Blogginlägg

Singlar#57: BRINSLEY SCHWARZ

BRINSLEY SCHWARZ: (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding (United Artists, 1974)

TÄNK ATT EN LÅT FRÅN ETT TÄMLIGEN BLYGSAMT ALBUM, visserligen utgiven på en lika blygsam och ickeuppmärksammad singel, kan få en så historiskt viktig betydelse och ständigt vara aktuell. Låten på A-sidan av dagens singel av den engelsk pubrockgruppen Brinsley Schwarz spelas än idag på konserter med Nick Lowe, som skrev låten, men låten förekommer också flitigt på Elvis Costellos konserter. Efter Brinsleys originalinspelning har både Lowe och Costello dessutom spelat in låten vid ett flertal tillfällen på senare skivor. Dessutom fick ju låten en oväntad succérevival 1992 i ett helt annat sammanhang.
   Brinsley Schwarz var i allmän mening ingen kommersiellt framgångsrik grupp när den existerade mellan 1969 och 1975. Men gruppens rykte och historia har ju med åren växt till sig och Brinsley-gruppen är idag närmast kultförklarad. Här kan ni läsa om gruppens hela intressanta diskografi.
   Originalet till "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" spelades in i maj 1974 i den legendariska Rockfield-studion på gränsen till Wales, med Dave Edmunds som producent, till gruppens sista album "The new favourites of Brinsley Schwarz" där den blev öppningslåt för hela skivan. Blev också första och enda singel från albumet. Trots sin klockrena hitsingelprägel fick den aldrig någon listplacering i bandets hemland England. Djupt orättvist för en grupp som spelade in och skrev (främst Nick Lowe) så många slagkraftiga låtar av vilka "What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" var kronjuvelen i deras produktion.
   Deras forne manager Dave Robinson skrev i minnesrunan på samlingsskivan "Fifteen thoughts of Brinsley Schwarz", som släpptes tre år efter gruppens splittring och för övrigt inleddes med den aktuella låten, att gruppen var typiskt antikommersiell men det vill jag inte hålla med om. Det finns åtskilliga hits på deras skivor om än inte i tillräckligt spektakulära arrangemang kanske.
   Brinsley-gruppen sprack alltså inom ett år efter "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" och Nick Lowe inledde en solokarriär. Nästa gång låten dyker upp på skiva är det helt naturligt på en Nick Lowe-skiva, som b-sida till singeln "American squirm". Men det är överraskande inte Nick som sjunger utan Elvis Costello kompad av Attractions och de kallar sig mycket mystiskt för Nick Lowe And His Sound.
   Costello hade redan i juni 1978 börjat framföra låten live på egna konserter och spelade sedan in låten i studio i augusti-september samma år. Det var första låten som spelades in till Costellos tredje album "Armed forces" men kom aldrig med på albumet utan hamnade i november 1978 på Nick Lowes singel-b-sida. På singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Märkligt nog har Nick själv aldrig gjort någon studioinspelning av låten men däremot finns den i minst tre olika liveversioner med Nick.
   Låten fick sedan en oväntad uppmärksamhet i storfilmen "The bodyguard" 1992 där den framförs av Curtis Stigers. Det finns uppgifter om att just den inspelningen från ett soundtrack som såldes i flera miljoner har givit kompositören ännu fler miljoner i inkomst.
   Andra uppmärksammade coverversioner av Lowes låt har spelats in av Midnight Oil, Flaming Lips, Steve Earle och Wallflowers.
   B-sidan "Ever since you're gone" har inte i närheten fått samma uppmärksamhet men är ändå en homogen och välskriven Nick Lowe-låt. Lite mogen och lågmäld nästan i samma stil som Nick började göra sina skivor på 90-talet. Den finns också med på det Dave Edmunds-producerade albumet "The new favourites of Brinsley Schwarz".

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.