Blogginlägg

Möte mellan två generationer

                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Sångaren i Undertones, Feargal Sharkey, på Göta Lejon.


                                                                                             Foto: Jan-Ola Sjöberg
Eric Clapton på Isstadion i Stockholm. Till vänster basisten Dave Markee
och till höger pianisten Chris Stainton.


Svd 28/9 1980.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/9 1980.

UNDERTONES
Göta Lejon, Stockholm 26 september 1980

ERIC CLAPTON
Isstadion, Stockholm 27 september 1980

Att den kungliga huvudstaden har ett brett musikaliskt utbud som ger tillfredsställelse åt alla smakriktningar har vi konstaterat tidigare. Staden kryllar av pubar, rockklubbar och dansställen där de nya lokala grupperna släpps fram. Och i helgen möttes två helt olika rockmusikgenerationer.
   Undertones, en av de främsta utövarna av den nya rockmusiken, och Eric Clapton, gitarristernas gitarrist som är legendarisk. När Undertones första album kom förra året beskrevs gruppen som punkrockare. När andra skivan släpptes i våras var de plötsligt mästare på att göra poplåtar.
   På scen låg sanningen någonstans mittemellan. De är unga och aggressiva men de gör utsökta låtar och spelar med erfarenhet. Ljudet var förvånansvärt bra men volymstarkt så gamla Göta Lejon knakade uppenbart i dess fogar närde lokala punkarna i publiken (konserten var rena modeparaden) gick hårt åt kravallstaketen framme vid scenen.
   Med bara två album ute har Undertones faktiskt redan gjort ett trettiotal låtar på skiva så de är väldigt produktiva och gör nya låtar hela tiden. Konserten innehöll ett flertal nyskrivna,och mycket bra, låtar kring det hälsosamma tvåminutersstrecket. Men den riktigt kaotiska stämningen infann sig, och var mest tydlig, när hitlåtar som "My perfect cousin", "There goes Norman" och "Wednesday week" slungades ut ur högtalarna. Publiken blev vild.
   Undertones löser inga politiska problem med sina låtar men de har mognat som låtskrivare och gör nu lättillgänglig rockmusik med popstatus. Visste ni förresten tillfälligheten bakom senaste skivomslaget och den mystiska titeln? Kräftfestbilden på omslaget är tagen i New York. Någon kände sedan någon som kände till en kille som hypnotiserade just kräftor. Det berättade Andy, en av bandets roadies, på en mindre kräftskiva(!) efter konserten.

Eric Claptons konsert på Isstadion var naturligtvis en helt ojämförlig händelse ställd mot Undertones nymodiga och ungdomligt förankrade musik. Men däremot inte sagt att Claptons intelligenta, mogna och mycketgedigna rockmusik borde tilltala också dagens ungdomar.
   Eric Clapton är och förblir gitarr-Gud men hans kvalitéer når långt utanför den inre kretsen av gitarrentusiaster. Han har lagt av med drogerna, de numera så omdebatterade, som har resulterat i en säkrare och mer harmonisk rockartist. Han hade lockat 5000 intresserade fans till Isstadion som inte blev besvikna trots hans väldigt bluesbaserade material. Låtar som fått ett allt mindre utrymme på hans senare skivor.
   För första gången på nästan tio år omgav sig Clapton av ett helengelskt band med den flyhänte gitarristen Albert Lee i spetsen. När ska han få sitt eget efterlängtade genombrott? Bandet är också tillfälligt utökat med Procol Harum-ledaren och pianisten Gary Brooker. Till hans ära spelades en stunsig och enastående "A whiter shade of pale", Procol-klassikern.
   Låturvalet i övrigt på konserten var hämtat från Claptons hela karriär. Sådana enorma, och nu helt bortglömda, klassiker som "Layla" och "After midnight" fick sina självklara versioner. Det var stor underhållning och alldeles levande rockmusik.

Eric Clapton: gitarr och sång
Albert Lee: gitarr och sång
Dave Markee: bas
Henry Spinetti: trummor
Chris Stainton: keyboards
Gary Brooker: keyboards och sång

1. Tulsa Time
2. Worried Life Blues
3. Setting Me Up (Albert Lee)
4. Lay Down Sally
5. Wonderful Tonight
6. ?
7. A Whiter Shade Of Pale (Gary Brooker)
8. Home Lovin' (Gary Brooker)
9. Country Boy (Albert Lee)
10. Double Trouble
11. Sleeping In The Ground
12. Blues Power
13. Ramblin' On My Mind/Have You Ever Loved A Woman
14. After Midnight
15. Cocaine


Svd 27/9 1980.


Dagens Nyheter 29/9 1980.


Svd 29/9 1980.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.