Blogginlägg

Wilkos rock värmer

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 1985.

WILKO JOHNSON
CAN CAN
Rockmagasinet, Örebro 30 oktober 1985

Vintern är över oss och det känns bättre än någonsin att uppleva rockkonserter live. Rockmagasinets nästan osannolikt intensiva konsertverksamhet, med just nu fem konserter på åtta dagar och ett i övrigt regelbundet utbud, blir den bästa trösten i vintermörkret.
   Det är Rockmagasinet som kvantitativt och kvalitativt är den ledande arrangören av konserter i Örebro. Utan stöd från kommunen vore det en omöjlighet då den bevisligen stora rockälskande publiken i Örebro sviker Rockmagasinet och andra konserter.
   Det är synd för på Rockmagasinet samsas all världens musik och de senaste kvällarna har bjudit på både norsk new wave (Can Can), engelsk bluesrock (Wilko Johnson), svensk blues (Rolf Wikström), improvisationsrock (Skeleton Crew) och ikväll amerikansk rock (Rain Parade).
   Det började i onsdagskväll med en annorlunda mix av norska Can Can och engelsmannen Wilko Johnson.
   Det påstås pågå en norsk rockvåg över världen, snarare ett enkelt popskvalp som dock Can Can inte tillhör. De spelade modern rock modell Lolita Pop men säger nog inte nej till utlandet för sångerskan Anne Grete Preus sjunger även på engelska.
   Hon är ofantligt lång (1.90) och hade en bra rockröst till Can Cans repertoar. Hennes keyboards var något lågt mixade för att riktigt kunna reproducera många av de bra låtarna, bland annat den avslutande "Oppenheimer" som är en riktig pärla från deras debutalbum från förra året.
   1985 diskuterar folk Mark Knopflers gitarrspel medan Wilko Johnson kränger levande rockgitarrmusik på små syltor och spelställen. Världen är bra orättvis. Wilko gjorde allt rätt utan att få den minsta uppmärksamhet.
   Wilko på scen var en vilde, besatt av rock'n'roll-djävulen. Hans gitarrspel var klassiskt och fulländat, han både kompade och spelade solo - samtidigt!
   I hans repertoar fanns fortfarande en handfull Dr Feelgood-låtar, bland annat "Back in the night", "Don't let your daddy know" (då han gjorde klart barnförbjudna lekar med gitarren) och "Paradise", men också nyare egna låtar efter samma recept.
   Hans basist, Norman Watt-Roy från Blockheads, var något överkvalificerad för detta enkla hantverk men var ändå kraftfull tillsammans med den unge energiske trumslagaren Sav Ramundo. Wilko Johnsons jordnära rockmusik värmde.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.