Blogginlägg från december, 2012

Årsbästalistan 2012

Postad: 2012-12-30 14:31
Kategori: Listor

Årsbästalistan. Sammanfattningen av musikåret 2012 på skiva. Ett sedvanligt urval av årets bästa skivor som varje gång jag sätter ihop listan är en blandning av fascination och frustration. Och även en mycket stor dos obeslutsamhet. Där jämförelser mellan en gränslös mix av artister, musikstilar och olika språk (engelska/svenska) egentligen slutar med en lång rad kompromisser. Men också en lika lång rad bra skivor som perfekt sammanfattar musikåret 2012. Paradoxalt helt enkelt.
   Svårigheten att sammanställa den här 28 skivor långa listan (trodde jag skulle kunna hålla mig till 20...) har inte varit att välja ut skivorna utan att, veckorna innan jul, ranka eller gradera skivorna i förhållande till varandra.
   Förr i tiden, låt säga på 80-talet, var det totalt helgjutna skivor utan en enda skönhetsfläck som var kvalificerade för en plats på min årsbästalista. Numera betyder känslan för en skiva, med eller utan svackor, lika mycket som en helt homogen produktion.
   Nåväl, jag har till slut kommit överens med mig själv och ser nu, när jag spikat listan, att listan toppas av tre svenska skivor med Bob Dylan på fjärde plats. Vem trodde det när vi för nästan ett år sedan inledde ett nytt spännande musikår?

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

1. FIRST AID KIT: The lion’s roar
2. LOVE ANTELL: Gatorna tillhör oss
3. KENT: Jag är inte rädd för mörkret
4. BOB DYLAN: Tempest
5. TRACEY THORN: Tinsel and light
6. RICHARD LINDGREN: Grace
7. BILL FAY: Life is people
8. BILLY BREMNER: Billy Bremner's Rock Files
9. KATHLEEN EDWARDS: Voyageur
10. NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Psychedelic pill
11. SARAH DAWN FINER: Sanningen kommer om natten
12. THE AVETT BROTHERS: The carpenter
13. THE HIVES: Lex Hives
14. GÖRAN SAMUELSSON: E Samuelssons Handelsträdgård
15. ALABAMA SHAKES: Boys & girls
16. JOHAN ÖRJANSSON: Melancholic melodies for broken times
17. TOMAS ANDERSSON WIJ: Romantiken
18. BRUCE SPRINGSTEEN: Wrecking ball
19. JAKE BUGG: Jake Bugg
20. THE TALLEST MAN ON EARTH: There’s No Leaving Now
21. JACK WHITE: Blunderbuss
22. PETER LeMARC: Svag doft av skymning
23. FATBOY: Love Creole
24. FRIDA HYVÖNEN: To the soul
25. JOEL ALME: A tender trap
26. BOBBY WOMACK: The Bravest Man In The Universe
27. GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Three chords good
28. SVEN ZETTERBERG: Mileage


/ Håkan

Sargad röst påverkade konserten

Postad: 2012-12-26 12:12
Kategori: Konserter





THE MIGHTY STEF
East West, Örebro 25 december 2012
Konsertlängd: 22:08-22:52, 23:06-23:51 och 23:58-00:16 (107 min)
Min plats: Sittande ca 7 m från scenen.


Ibland blir saker och ting inte som man först tror och förväntar. Ibland kan sjukdomar sätta krokben för stora upplevelser. Just det inträffade på juldagen när irländska The Mighty Stef inledde en fyra kvällar lång konsertsejour på East West i centrala Örebro. Efter en märklig rundresa från Dublin via Frankfurt och Oslo landade bandet på tisdagen i Örebro.
   "Mäktiga Stef" själv, eller Stefan Murphy som han heter, hade drabbats av förkylning som nästan massakrerade hans annars mäktiga stämma. Nu kraxade han oroväckande i mikrofonen och det hindrade de stora sånginsatserna. Kopiösa mängder vatten och en liten whiskey hjälpte inte heller.
   Ändå försökte Stefan och bandet, för kvällen en man kort då pianisten blev kvar på Irland på grund av dödsfall i familjen, förtvivlat göra det bästa av situationen genom att spela tre set, bjöd på över 100 minuter musik, och hann med låtar som "The days of wine and roses", "Magazine", "Georgia girl", "We want blood" och en cover, Rolling Stones "Dead flowers". Dessutom tyckte jag mig höra ett flertal nya okända låtar.
   Det var av naturliga skäl inte Mighty Stefs bästa stund på en scen och förkrossad lämnade Stefan med sin sargade röst scenen och spelstället strax efter midnatt.

/ Håkan

Merry Merry X-mas

Postad: 2012-12-25 12:27
Kategori: Jul

Det råkade vara Juldagen när jag vaknade upp med tjocka ymniga snöflingor utanför fönstret. Och julen är på inget sätt över. Dottern firar julhöjdpunkter strax söder om London just nu och frun tycker att den här låten symboliserar en anglosaxisk jul allra bäst.
   Själv kan jag återigen omöjligt slita mig från julsångernas julsång. En låt som traditionellt varje år framförs på Lettermans show. Och alltid med originalartisten Darlene Love som varje gång växer i både röstomfång och dignitet. Som med årets version överträffar alla tidigare höjdpunkter:

DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)



/ Håkan

Vem sjunger vad?

Postad: 2012-12-24 19:14
Kategori: Jul



Årets julsingel i England är "He ain't heavy... he's my brother". Under det samlade namnet The Justice Collective har en mängd engelska artister, gamla som unga, samlats för att bidra till insamlingen av pengar till de 96 oskyldiga offren som omkom vid Hillsborough-katastrofen 1989.

Bakgrunden till låten "He ain't heavy... he's my brother", som vi bäst känner som en Hollies-hit från 1969, är lite mer okänd än så. Låten skrevs av amerikanerna Bobby Russell och Bobby Scott och originalet spelades in av Kelly Gordon och gavs ut i mars 1969. Innan Hollies gav ut låten i september 1969 gav även Joe Lee Wilson ut låten i augusti.

Här följer en fullständig genomgång av vem som sjunger vad i den nya inspelningen:
The road is long - ANDY LAWSON
With many a winding turn - ANDY LAWSON
That leads us to who knows where - GERRY MARSDEN
Who knows when - PAUL HEATON
But I'm strong - GLENN TILBROOK
Strong enough to carry him - GLENN TILBROOK
He ain't heavy, he's my brother - JOHN POWER/ROBBIE WILLIAMS
So on we go - JOHN POWER
His welfare is of my concern - MELANIE C
No burden is he to bear – ROBBIE WILLIAMS
We'll get there - ROBBIE/MELANIE C
For I know - REBECCA FERGUSON
He would not encumber me - HOLLY JOHNSON
He ain't heavy, he's my brother- HOLLY JOHNSON/REBECCA F
If I'm laden at all - BEVERLEY KNIGHT
I'm laden with sadness - BEVERLEY KNIGHT
That everyone's heart - PALOMA FAITH
Isn't filled with the gladness- PALOMA FAITH
Of love for one another – ELIZA DOOLITTLE
It's a long, long road - DAVE McCABE
From which there is no return - PETER HOOTON
While we're on the way to there – REN HARVIEU / JON McCLURE
Why not share- JON McCLURE / REN HARVIEU
And the load - DAVE McCABE
It doesn't weigh me down at all – PAUL McCARTNEY
Coz he ain't heavy – PAUL McCARTNEY
(He ain’t heavy) – SHANE MACGOWAN
He's my brother - SHANE MACGOWAN/ BEVERLEY K
He's my brother - ALL (most)
He ain't heavy, he's my brother … - ALL (most)

/ Håkan

Eldkvarn på hemmaplan

Postad: 2012-12-22 20:58
Kategori: Konserter




ELDKVARN
Cirkus, Stockholm 20 december 2012
Konsertlängd: 19:36-21:30 (114 min)
Min plats: Ca 60 meter rakt från scenen. Högst upp på läktaren, rad 17 plats 1741.


Spontant uppfattade jag Eldkvarns konsert på hemmaplan i Stockholm som en rutinmässig affär utan större överraskningar och utan ett riktigt inspirerande låtval. Men det kan mest bero på att jag såg gruppen på en en konsert i Örebro för drygt en månad sedan. Låtval och mellansnack var tämligen identiska och närmast en repris av den konserten. Dock var det en stor upplevelse att få se och höra Plura och bandet i en så stor lokal inför en stor (drygt 1500 personer) hängiven publik på det fantastiska Cirkus. Där ljudet och ljuset var perfekt och riktigt imponerande från vår plats högt upp på läktaren.
   Som alltid var Plura avspänd och talför och bara det gjorde att konserten var hela nio minuter längre än i Örebro fast låtantalet var detsamma. Där vi återigen fick se Adrian Modiggård vid mikrofonen på två äldre Eldkvarn-låtar.

Plura Jonsson: gitarr och sång
Carla Jonsson: gitarr och sång
Tony Thorén: bas och sång
Werner Modiggård: trummor och sång
Claes von Heijne: keyboards
Marcus Olsson: saxofon, keyboards och sång
Adrian Modiggård: percussion och sång


Nerför floden
Vår lilla stad
Barn av sommarnatten
Tårar från en clown
På andra sidan regnet
Alice
Jag har gjort det igen (Adrian)
De berömdas aveny
Lilla Sofie
Fulla för kärlekens skull
Man över bord
Kärlekens tunga
En liten kyss av dig
Inget bra för mig själv
Kungarna från Broadway
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Tennsoldater
Vägen till paradiset
Ett fall av kärlek (Adrian)
Ikväll

/ Håkan

Jul, strålande jul(7)

Postad: 2012-12-22 12:18
Kategori: Jul

TRACEY THORN: Joy



/ Håkan

Jul, strålande jul (6)

Postad: 2012-12-22 09:18
Kategori: Jul

Bob Dylan - It Must Be Santa



/ Håkan

Jul, strålande jul(5)

Postad: 2012-12-21 07:56
Kategori: Jul

The Chesterfield Kings - Hey Santa Claus



/ Håkan

Jul, strålande jul(4)

Postad: 2012-12-20 07:54
Kategori: Jul

The Priests feat. Shane MacGowan - Little Drummer Boy/Peace On Earth



/ Håkan

Jul, strålande jul(3)

Postad: 2012-12-19 07:57
Kategori: Jul

Slade: Merry Xmas everybody



/ Håkan

Jul, strålande jul(2)

Postad: 2012-12-18 07:52
Kategori: Jul

Beatles Christmas 1967 - Christmas Time Is Here Again!



/ Håkan

Jul, strålande jul(1)

Postad: 2012-12-17 07:50
Kategori: Jul

The Mockers - (There's No War On Christmas) When Christmas Is In Your Heart



/ Håkan

Lindgren bjöd generöst på sig själv

Postad: 2012-12-16 21:53
Kategori: Konserter

Foto: Anders Erkman

RICHARD LINDGREN
East West, Örebro 15 december 2012
Konsertlängd: 22:08-22:55 och 23:20-00:25 (112 min)
Min plats: Satt ca 3,.5 m rakt framför scenen.


Bara fyra veckor efter förra Örebrobesöket var skåningen Richard Lindgren tillbaka i Örebro. Och ville på inget sätt upprepa den senaste konserten och bjöd både på överraskande låtar ur sin egen repertoar, några udda covers och en avslutande julhyllning dagen till ära.
   Även den här gången spelade Richard på både akustisk gitarr och piano och det blev så genomgående underhållande, mycket tack vare fascinerande berättelser om sina låtar som han presenterade mellan låtarna. Mellansnack som inte alls var förberedda och därför blev så så spontant intressanta medan han stämde gitarren eller förflyttade sig mellan gitarr och piano.
   Mitt i all julstress och juldistress kom Richard som en mänsklig tröst och bjöd generöst på sig själv och sina sånger. Han trivs på scen, och det märktes tydligt, och hade många gånger svårt att slita sig från den lilla men tillfredsställda publiken.
   Hans autentiska setlist, som jag ännu en gång fick tillgång till (se nedan), är som alltid en skön syn för ögat. Där låtordning inte alltid blev som Richard hade planerat på sitt hotell innan och där inte ens innehållet stämde med låtar som i sista sekunden ströks eller låtar som spontant kom till.
   "You know who your lover will be", "Blue sky shut" och "Sunday tea blues" ströks i sista stund.

Så här såg konserten ut i sin helhet:
One step behind
Five pints and a wink from Gwendolyn (med en ny vers!)
She's already gone
Aberdeen (som han också ville döpa till "Toothache blues")
I came I went but I don't know where I'm going
Back to Brno
Goodbye Rosie
In search of a rose (Waterboys-låt för kvällen tillägnad Magnus Sundell som inte kunde närvara)

Paus

Dance to the end of love (Leonard Cohen-låt som Richard nyligen framförde på en bröllopsfest, texten satt fortfarande kvar på hans gitarr...)
Drunk on arrival
Goner (Richards mamma tror att den handlar om en trädgårdsmästare, "gardener")
Grand Hotel
Mezcal Mae
Men bara om min älskade väntar (Dylan-låt med Ulf Dagebys text)
From Camden town to Bleecker street (skriven på rum 916 på Chelsea Hotel i New York)
Famous blue raincoat (ännu en Cohen-låt)

Extralåtar
If only she came walking by (tillägnad min fru Carina)
White Christmas (allsångslåten)
Lettin' go of you (en exklusiv originallåt som inte finns inspelad)
Tom Traubert's blues (Tom Waits-cover)




Foto: Anders Erkman

/ Håkan

Nu laddar jag om batterierna

Postad: 2012-12-16 15:52
Kategori: Blogg

I och med fredagens representant på min singel-100-lista, Amen Corners "(If paradise is) Half as nice", avslutades officiellt höstsäsongen på Håkans Pop. Inför jul, mellandagar och nyår tar de regelbundna kategorierna semester och återkommer några veckor in i januari.
   Det blir naturligtvis inte tyst och händelsefattigt här men inte fullt lika intensivt som till vardags. Jag bjuder nästa vecka på några härliga jullåtar, några kända men flera okända bidrag, och sedan har urvalet på min Topp 20-lista för årets bästa skivor intensifierats på årets sista veckor. Vem är först, vem är sist och vem hamnar någonstans mittemellan? I mellandagarna får alla veta.
   Sedan pågår hela tiden uppdateringar på exempelvis diskografierna som vi under åren publicerat här. Nu senast dök det upp ett intressant YouTube-klipp med en Billy Bremner-relaterad låt som vi tidigare hade missat att länka till. Informationen om den tämligen obskyra gruppen Rowdy, ca 1978, hade vi med men nu finns även "Dear John"-låten i Bremners diskografi.

God Jul och, så småningom Gott Nytt År!



/ Håkan

Singlar#62: Amen Corner

Postad: 2012-12-14 07:53
Kategori: SINGLAR 100-1


AMEN CORNER: (If paradise is) Half as nice (Immediate, 1969)

POP OCH ROCK FRÅN WALES HAR ALLTID påverkat mig positivt. Långt innan jag ens visste att artisten eller bandet var från Wales. Nu är Wales pop- och rockhistoria otroligt mångfacetterad och det finns inga som helst gemensamma drag i det som vi sammanfattningsvis kan kalla walesisk pop och rock. Från pop (Badfinger och Amen Corner) och hårdrock (Budgie) via progressiv rock (Man) till vanlig rock (The Alarm, Manic Street Preachers och Stereophonics). Plus att både Spencer Davis, Shakin Stevens, Tom Jones, John Cale och Dave Edmunds också kommer från Wales.
   Så tidigt som 1967, när jag första gången hörde Amen Corner (måste ha varit Englandslistan på radion på torsdagarna, Amen Corner låg aldrig på Tio i Topp...) med genombrottssingeln "Gin house", hade jag inte en aning om gruppens ursprung i Wales, att den spektakuläre sångaren hette Andy Fairweather Low eller att bandet innehöll sju medlemmar med blås. Däremot satte sig sångarens speciella röst i det eviga minnet. Oförglömliga röstresurser helt enkelt. Soul och pop, en ljus lätt ansträngd stämma, i en fascinerande blandning.
   Följde bandet 1967-68 på hit efter hit, "The world of broken hearts", "Bend me shape me" och "High in the sky", och det handlade ofta om personliga tolkningar av covers eller ickeoriginal men ofta med Fairweather Low-låtar på b-sidan. Gruppnamnet utökades ibland med ett The framför Amen Corner.
   Nytt år (1969), nytt skivbolag (Immediate) och ny skivproducent (rutinerade Shel Talmy som skapat hits åt både Kinks, The Creation, The Easybeats och The Who) gjorde att Amen Corner steg i dignitet och musikalisk framtoning. Och låten med den spännande titeln "(If paradise is) Half as nice" blev gruppens första Englandsetta men hamnade alltså aldrig på Tio i Topp. Ofattbart att konstatera idag ty låt, produktion och sång är ju en klockren och personlig hitlåt. Som en tyngre variant på en typisk schlager med la-la-la-refräng, framträdande blås och allt.
   Men jag upptäcker idag när jag lyssnar på det italienska originalet att Amen Corner/Shel Talmy följt originalarrangemanget rakt av. Däremot har Fairweather Low en röst som spränger gränser och vida överträffar den italienske sångaren Ambra Borelli i gruppen La Ragazza 77 som gjorde originalet "Il paradiso della vita" 1968. Låten skrevs ursprungligen av Lucio Battisti, själv sångare med många skivor bakom sig, och textförfattaren Mogol (vars riktigta namn är Giulio Rapetti).
   Den engelska texten skrevs av Jack Fishman. Han kan i någon mån beskrivas som Englands svar på Stikkan Anderson när det gäller översättningar av kontinentala låttexter. Han har åtskilliga hits på sitt samvete, bland annat "Help yourself" med Tom Jones och "If I only had time" med John Rowles, några Herman's Hermits-hits och många texter till Petula Clark-låtar.
   Amen Corner stod här på sin kommersiella höjdpunkt och nådde aldrig mer förstaplatsen. Efter singlarna "Hello Susie" (en exklusiv Roy Wood-låt) och en cover på Beatles "Get back" splittrades gruppen sent på hösten 1969 och Fairweather Low tog med sig fyra medlemmar och bildade Fair Weather. Fairweather Low gjorde senare några uppskattade soloalbum i mitten på 70-talet, hamnade kort på Stiff i mitten på 80-talet och har sedan ofta figurerat i Eric Claptons kompband sedan dess.
   Fairweather Low skrev alltså tidigt egna låtar, solokarriären var dessutom fylld av huvudsakligen eget material, och b-sidan på dagens singel är just hans egna "Hey hey girl". En enkel, okomplicerad, tämligen medioker låt och en typisk b-sida utan profil. Fanns inte heller med på gruppens finalalbum "Farewell to the real magnificent seven".

"(If paradise is) Half as nice"



"Hey hey girl"


/ Håkan

"Bruce"

Postad: 2012-12-13 13:45
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 11/12 2012.

LITTERATUR
Peter Ames Carlin
Bruce
(Albert Bonnier)


Historien går ju vidare men "Bruce" är den hittills bästa, mest genomarbetade och förmodligen också den mest sanna biografin om Bruce Springsteen. 518 sidor fyllda med en fördjupad och detaljerad historiebeskrivning om en 62-årig amerikansk mans långa resa från fattig barndom via de första musikaliska stegen, skivkontrakt och en ständigt växande offentlighet till dagens etablerade artist på toppen av den globala musikbranschen.
   Tyngdpunkten i boken bygger givetvis på historier kring musiken och hela den karriären. Men här finns också en ickeromantiserad inblick i det tidiga familjeförhållandet, Bruces problematiska förhållande till sin far bland annat, och alla flickvänner med följande kärleksförhållanden som beskrivs mer eller mindre detaljerat.
   Kronologiskt och välskrivet tar sig Carlin igenom Bruces osannolikt händelserika karriär. "Bruce" är en efterfrågad men välkommen biografi så här 33 år efter Dave Marshs "Born to run" som i en jämförelse närmast framstår som ett idolporträtt med fotografier på var och varannan sida. Bilderna här, från en treårig Bruce till turnén i våras, är nästan en parentes samlade på 14 sidor i bokens mitt.
   Carlins bok är framförallt en läsupplevelse. Otaliga intervjuer med både Bruce och folk omkring honom bildar en helhetsbild av människan så trovärdig den någonsin kan tänkas vara. Naturligtvis är boken som mest intressant när den skildrar 70-talet, från första skivan via "Born to run"-genombrottet och den uppslitande splittringen från originalmanager Mike Appel (som Bruce ändå tackar för mycket) till åren då skivproduktionen var sparsam men ryktet om Bruce som liveartist bara växte och blev närmast mytisk.
   Medan den musikaliska historien kring skivorna har återberättats tidigare på återutgivningar och boxar är just de grävande detaljerna kring den frustrerande Appel-historien hysteriskt intressanta och inte alls så officiella.
   Boken är som sagt en rullande intressant historiebeskrivning med alla detaljer kring skivor och konserter invävda i berättelsen. Och jag kan i viss mån sakna en fullständig diskografi, konsertstatistik och låtgenomgång, som i Marshs bok, men boken framkallar ändå ett enormt lyssningsbehov på framförallt Bruces 70- och 80-talsskivor. För i ärlighetens namn bleknar det senaste decenniets Springsteen-produktion i jämförelse med de gamla tidlösa klassikerna.

/ Håkan

Bergman gav allt till ett fåtal

Postad: 2012-12-13 07:55
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1985.

MARIE BERGMAN & MAGIC BODY BAND
Rockmagasinet, Örebro 25 september 1985


På Rockmagasinet, Örebros enda kontinuerliga rockställe, är det visserligen inte lika intensivt som i våras, men höstens artistutbud visar ändå upp en hälsosam bredd. Ny svensk rock mixas med internationell och däremellan kommer svenska artister som vänder sig till en mer mogen publik.
   Marie Bergman tillhör den senare kategorin som har en publik som drabbats hårt av sitta-hemma-framför-videon-syndromet och är väldigt svår att locka ut på levande konserter i allmänhet och till Rockmagasinet i synnerhet.
   Publikskaran kunde alltså ha varit större, men Marie Bergman satsade ändå allt i alla lägen och med sitt tätaste rockband i ryggen hade hon inga problem att återskapa det nya friska rockiga soundet som dominerar på senaste albumet.
   Publiken var först lite avvaktande men Marie kunde konsten att genom teatral utstrålning och spontana känsloutbrott, som att hoppa ner bland publiken och dansa, få den på sin sida.
   Även på scen var materialet något ojämnt, men framförallt lät det ypperligt om Magic Body Band som är ett band i tiden med både ett äkta par och en kvinnlig basist. Lasse Englunds gitarr hade en huvudroll men det lät allra bäst när Olle Westberghs klaviaturer blandade upp soundet.
   Marie Bergman och hennes band förtjänade en större publik med den stundtals storslagna rockmusik hon bjöd på denna kväll.

/ Håkan

Ravi Shankar (1920-2012)

Postad: 2012-12-12 17:15
Kategori: Minns

I några decennier har jag trott att den indiske sitarspelaren Ravi Shankar var en odödlig man men igår tog hans liv slut efter drygt 92 år. Jag kan väl inte påstå att hans musik, hans egna skivor, genom åren har påverkat mig så mycket men de existerar likväl i ett nästan onödigt stort antal i min skivsamling. Det är till största delen för att inte säga helt George Harrisons förtjänst.
   George och Ravi var ju vänner och ett musikaliskt team från det där första mötet i juni 1966 till Georges död för elva år sedan. Artister som har påverkat Beatles har ju i samma grad påverkat mig fast jag i Ravi Shankars fall hade svårt för alla oändliga ragor, långa suggestiva musikstycken, men däremot har det indiska soundet, speciellt sitarens klang, i västerländsk musik alltid fascinerat mig. Och rötterna fanns nästan alltid i Ravi Shankars gränslösa influenser.
   George Harrison hade faktiskt ett intresse i indisk kultur redan innan han träffade Ravi. Redan på soundtracket till "Help", våren 1965, förekommer det en sitar och George spelade första gången sitar på Beatles-låten "Norwegian wood" som började spelas in 12 oktober 1965.
   Harrisons första möte med Ravi följdes av sex veckor i Indien där han lärde sig spela sitar på riktigt och det indiska soundet fick större och större utrymme i Beatles musik och Georges liv. Våren 1966 påbörjades "Love you to", en Harrison-låt med enbart indiska musiker på "Revolver", och även på "Tomorrow never knows" finns sitaren med. På "Sgt Pepper"-spåret "Within you, without you" är George åter ensam Beatles-medlem bland indiska musiker liksom på "Lady Madonna"-b-sidan "The inner light" våren 1968.
   Det sistnämnda spåret spelades in i Indien samtidigt som George gjorde filmmusiken till "Wonderwall" som blev första albumet som gavs ut på Beatles skivbolag Apple i november 1968 några veckor innan "The white album". Trots vänskapen hade Ravi och George än så länge inte samarbetat på någon skiva men efter Beatles splittring och Apples växande skivproduktion blev det naturligt att George producerade och gav ut Ravi Shankar-skivor.
   I augusti 1971 blev samarbetet än mer intensivt när Ravi vände sig till George och bad om hjälp för att lösa problemen i Indiens grannland Bangla Desh som drabbats av både politisk konflikt, naturkatastrof och svält. På stödkonserten i Madison Square Garden fick Ravi Shankar med musiker en egen inledande avdelning. Strax därefter kom Shankars singel "Joi Bangla", Ravi skrev och framförde sedan filmmusiken till "Raga" och dubbelalbumet "In concert 1972". Allt producerat av Harrison.
   Ravi Shankar blev premiärartist på Harrisons eget skivbolag Dark Horse som etablerades i september 1974 med Shankar Family & Friends-singeln "I am missing you" och hela albumet där genuina indiska musiker spelade tillsammans med lika genuina rockmusiker. Alla följde med på Harrisons turné 1974.
   Det direkta samarbetet Shankar/Harrison fortsatte på Shankar-skivorna "Tana mana" (1987) och "Chants of India" (1997) och naturligtvis hade Ravi Shankar och hans indiska musiker en stor del i minneskonserten "Concert for George" i Royal Albert Hall 2002.
   Ravi Shankar dog av hjärtproblem i tisdags 11 december 2012.

/ Håkan

Micke Finell slutar i Refreshments

Postad: 2012-12-12 10:47
Kategori: Blogg


Det som under några månader har cirkulerat som ett rykte blev för knappt en timme sedan en nyhet svart på vitt: Saxofonisten Micke Finell slutar i Refreshments.

I pressmeddelandet skriver han själv:
Som ni kanske redan hört/läst så har jag med stor sorg i hjärtat tagit beslutet att sluta i bandet Refreshments 1 januari 2013.
   Bandet har varit mitt skötebarn sedan starten 1989. Jag vill passa på att tacka alla fans som glatt mej genom åren, jag vill även tacka min barndomsvän och vapendragare sedan 1979 (!), joakim Arnell, vi har upplevt åtskilliga fantastiska turnéer och roliga stunder tillsammans!!!
   Detta var inget lätt beslut, men för mej ett nödvändigt beslut! För er som vill fortsätta följa min musikaliska karriär kan ni titta in på www.rockaroundtheclock.tv. Eller följa mej via facebook.
   Jag önskar bandet all lycka i framtiden!


/ Håkan

Singlar#63: Elvis Costello

Postad: 2012-12-12 07:58
Kategori: SINGLAR 100-1


ELVIS COSTELLO: The other side of summer (Warner Bros, 1991)

12 DECEMBER 2012 OCH VÄLKOMMEN TILL - SOMMAREN! Eller egentligen inte. Elvis Costello var influerad av Brian Wilson men ville här presentera musikalisk satir. Han har musikaliskt och arrangemangsmässigt använt sig av alla påhitt som Wilson brukade göra men sjöng istället om baksidan till det soliga, "Den andra sidan av sommaren". Men Costellos fantastiskt somriga poplåt blir inte sämre för det.
   "The other side of summer", som spelades in sent 1990/tidigt 1991 i London och Hollywood, kom visserligen på singel för nästan 22 år sedan, i april 1991, men tillhör ändå den senare mer okända delen av Costellos karriär. Och tiden med åtskilliga klassiska singlar var vid den här tidpunkten förbi för engelsmannen. Vilket dock inte hindrar mig från att ändå utnämna "The other side of summer" till en av Costellos totalt bästa singlar.
   Under de här åren, 1989 till 1991, var Costello framförallt en ambitiös albumproducerande artist som ännu en gång ("King of America" 1986 var första experimentet) vände England ryggen, lämnade Attractions bakom sig, skrev kontrakt med Warner Bros och spelade huvudsakligen in sina skivor i USA med en stor majoritet amerikanska musiker.
   Det finns massor med exempel på artister som har förlorat hela sin personlighet på ett sådant tillvägagångssätt men för mig växte Costello musikaliskt både bredare och mer spännande än tidigare. "Spike" (1989) är ju en fantastisk skiva och "Mighty like a rose" (1991), som den här singeln är hämtad från, är inte så långt efter. Jag är naturligtvis påverkad av Costellos bekantskap med Paul McCartney under de här åren, de skrev låtar ihop, men det fanns också uppriktig nyfikenhet i allt han gjorde.
   Det var inte bara musikaliskt som Costello växte. Även hans hår och skägg växte till rent groteska former medan han kompades av ett intressant band med många profiler och stor rutin. Bland annat: Larry Knechtel (han spelade piano på "Bridge over troubled water"-originalet) på flygel. Attractions-Pete Thomas på både trummor, tamburin, klockor och kastanjetter. James Burton på akustisk gitarr. Producenten Mitchell Froom på sex olika keyboardinstrument. Och en körkvartett med Costello, Steven Soles (Alpha Band), Richard Page och Steve George (båda från Mr Mister) arrangerad av Costello och Froom.
   Froom har producerat skivan tillsammans med den irländske teknikern/producenten Kevin Killen och Costello själv under sitt rätta namn D P A MacManus, det vill säga Declan Patrick Aloysious MacManus.
   B-sidan "Couldn't call it unexpected no. 4" är en minst lika intressant låt men också helt annorlunda jämförd med singelframsidan. En sorts udda valsliknande låt med många roliga instrument, fyra olika klaviaturspelare, Costello, Knechtel, Froom och Heartbreakers-killen Benmont Tench. Lägg till gitarrfantomen Marc Ribot på banjo och blås, Jerry Scheff på ståbas och tuba och Jim Keltner på trummor. Och en mycket intressant text som pendlar mellan fantastisk poesi och ironi ("Well I'm the lucky goon/Who composed this tune from birds arranged on the high wire").
   Låten har däremot inget gemensamt med "Interlude: Couldn't call it unexpected no. 2", ettannat spår på "Mighty like a rose". "Tvåan" är ett kort (22 sek) instrumentalt mellanspel med Dirty Dozen Brass Band. Och var "Ettan" och "Trean" i den här serien tagit vägen vet jag inte.

Other side of summer:


Couldn't call it unexpected no. 4


/ Håkan

Stark, avslappnad och rolig Lindberg

Postad: 2012-12-11 07:57
Kategori: Live-recensioner


                                                                                                          Foto: Kristin Wester

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 10/12 2012.

MAGNUS LINDBERG
East West, Örebro 8 december 2012
Konsertlängd: 22:08-22:39, 23:00-23:35 och 23:55-00:28 (99 min)
Min plats: Stående och sittande, 5-7 m snett till vänster från scenen.


Historiskt sett tillhör Magnus Lindberg den exklusiva skaran av Sveriges mest emotionella sångare som med lätthet kryper under skinnet på lyssnaren. Magnus har genom decennier mixat både sin smärtsamt bräckliga och rockigt kraftfulla sida. Hans senaste Örebrobesök, för knappt ett år sedan, drabbades av nervspänning och de alltför höga förväntningarna som låg tät i lokalen. Då kunde Magnus inte visa upp sitt rätta jag fullt ut.
   På sushirestaurangen East West har arrangören Anders Damberg (Live At Heart-generalen) lyckats hitta en perfekt lokal för lågmälda konserter och Magnus Lindberg kände sig i lördagskväll både bekväm, hemtam, glad, uppenbart stark och avslappnad i den sköna resturangmiljön inför en liten men huvudsakligen fanatisk publik.
   Magnus har ett överflöd av kvalitativa låtar på sitt samvete men har under senare år ofta fastnat för en statisk blandning av gamla så kallade klassiker och en minst lika imponerande och stark rad färskare låtar hämtade från den senare produktionen. Det blev en underhållande och väldigt finstämd afton fast man knappast kan kalla Magnus sång för tonsäker när han till över hundra procent uttryckte sina känslor via sång och poesi.
   Ännu en gång fick de kända klenoderna från Magnus tidiga repertoar, typ "Månsken Peggie", "Tårar över city" och "Röda läppar" till inledande spontana publikapplåder, skymma utsikten för de lite mer anspråkslösa sångerna. Låtar, exempelvis "Dina bruna ögons man", "I väntan på vad då?" och den ännu ej utgivna "Vi leker vår egen Gud", som alls icke saknar kvalité och personlighet.
   På en stol med bara en akustisk gitarr och flera munspel, och ett notställ med texterna till flera av kvällens repertoar, var det trubaduren och inte rockaren Lindberg som tog ut svängarna i tre akter under närmare hundra minuter. I det lågmälda formatet kom Magnus texter till sin rätt och det är ju ibland en oerhörd poesi som han under årens lopp har skrivit. Där han ibland tar temperaturen på dagens skönhetsideal eller beskriver självupplevd vänskap så fantastiskt stilfullt, vackert och effektivt.
   När Magnus Lindbergs sångkatalog i lördagskväll var som mest imponerande, ofta under de många låtarna från "Ljus i natten"-albumet, fanns det också plats för ett kraftfullt gitarrspel där tankarna ibland gick till Neil Youngs akustiska repertoar.
   De riktigt stora nyheterna eller något överraskande nyskrivet material saknades till stor del i Magnus framträdande. Där covervalen från Springsteens, Dylans och Marc Cohns repertoar var kvällens mest förutsägbara men också minst engagerande.
   Tyngdpunkten låg istället på hans egna tidlösa låtar i en föreställning som präglades av bra odödliga sånger, stark och kraftfull sång, minst lika starkt och distinkt gitarrspel, omedvetet humoristiskt mellansnack och ett överlag osedvanligt säkert uppträdande.

Tro på dig
Från en mörk, mörk himmel
Den första snön
Factory
Den risken finns
Allt som jag kan ge dig
Dina bruna ögons man
Varje gång du faller ner

Paus

Dansa med mig
Vi leker vår egen gud
Lycklig man
När jag ser dig
När hoppets tänds
Walking in Memphis
Ingen ska få se mig när jag går
Hanna och rättvisan

Paus

Ser du
Jag har aldrig vart i Memphis
I aska
I väntan på vad då?
Månsken Peggie
En ensam varg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt
I want you

/ Håkan

Singlar#64: Orchestral Manoeuvres

Postad: 2012-12-10 07:59
Kategori: SINGLAR 100-1


ORCHESTRAL MANOEUVRES: Joan of Arc (Dindisc, 1981)

FOLK I MIN OMGIVNING (läs: Lasse Kärrbäck) VILL PÅSTÅ att Echo & the Bunnymen var ett större Liverpool-band än The Beatles. Lasse är pubrockfantast i allmänhet och Mickey Jupp-älskare i synnerhet. Allt är inte givet och logiskt i den här världen. Jag är legitimerad Beatles-fantast men har nu på min 100-lista valt ett annat Liverpool-band som nästa singel: Orchestral Manouevres In The Dark. Ibland faller äpplet långt från trädet...
   Först det här med bandnamnet. Gruppens eller duons (Andy McCluskey, bas, och Paul Humphreys, keyboards, var kärnan) ursprungliga hela namn var Orchestral Manouevres In The Dark när de bildades i september 1978 och omedelbart började turnera och blev därmed snart kända. I oktober 1980 på en ep-skiva som skickades med gratis på 10.000 ex av albumet "Organisation" var första gången den senare vedertagna förkortningen OMD förekom. Och i mars 1981, på en Smash Hits-singel, kortades bandnamnet första gången ned till bara Orchestral Manouevres. Och det hängde kvar till 9 oktober 1981 när "Joan of Arc" släpptes.
   Under sina stora år var OMD knutet till skivbolaget DinDisc, en kortlivad etikett underställd Virgin som existerade mellan september 1979 och februari 1982. Men första singeln "Electricity" släpptes faktiskt på Manchesterbolaget Factory i maj 1979 men återutgavs på Dindisc i oktober 1979 för att ännu en gång ges ut i en ommixad version i mars 1980. Ett annat känt namn på Dindisc var Martha & the Muffins ("Echo beach").
   Den vackra sången om det franska nationalhelgonet Jeanne d'Arc, även kallad Jungfrun av Orléans som levde på 1400-talet och dog redan som 19-åring, är skriven av McCluskey och producerad av Richard Manwaring som inte var något rutinerat namn men han figurerade faktiskt som tekniker på The Records debutalbum "Shades in bed".
   OMD:s singel följdes en månad senare av ett album "Architecture and morality", som var symfoniskt, ofta instrumentalt med lite kylslagna men genomgående vackra arrangemang. Gruppen var då officiellt en kvintett, Humphreys och McCluskey (som tillsammans spelade 16 instrument) plus trummisen Malcolm Holmes, saxofonisten Martin Cooper och keyboardkillen Michael Douglas. Men det var givetvis den ursprungliga duon som styrde, ställde och skrev alla låtarna.
   Fastän "Joan of Arc" arrangemangsmässigt var en tämligen syntetisk historia med en hel maskinpark i ryggen fanns det en stor skönhet i melodin och de för en gångs skull varma härliga syntarna. Och jag föll omedelbart för singeln och recenserade skivan hösten 1981 för Radio Örebro, i ett fredagskvällsprogram om nöjen som hette Fredags-Godis:
   "Jag har alltid betraktat Orchestral Manoouevers In The Dark som en pretentiös och därför också ointressant syntgrupp. Som tidigare har gjort känslokall och opersonlig syntmusik. Precis som med annan liknande grupp Human League har deras sound under det senaste året förändrats till det bättre. De gör nu oslagbara poplåtar och framgångarna har heller inte uteblivit".
   "Joan of Arc" nådde en 5:e-plats på försäljningslistan i England-men var ändå inte gruppens mest framgångsrika singel. Både "Souvenir" och "Maid of Orleans (the waltz of Joan of Arc)" (singlarna före och efter "Joan of Arc") nådde högre.
   B-sidan "The Romance of the Telescope (Unfinished)", skriven av Humphreys och McCluskey tillsammans, var en unik låt som inte kom med på det aktuella albumet. En ballad där trummaskinen och de mörka, dova syntarna spelade huvudrollen och gav hela låten en kyrklig nästan religiös prägel.

Joan of Arc:


The Romance of the Telescope (Unfinished)


/ Håkan

33 år sedan i morse

Postad: 2012-12-09 13:37
Kategori: Blogg



I morse kl 4.52 svensk tid var det 33 år sedan, 9 december 1980, de fem ödesdigra skotten avlossades i New York (där klockan var 11:52pm 8 december), på 72:a gatan, som kom att avsluta John Lennons liv. En sorglig och tragisk historia. Lika mycket nu 2012 som då och när jag 2006 på det exakta klockslaget skrev den här detaljerade artikeln om vad som hände.

/ Håkan

Singlar#65: The Snakes

Postad: 2012-12-07 07:50
Kategori: SINGLAR 100-1


THE SNAKES: Teenage head (Dynamite, 1976)

JAG BRUKAR LITE SLARVIGT BESKRIVA VÄGEN från Ducks Deluxe till The Motors som kort, smidig och självklar och samtidigt har jag dragit kraftiga paralleller mellan "Love's melody" och "Airport",. Men då har jag förenklat historien grovt och missat det lilla korta mellanspelet The Snakes där Nick Garvey, från Ducks, försökte sig på att bilda en enkel rockkvartett. Gruppen existerade bara knappt ett år mellan slutet av 1975 till hösten 1976 och det resulterade i endast en singel med två coverlåtar.
   Det låter kanske inte så imponerande och upphetsande på pappret men i praktiken, i högtalarna, är det härligt naturlig rockmusik utan attityd som låter underbar. Skivan sammanfaller tidsmässigt med den engelska punkmusikens utbrott men håller sig på rätt sida om arrogans och överdimensionerat våld.
   Basisten Garvey spelade gitarr i The Snakes och överlät mikrofonen till Robert Gotobed (född Robert Grey) som blev mer känd som trummis i punkgruppen Wire som bildades när Snakes sprack. Trummis i Snakes var Richard Wernham, som tidigare hade spelat i Bazooka Joe (där Adam Ant startade sin karriär) och det var faktiskt han som lärde Gotobed spela trummor under det året. Rob Smith spelade bas i Snakes.
   The Snakes repertoar var uteslutande covers, Chuck Berry, Eddie Cochran, Randy Newman, Rolling Stones, Johnny Burnette, Flamin' Groovies, Elvis Presley och The Kinks, och pubar var deras naturliga hemvist. Garvey hade en gång i tiden jobbat som roadie åt just Flamin' Groovies så det var inte överraskande att gruppen på sin första och enda singel (på holländska etiketten Dynamite) valde en låt som Groovies-medlemmarna Cyril Jordan och Roy Loney hade skrivit. "Teenage head" var dessutom redan en känd låt i Groovies repertoar och gav även namn åt helt album med den gruppen, "Teenage head" (1971).
   Groovies originalversion är garagerockig och stökig med ett tjutande munspel långt fram i mixen. Snakes gör låten, som förresten fanns med på Ducks Deluxes repertoar på både skiva (andra albumet "Taxi to the terminal zone") och scen, inte fullt så skramligt. Har dessutom skippat munspelet och lagt till ett framträdande gitarrsolo mitt i låten.
   B-sidan "Lights out" har fått ett helt felaktigt kompositörsnamn (J Byrne) på etiketten. Dynamite har förväxlat namnet på han som gjorde originalet av låten 1957, Jerry Byrne, med de riktiga författarna Seth David och Mac Rebennack ( som sedan blev mer känd som Dr John). På den låten får Snakes tillfällig hjälp av klaviaturkillen Mike "Ace" Skudder som till vardags spelade i Shakin' Stevens & the Sunsets som för övrigt gjorde sin cover på "Lights out" redan 1970.
   "Lights out" är en supersnabb rock'n'roll-låt som Snakes gör tämligen likt originalet som ni för övrigt kan höra i YouTube-klippet här nedan.
   Snakes splittrades alltså hösten 1976 och i januari 1977 bildades The Motors med bland annat Garvey och Wernham som då hade ändrat sitt namn till det betydligt fräckare Ricky Slaughter.

"Teenage head"


"Lights out" med Jerry Byrne.


/ Håkan

Möte mellan två generationer

Postad: 2012-12-06 07:56
Kategori: 80-talskonserter


                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Sångaren i Undertones, Feargal Sharkey, på Göta Lejon.


                                                                                             Foto: Jan-Ola Sjöberg
Eric Clapton på Isstadion i Stockholm. Till vänster basisten Dave Markee
och till höger pianisten Chris Stainton.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/9 1980.

UNDERTONES
Göta Lejon, Stockholm 26 september 1980

ERIC CLAPTON
Isstadion, Stockholm 27 september 1980


Att den kungliga huvudstaden har ett brett musikaliskt utbud som ger tillfredsställelse åt alla smakriktningar har vi konstaterat tidigare. Staden kryllar av pubar, rockklubbar och dansställen där de nya lokala grupperna släpps fram. Och i helgen möttes två helt olika rockmusikgenerationer.
   Undertones, en av de främsta utövarna av den nya rockmusiken, och Eric Clapton, gitarristernas gitarrist som är legendarisk. När Undertones första album kom förra året beskrevs gruppen som punkrockare. När andra skivan släpptes i våras var de plötsligt mästare på att göra poplåtar.
   På scen låg sanningen någonstans mittemellan. De är unga och aggressiva men de gör utsökta låtar och spelar med erfarenhet. Ljudet var förvånansvärt bra men volymstarkt så gamla Göta Lejon knakade uppenbart i dess fogar närde lokala punkarna i publiken (konserten var rena modeparaden) gick hårt åt kravallstaketen framme vid scenen.
   Med bara två album ute har Undertones faktiskt redan gjort ett trettiotal låtar på skiva så de är väldigt produktiva och gör nya låtar hela tiden. Konserten innehöll ett flertal nyskrivna,och mycket bra, låtar kring det hälsosamma tvåminutersstrecket. Men den riktigt kaotiska stämningen infann sig, och var mest tydlig, när hitlåtar som "My perfect cousin", "There goes Norman" och "Wednesday week" slungades ut ur högtalarna. Publiken blev vild.
   Undertones löser inga politiska problem med sina låtar men de har mognat som låtskrivare och gör nu lättillgänglig rockmusik med popstatus. Visste ni förresten tillfälligheten bakom senaste skivomslaget och den mystiska titeln? Kräftfestbilden på omslaget är tagen i New York. Någon kände sedan någon som kände till en kille som hypnotiserade just kräftor. Det berättade Andy, en av bandets roadies, på en mindre kräftskiva(!) efter konserten.

Eric Claptons konsert på Isstadion var naturligtvis en helt ojämförlig händelse ställd mot Undertones nymodiga och ungdomligt förankrade musik. Men däremot inte sagt att Claptons intelligenta, mogna och mycketgedigna rockmusik borde tilltala också dagens ungdomar.
   Eric Clapton är och förblir gitarr-Gud men hans kvalitéer når långt utanför den inre kretsen av gitarrentusiaster. Han har lagt av med drogerna, de numera så omdebatterade, som har resulterat i en säkrare och mer harmonisk rockartist. Han hade lockat 5000 intresserade fans till Isstadion som inte blev besvikna trots hans väldigt bluesbaserade material. Låtar som fått ett allt mindre utrymme på hans senare skivor.
   För första gången på nästan tio år omgav sig Clapton av ett helengelskt band med den flyhänte gitarristen Albert Lee i spetsen. När ska han få sitt eget efterlängtade genombrott? Bandet är också tillfälligt utökat med Procol Harum-ledaren och pianisten Gary Brooker. Till hans ära spelades en stunsig och enastående "A whiter shade of pale", Procol-klassikern.
   Låturvalet i övrigt på konserten var hämtat från Claptons hela karriär. Sådana enorma, och nu helt bortglömda, klassiker som "Layla" och "After midnight" fick sina självklara versioner. Det var stor underhållning och alldeles levande rockmusik.

Eric Clapton: gitarr och sång
Albert Lee: gitarr och sång
Dave Markee: bas
Henry Spinetti: trummor
Chris Stainton: keyboards
Gary Brooker: keyboards och sång

1. Tulsa Time
2. Worried Life Blues
3. Setting Me Up (Albert Lee)
4. Lay Down Sally
5. Wonderful Tonight
6. ?
7. A Whiter Shade Of Pale (Gary Brooker)
8. Home Lovin' (Gary Brooker)
9. Country Boy (Albert Lee)
10. Double Trouble
11. Sleeping In The Ground
12. Blues Power
13. Ramblin' On My Mind/Have You Ever Loved A Woman
14. After Midnight
15. Cocaine

/ Håkan

Singlar#66: World Party

Postad: 2012-12-05 07:51
Kategori: SINGLAR 100-1


WORLD PARTY: Message in the box (Ensign, 1990)

WALESAREN KARL WALLINGER VÄXTE UPP som hängiven beundrare av Beatles, Motown och Merseybeat. De fundamentala influenserna har väl inte alltid varit så tydliga i hans musik men singeln "Put the message in the box" har just den melodiska elegansen, det poppiga arrangemanget, den underbara refrängen och den perfekta produktionen för att ge skivan en given plats på min 100-lista. Ibland är World Party ett extremt soloprojekt, ett enmansband, där Wallinger gör allting själv. På dagens singel-a-sida är det Wallinger plus bara en man, hans kollega och låtskrivarpartner Guy Chambers, som spelar alla instrument fast det låter så fulländat naturligt och gruppmässigt.
   Gruppen Quasimodo, där två framtida Alarm-medlemmar fanns med, blev den anspråkslösa starten på Wallingers karriär. Via jobb på musikförlag (ATV/Northern Songs), musikansvarig på Rocky Horror-musikalen och ett funkband (The Out) hamnade han 1983 i Waterboys, Mike Scotts grupp, och spelade keyboards på den gruppens första konsert. Från gruppens andra album, "A pagan place" (1984), var Wallinger fast medlem i trion som var det officiella Waterboys.
   På nästa album, "This is the sea" (1985). skrev Wallinger till och med en låt tillsammans, "Don't bang the drum", men nu ville Wallinger satsa på något eget och lämnade Mike Scott och Waterboys bakom sig. Den vänsterhänte Wallinger bildade då konceptet World Party, skrev kontrakt med samma skivbolag (Ensign) som Waterboys och det blev en tämligen framgångsrik historia med både listsinglar och kritikerrosade album.
   Redan på debutalbumet "Private revolution" (1986), som Wallinger spelade in själv med några gästmusiker, kunde World Party räkna in sin första listlåt, "Ship of fools". Sedan skulle det dröja fyra år innan nästa album, "Goodbye jumbo" (1990), producerad på ungefär samma sätt med Guy Chambers som bollplank och keyboardkille.
   Första singel blev den perfekta "Message in the box" som dock inte nådde bättre än 39:a i England. Och uppföljande singlar från samma album, "Way down now" och "Thank you world", blev ännu sämre.
   B-singlarna till "Message..." är alla intressanta icke-albumlåtar. B-sidan på 7":an är "Nature girl" där Karl sjunger mycket överraskande i falsett och man kan ana en viss discorytm. På 12":an, som jag äger, finns ytterligare två låtar. Dels "You're all invited to the party" som soundmässigt låter som Plastic Ono Band med Mick Jagger som sångare och dels en cover på John Lennons "Happiness is a warm gun" som är en näst intill identisk version av Beatles original. Inga b-sidor finns att finna på YouTube.
   Mellan 1993 och 2000 fortsatte World Party producera tre album. På "Egyptology" (1997) fanns hans "She's the one", Wallingers mest kända låt, som Robbie Williams året efter gjorde en cover på. Chambers, som en gång i tiden tog Wallingers plats i Waterboys, blev under 90-talet låtskrivarpartner åt just Robbie Williams.
   2001 drabbades Karl Wallinger av en hjärnblödning som han dessbättre hämtade sig ifrån. Återupptog turnerandet 2006.

"Message in the box":


/ Håkan

Missöde höjde stämningen

Postad: 2012-12-04 07:50
Kategori: Live-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 2012.

Rock'n'Roll X-mas
Konserthuset, Örebro 1 december
Medverkande:
THE RESFRESHMENTS
NISSE HELLBERG
LINDA GAIL LEWIS
SVEN ZETTERBERG
Konsertlängd: 19:33-20:32 och 21:00-22:25 (144 min)
Min plats: 10:e bänkrad i mitten, plats 265.


Ett elegant och svart kostymklätt Refreshments bjöd åter till traditionell julkonsert, en turné tillsammans med olika gästartister i år firar tio år men har inte, som sångaren Joakim Arnell förkunnade i lördagskväll, besökt Örebro varje år. Den traditionen påbörjades först 2005.
   Av de tre gästartisterna imponerade Sven Zetterberg mest. Han har inte bara en enorm soulröst, han kan också spela autentisk bluesgitarr.

Julstämning
Förutom några upplysta julklappar på båda sidor av scenen och några spridda glitter var det sparsamt med julstämning på scenen. Däremot var den sammanlagda repertoaren för kvällen, 18 av 30 låtar, fylld med sånger om jul och/eller tomtar.
   Refreshments och alla gästartister, med undantag av Nisse Hellberg, sjöng rikligt med julrelaterade låtar. Hellberg kompenserade med en stilig röd kråsskjorta.

Disneylåtar/julpsalmer
I rock'n'roll-musikens tecken var det ingen kväll för psalmer. Inte heller kunde jag upptäcka några typiska Disneylåtar om man inte räknar Refreshments egen "I'm the real Santa" som var titellåt i filmen "The Santa Clause 3" 2006.

Tomten/Jesus
Vi kunde varken skymta tomten eller Jesus under denna visuellt sett väldigt otraditionella julkonsert. Däremot förekom tomten i texterna på var och varannan låt på konserten.

Smällkaramellen
I stark konkurrens med finalnumret "Run Rudolph run", där alla artister trängdes på scen, var det ovannämnda "I'm the real Santa", även där var det fullt på scenen, som blev konsertens både publikmässiga och musikaliska höjdpunkt. Och det paradoxalt nog tack vare ett missöde när Joakim Arnells ståbas plötsligt strejkade och fick de tre gitarristerna på scen att spontant förlänga sina solon, improviserat börja jamma och därmed märkbart höja stämningen i lokalen.
   Andra musikaliska toppar var mer oväntade. Som när Arnell helt ensam med endast en akustisk gitarr sjöng "Dear Santa", en stämningsfylld låt om en flickas brev till tomten. Även den akustiskt dominerade versionen av The Bands "Christmas must be tonight" tillhörde kvällens höjdpunkter.

Jullåtarna vi saknade
Inte ens på 10-årsjubileet av denna Refreshments-tradition fick vi uppleva "Christmas (baby please come home)", Phil Spectors klassiska jullåt från 1963, på scen men däremot hördes den i högtalarna under pausen. Och i viss mån saknade jag också "Rock'n'roll X-mas", Refreshments egen låt som startade hela julhysterin för det här bandet.

Låtarna:
Sleigh ride
Santa's gonna rock
Merry Christmas baby
What a Merry Christmas this could be
Christmas wishes
Rockin' with Santa (Linda Gail)
Whole lotta shakin' going on (Linda Gail)
Just another Christmas (Sven)
Tall, dangerous and drunk (Sven)
Merry X-mas everybody
Håller min dörr på glänt (Nisse)
M/S Colinda (Nisse)
55 Ford/Miss you miss Belinda

Paus

Santa's messin' with the kids (Sven)
El Camino
Highways and byways
Just because
Just me and you (Joakim+Linda Gail)
Great balls of fire (Linda Gail)
DearSanta
Christmas must be tonight
Blue Christmas
Let's do the Christmas party
Blå vägen hem (Nisse)
Nån måste få jobbet bort (Nisse)
I'm the real Santa (alla)
Santa Claus is coming to town (alla)

Extralåtar
White Christmas
Run Rudolph run (alla)

/ Håkan

Singlar#67: The Plimsouls

Postad: 2012-12-03 07:52
Kategori: SINGLAR 100-1


THE PLIMSOULS: A million miles away (Geffen, 1983)

POWERPOP HAR KANSKE INTE VARIT MUSIKBRANSCHENS mest lukrativa genre - fast den i ärlighetens namn borde vara det. Tung pop med ofta klingande gitarrer och otäckt effektiva refränger är egentligen som gjord för det begränsade singelformatet. Det finns många goda exempel på powerpopband, ofta är de amerikanska, men just nu denna måndag kan jag inte tänka mig något bättre än The Plimsouls och låten "A million miles away" är ju ett i sammanhanget synnerligen läckert låtval. Om jag får bestämma, och det får jag ju göra just här och nu.
   Som ofta är fallet, nu senast Go-Go's, finns rötterna till bra popmusik att finna under 70-talets senare del när punkrocken och new wave-rörelsen kom och ruskade om traditionerna. Innan kvartetten The Plimsouls existerade hade Peter Case, gruppens ledande sångare och låtskrivare, 1976/77 den numera legendariskt upphöjda gruppen/trion The Nerves tillsammans med Jack Lee och Paul Collins. I sanningens namn en begåvad konstellation. Lee skrev "Hanging on the telephone" (som Blondie senare gjorde till en världshit) och Collins bildade amerikanska powerpopgruppen The Beat. Och Case bildade, efter ett kort mellanspel i The Breakaways, alltså The Plimsouls 1979.
   Först träffade Case basisten Dave Pahoa och trummisen Louie Ramírez innan gitarristen Eddie Muñoz utökade bandet i samband med att gruppen spelade in sin första ep, "Zero hour" 1980.
   Innan "A million miles away", som fanns i bandets scenrepertoar redan 1981, skulle sälja miljoner, bli en känd filmlåt och en mellanstor hit i USA fick Plimsouls skivkontrakt med Planet Records och släppte sitt första album "The Plimsouls" 1981, dock utan större uppmärksamhet. Som gjorde att Planet-samarbetet sprack.

DEN FÖRSTA VERSIONEN AV "A million miles away", redan då producerad av Jeff Eyrich, gavs ut 1982 på den lilla etiketten Shaky City som distribuerades av det marginellt större skivbolaget Bomp. Sedan hände något som gjorde Plimsouls hetare än tidigare. Gruppen fick en tämligen framträdande plats i kultfilmen "Valley girl", flera låtar förekom i filmen och vid ett tillfälle i filmen spelade de just "A million miles away". Nya skivbolaget Geffen hakade på, gruppen fick ge ut albumet "Everywhere at once" och det naturliga singelvalet blev en nyinspelad "A million miles away" som blev en mindre hit. Och där upptäckte jag gruppen, låten och singeln som ni ser på bilden ovan.
   Det finns uppgifter om att gruppen redan splittrats innan "A million miles away" gavs ut men strax efter gruppen hade nått sin högsta kommersiella punkt gick medlemmarna definitivt åt varsitt håll. Och Peter Case är den som fortsatte karriären i strålkastarljuset med en oregelbunden men hyfsat uppmärksammad solokarriär.
   I samband med "A million miles away" fick också låtskrivarteamet Joey Alkes och Chris Fradkin, som skrivit låten tillsammans med Case, en viss uppmärksamhet. De hade ju redan bidragit med låtar till Plimsouls första album och gav även bort låtar till Flamin' Groovies, Phil Seymour ("Talk to me") och The Beat. Vid den här tiden jämfördes Alkes/Fradkin som låtskrivarduo med både Chinn/Chapman och Leiber/Stoller. Numera ingår Alkes lite överraskande i hiphopensemblen DJ Monkey.
   B-sidan "Play the breaks" är däremot skriven av alla fyra gruppmedlemmarna i Plimsouls plus producenten Jeff Eyrich men är ändå en osedvanligt stark poplåt som också den finns med på "Everywhere at once"-albumet.
   Eyrich debuterade faktiskt som producent på Plimsouls-skivan. Sedan skulle hans namn dyka upp på skivor med T-Bone Burnett (1983), The Gun Club (1984), svenska Imperiet ("Blå himlen blues", 1985) och Blasters (1985) med flera.

Fotnot: Ordet Plimsoul är, vad jag förstår, en musikterm.

Musikvideon till "A million miles away":


B-sidan "Play the breaks":


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2012 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.