Blogginlägg

Möte mellan två generationer

                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Sångaren i Undertones, Feargal Sharkey, på Göta Lejon.


                                                                                             Foto: Jan-Ola Sjöberg
Eric Clapton på Isstadion i Stockholm. Till vänster basisten Dave Markee
och till höger pianisten Chris Stainton.


Svd 28/9 1980.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/9 1980.

UNDERTONES
Göta Lejon, Stockholm 26 september 1980

ERIC CLAPTON
Isstadion, Stockholm 27 september 1980

Att den kungliga huvudstaden har ett brett musikaliskt utbud som ger tillfredsställelse åt alla smakriktningar har vi konstaterat tidigare. Staden kryllar av pubar, rockklubbar och dansställen där de nya lokala grupperna släpps fram. Och i helgen möttes två helt olika rockmusikgenerationer.
   Undertones, en av de främsta utövarna av den nya rockmusiken, och Eric Clapton, gitarristernas gitarrist som är legendarisk. När Undertones första album kom förra Ã¥ret beskrevs gruppen som punkrockare. När andra skivan släpptes i vÃ¥ras var de plötsligt mästare pÃ¥ att göra poplÃ¥tar.
   PÃ¥ scen lÃ¥g sanningen nÃ¥gonstans mittemellan. De är unga och aggressiva men de gör utsökta lÃ¥tar och spelar med erfarenhet. Ljudet var förvÃ¥nansvärt bra men volymstarkt sÃ¥ gamla Göta Lejon knakade uppenbart i dess fogar närde lokala punkarna i publiken (konserten var rena modeparaden) gick hÃ¥rt Ã¥t kravallstaketen framme vid scenen.
   Med bara tvÃ¥ album ute har Undertones faktiskt redan gjort ett trettiotal lÃ¥tar pÃ¥ skiva sÃ¥ de är väldigt produktiva och gör nya lÃ¥tar hela tiden. Konserten innehöll ett flertal nyskrivna,och mycket bra, lÃ¥tar kring det hälsosamma tvÃ¥minutersstrecket. Men den riktigt kaotiska stämningen infann sig, och var mest tydlig, när hitlÃ¥tar som "My perfect cousin", "There goes Norman" och "Wednesday week" slungades ut ur högtalarna. Publiken blev vild.
   Undertones löser inga politiska problem med sina lÃ¥tar men de har mognat som lÃ¥tskrivare och gör nu lättillgänglig rockmusik med popstatus. Visste ni förresten tillfälligheten bakom senaste skivomslaget och den mystiska titeln? Kräftfestbilden pÃ¥ omslaget är tagen i New York. NÃ¥gon kände sedan nÃ¥gon som kände till en kille som hypnotiserade just kräftor. Det berättade Andy, en av bandets roadies, pÃ¥ en mindre kräftskiva(!) efter konserten.

Eric Claptons konsert på Isstadion var naturligtvis en helt ojämförlig händelse ställd mot Undertones nymodiga och ungdomligt förankrade musik. Men däremot inte sagt att Claptons intelligenta, mogna och mycketgedigna rockmusik borde tilltala också dagens ungdomar.
   Eric Clapton är och förblir gitarr-Gud men hans kvalitéer nÃ¥r lÃ¥ngt utanför den inre kretsen av gitarrentusiaster. Han har lagt av med drogerna, de numera sÃ¥ omdebatterade, som har resulterat i en säkrare och mer harmonisk rockartist. Han hade lockat 5000 intresserade fans till Isstadion som inte blev besvikna trots hans väldigt bluesbaserade material. LÃ¥tar som fÃ¥tt ett allt mindre utrymme pÃ¥ hans senare skivor.
   För första gÃ¥ngen pÃ¥ nästan tio Ã¥r omgav sig Clapton av ett helengelskt band med den flyhänte gitarristen Albert Lee i spetsen. När ska han fÃ¥ sitt eget efterlängtade genombrott? Bandet är ocksÃ¥ tillfälligt utökat med Procol Harum-ledaren och pianisten Gary Brooker. Till hans ära spelades en stunsig och enastÃ¥ende "A whiter shade of pale", Procol-klassikern.
   LÃ¥turvalet i övrigt pÃ¥ konserten var hämtat frÃ¥n Claptons hela karriär. SÃ¥dana enorma, och nu helt bortglömda, klassiker som "Layla" och "After midnight" fick sina självklara versioner. Det var stor underhÃ¥llning och alldeles levande rockmusik.

Eric Clapton: gitarr och sång
Albert Lee: gitarr och sång
Dave Markee: bas
Henry Spinetti: trummor
Chris Stainton: keyboards
Gary Brooker: keyboards och sång

1. Tulsa Time
2. Worried Life Blues
3. Setting Me Up (Albert Lee)
4. Lay Down Sally
5. Wonderful Tonight
6. ?
7. A Whiter Shade Of Pale (Gary Brooker)
8. Home Lovin' (Gary Brooker)
9. Country Boy (Albert Lee)
10. Double Trouble
11. Sleeping In The Ground
12. Blues Power
13. Ramblin' On My Mind/Have You Ever Loved A Woman
14. After Midnight
15. Cocaine


Svd 27/9 1980.


Dagens Nyheter 29/9 1980.


Svd 29/9 1980.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.