Blogginlägg från 2013-01-29

Inga aktuella låtar med Bremner

BILLY BREMNER
Akkurat, Stockholm 27 januari 2012
Konsertlängd: 20:15-20:52 och 21:35-22:33 (95 min)
Min plats: Stående 2-3 meter framför eller till vänster om scenen.

Vi kom taggade till max till konserten, hade lyssnat intensivt på senaste skivan "Billy Bremner's Rock Files" och var överhuvudtaget laddade inför en konsert med Billy Bremner och hans eget band och en repertoar som förhoppningsvis skulle innehålla alla hans egna bästa låtar. Det blev inte riktigt så. Dessvärre.
   När vi samlat tankarna och sorterade i minnet visade det sig, ganska förbluffande, att Billy inte spelade en enda låt från senaste skivan. Som om han inte litade på sitt nya material valde han istället covers, både närliggande och allmänna hits, och några äldre låtar från sin egen repertoar.
   Förklaringen kom efteråt när han berättade att hans röst inte var i bästa form och de mest aktuella låtarna krävde alldeles för mycket av hans stämma.
   Därför delade Billy med sig av utrymmet vid mikrofonen till både basisten Surjo Benigh och gitarristen Bonne Löfman som sjöng åtskilliga låtar. Löfman sjöng bland annat Nick Lowes gamla Brinsley Schwartz-låt "Play That Fast Thing (One More Time)".
   Bandet bakom Billy, som lite inofficiellt för kvällen kallade sig The Squeakers och där Kenneth Björnlund spelade trummor, var rutinerat och stabilt och lät genomgående mycket bra.
   Billy själv sjöng bland annat "Knocked me over with a feather", "Lookin back, thinkin ahead" och den ofrånkomliga "Loud music in cars" från sin egen repertoar. Han gjorde också "You'll never get me up in one of those" och "Switchboard Susan", Mickey Jupps fina klassiker, som i efterhand framstår som några av kvällens toppar. Där fanns också några utmanare till den titeln i "Sweet little Lisa", "Trouble boys" och "You ain't nothing but fine" medan vi mest av allt stod och längtade efter nytt färskt material.
   Akkurat var som vanligt packat med pubrockintresserad publik där jag i mängden kunde urskilja både Bill Öhrström, trummisen Pelle Alsing, Micke Finell och Amanda Jensen (!).

/ Håkan

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.