin-singeln hade de haft framgångar som producenter på skivor med Marvin Gaye/Tammi Terrell och Edwin Starr. Paret var också 50% av låtskrivarkvartetten som skrev "My whole world ended (the moment you left me)" (en av dessa många klassiska långa Motown-sångtitlar med magiska parenteser).
   Tredje låtskrivaren Jimmy Roach är minst känd i kvartetten och då en nykomling på Motown. Han hade jobbat som låtskrivare sedan 1963 och levererade låtar till bland annat Lee Dorsey, Brenda & the Tabulations och O'Jays. Under den tiden träffade han Pam Sawyer, som råkar vara fjärde låtskrivaren här, som började jobba på Motown 1967. "My whole world ended..." var Roachs debut på Motown medan Sawyer redan hade bidragit med hits till Four Tops ("Yesterday's dreams") och Diana Ross & the Supremes ("Love child").

EGENTLIGEN VAR DET BARA SAWYER och Roach som skrev låten men en regel på Motown gjorde att även producentnamnen måste finnas med bland låtskrivarna.
   Denna anmärkningsvärda låt, som i Ruffins version för övrigt inleds med några toner ur Mendelsohns "Frühlingslied", återanvändes ytterligare två gånger 1970 med Motown-relaterade artister. Dels med den engelska sångerskan Kiki Dee (en av få vita engelska artister i Motowns historia) i en version som Roach både producerade och arrangerade. Och sedan med The Spinners som ännu en gång producerades av Johnny Bristol.
   Det var för övrigt ytterligare en Motown-grupp som körade på David Ruffins version, The Originals.
   B-sidan "I've Got to Find Myself a Brand New Baby" var också ett samarbete mellan fyra låtskrivare. Där Bristol/Fuqua den här gången fick hjälp av Marv Johnson och Suzanne de Passe. Johnson hade ett antal hits som artist runt 1960 men i Sverige känner vi honom främst tack vare Tio i Topp-hitlåten "I'll pick a rose for my rose" (1969). De Passe hade egentligen en administrativ roll på Motown som assistent till chefen Berry Gordy men var också delaktig i några låtar. Var exempelvis med och skrev Shorty Longs hit "Here comes the judge" från 1968. De Passe skulle också ha en nyckelroll i lanseringen av inte helt okända Jackson 5 hösten 1969.
   Även låten "I've Got to Find Myself a Brand New Baby" fick en andra chans 1970 på ett album med The Spinners. Båda David Ruffins singellåtar fanns också med på albumet "My whole world ended" som släpptes i maj 1969.
   Sorgebarnet David Ruffin hade kontrakt med Motown fram till 1977, fortsatte spela in skivor men skattebrott, fängelsevistelse, tunga drogproblem och skyldig till innehav av skjutvapen gjorde inte livet lättare för Ruffin. Och han avled 1991 i en kokainrelaterad sjukdom.

A-sidan:


/ Håkan

Garagemästare utan variation

Postad: 2013-01-17 07:55
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 1985.

THE NOMADS
Rockmagasinet, Örebro 1 mars 1985


Nomads, svenska mästare i garagerockklassen, lyckades inte riktigt uppnå förväntningarna när de utan någon större brådska knallade in på Rockmagasinets scen i fredagskväll.
   Uppmärksamheten för garagerocken i allmänhet och Nomads i synnerhet är nyttig för rockutvecklingen. Modern rock kan inte bara segla på moln eller befinna sig i posörstadiet utan måste också ner på den fysiskt energiska nivån. Då passar skramlig och jordnära garage alldeles förträffligt.
   På sina skivor har Nomads lyckats reproducera energin utmärkt men på scen blev det oerhört ösigt och volymstarkt. De manglade ut en tämligen jämn massa utan varken toppar eller rejäla bottennapp.
   Deras repertoar innehöll huvudsakligen covers.. Från obskyra garageklassiker till mer rhythm & blues-förankrade låtar. Men gruppen skriver även några egna låtar i snarlika skepnader så variationen på scen blev inte överdriven. När de lämnade scenen efter 50 minuter, inklusive extralåtar, kände alla att de hade fått nog.

/ Håkan

Singlar#60: THE HOLLIES

Postad: 2013-01-16 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


THE HOLLIES: King Midas in reverse (Parlophone, 1967)

MAJORITETEN AV HOLLIES-SINGLAR FRÅN 60-TALET är av förklarliga skäl (hits! hits!) diskvalificerade från den här listan. Därför känns det ändå roligt och intressant att lyfta fram den här 1967-singeln med ett av 60-talets mest framgångsrika brittiska grupper. "King Midas in reverse" var en lite mindre kommersiell framgång än man var van vid från det hållet.
   Efter tre raka succésinglar, "Stop stop stop", "On a carousel" och "Carrie-Anne" (alla originallåtar), som nådde andra-, fjärde- och tredje-placeringar i England, var det givetvis nästan fiasko när "King Midas..." bara nådde en 18:e-plats.
   Låtskrivartrion i Hollies, Allan Clarke, Tony Hicks och Graham Nash (förlaget Gralto på skivetiketten är en förkortning/sammanslagning av deras tre förnamn), hade skrivit låtar tillsammans under en lång tid, ofta under pseudonymer som Chester Mann och Lee Ransford, men från 1966 skrev de låtar under sina egna namn, från "Stop stop stop" och framåt. Och även "King Midas in reverse" som främst var ett verk av Graham Nash och hans personliga stil. Det lite bakvända akustiska gitarrintrot är i mina öron nyckeln till att låten för alltid finns i mitt huvud.
   Texten var ett nytt och smått komiskt sätt att vända på de historiska begreppen. Kung Midas på 700-talet var känd för att allt han rörde vid blev till guld. I Hollies sång, "Kung Midas tvärtom" förvandlas allt till damm...:
   He's not the man to hold your trust
   Everything he touches turns to dust
   In his hands
   Nothing he can do is right
   He'd even like to sleep at night
   But he can't


"King Midas in reverse" släpptes på singel 22 september 1967, flower power-epokens mest blomstrande tid, och arrangemanget färgas starkt av både blås, stråkar och fina sångstämmor. Arrangerat av rutinerade Johnny Scott som tidigare hade jobbat med Cilla Black,. Gerry & the Pacemakers och P J Proby. "King Midas..." var Scotts första Hollies-samarbete men han skulle dyka upp med fler arrangemang till gruppen, bland annat "He ain't heavy... he's my brother". Produktionen stod som vanligt den ärrade producenten Ron Richards för.
   Kommersiellt var "King Midas..." alltså en mindre flopp och, till Graham Nashs stora sorg, återvände Hollies därefter till de enkla popsångernas refränger. Med låtar som "Jennifer Eccles" och "Listen to me" men då, i december 1968, hade Graham Nash fått nog och sökte sig till USA och de nya lekkamraterna David Crosby och Stephen Stills.
   "King Midas..." fanns inte med på Hollies nästa album, "Butterfly" med sitt psykedeliska omslag, som släpptes i november 1967. Inte heller singel-b-sidan "Everything is sunshine" (även det en Clarke-Hicks-Nash-låt) passade in på albumet. Men det är mer förklarligt, en enkel konventionell poplåt utan riktig personlig karaktär helt enkelt.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

"A force that cannot be named"

Postad: 2013-01-15 11:39
Kategori: Skiv-recensioner



JACK DOWNING
A force that cannot be named: The Jack Downing Anthology
(RPM International)


Jack Downing? Ja, namnet finns där någonstans bak i mitt minne där alla osorterade namn bekvämt har samlats upp. Det är väl några få blygsamma Tio i Topp-placeringar som har gjort att namnet trots allt inte är helt glömt. Sedan har ju Per Magnusson, mannen bakom den mycket läsvärda och intressanta bloggen Raised On Records, under senare år gjort sitt bästa för att sprida vetskap om Jack Downing. Per har också skrivit den informativa faktatexten om Downing i cd-häftet till den här dubbel-cd-samlingen. En text som är ännu mer detaljerad, förklarande och engagerande på den här sidan. Och här berättar Per dessutom om det fascinerande jobbet bakom den här releasen.
   Det är Pers engagemang och djuprotande i Jack Downings historia som lett fram till utgivningen av denna samling. Han har inte bara grävt information om Downing, han har också kontaktat musiker som spelat med Downing och folk runtomkring honom för att därmed få fram helhetsbilden av amerikanen boende i Sverige som gör den här återutgivningen så intressant.
   En god dokumentation, som förklarar och beskriver, är av mycket stor betydelse när en karriär ska sammanfattas. Och här väcker historien, som dessvärre slutar i ond bråd död, ett otroligt intresse för att sedan lyssna på musiken med öppna och hungriga öron.
   Den här digra samlingen, 37 låtar, är långt mer omfattande än Downings ganska begränsande diskografi. Antologin inkluderar nämligen, förutom de officiella skivorna (ett tiotal singlar plus ett album) också demos, outtakes och Sveriges Radio-inspelningar.
   Jag är på inget sätt imponerad av det musikaliska på samlingen i sin helhet. Inledningsvis överträffar historien det musikaliska. Debutsingeln från 1966 med en cover på Bob Dylans "Like a rollin' stone" är väl kul på sitt sätt men tekniskt sett tämligen undermålig. En rockig och stökig version. Mer liv och spänning i b-sidans "Out my light" som låter garage, Shanes och Doors med sin pipiga orgel i centrum.
   Men samlingen, som är strikt kronologisk, blir bättre i takt med att Downing hittar sin egen form, produktionerna växer och musikerna utvecklas. Downings historia att som amerikan komma till Sverige på 60-talet och sedan sätta avtryck i svensk pophistoria är givetvis intressant. Med bandet The Other Side bakom sig som innehöll både en engelsman och svenskar. Ett band som ständigt skiftade medlemmar men också gick från klarhet till klarhet musikaliskt.
   Redan på demo- och sessionlåtarna från 1968 lät det bättre om Downing med band och 1969-singeln "Open the door, Richard" överträffar stort Downings Tio i Topp-låt "Greenback dollar". Men den skivans b-sida, "No man's land", är klart influerad av popklimatet 1969.
   I både sound och sång växer Downings musik under det här året. Nästa singel, "Branded man" som också kort hamnade på Tio i Topp, och "Pretty miss Mike" visar upp en otroligt positiv utveckling från 1966 till 1970. Låter nästan Who och popopera om den senare låten. Även som Dylan-tolkare har Downing växt till sig, b-sidans "Queen Jane approximately" görs med stor dignitet. Versionen av Tom Paxtons "The last thing on my mind" borde också ha hamnat på Tio i Topp.
   1970 blir Jack Downings gyllene år som artist. Då släpper han sitt första och enda album, "Now and then", och kompbandet som utökats med flera medlemmar från Outsiders är både tuffare, tajtare och mer flexibelt. Flera av ovannämnda singellåtar ingår och det är rent mirakulöst hur de förvandlat Merle Haggards "Branded man" till ren Creedence-rock. Men det finns också en viss dragning åt countryrock på albumet där en framträdande steelguitar dekorerar några av arrangemangen.
   Men även originallåtarna står sig mycket bra i jämförelse med coverlåtarna. "The kind of words", "Martha" (med Kris Kristofferson (!) och Zal Yanovsky (Lovin' Spoonful) i kören) och låten som givit namn åt den här samlingen, "A force I cannot name", är starka låtar. I den sistnämnda och flera andra låtar på albumet visar gitarristen Thomas Hermelin upp rena Clapton-kvalitéer.
   De sju låtarna från Sveriges Radio 1971 och Tonkraft-inspelningarna (två Jesse Winchester-låtar) från 1974 visar att Jack Downing och The Other Side fungerade mycket bra live.
   Jack Downing-antologin går från ett frågetecken till ett litet utropstecken.

/ Håkan

Singlar#61: PRETENDERS

Postad: 2013-01-14 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


PRETENDERS: Back on the chain gang (Real, 1982)

NYTT ÅR, SAMMA LISTA MEN NYA LÅTAR. Min strävan kvarstår att listan i allra möjligaste mån ska handla om mindre kända, mindre framgångsrika men väldigt starka, ibland bortglömda, singlar. På årets första singel på listan får jag justera ambitionen något ty The Pretenders singel "Back on the chain gang" kan knappast kallas varken okänd, bortglömd eller flopp. Däremot var det ett klassiskt spontant och snabbproducerat singelsläpp där inget album skulle marknadsföras eller fanns i faggorna.
   Med en toppnotering på 17:e plats på Englandslistan för "Back on the chain gang" har Pretenders historiskt sett nått högre singelplaceringar med minst åtta andra singlar. Ändå tillhör låten och singeln gruppens allra mest kända.
   När Pretenders sångerska Chrissie Hynde ursprungligen skrev "Back on the chain gang" skulle den handla om Ray Davies i Kinks. Hynde och Davies var vid tillfället ett par, skulle tillsammans få en dotter 1983 (Natalie Ray) men en stor tragedi i gruppen gjorde att innehållet i sången fick en helt annan mening.
   1982 led Pretenders av stora drogproblem. Basisten Pete Farndons eskalerande heroinberoende gjorde att han 14 juni fick sparken från gruppen. Bara två dagar senare, 16 juni, dog gruppens talangfulle gitarrist James Honeyman-Scott, endast 25 år gammal, av en kokainrelaterad hjärtattack.
   Stor sorg och ännu större turbulens i en framgångsrik och etablerad grupp som inom några dagar halverats till att bara innehålla två fasta medlemmar, sångerskan, gitarristen och låtskrivaren Hynde och trummisen Martin Chambers. Men det var ändå inga ödesdigra händelser som lamslog Hynde och gruppen för bara drygt en månad efter dödsfallet, 20 juli, gick Pretenders in i Air Studios i London och spelade in "Back on the chain gang". Singeln släpptes i september 1982.
   Nya tillfälliga medlemmar på inspelningen blev gitarristen Billy Bremner (som hade varit kompis med Honeyman-Scott som i sin tur tidigare hade hävdat att Bremner var en stor inspirationskälla) och basisten Tony Butler som just då spelade i skotska Big Country som ett år tidigare hade skivdebuterat. På en singel, "Harvest home", producerad av Chris Thomas som producerat Pretenders sedan andra singeln i juli 1979.
   Hyndes textrader om "picture of you" var alltså en bild på Ray Davies som hon hade hittat i sin plånbok. Men texten blev en fin hyllning till Honeyman-Scott, Bremners mycket fina melodiskt poppiga sologitarr likaså medan "Hooh! aah"-kören, Hynde/Chambers, är mer eller mindre kopierat från Sam Cookes "Chain gang" från 1960.
   B-sidan på denna singelfavorit, "My city was gone", spelades in samtidigt och således finns Bremner och Butler med även på den inspelningen. En låt av en helt annan karaktär, suggestiv och smått funkig. Och en hårt kritisk text av Chrissie om sin uppväxtstad Akron i Ohio. Handlar om hennes upplevelse när hon körde igenom de centrala delarna av sin barndomsstad och upptäckte att allt var igenspikat. Staden existerade inte längre. Hårda ord och en tuff text:
   I went back to Ohio but my city was gone
   There was no train station; there was no downtown
   South Howard had disappeared; all my favorite places
   My city had been pulled down - reduced to parking spaces
   Way to go, Ohio

   I went back to Ohio but my family was gone
   I stood on the back porch, there was nobody home
   I was stunned and amazed
   My childhood memories slowly swirled past like the wind through the trees
   Way to go, Ohio


Båda singellåtarna skulle också komma att hamna på Pretenders nästa album, deras tredje, "Learning to crawl" som inte släpptes förrän i januari 1984. Då hade gruppen en fast sättning med nya medlemmarna Robbie McIntosh, gitarr, och Malcolm Foster, bas.
   Från debuten 1979 till 1987 gav Pretenders ut skivor på den lilla etiketten Real Records som drevs av gruppens manager Dave Hill. Ett skivbolag med få artister, Johnny Thunders gav ut den första Real-singeln i maj 1978 och Strangeways, Tommy Morrison och Moondogs (producerades av Nick Garvey och Ray Davies, dock inte tillsammans) var skivbolagets övriga artister. Från 1981 var Pretenders det enda namnet på skivbolaget innan de blev WEA-artister.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

David Bowie är tillbaka

Postad: 2013-01-09 10:45
Kategori: Blogg


Nytt år och nya nyheter - med gamla artister. Den här bloggen, som främst riktar in sig på dåtid och rockhistoria, tvingas ju ibland också bli oerhört dagsaktuell. Som när den stora nyheten slog ned igår när den nya mycket oväntade singeln med David Bowie, "Where are we now?", drabbade oss. Både musikaliskt (videon/låten) och visuellt (kommande albumomslaget som är en nydesign av ett 36 år gammalt klassiskt Bowie-album). På många sätt intressant även för mig som inte kan kallas Bowie-fan eller ha speciellt många Bowie-skivor i samlingen.
   För det första gillar jag nya låten som var huvudanledningen till att jag överhuvudtaget reagerar när namnet Bowie nämns igen. En sorts klassisk poplåt med nästan evergreen-liknande karaktär. På inget sätt nydanande eller spännande men en homogent skriven melodi som sedan producerats (av den i sammanhanget mycket passande Tony Visconti) på ett ickespektakulärt och seriöst sätt.
   Som sagt är Bowie inget namn (som jag förövrigt genom åren alltid uttalat "baui" och inte "bovi" som alla nu säger) som funnits nära mitt hjärta under alla år. Däremot har han ju funnits där utan att han enligt mig gjort några avgörande och klassiska skivor i sin helhet.
   Naturligtvis föll jag först för singeln "Space oddity". Spännande och modern pop och verkligen något nytt 1969. Hans androgyna sminkade 70-talsperiod hörde jag på avstånd, kompisar hade skivorna, och det var först "Young americans" (1975) som hamnade på min grammofon på allvar. Men det berodde mest på att John Lennon gästade på inspelningarna.
   Sedan fortsatte det med tre album på rad, "Station to station", "Lodger" och "Heroes", som fortfarande står där i vinylskivhyllan. Och sedan faktiskt inga fler skivor med Bowie från vinyleran. Efter Stones på Ullevi 1982 hoppade jag Bowie 1983 (den discofierade "Let's dance" var väl underhållande men absolut inget viktigt) för att fortsätta Ullevitraditionen med Dylan (1984) och Bruce (1985).
   Bland cd-skivorna finns några spridda album, bland annat en högljudd Tin Machine-skiva, en udda förpackning "Black tie white noise" och en återutgivning av "Lodger", utan att jag riktigt känt till det. Och senare skivor har gått mig helt förbi. Liksom informationen att det är över tio år sedan han senast gav ut ett album, "Heathen".
   Jag är alltså inget David Bowie-fan men kan inte undgå att imponeras av "Where are we now?" och nya albumet "The next day" släpps i mars. Med ett omslag som "påminner" om en gammal Bowie-skiva. Se nedan.



/ Håkan

En tripp till Köpenhamn

Postad: 2013-01-04 11:22
Kategori: Blogg


Richard Lindgren tillbaka på "platsen för brottet": Rosie McGee's i Köpenham. Exakt där, utanför toaletterna i källaren, togs omslagsbilden till Richards senaste album "Grace".

Senaste helgens vistelse i Malmö, där tributekonserten för Bob Dylan var huvudmålet, blev också i övrigt en intressant och underhållande upplevelse. Med många nya favoritrestauranger och utflyktsmål. Helgen innehöll också en obligatorisk tripp till Köpenhamn där vi med Richard Lindgren som ciceron bland annat hamnade på Rosie McGee's.
   Tillsammans med min fru Carina, malmöiten Richard & Anita och örebroaren Olle Unenge & Agneta tog vi tåget över sundet och hamnade vid järnvägsstationen där det inte var långt till Jernbanecafeen på Reventlowsgade 17. En minst sagt genuin bar/restaurang där man innanför dörren färdades många decennier tillbaka i tiden. Där röktes(!) det inomhus, dracks och spelades högt på jukeboxen i en groteskt julpyntad lokal. Gemyt på hög och mänsklig nivå.
   Efter en mellanlandning på The Old English Pub på Vesterbrogade, en typisk engelsk hållplats med högljudd fotboll på tv, var det dags för mat. Med Olle & Agneta som ledsagare letade vi oss bort mot Bastustraede och Köpenhavner Cafe där det serverades stora smörrebröd inklusive traditionell snaps och öl.
   Sedan tog Richard oss med till Charlies på Pilestraede som han hade pratat sig varm för under hela resan. Han hade beskrivit puben som liten och gemytlig och den var ännu mindre och ännu trevligare. I den trånga, varma och genuina atmosfären fanns det många udda ölmärken i kranarna. Ännu ett välkommet steg tillbaka i tiden.
   Innan färden tillbaka till Malmö var ett besök på Rosie McGee's noga inplanerat av resevärden Richard. Där plåtades omslagsbilden till Richards senaste album "Grace" och jag passade på att ta en ny bild på honom på samma plats (se ovan) och vi var båda överraskade att dörren precis till höger inte var entrén till själva toaletten utan nu en stängd branddörr...
   Tillbaka i Malmö på lördagskvällen landade vi naturligtvis på ett av Richards stamhak i det centrala Malmö, Bullen på Storgatan. Heter egentligen officiellt Två Krögare men är mer känt som Bullen. Gemytet från Köpenhamn och Danmark hade verkligen följt med oss in på denna pub/bar/restaurang. Ett besök rekommenderas varmt. Inte minst tack vare maten som vi passade på att prova på söndagen innan tåget förde oss tillbaka till Mellansverige. Husmanskost av absolut bästa kvalité. Kalvköttbullar med mos var en höjdare. Precis som hela vistelsen i Malmö i övrigt.


Två singer/songwriters vid bardisken på Rosie McGee's, Olle Unenge och Richard Lindgren.


Olle tar en danske pölse innan besöket på Jernbanecafeen på andra sidan gatan.


Även utanför Jernebanecafeen fanns det tunga julprydnader.


/ Håkan

Richard Lindgren och Malmö hyllade Dylan

Postad: 2013-01-01 16:48
Kategori: Konserter




A X-MAS NOD TO BOB 2
Richard Lindgren Band
Mikael Wiehe
Dan Hylander
Olle Unenge
Hanna Svensson
KB, Malmö 28 december 2012
Konsertlängd: ca 20:03-23:03 inkl paus
Min plats: På olika ställen.


Äntligen. Årets sista konsert resulterade i årets första recension. Men recension är nog för mycket sagt, det blir mer en ytlig rapport från sydligare trakter där det i fredags var stor Bob Dylan-tributekonsert på klassiska KB i Malmö. Där Richard Lindgren med band plus gästartister bjöd på genomgående Dylan-låtar. För andra året i rad.
   Som sagt ingen heltäckande låtlista men så är jag ingen hängiven Dylan-fantast med alla hans legendariska verser och refränger på hjärnan. Men det blev givetvis en mycket underhållande, omväxlande och stundtals musikaliskt briljant konsertafton. Som inleddes med Richard själv innan Olle Unenge gick upp på scenen och sjöng sin numera välkända svenska tolkning av "Farewell Angelina", "Farväl vackra Sara". Han hann även med "Song to Woody" innan bandet förstärkta med de två körtjejerna Hanna Svensson och Ulrica Holmqvist kom in och backade upp Lindgren i låtar som "Just like a woman", "Blind Willy McTell" och "Tonight I'll be staying here with you".
   Innan den kanske störste Dylan-tolkaren Mikael Wiehe kom in på scenen tillsammans med gitarristen Eddie Nyström. Wiehe kan sin Dylan och bjöd på ett inte helt förutsägbart men också överraskande låtval. Efter en lång smått komisk monolog, där han försökte förklara sin förkylda röst med allt han hade druckit under julhelgen, inledde Wiehe med "Längesen" ("Things have changed") och "Den blindes pojk" ("Minstrel boy") som knappast tillhör Dylans klassiska låtkatalog. För att sedan sjunga "Dom ensligas allé" ""Desolation row") med ett magnifikt gitarrsolo av Eddie Nyström.
   Efter paus kom Dan Hylander, en annan känd Dylan-tolkare, in på scenen och inledde med "Min älskade stod inför rätten idag", Wiehes tidiga översättning av den udda Dylan-låten "Percy's song" som gjorde sin debut på Raj Montana Bands "Döende oskuld" 1980 och sedan kom på Wiehes "Dom ensligas allé" (1982). Ett original med en intressant bakgrund. Inspelad för Dylans "The times they are a-changin'"-album (1963) men kom inte med där och inspelningen släpptes inte förrän 1985 på "Biograph"-samlingen (1985). Joan Baez sjunger den i "Don't look back"-filmen (1967) och även engelska Fairport Convention spelade in den 1969.
   Hylander lämnade tillfälligt över mikrofonen till körtjejen Hanna Svensson, för övrigt basisten och kapellmästaren Micke Nilssons fru, som gjorde två underbara versioner av "Forever young" och "Make you feel my love". Ett fint mellanspel på en konsert som för ett ögonblick höll på att bli en grabbarnas grabbkväll. Sedan kom Hylander tillbaka på scenen och framförde mycket fina versioner av "Is your love in vain", "Tight connection to my heart (has anyone seen my love)" och "Every grain of sand" som visade att han har kvar sin scenkarisma.
   Naturligtvis fanns där massor med låtar med Richard, numera alltid med en svart hatt inköpt på Hilda Törnkvist i Örebro, i strålkastarljuset. Låtar som "Tangled up in blue", "Just like Tom Thumb's blues", "Senor", "Tomorrow is a long time" (på både engelska och svenska tillägnad Ulf Dageby), "One more cup of coffee" och "Maggie's farm" om jag minns rätt.
   Hela tillställningen avslutades runt 23-tiden med nästan hela ensemblen på scen och en stor allsångsfinal med "Like a rolling stone". Och när hela sången frågar sig "How does it feel?" var det inte svårt att klämma ur sig ett "Mycket bra, tack!".

Richard Lindgren: gitarr, sång
Olle Unenge: sång
Mikael Wiehe: gitarr, sång
Dan Hylander: gitarr, sång
Eddie Nyström: gitarr
Janne Adolfsson: mandolin
Jon Eriksson: gitarr, lapsteel m m
Magnus Nörrenberg: keyboards, dragspel, munspel
Micke Nilsson: bas
Janne Andersson: trummor
Hanna Svensson: sång
Ulrica Holmqvist: sång





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2013 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.